Sverige behöver nya partier

Bland dem jag träffar finns en utbredd trötthet och uppgivenhet kring svensk politik. Vi har ordning och reda i ekonomin, men om idéer och värderingar för samhällets fortsatta utveckling finns inte en tanke. Det skapar en tomhet som undergräver och luckrar upp samhällets civilisatoriska fundament. Den sammanhållning och grundläggande känsla av gemenskap som är nödvändig för en demokrati är på väg att ersättas av allt hårdare motsättningar där särintressen gynnas och folket som arbetar och stretar bestraffas.
I de för vår tid stora frågorna — hanteringen av de krafter som vill slå sönder landet och skapa hat mellan grupper, kön och klasser — har de gamla partierna lämnat walk over. De är tysta som möss. De tillför ingenting.
Hur partiförutsättningarna har förändrats genom historien framgår tydligt av dagens Under strecket i Svd, där Bengt Schüllerqvist ger en träffsäker beskrivning av Socialdemokratins utveckling från splittrad rörelse till maktparti och tillbaka till splittrad och regeringsoduglig rörelse.
Socialdemokraterna är det tydligaste exemplet, men problematiken gäller också andra partier.
Vi väljare behöver helt enkelt nya partier som vågar vara med i dagens samhällsdebatt och ta diskussionerna som ligger i tiden och som avgör framtiden. Partier som ger svar på tal om klasshatsresor till Solsidan, bemöter integrationens kris med konstruktiva lösningar istället för att sticka huvudet i sanden, formulerar tydlig filosofisk förankring om vad medborgarskapet innebär och utmanar extremfeminismen på universiteten som tränger ut upplysningens grundläggande värderingar om saklighet och beprövad erfarenhet.
Jag upplever att de gamla partierna och medierna blir totalt villrådiga så fort något berör samhällets förändring från en isolerad inrikespolitik till en nationell politik som en del av en global värld. Man har inte förmåga att tillämpa sina förut av nationalstaten självklart avgränsade solidaritet till en situation där man har hela världens befolkning att förhålla sig till. Man vill inte sätta gränser för sin solidaritet och vägrar erkänna att det är vad man alltid gjort och fortsatt måste göra.
Ett civiliserat samhälle byggt på rättsstatens grunder måste balansera rättigheter med skyldigheter. Därför måste gränser sättas. Vi behöver gå från en utopisk solidaritet till solidaritet i vardagen. Det har dagens partier ingen mental beredskap att göra.
Vi behöver nya partier som utgår från en globaliserad värld och samtidigt kan se vad en enskild nation har att besluta och ta ansvar för. Hittills finns bara ett nytt parti, Sverigedemokraterna, som förstår och förhåller sig till globaliseringen. De vill skydda det svenska högskattesamhället genom att bygga höga murar mot omvärlden. Något alternativ till detta finns ännu inte. De andra partierna sticker huvudet i sanden. Ett liberalt alternativ borde vara att möta globaliseringen med sänkta skatter och avregleringar för att göra det möjligt för svenskt näringsliv att kunna konkurrera. Ett liberalkonservativt alternativ skulle kunna vara att utöver en liberal ekonomi lägga tyngdpunkt på hur vi behöver bygga en ny nationell solidaritet på frivillighetens grund genom folkrörelser och filantropi.
Ingenting av detta finns. Bara gamla partier som vägrar erkänna den nya globala tidens utmaningar.
Jag är evinnerligt trött på dessa partier som mentalt lever kvar på 1900-talet. Jag är besviken på M, FP, C och KD som inte förmår ta in de nya och i många stycken totalt förändrade villkor som samhällsutvecklingen ställer politiken inför.
Därför vill jag se nya partier som tar sig an aktuella utmaningar, omsätter gamla och goda värderingar för den nya tiden vi redan är mitt uppe i.

