Filantropiskt civilsamhälle eller socialliberal tvångströja?

Välfärdsstaten, som blivit på tok för stor, har urholkat välfärdssamhället. Människor har i Sverige gjorts extremt beroende av staten, vilket Lars Trägårdh påpekat. I Tyskland och USA har relationerna mellan medborgare, civilsamhälle och stat utvecklats på ett betydligt sundare vis. Där har politiken inte låtit staten ta över ansvaret som förr låg i sociala nätverk och frivilliga gemenskaper. Så skedde dock i Sverige genom att formulera ”rättigheter” på det mellanmänskliga planet som staten i egenskap av myndighetsutövare aldrig kan uppfylla.
Staten är helt enkelt en urusel väg att bedriva filantropi och socialt ansvarstagande. Staten agerar med tvångsmakten som vapen. Därmed finns inte en tanke på att människor frivilligt, genom föreningsliv och folkrörelser, är bättre på att ta det sociala ansvaret i varje unik situation — om staten inte lägger sig i och bryter sönder det ömsesidiga utbytet i föreningsliv och civilsamhälle.
Följden av den svenska 1900-talspolitiken blev att de sociala nätverken i samhället vittrade sönder. Thorbjörn Fälldin varnade med stor klarsyn för konsekvenserna redan 1971:

[Utvecklingen] har medfört att hävdvunna sociala kontaktnät brutits sönder. De unga familjerna har hamnat isolerade i en storstadsförort utan den naturliga kontakten med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle. En tillfällig ekonomisk belägenhet får svåra ekonomiska och sociala konsekvenser. En tandläkarräkning kan göra familjen till socialhjälpstagare. (källa)

Frågan är om idéprgramförslaget från C tar vara på de insikter partiet haft, med sina rötter i folk- och föreningsliv. Det är visserligen ingen enkel sak att rulla tillbaka ett halft århundrade av socialistisk indoktrinering, men om man kan skriva om fri invandring (vilket man gör) borde man kunna ifrågasätta nuvarande socialstat.
Jag tycker inte programmet är lika tydligt om de mjuka sektorerna som man är om de ekonomiska. Kanske beror det på att liberalismen när det gäller sociala frågor inte ger någon vägledning, utöver att människor ska vara fria och kunna samverka på frivillig bas.
Det är därför socialliberalen Svante Nycander går till storms mot Centerpartiets utkast till idéprogram för att vara marknadsliberalt. Socialliberaler hemfaller åt socialism när det kommer till de mjuka frågorna. Marknadsliberaler har oftast ingen uppfattning alls, vilket får dem att framstå som kalla och okänsliga. Liberalkonservativa har däremot svar som är förenliga med marknadsliberalism: människors moraliska plikt att ställa upp på varandra. Den som inte tar sitt ansvar blir inte straffad. Det är fullt lagligt att inte hjälpa till. Man får vara en skitstövel. Det är fritt val. Det sociala priset kan bli högt om man inte deltar.
Ett på frivillighet grundat civilsamhälle är betydligt mer humant än ett statscentralistiskt som i lag slår fast mängder med rättigheter som staten inte kan uppfylla. I ett samhälle som grundas på frivilliga sociala gemenskaper blir få ensamma. Varje medborgare kan på sitt sätt ställa upp på andra. På det sättet blir de sociala nätverken betydligt mer finmaskiga än när staten via tvång och lagar ska förutse alla situationer.
Jag tror att skälet till att programförslaget väcker sådan upprördhet är att det presenterar god argument för välstånd på marknadsekonomisk grund, men lämnat de mjuka, sociala frågorna i bakvattnet. Då uppstår en strid mellan socialliberaler som vill använda staten på samma sätt som socialister, och liberalkonservativa som vill ta hand om samhällets sociala aspekter genom medborgerlig gemenskap i frivillighet, byggd på tydlig moral, sociala koder och kristen tradition.
På dessa punkter lämnar programförslaget walk over. Men det är ändå ett steg framåt att man inte hemfaller åt socialliberalt flum som talar om frihet men föreslår tvång. Socialliberalismen är lika hycklande som socialismen. Den säger sig vara för människorna, men vill sätta tvångströja på dem därför att man inte litar på att de kan ta ansvar. Socialliberalism är ett finare ord för förmynderi. Eftersom programförslaget avhåller sig från förmynderi, vill jag ge betyget 3 av 5 i välfärdsfrågorna.
Se tidigare betyg för idéprogramförslaget:
Ekonomi, marknad och ägande: 4,5 av 5.
Teknikoptimism kontra miljöregleringar: 2 av 5.
Politiskt ledarskap: 3 av 5.
Svensk självbild och integration: (kommer snart)
Strategi mellan värdering och pragmatism: (kommer snart)

