Kvarts miljon fler jobb

Fakta väger tungt. Eller borde i vilket fall. Per Gudmundson analyserar SCB:s senaste sysselsättningsstatistik i ledarartikel, En kvarts miljon skäl för alliansen:

I torsdags presenterade Statistiska centralbyrån decemberstatistiken i den ständigt pågående arbetskraftsundersökningen. Vid årets slut beräknades antalet sysselsatta i åldrarna 15 till 74 år till 4697000 personer (säsongsrensade data). …
Månaden innan alliansen tillträdde 2006 var antalet sysselsatta 4444000. Sedan dess har antalet sysselsatta ökat med en kvarts miljon. Trots krisen.

I de flesta europeiska länder har sysselsättningen minskat. Inte så i Sverige. Skillnaden är också tydlig jämfört med Göran Perssons sista år i makten. Då hade vi bättre konjunktur, men sysselsättningen stod still. Under Alliansens tid har fler arbeten tillkommit än till och med vad Vänsterpartiet kräver.
Dessutom har ökningen skett i privata sektorn, medan Vänsterpartiet vill beordra fram jobben i offentliga sektorn och betala dem med högre skatter.
Kan skillnaden mellan regeringsalternativen bli större?

Lincoln den störste

Abraham Lincoln tillhör de tre personer jag läst mest om, och av. Men till skillnad från Aristoteles, vars filosofi är oöverträffad efter 2400 år, och Winston Churchill, vars medryckande mod och järnvilja räddade Europa från totalitärt förtryck, var Lincoln både ett taktiskt och strategiskt geni som politisk ledare.
I går kväll såg jag Spielbergs film Lincoln, underbart gestaltad av Daniel Day-Lewis. Som politisk nörd var det rent nöje att se Hollywood gestalta de gruvligt allvarstyngda miljöer som var Lincolns under inbördeskriget (som fortfarande är det mest dödliga i Amerikas historia). Tycker inte alls att filmen var för lång.
Invändningen jag kan göra är att endast smala delar av Lincolns person speglas. Jag förstår att Spielberg fastnar för Lincolns hårda och ibland nästan skrupelfria nypor, eftersom den 16:e presidenten i skolbokshistorien framstår som ett helgon. Det innebär att filmen blir trovärdig och inte bara en hyllning.
Det som fått mig att rysa av välbehag när jag läst böcker om honom, är hur han med överlägsen taktisk briljans spelar ut alla motstridiga intressen mot varandra för att få dem att gå hans ärenden. Likt TV-kommissarien Columbo gillande han att bli underskattad (han anklagades ju i de fina salongerna för att bara vara en illa klädd landsortsadvokat) och på det sättet locka fram omgivningens verkliga intressen och agendor, för att sedan använda insikterna för att nå fram till de lösningar han ville uppnå. Politiskt schackspel på övermänsklig nivå, utmärkt kartlagt av David Herbert Donald. Jag har svårt att se någon i världshistorien som varit mer slug än han.
Det finns böcker i mangagement som visar att Linclon tillämpade moderna ledarskapsmetoder långt innan de var allmänt erkända, exempelvis att vara ute på ”verkstadsgolvet” när tiderna är tuffa. Han sov utanför Washington DC i snitt 10-12 nätter per månad för att träffa trupperna och befälhavarna.
Men inte nog med det. Han använde denna taktiska förmåga för att uppnå de största strategiska utmaningarna man kan tänka sig: att förverkliga den frihet och demokrati grundlagsfäderna 100 år tidigare lämnat ofullständig. Inget annat land än USA hade uthållig demokratisk utveckling, och Lincoln gjorde till sin uppgift att fullborda självständighetsdeklarationen från 1776 och konstitutionen från 1789 genom att förbjuda slaveriet.
Och han gjorde det helt på egen hand. Jag har skrivit om det i två artiklar Lincoln – Frihetens främste statsman och Lincoln räddade Jefferson. Mer i bloggen: Abraham Lincoln föddes idag för 200 år sedan.
Abraham Lincoln är en extremt intressant person. Filmen visar inte hela bredden, men den ger en liten inblick i den amerikanska politiska miljön i mitten av 1800-talet då historia skrevs, både i blod och i framdrivande av den allra viktigaste av värderingar – frihet.
Se mer: 216 recensioner.

