Forskare och läkemedelsbolag stora hivhjältar

Imorgon är det internationella aidsdagen. Den största förändringen sedan 1980-talet är bromsmedicinerna som innebär att hivpositiva kan leva ett närmast normalt liv. På något sätt är det som om denna utveckling tas för självklar. Men det är ju tack vare forskare och läkemedelsbolag som förändringen från snabb död till långt liv kunnat ske. De är stora hjältar i detta sammanhang.
Medicinerna visar hur viktig vetenskapen är för vårt moderna samhälle. Vi borde uppmärksamma det mer. Politiken står oftast i fokus i medier och samhällsdebatt, men hur mycket spelar den roll för samhällsutvecklingen egentligen?
Noaks Ark har ett fullspäckat program för imorgon lördag: för Stockholms del seminarium med Hans Rosling i Spårvagnshallarna och konstert i Engelbrektskyrkan med kören One Voice och Carola Häggkvist.

Jakten på den totala tryggheten

Just nu har SVT i morgonsoffan frågat ut socialminister Göran Hägglund om ersättningen till de barn som drabbats av narkolepsi efter att ha tagit sprutan mot svininfluensa 2009. Barnens lidande har blivit belyst i en dokumentär, Efter sprutan.
Ministern pressas hårt om vad staten kan göra eftersom det var staten genom Socialstyrelsen som drev en energisk kampanj för att alla skulle ta vaccinspruta. Sverige var det land som lyckades bäst med att få många medbogare att vaccinera sig, därför har Sverige nu flest fall av biverkningen narkolepsi.
Det är inte lite tragikomiskt att det var jakten på den totala tryggheten, att skydda alla mot en möjlig dödlig pandemi, som ledde till att hudratals barn i Sverige drabbades av narkolepsi.
Medan de sociala mynigheterna i USA fick hård kritik för att de agerade för långsamt när svininfluensan började skörda unga vuxnas liv i Mexico, har svenska myndigheter kritiserats för att ha agerat för snabbt: Svininfluensan: hanterades för bra?
SVT:s morgonsoffa illustrerar en annan paradox: journalisterna avkräver ministern just den totala trygghet som orsakade att barnen fått narkolepsi. Hägglund svarade att de drabbade har försäkringsersättning att vänta på upp till tio miljoner kr, men att det ännu är svårt att bedöma vilka barnens förlorade arbetsinkomst kommer att bli när de blir vuxna.
Vi borde diskutera den här reptilreflex vi alltid har i Sverige som utgår ifrån att vi alltid ska sträva efter den totala tryggheten där inga som helst risker tillåts. Det är just denna trygghetsmani som lett till barnens lidande. Men jakten på trygghet kan i sig vara skadlig och skapa värsta sortens otrygghet.
Vi måste lära oss leva våra liv med vetskapen om att det finns och alltid kommer att finnas risker. Istället för bara försök till riskminimering borde vi ägna oss mer åt att lära oss leva med risker, att lära oss hantera risker med sunt förnuft. Jag tror man lever ett mer fulländat liv om man inte alltid söker den säkraste och ofarligaste vägen. Det betyder inte att man ska bli äventyrare och söka upp risker. Bara att se till helheten och se möjligheter, inte bara risker.
Se mer: SR, SvD,

EU har blivit dårskapens paradis

Att det råder många bud om EU:s sjuårsbudget är föga förvånande. Offentliga medel är en skattkista utan ägare, och en sådan ägarlös egendom leder alltid till strid och motsättningar. Vem som får mest har inget med skicklighet, effektivitet eller produktivitet att göra. Snarare tvärtom — ju fräckare och mer omoralisk man är desto bättre möjligheter har man att komma över tillgångarna. Det är denna dynamik som förklarar varför planekonomier alltid misslyckats medan marknadsekonomi alltid lyckats skapa välstånd. EU-strider om ägarlösa pengar (tagna av skattebetalarna) är därför ofrånkomlig.
Det som är så pinsamt är det sätt som EU:s högsta ledarskickt bedriver förhandlingar och den dårskapens logik man skapar. Financial Times skriver i dagens ledare, The trillion-euro question must wait:

De som bryr sig om den totala storleken på budgeten strider mindre om hur denna totala budget fördelas; de som fokuserar på vart pengarna går — särskilt att de går till dem själva — har inget intresse i att minska storleken på pajen. Resultatet är att de mest rimliga projekten förlorar i kompromisser mellan hökar och spenderare. I senaste förslaget tog Herman van Rompuy budgetmedel från infrastruktur och forskning för att ge till jordbruksstödet.