Less på politiska åsiktsmaskiner

Det jag saknar mest i svensk samhällsedebatt är röster som vågar se längre än till nästa riksdagsval. Som vågar utmana genom att lyfta de stora frågorna. Som diskuterar strategi mer än taktik. På engelska finns en tydlig uppdelning mellan policy, som betyder riktning och sakligt innehåll i politiken, och politics, som syftar på det kortsiktiga tjuv- och rackarspelet mellan partierna. Vi skulle må bra av mer policy och mindre politics.
Varför saknar vi den då? Ett viktigt skäl är mediernas makt. Journalister kräver konkreta svar, vilket är liktydigt med mer politik i form av lagstiftning eller budgetposter. Att bryta sig loss från denna spindelväv av detaljåsikter är en mycket svår uppgift.
En som verkligen behärskade konsten att styra debatten mot strategi istället för taktik var William F Buckley (1925-2008). Han är totalt okänd i Sverige, men var en av de mest respekterade idédebattörerna i USA under 1900-talet. Jag skriver idag om honom i min gästkolumn i Världen idag:

Jag läser just nu lite litteratur om hur republikanerna och det konservativa perspektivet kom tillbaka i amerikansk politik genom Ronald Reagan 1980, efter nära 50 år av ”New Deal” och ”Great Society”.
Återkomsten började med att William Buckley startade tidskriften National Review 1955. Skälet till att han lyckades var att han 1) stod för tydliga grundvärderingar i stället för anpassning till vänstern och 2) använde en inkluderande ton där han gärna tog debatt med alla. Det innebar att han kunde föra samman kristet konservativa på landsbygden med libertarianer i städerna, det som blev Reagans plattform. Man talade om ”Reagan democrats”.
Jag vill påstå att de som vill få folk att stödja det egna partiet inte bara måste ha skarpa värderingar utan också finna vägar att inkludera, i och för sig inte helt kompatibla åsikter, men där det ändå finns beröringspunkter som är större dem sinsemellan än en gemenskap med regleringsivrande statskramare till vänster …
Buckley visade att om man håller sig till några avgörande kärnvärderingar kan man bygga allianser med väljargrupper som annars inte alls har något gemensamt. Jag skulle vilja se mer strategiskt tänkande i Buckleys öppna, nyfikna anda, än plitande på program som trots allt bara är ord på papper.

Har förslaget till Centerpartiets idéprogram tendenser till denna mer strategiska ansats? Ja, man ser längre än till nästa val. Den ekonomiska politiken är tydligare liberal än något annat riksdagsparti. Man skriver också om den filosofiska termen samhällskontraktet som handlar om att statens existens bygger på ett byte: medborgarna får lag och ordning mot att betala skatt till staten. Man bygger ut termen genom att ”slå fast vad det innebär att vara medborgare”. Man använder inte ordet skyldigheter, utan skriver mest om rättigheter. Här skulle skrivningen kunna bli tydligare.
Jag tycker det är synd att man använder månggifte som exempel på människors frihet. Varför inte istället avskaffa sambolagen, som ju tvingar människor som flyttar ihop att följa statens syn på vad samlevnad innebär. Låt alla samlevnadsformer vid sidan om äktenskapet vara helt utelämnad från lagstiftning. De som inte ingår äktenskap kan upprätta civilrättsliga avtal, helt frivilligt. Detta vore bättre än att låta journalister sätta fingret på ett konkret krav på tillåtande av månggifte.
Europapolitiken skulle kunna bli ett område där Centerpartiet tog ledningen. Programgruppen skriver att det behövs ”kraftfulla reformer” i EU, men att eruopasamarbetet i sig är positivt. Däremot tycker jag konkreta förslaget om ett tvåkammarsystem i Bryssel är direkt dåligt. Alla parlament kärver alltid mer makt. Därför vore ett spetsigare EU att inrätta en folkvald president, med ministerrådet som lagstiftande församling. Det skulle markera att EU är ett samarbete, inte en superstat.
Jag tycker när det gäller politiskt ledarskap finns ansatser som går i Buckleys anda, men att de konkretioner programmet gör blir mindre lyckade. Därför vill jag ge godkänt, betyg 3 av 5. Men inte mer.
Se tidigare betyg för idéprogramförslaget:
Ekonomi, marknad och ägande: 4,5 av 5.
Teknikoptimism kontra miljöregleringar: 2 av 5.
Välfärd, civilsamhälle och filantropi: (kommer snart)
Svensk självbild och integration: (kommer snart)
Strategi mellan värdering och pragmatism: (kommer snart)