Sex flugor i en smäll av Cameron om Europa

Det mesta i EU är grått, tråkigt och ständigt mer byråkratiskt och ogenomträngligt. Vilket brott mot trisstessen det blir när en regeringschef för en gång skull talar om grundläggande värderingar, om den historiska tanken bakom idén med en europeisk gemenskap.
Storbritanniens premiärminister David Cameron höll igår det bästa tal om Europa jag hört. Det är inte lika bra som George W Bush andra installationstal 2005 om människors rätt till frihet i världens alla länder, men väl det näst bästa talet under 2000-talet. (Och vilken skillnad mot Barack Obama, vars andra installationstal var så platt och meningslöst att vilken kommunfullmäktigesuppleant som heslt hade kunnat göra bättre.)
Varför var Cameron så bra? Jo, därför att han först och främst hyllade frihandel och öppna gränser, att Europa måste bli konkurrenskraftigt gentemot de framväxande ekonomierna. Samtidigt gör han analysen att EU utvecklas i fel riktning. EU är inte vad brittiska folket röstade ja till när man blev medlemmar.
Det är den sortens övergripande analys som bara statsmän klarar av att göra. Se de stora dragen. Se det positiva men inte blunda för det negativa som måste åtgärdas.
Kritikerna av Camerons tal visar samtidigt hur små och svaga ledare de är genom att anklaga honom för att vilja ”plocka russinen ur kakan”. Standardrepliken mot dem som riktar kritik mot EU:s ständiga byråkratisering. De som säger så har antingen inte tagit del av Camerons tal eller inte förstått. Cameron kritiserar h e l a inriktningen av europasamarbetet, inte ett russin här eller där.
Talet var samtidigt ett mästerverk ur taktisk synpunkt. Cameron är trängd dels av euroskeptikerna i hemlandet (både inom egna partiet och av uppstickarparti), dels av EU-maskineriet som givit Storbritannien allt mindre inflytande. Cameron meddelar nu att han i nästa parlamentsval vill ha mandat att omförhandla EU:s inriktning med övriga EU-medlemmar och ställa slutresultatet inför en folkomröstning, troligen 2017.
Han slår sex flugor i en smäll. Han enar det egna partiet, han får i kommande val trumfkort gentemot oppositionen (som gjorde bort sig igår när de sade sig vara emot en folkomröstning), han sätter hård press på EU som nu vet att Storbritanniens folk kan komma att lämna unionen om inte EU lyssnar på kritiken och går med på ändrad kurs, han etablerar en tydlig europapolitik (något som inget annat nordeuropeiskt land har idag), han går på offensiven och sätter agendan för Europas inre samarbete. Till sist: han etablerar sig själv som en statsman, till skillnad från smilfinkarna som myglar i Bryssels korridorer.
Inte dåligt att klara av i ett tal.
Se mer: SvD, SvD2.

Israel ger Netanyahu ny seger?

På tisdag går israeliska folket till parlamentsval. Enligt opinionsmätningarna blir sittande premiärminister Benjamin Netanyahu och hans högerparti Likud (i allians med Beiteinu) det klart största partiet i Knesset, rapporterar Financial Times i Defiant Netanyahu set to confound critics:

En opinionsmätning publicerad på fredagen visar att 52 procent i Israel förespråkar en självständig palestinskt stat. Men 62 procent tror inte att ett fredsavtal är möjligt. De flesta israeler ser Likud som det mest trovärdiga partiet när det gäller säkerhet.
— Netanyahu säger inte till folk, ‘Vi kan nå en lösning’, menar valanalytikern Rafi Smith. “Han säger att eftersom alla runtomkring oss hatar oss måste vi vara starka och hökaktiga när vi hanterar säkerhetsfrågor.”

