Borgerliga perspektiv saknas

I Neo har Johan Lundberg intervjuats om sin nya bok Ljusets fiender (Timbro).
Lundberg gjorde avtryck i den insomnade och vänstervridna kulturdebatten under sina sex år som chefredaktör för Axess magasin. Han hade tänkt skriva en bok om ”den tredje ståndpunkten”, då svensk offentlighet vägrade ställa sig på västliga demokratiers sida mot kommunistiskt förtryck. Men det blev mer än så, också en uppgörelse med svenskt kulturklimat överhuvudtaget.

– Det finns få borgerliga motröster i kulturdebatten. De som inte är vänster har antingen inga ståndpunkter, de är opolitiska, eller så är de nyliberaler. Ett traditionellt borgerligt perspektiv saknas väsentligen. Det finns ingen egentlig opposition mot vänsterhegemonin i kulturdebatten. Kultursidorna borde ha och vilja ha en mer vital diskussion. Svensk offentlighet är alldeles för snäv.
– Jag blir nedslagen av att man inte kan föra en kvalificerad intellektuell debatt, att epiteten ligger så nära även hos människor som man borde kunna ha högre tankar om. Att man medvetet vantolkar och förser andra debattörer med epitet är ett svaghetstecken som mer än något visar att vänsteråsikterna är de enda som hörs i kulturdebatten. Det är också effektivt. Människor blir ju rädda.

Ja, självcensuren är enorm i detta land. Vad som sägs ”mellan skål och vägg” är något helt annat än det folk vågar framföra offentligt. Detta är djupt skadligt för demokratin.
Själv är jag förundrad över hur vänstern till och med kunnat stärka sitt grepp om offentligheten som en följd av Sverigedemokraternas inträde eftersom allt som vänstern inte gillar är SD-sympatier. Debattklimatet polariseras på detta sätt.
Paradoxalt nog sker detta samtidigt som partierna i riksdagen trängs mer än någonsin i mitten. De är livrädda att skilja ur sig från varandra.
Hela samhällsklimatet är groteskt.