EU tar från det som tillhör framtiden för att ge till det som är gårdagens ekonomi. Istället för att bygga infrastruktur mellan medlemsländerna pumpar man in bidrag i förlustföretag. Snacka om en dåraktig politik.

‘Call Girl’ bäst sedan ‘Mannen på taket’

Svensk film har normalt hög töntfaktor. Det blir ofta pinsamt. Främsta undantaget bland kommersiell film är Bo Widerbergs ”Mannen på taket” från 1976. Den skulle jag kunna visa en britt eller amerikan utan att skämmas. I den är Carl-Gustaf Lindstedt oöverträffbar i en film med helgjuten berättarteknik.
Hade det varit enbart för Pernilla August så hade den nya thrillern ”Call Girl” nått upp i samma klass. Hon är lysande i sin insats som bordellmamman. Men Mikael Marcimain har en bit kvar till Widerbergs berättarkonst. Det känns lite långsamt ibland. När en poäng är levererad måste filmen gå vidare, inte dra ut på poängen.
En annan anledning till ett högt betyg jämfört med annat svenskt är att den gör något så ovanligt som kritiserar vänstern för hyckleri. Svensk film är ju annars skoningslöst förutsägbar i att utmåla företag och kapitalister som skurkar. Här är det socialdemokrater i makten som hycklar värst. Här figurerar en variant av Ebbe Carlsson: regeringens pressekreterare ger order till polisen.
Naturligtvis gillar inte svensk kulturvänster att röda fanor förknippas med hyckleri — talet om jämställdhet i talarstolar fungerar illa med att nattetid utnyttja flickors kroppar. Men internationellt har filmen fått gott betyg.
Det är lite löjligt att det diskuteras om filmen utgör ärekränkning av Olof Palme, eftersom en karaktär i detta fiktiva drama skulle kunna vara Palme. I Hollywood produceras ju hela tiden filmer och TV-serier där Vita huset är inblandat i allsköns skumraskaffärer. Tänk om amerikanska presidenter skulle stämma för ärekränkning varje gång de utmålas i dålig dager! Då skulle politiken ständigt ligga i tvist med underhållningsbranschen. Talet om Palme-stämning visar vilken liten, provinsiell och inskränkt del av västvärlden som svenskt kulturliv faktiskt är.

EU:s förakt för medborgarna

I Aftonbladet skriver Lena Mellin om de pågående budgetförhandlingarna i Bryssel:

Berättigade krav på att en sådan förhandling behandlas seriöst och i ordnade former, bemöter EU:s ledning med illa förberedda nattliga förhandlingar och nya budgetutspel strax före midnatt.
Att den svenska delegationen tog med sig gummimadrasser för att slippa sova på golvet under de nattliga seanserna säger en sak. Hela arrangemanget är ovärdigt.
Att ta beslut om så mycket pengar är ingen lek. Då bör man vara vaken, pigg och i stånd att hantera en räknedosa.

Men skälet till denna cirkus är ju att EU inte är någon demokrati där olika regeringsalternativ står emot varandra och där folket avgör inriktning. Istället är det mygel, korruption och förhandlingstaktik som avgör. Väljarna i Europa har ingenting att säga till om.
Det är dock glädjande att Sverige står på sig om att EU-budgeten måste minska. Men det får inte bara vara tomma ord från statsminister Fredrik Rienfeldt. Det är slutresultatet som räknas. Jag hoppas inte att han bara lägger ut dimridåer med tuffa krav för att sedan krypa till korset och gå med på allt vad andra kräver och ge upp allt vad Sverige står för. Så som det brukar vara.