Hur fientlig omvärlden är framgår av nya läckor från Vita huset där president Obama ska ha sagt att ”Israel inte vet vad deras egna intressen är”. Snacka om att håna och förminska ett land! Netanyahu har replikerat, ”Ingen annan fattar beslut åt Israels medborgare”.
Även om Likud blir klart största partiet har Netanyahu ändå ingen egen majoritet. Han måste bilda en koalition. Antagligen med en rad mindre partier. Enligt senaste mätningen kommer 13 partier in i Knesset. Ett helt nytt parti startat av en journalist och TV-personlighet kan bli tredje största, liberala Framtidspartiet, Yesh Atid.
Det är rätt av israelerna att välja politiker som försvarar det egna landets existens. Ingen annan har rätt att avgöra det åt dem. Märkligt att Sverige och Europa har så svårt att stödja en av regionens få demokratier. Ett litet land inklämt mellan nationer som svurit att de ska krossa och utrota Israel.
Vad hatet mot Israel beror på är det ingen som vill tala om. Annat än att det inte är antisemitism. Var och en får väl avgöra hur trovärdigt det är.

‘Barnfattigdom’ – ett slagträ mindre för vänstern

Skälet till att så många aktiva på vänsterkanten är så upprörda över Janne Josefssons reportage är något annat än fattigdom, det verkliga skälet är att de har ett indignationsnummer mindre att använda i debatten. Norra Skåne skriver i ledarartikel:

Hittar man inte fattiga barn är det goda nyheter. [Lars Ohly, Håkan Juholt och Stefan Löfven] borde glädja sig åt det, inte irritera sig på att man fick ett slagträ mindre mot högern.
Skandalen är inte att man struntar i fattiga barn, utan att man fabulerar och distraherar från verkliga problem.

Min invändning under SVT Debatt var ju att Räda Barnen bara talar om pengar. Som om vuxnas närvaro i barns liv inte spelar någon roll för deras uppväxt. Rädda Barnen bemötte naturligtvis inte min anklagelse. Det är häpnadsväckande att man kan vara så blind för behovet av social och mänsklig värme. Man har en krass ekonomisk syn på tillvaron. Bara pengar ger lycka. Tro det?

Till SVT Debatt om ‘barnfattigdom’

Efter Janne Josefssons avslöjande reportage i Uppdrag granskning står det klart att hela konceptet är i gungning. Rädda Barnen m fl har lurat riksdagsledamöter i alla partier att tro att läget i landet är långt mycket värre än det finns belägg för.
SVT Debatt kommer ikväll kl 22 att ta upp ämnet i direktsändning. Jag ska vara med.
Redan 2009 hade jag en diskussion i bloggen (här, här) med Rädda Barnen om deras sätt att använda fattigdomsbegreppet, där jag skrev:

[D]et viktigaste för barn är inte materiella prylar, utan att de har vuxna som älskar dem, bryr sig om dem och uppfostrar dem. Vore det inte bättre om Rädda Barnen fokuserade på hur ensamma barn har blivit i vår tid, då familjelivet hånas och föräldrar hellre fokuserar på sig själva i yrkeslivet än tar hand om sina barn? Vore det inte bättre om Rädda Barnen slog larm om hur unga lämnas vind för våg, utan att någon vuxen bryr sig om dem.

De som var insatta i verkligheten i förorterna framförde just detta i inslaget. Det är lätt att se vilka som vet vad det innebär att ha små medel, och vilka som bara använder det i sin egen propaganda, för sina egna syften.

Sverige är försvarslöst utan Natomedlemskap

Idag talade Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen vid Folk och Försvars konferens i Sälen. Det är välgörande att han, liksom ÖB, talar klartext om försvars- och säkerhetspolitik. Detta till skillnad från svenska politiker vars lögner nu är pinsamt avslöjade. Aftonbladet rapporterar:

Men trots att svenska försvaret ställer upp under Natoflagg utomlands, kan vi inte räkna med hjälp om vi själva skulle hotas. Anders Fogh Rasmussen hänvisar till kapitel 5 i Natos stadgar att bara medlemsländer är garanterade militärt stöd för att försvara sina territorier.
– Jag talar uppriktigt. Någonstans drar vi en gräns, antingen är man med i Nato eller så väljer man att stå utanför.
Enligt Fogh Ramussen uppfyller Sverige alla krav som krävs för att bli Natomedlem.
– Men det är något ni måste göra upp med er själva. Det finns inget mellanläge.

