‘Call Girl’ bäst sedan ‘Mannen på taket’

Svensk film har normalt hög töntfaktor. Det blir ofta pinsamt. Främsta undantaget bland kommersiell film är Bo Widerbergs ”Mannen på taket” från 1976. Den skulle jag kunna visa en britt eller amerikan utan att skämmas. I den är Carl-Gustaf Lindstedt oöverträffbar i en film med helgjuten berättarteknik.
Hade det varit enbart för Pernilla August så hade den nya thrillern ”Call Girl” nått upp i samma klass. Hon är lysande i sin insats som bordellmamman. Men Mikael Marcimain har en bit kvar till Widerbergs berättarkonst. Det känns lite långsamt ibland. När en poäng är levererad måste filmen gå vidare, inte dra ut på poängen.
En annan anledning till ett högt betyg jämfört med annat svenskt är att den gör något så ovanligt som kritiserar vänstern för hyckleri. Svensk film är ju annars skoningslöst förutsägbar i att utmåla företag och kapitalister som skurkar. Här är det socialdemokrater i makten som hycklar värst. Här figurerar en variant av Ebbe Carlsson: regeringens pressekreterare ger order till polisen.
Naturligtvis gillar inte svensk kulturvänster att röda fanor förknippas med hyckleri — talet om jämställdhet i talarstolar fungerar illa med att nattetid utnyttja flickors kroppar. Men internationellt har filmen fått gott betyg.
Det är lite löjligt att det diskuteras om filmen utgör ärekränkning av Olof Palme, eftersom en karaktär i detta fiktiva drama skulle kunna vara Palme. I Hollywood produceras ju hela tiden filmer och TV-serier där Vita huset är inblandat i allsköns skumraskaffärer. Tänk om amerikanska presidenter skulle stämma för ärekränkning varje gång de utmålas i dålig dager! Då skulle politiken ständigt ligga i tvist med underhållningsbranschen. Talet om Palme-stämning visar vilken liten, provinsiell och inskränkt del av västvärlden som svenskt kulturliv faktiskt är.