Amerikaner fruktar regeringen mer än terrorister

Trots Bostonattentatet har en historisk förändring skett i amerikansk opinion. För första gången är fler amerikaner oroliga över regeringsmaktens inskränkningar av friheten än över terrorattentat.
I artikeln Americans fear government more than terror har oberoende internettidningen WorldNetDaily, WND, jämfört två opinionsmätningar. I en mätning för Fox News framgår:

För första gången sedan frågan börjat mätas 1996 svarar fler amerikaner nej på frågan ”Är du beredd att ge upp en del av din personliga frihet i syfte att reducera hotet från terrorismen?” I mätningen från 16 april framgår att 45 procent svarar nej på frågan, jämfört med 43 procent som svarar ja … Efter 11 september 2001 instämde 71 procent i beredskapen att ge upp personlig frihet.

Samtidigt visar en mätning för Washington Post på något annat som numera oroar mer:

”Vilket oroar dig mest”, frågar tidningen, ”att regeringen inte gör tillräckligt för att förhindra terrorism på grund av hänsyn till konstitutionens garanterade friheter, eller att den går för långt i att kompromissa med konstitutionens friheter i syfte att förhindra terrorism?” Mätningen finner att 48 procent mer oroar sig för att regeringen ska gå för långt, jämfört med 41 procent som oroar sig för att den inte gör tillräckligt.

Fox News-mätningen visar att demokratiska väljare (vänsterväljare) är mer villig att offra personlig frihet än republikanska och oberoende väljare: 51 procent av demokratiska sympatisörer är beredd att offra friheten, medan 36 procent är emot. Bland republikanska väljare gäller motsatsen, 47 procent är emot, 43 procent för. Bland oberoende är 58 procent emot, bara 29 procent för mer inskränkningar.
Det säger något om hur omfattande terrorberedskapen är, men också något om Obama-administrationens politiska expansion.
Märkligare är att detta inte ger utslag i tydligare opinion mot en stor stat, varken i USA eller här hemma. Obama återvaldes och i Europa tycks inte de borgerliga regeringar som för det mesta har regeringsmakten vara intresserade av att minska statens eller EU-maskinens storlek. Tvärtom tycker jag trenden verkar vara att borgerliga partier i Sverige och Europa verkar överens om att inte minska politikens inflytande.
Själv är jag inte oroad över övervakningen av säkerhetsskäl (Bostonbombarna hade inte upptäckts utan övervakningskameror och annan filmning på allmän plats). Medborgarnas inskränkta makt över sin egen inkomst och över sin äganderätt är betydligt mer besvärande i fråga om personlig ofrihet.
Kan det vara så att friheten har diskuterats på områden som förstorat mindre viktiga inskränkningar, medan de betydelsefulla inskränkningarna hamnat i skuggan? De som vill frihet måste tänka över vilka friheter som är viktigast att försvara och se till att striden står om dem, och inte om något annat.

Benghazi Hillary Clintons Chappaquiddick?

Den yngre brodern Ted Kennedy blev aldrig presidentkandidat eftersom han smet från en trafikolycka på ön Chappaquiddick där en ung kvinna i hans sällskap dog. Kennedy misskötte dessutom mediehanteringen efteråt, då han inte visade någon ånger utan försökte rädda sitt politiska liv.
Frågan är om inte Hillary Clinton, som allmänt väntas kandidera som USA:s president 2016, råkat ut för en liknande affär i Benghazi, då landets ambassadör och flera andra amerikaner dödades i en terrorattack som Clinton länge beskrev som en demonstration som gått överstyr mot en muslimkritisk video på YouTube. I själva verket hade hon fått varningar om risken för terrorattacker i området.
Washington Times skriver i Clinton blew Benghazi response:

Representanthusets republikanska majoritet har kommit fram till att Pentagon och underrättelsetjänsterna inte bär något ansvar för misslyckandet att förhindra terroristattacken mot USA:s konsulat i Benghazi, Libyen, förra året. I en rapport slår man fast att president Obama och Utrikesdepartementet orsakade det militära misslyckandet. Det förekom många underrättelsevarningar om attacken men Vita huset och UD, inklusive dåvarande utrikesminister Hillary Clinton, tog inte varningarna på allvar.
I en slutsats fördömer representanthuset presidentens team för att ha ljugit om attacken efteråt, när man först skyllde våldet på en demonstration mot en antimuslims video, och därefter felaktigt sa att man misslett allmänheten för att försöka skydda en FBI-utredning.
— Rapporten avslöjar en fundamental oförståelse på högsta nivå inom utrikesdepartementet om riskerna som fanns i Benghazi liksom ett samlat försök att friskriva UD från skuld för den dåliga beredskapen för en terrorattack, summerar man.

Att på detta sätt försöka dölja sitt ansvar brukar inte amerikanska allmänheten acceptera hos sina ledare. Det är inte enbart en tillfällig skandal, utan kan vara en händelse som förändrar bilden av Hillary Clintons ledaregenskaper och personliga karaktär. Ted Kennedy ansågs efter Chappaquiddick inte längre ha den karaktär en president måste ha.
Hur stor påverkan Benghazi kommer att få för Clinton återstår att se.
Se mer: USA Today i House report critical of Obama administration over Benghazi, CBS i House GOP faults Clinton, State Dept for Benghazi security

Tystnadens pri(s)

I min gästkommentar i Världen idag tar jag upp Mustafa-affären och det jag tycker är kärnan i Socialdemokraternas kris: oviljan i svensk samhällsdebatt att diskutera värderingar när nya svenskar berörs (och riskerar kritik för att inte leva upp till västerländska värderingar). Jag lyfter fram två citat:

[E]ftersom integrationspolitiken inte syftat till assimilation, som i det största och mest framgångsrika invandrarlandet USA, råder en stor oklarhet om var gränsen för det acceptabla går. Är det okej att Stockholms moské sprider kassettband med judehat, så som radions Kaliber avslöjade 2006? Justitiekansler Lambertz ansåg att det var okej eftersom hatet var att betrakta som ”fältrop i en väpnad konflikt i fjärran”.
Omar Mustafa är ordförande i Islamiska förbundet som driver Stockholms moské … Kristna socialdemokrater försvarar detta beteende, som, om etniska svenskar framfört dem, skulle bli utslängda från alla etablerade platt­formar inom politik, kultur och samhällsliv. Man menar att det tar tid för nya svenskar att lära sig värderingar som är norm här i landet. Att avkräva att muslimer lever upp till våra värderingar är ”provinsialism”, enligt Peter Weiderud (S).

Här ser vi att både Lambertz och Weiderud vill lämna den svenska kontexten och tolka svenska muslimers uttalanden som om de befann sig i Mellanöstern och inte i Sverige.
De vill troligen se detta som tolerans, men jag ser det som motsatsen. Weiderud och Lambertz förvägrar svenska muslimer att vara svenskar och ser dem endast som muslimer som är på något sorts gästbesök i Sverige. Gäster ska man ju inte skälla ut även om de har märkliga värderingar.
Jag vill påstå att de som kritiserar muslimer med tvivelaktiga värderingar tar dessa muslimer på större allvar än Weiderud och Lambertz, och ser dem som en del av Sverige. Allt medan Weiderud och Lambertz ser dem som någon sorts orientalisk kuriosa som egentligen inte har med svensk samhällsdebatt och svenska värderingar att göra.
Vad Mustafa-affären visar att väldigt många i Sverige är yrvakna och inte förstår att det man tolkar som oberättigad kritik är integration och att finkänslig tolerans faktiskt inte är något annat än att befästa utanförskap. Det är hög tid att bryta tystnaden och bejaka en öppen integrationsdebatt som inte kastar nedsättande epitet mot dem som inte håller med.
PS.
För övrigt dyker fler och fler bevis upp som visar att Omar Mustafa inte alls är den toleransens förkämpe han påstår sig vara: Dilsa Demirbag-Sten, Nalin Pekgul. DS.