Teknikoptimism kontra miljöregleringar

I C-förslaget till nytt idéprogram upptar miljö en betydande del av innehållet. Ja, även rubriken på programmet associerar starkt till miljö: ”En hållbar framtid”. Och i inledningen heter det att vi måste ”använda naturens resurser på ett sätt som är hållbart”. Kapitel- och mellanrubriker lyder ”För globalitet och hållbarhet”, ”Hållbara idéer”, ”Hållbar politik”.
Problemet med ordet hållbar är att det inte säger något konkret. Var går gränsen för hållbart? Programmet sätter iallafall inga sista förbrukningsdatum på idéerna.
För mig stärker ord som dessa bara intrycket att miljö är mest flum och goda ambitioner utan närmare eftertanke. Mål som aldrig kan följas upp eller utvärderas. Bara snömos.
Det är synd. Programmet skulle kunnat måla en tydlig demarkeringslinje till den politiska vänster som låtit miljö och klimat fylla den motivroll som Marx och kommunism förut hade för att kräva att makten flyttas från människor på marknaderna och centraliseras till politikerna i staten. Det är ingen slump att Vänsterpartiet mest radikalt driver ”klimatfrågan”. Alla lösningar heter mer politisk styrning.
Men för C-programgruppen tycks detta okänt. På 1960-och 70-talen var miljöfrågan ett nytt och banbrytande politikområde. Så är det inte längre. Alla säger sig vilja ha god miljö. Då kan man inte bara rada upp höga miljöambitioner. Det skiljer inte ut C från de andra. Om man gör miljö och klimat till en fråga om vem som är mest radikal, vinner Vänsterpartiet över alla andra, eftersom de vill införa planekonomi. Men som vi såg i Sovjetunionen är höga politiska ambitioner inte detsamma som att uppnå dem. Tvärtom. De goda ambitionerna leder till katastrofalt utfall i verkligheten. Aldrig har marknadsekonomier varit lika skitiga, smutsiga och farliga som planekonomierna i öst.
Om detta gör C-programmet ingen analys alls. Man föreslår både centralism (”verkningsfulla internationella spelregler för klimatpolitiken”) och tilltro till människorna (”höga ambitioner stärker entreprenörskap, utveckling av miljöteknik och initiativ inom civilsamhället”). Därmed erkänner programmet just den centralism man säger att C är en reaktion emot. (Alla partier har väldigt svårt att leva upp till sina värderingar när det kommer till praktisk politik. Aktuellt exempel är Miljöpartiet och biltullarna i Göteborg. I partiprogramet vill MP ha många fler folkomröstningar, men när göteborgarna i tiotusental skriver under krav på folkomröstning om biltullar, då viftar MP-kommunalrådet bort kravet på folkomröstning eftersom ”frågan är komplex”. Snacka om hyckleri! MP är bara för folkomröstning när det passar partiet, inte när det passar folket. På samma sätt är C emot centralism, utom i hjärtefrågor som miljö där man ställer sig i armkrok med V om att centralisera makten.)
Jag tycker många skrivningar har en god teknikoptimistisk hållning, men de tappar all trovärdighet när man samtidigt vill styra med politik.
Lite intressant är att ordet kärnkraft inte nämns i programmet. Jag gick med i Centerpartiet 1979 när kärnkraftsdebatten var som mest intensiv. Men kärnkraft på den tiden var en symbol för en civilisationskritik mot allt starkare storskalighet och centralism. Kärnkraft var då egentligen inte alls en energi- eller miljöfråga. Kärnkraftens betongkomplex var laddade mer för betongen än för atomerna.
På den tiden hade vi fortfarande inte upptäckt att de 100 åren av världens högsta tillväxt tagit slut. Jag var övertygad om att vi kunde ta kostnaderna för att avstå från att använda kärnkraft.
Och framför allt: kärnkraftsmotståndet handlade inte om teknikfientlighet, så som många tror. Tvärtom! Det var ju därför att vi trodde på sol, vind och vatten som vi kunde kräva kärnkraftsavveckling. Själv trodde jag solenergin skulle kunna generera mycket mer Terawatt än kärnkraften tio år senare, då kärnkraften skulle vara avvecklad. Jag byggde mitt kärnkraftsmotstånd på en alldeles för stor teknikoptimism. Jag förstår fortfarande inte varför mänskligheten inte lyckats tämja den enorma energi som strömmar in mot jordskorpan från solen varje sekund, varje dygn, varje år.
Nu vet jag ju bättre. Vi behöver kärnkraften, både därför att svensk ekonomisk tillväxt inte är lika stark som före 1970 och därför att alternativen till kärnkraft ännu är outvecklade. Men jag tvivlar inte på att solenergi kommer att bli betydligt smidigare, effektivare och ofarligare än kärnkraft någon gång i framtiden.
För att summera: jag tycker programförslaget inte förklarar vad som skiljer C från andra och dessutom står miljö- och klimattexterna i strid med programmets motstånd mot centralism i övrigt. Betyget blir därför underkänt, 2 av 5. Det hade blivit 1 av 5 om man inte trots allt lyft fram innovation och ny teknik.
Se tidigare betyg: Ekonomi, marknad och ägande. Kommer att ge betyg i fyra ämen till: Tillåts en svensk identitet?, Politiskt ledarskap och Välfärd, civilsamhälle och filantropi, samt till sist ett sjätte tema: Strategisk balansgång mellan idealistiska värdering och pragmatisk realism.