Välfärd och filantropi

I nya numret av Socionomen är temat ”30 år med socialtjänstlagen”. Bakom denna föga lockande rubrik finns trots allt en del intressanta artiklar. Att anlägga ett lite längre perspektiv kan göra de mest torra ämnen tankeväckande.
Själv blev jag invald i social distriktsnämnd i Kortedala, Göteborg, 1982, då den nya lagen — hurtfriskt kallad SoL — började tillämpas. Lagen var en produkt av det flummiga 70-talet och visade sig innehålla riktiga gummiparagrafer. Inte minst § 6, som utan vidare stipulerade att ”Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning” och dessutom på en ”skälig levnadsnivå” så att biståndstagaren kan ”leva ett självständigt liv”. Krav på motprestation var förbjudet. Staten, eller rättare sagt kommunerna, skulle ge till dem som ville ha pengar.
Det var i teorin medborgarlön som infördes. Eftersom kommunerna finansierade bidraget hade dock vi lokalpolitiker ansvar för att hålla budget och då kunde inte alla som pekade på något få det betalt genom socialbidrag. Snabbt skapades praxis i form av ”socialbidragsnorm” som innebar något helt annat än fri utdelning av skattemedel till de som inte hade lust att arbeta, men som ansåg sig ha ”behov” av pengar för självförverkligande.
Nåväl. I en intressant artikel jämför professor Lars Trägårdh tre olika ”modeller” för välfärden — USA, Tyskland och Sverige.
I dessa har ansvaret vilat utefter tre olika axlar. Trägårdh summerar:

  • I USA finns en grundmurad antipati mot statlig inblandning. Individen ska stå på egna ben men kan förlita sig på familjens eller civilsamhällets (inte minst kyrkliga församlingar) hjälper när något går snett.
  • I Tyskland utgår välfärdspolitiken från familjen och civilsamhället som samarbetspartner med staten. Staten understödjer familjen och andra institutioner i civilsamhället snarare än att rikta sig direkt till enskilda.
  • Sverige liknar Tyskland när det gäller ambitionerna för välfärdsstaten. Men synen på vad som utgör den grundläggande enheten i samhället skiljer sig åt. I Sverige riktas åtgärder mot individen, inte till familj eller civilsamhället. Det leder till att den emanciperade medborgaren blir lättare att styra genom politiska åtgärder eftersom bidragssystemen skapar ett direkt beroende av staten.

Vad beror dessa skillnader på? Särskilt som länderna i början av 1900-talet liknade varandra, men kom att utveckla helt olika.
Trägårdh beskriver först det svenska civilsamhällets tidiga historia, som naturligtvis är mycket bredare än den arbetarrörelse som alltid lyfts fram (av någon anledning):

Det var en stundtals förvirrande mångfald av organisationer och föreningar som utgjorde dåtidens svenska civilsamhälle. Här fanns det utrymme för aktiebolag och arbetarföreningar, nationellt sinnad idrott och gymnastik, religiös väckelse och skarpskytteföreningar, sjukkassor och producentkooperation, bildningscirklar och fruntimmerssällskap, de nödlidandes vänner och reformvännernas sällskap och mycket annat … Historiskt sett spelade den religiösa frikyrkorörelsen och böndernas självorganisering en lika stor och avgörande roll [som] nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen.

Med demokratins genombrott kom civilsamhället från 1920-talet att spela en delvis annan roll, skriver Trägårdh. Vad som fick stå tillbaka var den äldre tidens självhjälpsgrupper, kooperationsförenignar, välgörenhetsverksamhet. Istället flyttades fokus till staten — från självhjälp till sociala rättigheter.

Den borgerliga välgörenheten och filantropin kom i denna process att hamna i historiens skugga i Sverige, detta i motsats till omvärlden där filantropi, välgörenhet och civilsamhällesbaserad välfärd kom att utvecklas, antingen som ett alternativ till offentlig omsorg (USA) eller i nära samspel med staten (Tyskland).
I denna utveckling kan man säga att … en del av civilsamhället (folkrörelserna kopplade till Socialdemokratin) de facto har försökt eliminera den andra delen (den borgerliga välförenheten) … Den politiska kampen för generell statlig välfärd var inte bara riktad mot de sociala klyftor och den ekonomiska ojämlikhet som var förnknippad med den fattigdom som välgörenheten försökte lindra … Det statsindividualistiska samhällskontrakt som växte fram kom att utmana alla [organiserade] gemenskapsformer som stod mellan staten och individen.