Sifo – valrörelsekorrigerade resultat

Opinionsmätningar under mellanvalsperioder har ett betydande mått av mätfel inbyggt. De mindre borgerliga partierna har oftast ökat sitt väljarstöd under valrörelser. Det skedde långt innan de halkat närmare riksdagsspärren. Det handlar alltså inte om ”kamrat fyra procent”, utan om genuin osäkerhet hos enskilda om vilket parti man till slut ska ge sin röst. Instituten frågar dock inte om osäkra väljare är på det klara med vilket block de tänker stödja. Det är ju viss skillnad på en väljare som är osäker på att rösta M eller S, eller om man är osäker på att rösta C, KD, FP eller M.
Men låt oss testa. Här jämförs Sifo i april 2010 med valresultat i september 2010, samt med samma utveckling från april 2013 till valet 2014. I kolumnen ”valrörelsekorrigerat” har skillnaden mellan Sifo i april 2010 och valet 2010 lagts till på Sifo i april 2013.

parti april-10 val-10 diff april-13 valrörelsekorrigerat
Centerpartiet 4,9 6,6 +1,7 3,5 5,2
Kristdemokraterna 4,1 5,6 +1,5 3,6 5,1
Folkpartiet 6,2 7,1 +0,9 5,4 6,3

Bara därför att denna trend ofta förkommit tidigare är det naturligtvis ingen garanti för att den ska slå in också 2014, men nog borde den finnas med i bedömningarna. För egen del anser jag spekulationerna om att riksdagsspärren ska fälla något parti betydligt överdrivna och drivs fram av partiska skäl.

S-kongressen visar: partiet är inte regeringsdugligt

Valet av Omar Mustafa till S-toppen är intressant. Man väljer i partistyrelsen in en person som är ordförande för en organisation som i sina stadgar hävdar att män och kvinnor har olika uppgifter som med nödvändighet leder till ”skillnader i varje köns lagliga status”.  Man kan därmed hävda att partiet stöder könsdiskriminering.
Denne Omar Mustafa bjuder dessutom in antisemiter från Mellanöstern utan att skämmas. Han gillar på Facebook Muslimska Brödraskapets chefspredikant Yusuf al-Qaradawi som hyllar Adolf Hitler. Därmed är han en rasist i S-toppen vilket antyder en anpassning av partiet till islamistisk extremism.
Allt sker naturligtvis i mångkulturens och toleransens namn.
Men också för Socialdemokraterna borde finnas en gräns för toleransen för åsikter även bland muslimer. Det är primitivt att försvara och premiera en muslim vilka åsikter denne än har, och hänvisa till tolerans och mångkultur. Men det gör uppenbarligen Socialdemokraterna. Det avslöjar en djup inkompetens i grundläggande värderingsfrågor. Värderingar har nämligen inget med hårfärg eller religion att göra. Den som är emot att lagstiftningen ska vara lika för män och kvinnor är könsdiskriminerande även om denne person tillhör en etnisk minoritet. Men det verkar som att socialdemokrater inte kan ha två tankar i huvudet samtidigt.
Genom sitt val av Omar Mustafa har S också val att ta avstånd från integration till förmån för ett samhälle med enklaver som lyder under olika rättsskipning. I G-P skriver idag Salam Karam om Omar Mustafa och hans organisation, Skapar förvrängd bild av muslimer:

Genom att prata om ”muslimernas mänskliga rättigheter” snarare än mänskliga rättigheter i en generell form, försöker Islamiska förbundet skapa en debatt där muslimer skiljs åt från det övriga samhället och där ett ”vi”- och ”dom”- samhälle skapas. Det är en multikulturalistisk syn där människor delas in i olika etniska och kulturella grupper och vad som är rätt och fel. Vad som är en mänsklig rättighet blir en fråga som varje grupp och kultur själv får avgöra.