Varumärke avgörande i politiken

Förr handlade politik om att lova och kräva nya reformer för att täcka centrala behov i samhället. Så är det inte längre. Staten, det offentliga, är färdigbyggt, eller rättare sagt överexploaterat. Åsiktsmässigt handlar det numera om att förvalta, om att ta bort och ändra politiska beslut som varit dåliga.
Detta förvaltande är lika intressant för väljarna som det är för ICA-kunderna att veta hur logistiken för mjölken till affären organiseras. Det är sådant vi kräver att det ska ordnas, men inte bryr oss om hur det sker.
Dessa tankar slår mig när jag i helgerna läste Centerpartiets utkast till nytt idéprogram. Det intresserar mig inte vad partiet tycker i enskilda frågor. Det intressanta är vilket sorts samhälle partiet säger sig verka för. Vad är Centerpartiet idag? Vilken image vill man skaffa sig?
Här har partiet varit i djupnande identitetskris sedan trettio år. Profilen är suddig. Rättar förslaget till idéprogram till detta? Till hälften, skulle jag säga.
Om Centerpartiet antar detta program blir man det mest liberala partiet i Sveriges riksdag. Det jag gillar bäst i programmet är de tydliga ställningstagandena för äganderätt och ekonomisk liberalism. Det är ett program för fri handel och fritt företagande. Nya moderaterna framstår som smygsocialister i jämförelse. Mest tydligt blir detta i C-programmets formulering om arbetsrätten:

”[S]pelreglerna för arbetsmarknaden fastställs av arbetsmarknadens parter i stället för genom lagstiftning. Detta skapar en mer flexibel och långsiktigt hållbar arbetsmarknad. Det innebär också att delar av den lagstiftning som omgärdar arbetsmarknaden behöver avvecklas.”

Det är också slut med smygandet om vilken ekonomi som skapar välstånd:

Marknadsekonomin är det system som lämnar störst utrymme för människans frihet och som bidrar till den mest effektiva fördelningen av samhällets resurser. Genom sin dynamik bidrar marknadsekonomin till att samhällets resurser kan växa och lägger därmed grunden för ökat välstånd och välfärd.