Därmed ansågs det för individen vara viktigare att vara fri från beroende av medmänniskor än att värna frihet från statliga makt.
Min reflektion är att denna märkliga brygd har skapats av vårt svenska historiska gemenskapsarv förvanskad under 1900-talet av socialistisk ideologi.
Detta till skillnad från USA, där utvecklingen blev annorlunda:

Idag är såväl filantropin som nonprofitsektorn inte bara en dominerande del av det amerikanska civilsamhället utan även av stor betydelse för den samlade välfärdsproduktionen.

Trägårdh menar att nu går utvecklingen mot att de tre modellerna konvergerar:

I såväl Sverige som USA och Tyskland är trenden att valfrihet och vouchers, marknadsmekanismer och krav på evidens- och kvalitetskontroll, dominerar både diskurs och praktik. En tydlig konsekvens av detta är att statens roll inskränks till finansiering … Mot bakgrund av de demografiska och ekonomiska prognoserna kan man dessutom spekulera i att med tiden så kommer även finansiering och ansvar att flyttas över från den offentliga sektorn till den privata sfären.

Ja, det är logiskt. 1900-talet var storskalighetens århundrade. Industrialismen höjde vår materiella levnadsstandard enormt. Men när de delikata sociala nätverken hamrades in i statliga betongstrukturer förlorades mycket av patos och etos. Den sociala sidan av samhället hör inte hemma i ensidiga och stela strukturer. Här måste mångfalden flöda. Mångfald är lika med kvalitet.
Varför diskuterar inte partierna i dessa större och historiska drag? Vi borde ha en bred debatt om hur övergången ska ske, istället för den panik som vänstermediernas kampanjer mot vinster i välfärden avser att skapa.

Israel och vänsterns hat

Det är inget nytt att vänsterintellektuella hatar Israel. Redan Josef Stalin var misstänksam och det är i hans anda som intellektuella ännu agerar. Nya boken Israel and the European Left av Colin Shindler, prof em från University of London, har anmälts i Axess, Israelhat med lång historia. Peter Luthersson skriver:

År 1924 tog Moskva initiativ till bildandet av ett kommunistparti för både araber och judar i det brittiska mandatet Palestina. Men Stalin verkade snart för en arabisering av partiet … Stalin hjälpte [senare] Hitler att tåga in i Polen … Bolsjojteatern började plötsligt uppföra Wagner. Ur den sovjetiska pressen försvann uttryck som ”fascistiska hyenor”. I både medier och diplomati blev tyskarnas behandling av judar en icke-fråga.

Samma fientlighet från vänstern kan ses i nutida agerande:

Det smärtsammaste ögonblicket i processen mot en allt starkare delegitimering av Israel var, enligt Shindler, sabotaget mot Osloöverenskommelsen. Han åberopar en opinionsundersökning genomförd på Västbanken och i Gaza 1995, vilken gav starkt stöd till handslaget mellan Yassir Arafat och Yitzhak Rabin. 71 procent av palestinierna var för Oslo; bara 14 procent stödde Hamas. Socialt framträdde likaledes ett tydligt mönster. Arbetarklassen var för en normalisering med Israel och applåderade Oslo; de intellektuella var emot. Omvärlden lyssnade dessvärre inte på den palestinska arbetarklassen utan på de intellektuella.

Med detta opinionsmässiga stöd kunde Hamas sabotera freden och vinna i ett val – för att aldrig ordna något nytt.
Man kan verkligen fråga sig vem det är som står i vägen för fred i Mellanöstern.