Detta, att något mellanläge inte finns, måste Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven, Annie Lööf och Göran Hägglund erkänna. Sverige kommer inte att få hjälp från någon om vi blir anfallna. ÖB har nyligen konstaterat att Sverige bara klarar att försvara en del av landet i en vecka, sedan måste hjälp komma. Hjälp som inte finns.
M-S-C-KD måste antingen föreslå flerdubblad försvarsbudget, eller börja förespråka ett svenskt Nato-medlemskap. Mellanläge finns inte. Inse det!
Det är intressant att se att 58 procent av Aftonbladets läsare tycker att Sverige ska gå med i Nato, 42 procent säger nej (nära 20.000 har röstat). Tio procent av dem som säger ja har ändrat uppfattning i frågan efter den senaste tidens debatt om Försvarets brister och Rysslands tydliga upprustning.
Återigen tycks väljarna klokare än politikerna…

Så kan regering bildas efter valet 2014

Vad händer i riksdagen om valet nästa år utfaller ungefär som opinionsmätningarna visar? Om Alliansen får 45% (30-6-5-4), Socialdemokraterna 34%, SD 8%, MP 7% och V 5% har inget regeringsalternativ majoritet. Skillnaden från 2010 är att Alliansen backat, men samtidigt finns inget annat regeringsalternativ som tillsammans inför valet begärt mandat av svenska folket att regera landet.
Många alternativ öppnar sig nu för den talman som riksdagen väljer. Talmannen kan nämligen själv lägga fram förslag: ge uppdraget att försöka bilda regering till det största blocket, Alliansen, eller till det största partiet, S. Båda alternativen är fullt lagliga och det blir helt upp till talmannen personligen att välja.
Därför blir talmansvalet oerhört viktigt.
Efter förra riksdagsvalet nominerades en ”rödgrön kandidat” till talman, Kent Härstedt (S), medan Alliansen nominerade talman Per Westberg (M) för omval. Sverigedemokraterna, det då nyinvalda partiet med vågmästarställning föreslog ingen egen talman, utan deklarerade: ”Sverigedemokraternas grundprincip är att största politiska block ges talmansposten. Det näst största politiska blocket bör ges förstevicetalmansposten. Vi är Sveriges tredje politiska block, Sverigeblocket, och bör ur rättviseperspektiv därför ges andrevicetalmansposten.” (se riksdagens protokoll 2010/11:1)
I enlighet med denna röstförklaring röstade SD på Westberg, som vann omröstningen med 194 röster mot 153 röster för Kent Härstedt.
Om SD håller fast vid denna princip, som de har all anledning att göra, kan de pressa S-MP-V att deklarera om de är att uppfattas som ett block eller ej. Om de säger sig vara ett block, borde SD rösta på ett gemensamt förslag till talman från S-MP-V.
Det blir bråda dagar för Stefan Löfven att förhandla med MP och V efter valdagen. Istället för att inför väljarna tala om vad ett rödgrönt block betyder, ska nu Löfven trolla fram en trepartiuppgörelse inför talmansvalet, därtill framtvingad av SD. Om de inte lyckas, kommer SD att rösta på Alliansens förslag eftersom de är största blocket om de rödgröna inte kan samsas om en kandidat.
Visserligen kan SD ändra sina grundprinciper om de blir tredje största parti i riksdagen. Då kan de hävda att största parti borde få talmansposten (det är socialdemokraternas linje), näst största parti erhålla försteviceposten, och tredje största parti andreviceposten. Partier har ju en tendens att skifta princip efter vad som gynnar dem för stunden. Om SD agerar som andra partier, kan de rösta på S-kandidat, mot att de får löfte om att S fullföljer sin storleksordningsprincip.
Denna cirkus är ett exempel på varför jag är en stark förespråkare för blockpolitik. Då får väljarna, svenska folket, avgöra vilken inriktning riksdagsarbetet ska ta. Det största blocket utser också talman — och regering.
Det är när blockpolitiken upplöses som det politiska myglet vinner triumfer. Då kan partier byta tjänster med varandra för att uppnå resultat som väljarna inte har något inflytande över.
Låt oss säga att SD i segeryra byter princip och röstar för S-kandidat och Kent Härstedt väljs till talman. Då slipper S tvingas till snabb trepartiuppgörelse med MP och V, men kan ändå lägga beslag på talmansposten.