Skrivningarna om äganderätten är också tydliga, om än kortfattade. Ur liberal synvinkel är äganderätten uppenbar, men efter 100 år av smygsocialism som tömt äganderätten på mycket av dess innehåll, skulle ett stycke, liknande det om marknadsekonomi inte skada.
När det gäller skatter heter det att Centerpartiet ”strävar efter ett plattare skattesystem, med låga marginalskatter, som gynnar drivkrafterna bakom samhällets välstånd.” Skattemedel skall ”användas varsamt”. Det står inte att skattetrycket ska sänkas, men att kommuner och regioner ska få ett större självbestämmande över skatteuttaget. En plattare skatt betyder i praktiken lägre procentuellt uttag. Men varför inte säga att ambitionen är att sänka skattetrycket?
Det finns dock motstridigheter om frihet och ägande. När man kommer in på miljö- och klimatpolitik talas om ”internationella överenskommelser som prissätter utsläppen”, om att ”tillämpa stränga krav” och ”spelregler för klimatpolitiken”. Skälet till att Vänsterpartiet lyfter fram klimatpolitiken är att detta numera är det bästa alibit för att införa planekonomi och socialism. Centerpartiets skrivningar kan Vänsterpartiet använda för att kräva total politisk kontroll över ekonomi och företag. Här räcker inte goda miljöambitioner. Man måste tala om hur detta kan ske utan att allvarligt skada entreprenörskap och utveckling. Planekonomi är, visar världshistorien, den smutsigaste av alla ekonomier. Att ”styra” ekonomi leder oftast till att göra problemen värre än de var innan. (Jag återkommer med inlägg om miljö/tekniksynen i programmet.)
Myndigheter ”tenderar att skapa ett behov av ännu mer offentlig makt”, heter det. ”Antalet statliga myndigheter och mängden lagar och regler behöver begränsas.” Jag hade hellre använt ordet ”minskas”. Och lite senare används just det ordet: ”statens ansvar och makt måste minska till förmån för människors eget ansvarstagande”.
När jag summerar programmets syn på ekonomi, marknad och ägande vill jag ge betyget 4,5 av 5. Det är tydligt och samtidigt kortfattat.
Men om C ska kunna göra detta budskap till en bärande del av sitt varumärke, måste idéprogrammet kombineras med att alla partiets företrädare signalerar samma värderingar. Min erfarenhet är att C-politiker, i lika hög grad som FP, KD och M, tenderar att i vardagen försvara staten och regleringarna snarare än att utmana dem. Svenska politiker är statens och förmynderiets försvarare snarare än medborgarnas företrädare. Klarar C-politiker att kliva ner från pedistalen och ge sin makt till människorna?
Det finns ytterst få politiker som visat det ledarskap som krävs för att ändra kurs på den gigantiska tankbåt som statsförvaltningen är. Ett idéprogram är som en uttagen kurs på sjökortet. När det markerats på pappret, måste ledare träda fram som ser till att kursen också blir verklighet. Det är först då, när ledningen tar tag i rodret och vrider om kursen i praktiken, som varumärket konfimeras och kan tas på allvar. (Och naturligtvis att besättningen inte gör uppror och desavouerar arbetet.)
Ledarskap är en i svensk politik grovt underskattad aspekt. Till det återkommer bloggen. Liksom till följande teman: teknikoptimism kontra miljöregleringar, tillåts en svensk identitet?, och välfärd, civilsamhälle och filantropi, samt till sist ett sjätte tema: strategisk balansgång mellan idealistiska värdering och pragmatisk realism.

Vill C ha idédebatt?

Jag har läst C-programgruppens  förslag till idéprogram i helgen. Men jag vet inte om det är någon idé att här i bloggen recensera och kommentera. Den som riktar kritik möts med förakt och personpåhopp av gruppledaren Per Ankersjö, vilket Svenska Dagbladet idag tar upp i huvudledare.
Om de som skriver ett program om öppenhet inte själva, som människor, lever upp till det, hur i hela fridens namn tror man att någon ska ta någonting i programtexterna på allvar?
Allt framstår som förljuget och på låtsas. Ingen menar någonting med det som skrivs. Orden blir bara till för att framställa skribenterna som goda människor. Alltså vanliga politikerfloskler utan varje värde.
Jag ryggar naturligtvis inte för att kommentera idéprogrammet, men den främsta frågan just nu är om C vill ha öppen idédebatt. Ankersjös sätt att bemöta frågor går i helt annan riktning. Han förstör det partiet säger sig vilja uppnå när han använder vänsterns hatfyllda retorik som attackerar person istället för att diskutera idé.