Detta är en radikalisering av svensk integrationspolitik i en riktning som jag tror få i Sverige vill se, inte ens särskilt många S-väljare.
Det S-kongressen med sitt val visat är att partiet inte är regeringsdugligt. Nu hävdar vissa att kongressen inte hade en aning om vem de valde in i styrelsen. Isåfall gör det inte saken bättre. Ett parti som inte vet vilka åsikter de personer har som man ger förtroende att sitta i dess högsta ledning är inte heller regeringsdugligt. Några kriterier och kompetenskrav borde ett parti ställa internt om man inför svenska folket begär att få bilda regering efter nästa val. Vilka dårar kan annars utses till ministrar?
På ett sätt är det faktiskt värre att välja in en rasist utan att veta om det, än att medvetet välja in en rasist i partistyrelsen för att nå nya väljargrupper. Varför? Därför att en organisation som inte vet vad den gör, är ytterst svår att förutse. I internationell politik bygger samarbete och diplomati med diktaturer och mördrarregimer på att man då vet hur de tänker och agerar. Kunskap skapar förmåga att förutse aktionsmönster. Bättre att känna sin fiende än att möta en helt oberäknelig motståndare.
Om Socialdemokratin är så ledarlös, så oberäknelig och så värdenihilistisk att man i kvoteringens namn väljer in vem som helst som har ”rätt” bakgrund, namn och hårfärg kommer det att bli svårt att veta vilka idéer detta parti kan få för sig om det kommer i regeringsställning. En sådan situation kan bli livsfarlig för Sverige och dess invånare.
Se mer: Rasistiska, homofoba, och könsdiskriminerande åsikter är inte acceptablaAnpassningen till islamisterna, S-taktiken blev en katastrof, Här ’gillar’ Omar Mustafa extremisterna.

Tysk vår

Igår höll Axess seminarium på Engelsbergs bruk om Tysklands framtid. Tyskland som i krisernas spår växer fram som garanten för eurovalutan och därmed för hela Europaprojektet.

Höjdpunkten får nog sägas vara när professorn i idéhistoria Svante Nordin frågade Tysklands ambassadör i Sverige, Harald Kindermann, om han kunde reflektera över det faktum att Tyskland är en så ung nation, bara 23 år. Det hade under seminariets gång, med elva föredragshållare vuxit fram en bild av att landet ständigt startat på nytt. Först när de olika staterna gick samman 1870, sedan efter den mänskliga och moraliska katastrofen 1945 och sedan igen efter murens fall och återföreningen mellan öst och väst 1990.

Ambassadören såg först frågande ut, men fann sig snabbt. Han konstaterade att omvärlden efter 1945 och efter 1990 hade litat på Tyskland, och att det ansvar Tyskland nu tar för euron är ett sätt att återgälda det förtroendet.

Han var också tydlig med att man från tyskt officiellt håll inte kommer att ge sig in i spekulationer om vad som kan hända om euroländer inte klarar ut krisen. Det är bara att så frön som förvärrar läget.

Annars var bilden som gavs att Tyskland nu bär Europaprojektet på sina axlar.

Skillnader och likheter med Sverige diskuterades och fokuserades mest på att bildning och faktabaserade diskussioner står högre i kurs i Tyskland, både i pressen och i politiken. I den meningen ligger man ”efter” Sverige som ju gått från bildningsideal till ytlighet på några decennier, både till höger och vänster.

Om Tyskland klarar av sin nya helt dominerande ledarroll i eurokrisens spår kommer vi att få ett besked om 22 september, då de tyska folken i delstaterna går till förbundsdagsval.

Thatchers arvtagare?


