Stefan Löfvens bästa och sämsta

Den nu stämmovalde partiordföranden för Socialdemokraterna, Stefan Löfven, höll sitt jungfrutal idag. Mycket är gammal skåpmat, men två retoriska grepp stack ut. Låt mig börja med det bästa. Löfven sa:

Finns det något mer patriotiskt än att skapa ett samhälle där alla känner sig hemma?

När använde en partiledare ordet patriotisk senast? Det gillar jag. Och målet om att alla ska känna sig hemma är bra. Det betyder att det måste finnas gemensamma nämnare som alla accepterar är norm för detta hem. Det är gemensamma nämnare som är förutsägbara och gör att alla känner igen. Med andra ord: de traditioner och värderingar som utvecklats i Sverige under lång tid. Det går inte skapa hemkänsla för alla kring någon minoritetskultur. Det innebär inte att minoritetens kultur är sämre. Inte heller att svenska normer är bättre. Men det är realistiskt sett bara kring det svenska som hemkänsla för alla kan skapas.
Jag vet inte om det var så här Löfven tänkte, men min tolkning ryms inom den retoriska formuleringen. Och något måste han mena med att vädja till patriotism i sitt tal.
Så till den sämsta formuleringen:

Löneskillnader mellan män och kvinnor ”är ingen självklarhet, det är en stöld!”

Detta är ett filosofiskt haveri. Om varje löneskillnad är stöld så måste ju Socialdemokraterna kräva förbud mot löneskillnader. Ska polisen göra razzior på alla arbetsplatsers lönekontor för att få slut på stölderna? Att likställa löneskillnader med stöld leder väldigt långt.
Jag förstår att Löfven parafraserar partikollegan och socialministern Gustaf Möller som sa att varje skattekrona som används ineffektivt är som att som att stjäla från de fattiga. Det är inte orimligt att se skatter som stöld eftersom staten faktiskt tvångsmässigt tar pengar från medborgarna.
Det är allvarligt när partiledare framför så grumliga och populistiska tankar. De undergräver respekten för ordens betydelse. Det minskar allvaret i vad stöld är, vilket kan gynnar anarki och att man tar vad man vill ha. Just exakt motsatsen till det Löfven säger sig stå för: egoism.
För övrigt ger Stefan Löfven ett gott intryck. Han har pondus även om han är ovan som talare. Han har svårt att ladda rösten med indignerat engagemang. Men det är nog till hans fördel i den vida väljarkåren. Känslosvall kan gå hem hos de egna men stöta bort andra, vilket Håkan Juholt fick lära sig.

Märklig bild av excellensen Bildt

SVT har visat en två timmar lång dokumentär om Carl Bildt. Intrycket man får är att Bildt inte gjort något annat än jagat sovjetiska ubåtar. Om och om igen kommer man tillbaka till ubåtar. Man hoppar fram och tillbaka i tiden. Upprepar ting som redan är sagt. Rörigt.
Det blir väldigt historielöst när dokumentärfilmarna försöker få Bildt att erkänna att några ubåtskränkningar inte hänt. Carl Bildt står naturligtvis på sig. Vid sidan om tre statliga utredningar som återkommande upprepas, kan ju Bildt faktiskt ha U-137 i minnet. Det har stått en kärnvapenbestyckad sovjetisk ubåt på svensk mark. I verkligheten.
Den enda nyheten för mig, som jag fullständigt gömt, under dessa två timmar är det svaga stöd Carl Bildt hade hos svenska folket när han som 37-åring valdes till partiledare. Han hade under sin första tid lägre förtroende än kommunistpartiets partiledare.
Där har ju Annie Lööf något att ta intryck av. En ung partiledare har svårt att skapa den trygghet och tillit som ger en partiledare personligt förtroende i väljarkåren. Men det kan, som Carl Bildt visar, ändras med åren.