Kent Härstedt kan som talman hävda att blockpolitiken är bruten och att Socialdemokraterna som största parti borde få uppdraget att sondera vilken sorts regering som kan bildas.
Regeringsformen har en väldigt speciell utformning som innebär att en minoritetsregering kan tillsättas även om fler röstar emot den än för den.
Så skedde 13 oktober 1978 då Ola Ullsten (FP) valdes till statsminister med bara 39 ja-röster och med 66 nej-röster (se riksdagens protokoll 1978/79:13). Även om 62 procent röstade emot kunde Ullsten tillträda. Skälet är att det krävs en majoritet av kammarens samtliga riksdagsledamöter, 175, för att rösta ner talmannens förslag. (Eller som det står i Regeringsformen 6 kap. 4 §: ”Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar mot förslaget är det förkastat. I annat fall är det godkänt.”) Ullsten blev vald därför att S och C lade ned sina röster och därmed gav sitt passiva stöd.
Här finns alltså oändliga möjligheter till korridormygel. En talman Härstedt kan helt enkelt hoppas att inte hälften röstar emot en socialdemokratisk statsministerkandidat. Av misstag om inte annat. Det har ju inte sällan hänt att riksdagsledamöter röstar fel i viktiga frågor.
Vi har nu kommit långt ifrån den demokratisk processens ideal. Och värre kan det bli.
Om Stefan Löfven röstas ner av Alliansen, SD och MP därför att de inte blivit informerade om vad den nya regeringens program bygger på, kan det fula maktspelet skapa ännu större låsningar. Det innebär ju en enorm prestigeförlust om MP känner sig tvingade att rösta emot S i statsministerfrågan.
Alternativt kan Löfven försöka trixa ihop ett snabbt regeringsprogram med MP och V. Han kan ändå fällas när Alliansen och SD röstar nej eftersom de anser att regeringsunderlaget är för begränsat. S-MP-V har inte majoritet och de har inte vunnit valet.
Härstedt kan då tvingas erbjuda Fredrik Reinfeldt att försöka bilda regering. Han kan då höra sig för vad MP kräver för att lägga ner sina röster. Om MP gör det, är Reinfeldt klar som statsminister.
Om MP inte vill göra upp med Alliansen, hamnar avgörandet hos SD. Kommer de att rösta nej också till en Alliansregering? Reinfeldt kommer inte att förhandla. Om SD är nöjd med sin position, dvs ökat väljarstöd men avsaknad av verklig makt, kan SD hävda att Sverige behöver en regering och att man därför lägger ner sina röster. Då är Reinfeldt vald till statsminister. Om SD däremot gör anspråk på att få utöva makt röstar de nej. Då faller också Reinfeldt som statsministerbildare.
Talman Härstedt har då ställt till det för sig. Vem ska få uppdraget att försöka bilda regering?
Från vänsterhåll vill man ju avskaffa blockpolitiken, vilket i klartext alltid betyder att FP och C ska svika sina vallöften och bli knähund åt S. Om Bengt Westerberg och Olof Johansson varit kvar i politiken hade de säkert inget haft emot att strunta i väljarna för att få krama Stefan Löfven. Men ett sådant svek i dagens generation av ledande politiker i FP och C är knappast troligt.
MP hamnar åter i fokus. Kan de ändra sitt nej till nedlagd röst för Alliansen? Med Gustaf Fridolin är det inte troligt. Han är verkligen röd på insidan, om än grön utanpå.
Och att göra upp med SD är det ingen som vill.
Den upplösta blockpolitiken resulterar helt enkelt i kaos. Talman Härstedt får försöka hitta en lösning som alla kan acceptera. En enpartiregering med FP blev ju lösningen 1978. Frågan är om FP vill. För Ullsten blev det hans politiska död. FP halverades under det år han ledde FP-regeringen fram till riksdagsvalet 1979.
En annan udda lösning är att Gustaf Fridolin får gehör för att bilda en regering med MP-FP-C. En sådan skulle S och M kunna passivt acceptera eftersom den troligen kommer att regera sig sönder och samman på samma sätt som Ullsten.
För egen del tycker jag Alliansen ska hålla ihop också efter valet. Vad som än händer.
Om talmannens fjärde förslag röstas ner, utlyses automatiskt extraval att hållas inom tre månader.
I det extravalet borde det ha gått upp för svenska folket att man bör rösta på ett regeringsalternativ som kan få majoritet i riksdagen. Bara ett sådant alternativ finns: Alliansen. I extraval i januari 2015 borde Alliansen kunna få denna egna majoritet. Sverige får då till slut en regeringsduglig lösning.