I Sky News fortsätter man att reflektera över Margaret Thatcher och hennes tid vid makten. Hon var en enorm inspirationskälla för komiker och satiriker. Även de i humorbranschen som tillhör extremvänstern saknar idag Thatcher och tiden då politiska ledare bjöd på sig själva och sa vad de tyckte även om det var kontroversiellt.
Det är svårt att skämta om slätstrukna personer som väljarna inte känner och inte har någon relationtill, som labourledaren Ed Miliband, liberalernas ledare Nick Clegg och premiärminister David Cameron.
Komikerna hoppas dock att personlighet, integritet och mod ska komma tillbaka i politiken.
Och en smart, beläst excentriker finns i kulisserna: Boris Johnson. Han är omvald som konservativ borgmästare i London som annars brukar luta åt vänster.
Att han är orädd bevisar det här aktuella videoklippet (länk) i Guardian, där Boris Johnson studsar en basketboll och sedan kastar den över huvudet mot en korg. Helt underbart!
Mer i bloggen:

Efterkrigstidens störste borta – Margaret Thatcher

Det kommer inte som någon överraskning, men det är en historisk händelse att Storbritanniens förre premiärminister Margaret Thatcher har lämnat oss, 87 år gammal. Hon är den som residerat längst på Downing street nr 10 sedan 1800-talet, nära 12 år från 1979 till 1990.
För mig är hon den viktigaste politikern i Europa under efterkrigstiden. Tillsammansmed Ronald Reagan och påven Johannes Paulus II fick hon det kommunistiska förtrycket på fall. Friheten vann kalla kriget utan att avfyra ett skott.
Också inrikespolitiskt förändrade Margaret Thatcher Storbritannien i grunden. Från att ha varit väst-Europas sämsta ekonomi blev den en av de starkaste. Ingen politiker i väst har satt sådan prägel på sitt land som hon. Man kan tala om England före och efter Thatcher. Tony Blairs valframgångar berodde på att han var smart nog att inte riva upp liberaliseringarna. Och när Gordon Brown började göra det, förlorade Labour åter makten. En kommentator menade att Thatcher kan sägas ha vunnit alla parlamentsval även efter sin avgång.
Jag har en CD-box med flera timmar med tal av Margeret Thatcher, hållna i allt från parlamentet och kongresslokaler till domkyrkor och på däck på krigsfartyg. Det är en upplevelse att höra dessa tal. Budskapet är glasklart och inte sällan kryddat med humor. Men det som slår mig mest är den absoluta övertygelse som går fram genom rösten. Engagemanget är totalt.
Tror inte jag är ensam om att sakna politiker med övertygelse och vilja att ta strid för dem.
Mer i bloggen:

Internationella medier:

S vill öka förmynderiet

Det är ett tydligt budskap den socialdemokratiska kongressen i Göteborg förmedlar: mer makt till politiker och byråkrater på människornas bekostnad.
Kommunalt veto mot friskolor och så hårda regler mot vinster i välfärden att syftet inte kan vara något annat än att strypa alternativen är tydliga steg ut mot en extrem vänsterkant i politiken.
Under ett kvarts sekel har utvecklingen i Sverige gått i liberal riktning. Människor har fått ökad makt över vem som ska utföra olika välfärdstjänster, allt från förskola och skola till äldreomsorg. Socialdemokraternas tydliga besked är att man vill rulla tillbaka utvecklingen och centralisera makten över välfärden och lägga den i politikernas händer.
Jag tycker det är bra att Socialdemokraterna blir tydliga. Det gör valåret 2014 mer intressant. Åtminstone om Alliansens partier tar upp den kastade ideologiska handsken och går på offensiven för att försvara människors rätt att bestämma över sina egna liv och sina egna val.
Valet 2014 kan stå mellan förmynderi och frihet. En sådan valrörelse är svenska folket värd. Tydlighet gör politiken inte bara tydligare utan också mer spännande eftersom debatten fokuserar på viktiga ideologiska frågor istället för billig pajkastning och personpåhopp.
Nu kommer säkert Stefan Löfven att försöka tona ner radikalismen i detsocialdemokratiska nyförmynderiet. Det kräver en vaken och ideologisk skärpt borgerlighet som kan visa att den trygghet som förmynderi alltid motiveras med är falsk och tvärtom skapar vårdköer, misär och maktlöshet.
Ett steg tog partisekreterarna i M, FP, C och KD i dagens debattartikel i Svenska Dagbladet. Men det krävs mycket, mycket mer.