Sverigedemokraterna ett tidens fenomen

De som oftast använder retoriken om att inte dela upp människor i vi och dom är de som ivrigast stigmatiserar och brännmärker sverigedemokrater som onda och företrädare för ett djävulens parti. Denna logiska kullerbytta har aldrig imponerat på mig. Retoriken är rent ut sagt korkad. Och den har hjälpt Sverigedemokraterna till den position de nu har i svenskt samhällsliv.
För egen del vet jag fortfarande inte säkert vad SD som parti ”egentligen” är. Men när jag läser Henrik Arnstads debattartikel i DN som beskriver SD som fascistiskt parti, slås jag av hur maktpolitiskt inriktad debatten om Sverigedemokraterna är. Detta är Mona Sahlins arv och bidrag till svensk politik: att fokusera på hur man umgås med (inte debatterar med/aldrig röstar med) SD. Dessa etikettfrågor har bara hjälpt SD eftersom de etablerade partierna framstår som gammaldags högadel som är för fina för att möta nykomlingar. Att som Arnstad vilja brännmärka SD är en strategi som prövats i ett årtionde och visat sig fullständigt misslyckad.
Tvärt emot Arnstad menar jag att man ska överge det maktpolitiska perspektivet, dvs bedöma SD enbart som aktör, för att istället övergå till ett värdebaserat perspektiv och analysera vad det är som får så många medborgare att rösta på detta parti.
Det betyder att man ska ta debatten om de samhällsproblem som SD profilerar sig på. Arnstad menar att det är en ”livsfarlig väg” som legitimerar fascistiska och rasistiska problemformuleringar. Fel. Det är när man inte tar debatten som man legitimerar. Historiska lärdomen från 1930-talets Tyskland var ju att motståndarna får sin vilja fram när man själv tiger. Det borde ju en historiker som Arnstad känna till.
Jag ser Sverigedemokraterna som ett tidens fenomen. De fyller ett tomrum eftersom de gamla partierna blundar för nya samhällsutmaningar i globaliseringens tidevarv. En mejllista som jag är med i diskuterar avslöjandet att delar av SD:s partiledning på fyllan gått bärsärkagång med järnrör på stan. En person skriver om SD:

Anledningen till att de växer är sannolikt att övriga partier har en invandringspolitik som inte överensstämmer med vad de flesta svenskar anser är rimligt. Och, dessutom, och i än högre grad, att sd ger en problembeskrivning som i mycket högre grad överensstämmer vad de flesta anser är verkligheten än den beskrivning som exempelvis Ullenhag och Lööf ger.
”Sjuklövern”, som SD kallar dem, verkar ju mer inrikta sin invandringspolitik på att få röster från sådana som mig (som utgör en mycket liten minoritet av väljarkåren) än de som är potentiella SD-väljare. Det kan man tycka är bra eller dåligt men det är en linje som kommer att ge ett, allt annat lika, större SD.

Eftersom de gamla partierna alla är för ökad invandring samtidigt som man förnekar de påfrestningar det innebär att nyanlända går arbetslösa och blir bidragsberoende i nästan ett årtionde efter ankomsten, fyller Sverigedemokraterna en roll som indikator på att de gamla partierna brister i sin verklighetsuppfattning.
Dessa väljare är varken fascister eller rasister. De är oroliga för att etablissemangen inte tar samtidens utmaningar på allvar. Och det enda alternativ man har är SD.
Om de gamla partierna tog till sig denna min analys, skulle de lägga sin besatthet av Sverigedemokraterna som parti åt sidan och istället se till de samhällsvillkor som oroar en icke obetydlig del av väljarkåren.
Jag har i boken Bortom multikulti (Axess, 2011) tagit upp de värsta retoriska misstag de gamla partierna gjort och som drivit oroliga i famnen på SD. En liberal invandringspolitik kräver liberalisering av arbetsrätten så att de nyanlända inte hamnar i bidragsberoende. Allt annat är lögner. Likaså: ju starkare välfärdsstat desto rigorösare gränskontroll krävs. Den som vill bevara välfärdsstaten måste erkänna att invandringen måste minimeras, annars hamnar de nyanlända i bidragsberoende.
Detta har inget av de gamla partierna erkänt. Man låtsas att man kan ha liberal invandring och stor välfärdsstat. Det är denna livslögn som är Sverigedemokraternas livsluft.