Svensk självbild och fri invandring

Ett av de förslag som fått många att höja på ögonbrynen i C-programgruppens förslag till idéprogram är:

Centerpartiet strävar efter öppna gränser, fri rörlighet och en generös flyktingpolitik. För ett parti som värnar friheten och bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt ställningstagande än att man är för en fri invandring.

Det är ett torrt konstaterande. Som dessutom är falskt. Alla civiliserade samhällen har sedan århundraden byggt på principen om ett samhällskontrakt mellan medborgare och statsmakten. Och ett kontrakt betyder att båda parter ska tillföra något. Staten har skyldighet att skydda medborgarna mot övergrepp, mot att medborgarna uppfyller skyldigheten att följa lagarna. Staten har rättigheten att beskatta medborgarna, mot att medborgarna får rättigheten att utse vem som har makt i staten. Denna insikt, om att båda parter som tecknar ett kontrakt tar på sig skyldigheter, har Centerpartiets programgrupp missat. Det är förvånande eftersom man har ett helt avsnitt med rubriken Samhällskontraktet.
Människors fri- och rättigheter äger inte rum i ett vacuum så som de ovan citerade meningarna antyder. Medborgare och invandrare har inte bara rättigheter. De har också skyldighter. Den som befinner sig på svensk mark ska följa svenska lagar. Nu luckras ju detta upp genom att ge rättigheter till så kallade ”papperslösa”, som har domstolspapper på att de olagligen befinner sig i Sverige. Centerpartiets programgrupp fortsätter denna rättsupplösning.
Varför ha lagar, om man inte behöver följa dem? Programförslaget nämner att rättssäkerhet saknas i diktaturer, men det nämner inte att vi ska ha rättssäkerhet i Sverige. Här ska vi tydligen kräva vår rätt men aldrig behöva ta ansvar för några skyldigheter. Detta benämns rätterligen för anarki.
Det heter visserligen att ”Människors ansvarskänsla måste ges utrymme.” Men om man lika gärna kan kräva att andra ska se till att mina rättigheter uppfylls, varför då ta ansvar?
Programmet är alltså filosofiskt osammanhängande när det gäller synen på medborgarskap. Därmed illustrerar man (helt oavsiktligt) varför Sverige inte klarar av integration av nyanlända. Man förmår inte uttrycka att det innebär vissa plikter och skyldigheter att leva i detta land. Om man inte förmår tala om vad som gäller i Sverige, hur ska nyanlända någonsin kunna lära sig det? Självklart kommer sociala mönster och traditioner från deras hemländer att istället praktiseras. Mönster som står i strid med västerländska värden och svensk tradition.
Det är symptomatiskt att programmet inte säger något om vad svensk identitet är, vad svenska traditioner innebär, men väl vad vi ska acceptera som avvikelser från traditioner: ”människor finner gränsöverskridande gemenskaper som bör bejakas lika mycket som de traditionella”. Javisst, men varför säger programmet inget om vad det traditionella är för något?
I offentlig debatt är det fullständigt tabu att tala om vad som är ”svenskt”,och många, som Hembygdsförbundet(!), anser inte att det finns något som är specifik svensk kultur (däremot hävdar man att det finns exempelvis specifik kurdisk kultur, se här). Programförslaget bryter sanneligen inte mot tabut utan upprätthåller det.
Om man vill ha fri invandring måste man ju först definiera villka villkor som nyanlända ska uppfylla. Och det svenska samhället måste reformeras så att nyanlända kan arbeta här, istället för att gå på bidrag i snitt i sju år innan man närmar sig reguljär arbetsmarknad.
Så vad är andra sidan av fri invandring? Jo, det är avskaffande av all arbetsmarknadslagstiftning och alla kollektivavtal som idag hindrar nyanlända från att arbeta till den låga lön som deras produktivitet motsvarar.
Programmet haltar betänkligt när man är visionär om fri invandring, men inte lika visionär när det gäller att tala om vilka andra samhällsförändringar en sådan frihet kräver.
Det är en oomkullrunkelig sanning att ju mer invandring man vill ha, desto mindre arbetsrätt och mindre statliga bidragsrättigheter kan existera. Man kommer aldrig ifrån detta. Men inget av de gamla partierna vill erkänna det. Man talar gärna om generös flykting- och invandringspolitik, men aldrig att den måste förenas med ett mindre reglerat samhälle. Jag har tidigare skrivit att detta är de gamla partiernas livslögn, och den utgör Sverigedemokraternas livsluft. C-programmet ändrar inte på det. Programmet talar visserligen om ”mer flexibel” arbetsmarknad, men jämför försiktigheten i dessa ord med dramatiken i orden ”fri invandring”. C-förslaget fortsätter upprätthålla den svenska integrationens livslögn.
Centerpartiet borde vara det parti som bäst kan beskriva vad svensk kultur, historia och tradition betyder för oss idag. Jag tror det är därför partiet finns kvar i centrum av svensk politik, men att någon motsvarighet inte finns i andra delar av världen (utanför Norden). Men programförslaget förmår inte skapa sådant sammanhang. Betyget blir därför lägst möjliga, 1 av 5.
Se tidigare betyg för idéprogramförslaget:
Ekonomi, marknad och ägande: 4,5 av 5.
Teknikoptimism kontra miljöregleringar: 2 av 5.
Politiskt ledarskap: 3 av 5.
Välfärd, civilsamhälle och filantropi: 3 av 5.
Svensk självbild och integration: 1 av 5.
Strategi mellan värdering och pragmatism: (kommer snart)

