Att det råder många bud om EU:s sjuårsbudget är föga förvånande. Offentliga medel är en skattkista utan ägare, och en sådan ägarlös egendom leder alltid till strid och motsättningar. Vem som får mest har inget med skicklighet, effektivitet eller produktivitet att göra. Snarare tvärtom — ju fräckare och mer omoralisk man är desto bättre möjligheter har man att komma över tillgångarna. Det är denna dynamik som förklarar varför planekonomier alltid misslyckats medan marknadsekonomi alltid lyckats skapa välstånd. EU-strider om ägarlösa pengar (tagna av skattebetalarna) är därför ofrånkomlig.
Det som är så pinsamt är det sätt som EU:s högsta ledarskickt bedriver förhandlingar och den dårskapens logik man skapar. Financial Times skriver i dagens ledare, The trillion-euro question must wait:
De som bryr sig om den totala storleken på budgeten strider mindre om hur denna totala budget fördelas; de som fokuserar på vart pengarna går — särskilt att de går till dem själva — har inget intresse i att minska storleken på pajen. Resultatet är att de mest rimliga projekten förlorar i kompromisser mellan hökar och spenderare. I senaste förslaget tog Herman van Rompuy budgetmedel från infrastruktur och forskning för att ge till jordbruksstödet.
EU tar från det som tillhör framtiden för att ge till det som är gårdagens ekonomi. Istället för att bygga infrastruktur mellan medlemsländerna pumpar man in bidrag i förlustföretag. Snacka om en dåraktig politik.