Republikanernas livskraft demonstreras

Svenska journalister skriver tramsigt om att republikanerna efter presidentvalsförlusten är ett parti i kris, i upplösning och sönderfall. Som vanligt är detta bara vänsterröda önsketankar. Det kommer att bli svårt för dem att förklara varför president Obama har svårigheter att få igenom sin politik, om nu motståndarna är så utslagna.
Förklaringen är att republikanerna naturligtvis inte är försvagade. Valet blev status quo. Republikanerna behåller majoriteten i det mäktiga representanthuset och de har en så stor minoritet i senaten att de kan blockera alla beslut där.
Senatens minoritetsledare Mitch McConnell (R) talade med pressen i natt, Senate Minority Leader: No Tax Hikes:

McConnell säger i en exklusive intervju med Breitbart News: ”I en fråga som jag aldrig har haft tvivel om är skatterna. Jag skickades inte till Washington för att höja någons skatter för att betala mer slöseri och detta val förändrar inte mina principer. … Jag vet att somliga tror att tisdagens resultat betyder att republikanerna i Washington kommer att lägga sig platt och ge efter för demokratiska krav på skattehöjningar före årets slut. Jag är här för att tala om för dem att det inte ligger någon sanning i det överhuvudtaget.”

Samtidigt förtydligar sig talmannen i representanthuset, John Boehner i ABC News: Raising Tax Rates ’Unacceptable’:

— Att höja skatterna är oacceptabelt, säger talmannen i hans första TV-intervju efter valet.
— Ärligt talat, det kommer aldrig att passera representanthuset. Jag är osäker på om det ens kan passera senaten.

Republikanerna är beredda att förhandla med demokraterna, men det är två jämbördiga parter som möts. Folket har givit republikanerna majoriteten i den största av de lagstiftande församlingarna. De kan inte köras över. De kan stoppa allt Obama föreslår i inrikespolitiken.
Presidenten måste visa ledarskap genom att förhandla, ge och ta, finna gemensamma nämnare. Något han hittills visat sig oförmögen att göra. Vi får hoppas att Obama är mer insatt i maktbalansen än svenska journalister…

EU-budgeten måste bantas, med veto om så krävs

Huvudskälet till att Sverige är medlem av EU har alltid varit att ”vi ska ha en röst med när besluten fattas”. Men Sverige har så gott som aldrig sagt emot när andra lagt fast EU-politiken. Nu är det ta mig faan dags att Sverige står på sig i kraven om att skära ner EU-budgeten, särskilt delarna som enbart är bidrag och stöd för att upprätthålla föråldrade verksamheter.
Regeringen får inte komma tillbaka från budgetförhandlingarna om åren 2014-2020 med beskedet att man gått med på höjd, oförändrad eller marginellt sänkt budget. Nu måste svenska regeringen se till att budgeten sänks avsevärt, annars kommer EU-motståndet i landet att öka dramatiskt och Sverigedemokraterna kommer att nå nivåer som liknar Sannfinnländarna i Finland (de fick 19 procent i senaste riksdagsvalet).
Krypandet för Frankrike och EU-byråkratin är en skam för oss som röstade ja till medlemskap 1994. Det var inte meningen att Sverige skulle bli en dörrmatta som alla trampar på.
Vad är meningen med att vara med i EU om Sverige aldrig höjer rösten och lägger in veto?
Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och övriga ministrar måste skaffa sig kurage och viljekraft att gå emot de stora. Vi står i ett vägskäl. Jag har själv börjat fundera på om EU-medlemskapet egentligen varit rätt. Om regeringen gör bort sig och släpper igenom en oansvarig EU-budget kan det bli droppen som tippar bägaren över. Då kan skäl finnas att ångra rösten för EU-medlemskap 1994.
Jag vet inte om regeringspartierna och Socialdemokraterna förstår hur viktigt det är att begränsa EU och den expansiva agenda som finns i EU-byråkratin. Det är många som är trötta på att Sverige hånas och föraktas i Bryssel.
Ännu ett nederlag för den svenska linjen kommer att få inrikespolitiska konsekvenser.