Idédebatt ska vara yvig

Det är bra att det blir öppen debatt i Centerpartiet om långsiktiga idéer. Vi är i Sverige så förtvivlat rädda för att framföra olika åsikter öppet. Värst är partipolitiken där allt ska vara strömlinjeformat och uppgjort i förväg. Det gör politiken dödstråkig. Att C nu avviker från det välkammade uppträdandet är bara uppfriskande.
Expressen har rätt när man i dagens ledare skriver:

En positiv tolkning av de öppna stridigheterna är att detta är partidemokrati på riktigt. … Centern ska dock inte räknas ut. Både i samband med partiledarvalet 2011 och nu med idéprogrammet har partiet visat prov på sällsynt öppenhet och interndemokrati. Det skulle andra partier behöva lära av.

Därmed har KG Bergström, som kommenterar i samma tidning, fel när han menar att Annie Lööf tappat greppet om partiet.
Det är en programgrupp som lagt fram förslaget, inte partistyrelsen eller partiordföranden. Det är skrämmande att journalister som KG Bergström inte har koll. De ser partipolitik som teater där allt ska vara klart i förväg. Men det är fel. Demokratins kärna är debatten! Den öppna diskussionen där åsikter fritt får brytas mot varandra. När man sedan går till beslut är man klokare om alla ståndpunkter och argument är ordentligt ventilerade. Särskilt när det gäller långsiktiga idéer och värderingar.
Det är också skrämmande att förre partiledaren Olof Johansson (C) i debattartikel går in för att skapa fraktionsstrider på imbecilla konspirationsteorier istället för att framföra egna argument i sak. Men det bekräftar min bild av partiets mest misslyckade partiledare. Han kopierar socialdemokratiska Tidens konspirationer som jag bemött här i bloggen: Politiska dubbelagenter?
På en punkt kan jag dock se vad som nu skapar problem: programgruppens förslag har inte varit ett utkast som gått ut på remiss. Då hade debattens vågor kunnat gå höga under ett antal månader, för att sedan summeras och värderas av partistyrelsen i ordnade former. Avsaknaden av remiss gjorde att det framstod som att förslaget var ett färdigt idéprogram och att partistyrelsens beslut bara en formalitet. Det finns också brister i språk och helhet som tyder på att man hastat fram skrivningarna. Det är aldrig bra när de ska godkännas i demokratisk process. (Jag tycker nog min Axess-artikel ger bättre bild av vad Centerpartet är.)