HD dömer ut två straff för ett brott

SvD/TT rapporterar, HD fäller i viktigt skattemål:

En person som har fått betala straffskatt kan även dömas för skattebrott. Det slår Högsta domstolen (HD) fast i en emotsedd dom mot en 53-årig man. Mannen friades av Göta hovrätt, som ansåg att åtalet för grovt skattebrott stred mot Europakonventionens förbud mot dubbelbestraffning. Detta eftersom mannen tidigare påförts skattetillägg, straffskatt. Men HD river upp den friande hovrättsdomen.

Detta är oförsvarligt. Högsta Domstolen agerar som part i målet, även HD finansieras ju av skattemedel.
Men domen kommer ju dessutom inte att stå sig, eftersom den strider mot Europarätten.
Man kan tycka illa om skattesmitning, men det ger inte skäl till att döma en person två gånger för samma brott.
Mannens advokat säger också:

— Jag har inte hunnit prata med klienten än, men det här måste på något sätt vidare till Europadomstolen.

Svenskt rättsväsende framstår i det här fallet mer som att det tillhör gamla öststatskommunistiska länder än en västerländsk demokrati.
När Europadomstolen fattat sitt beslut är det tid att utvärdera hur det här gått till.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , ,, , , , , , )

LO-Wanjas nyliberala retorik mot jobbskatteavdraget

Så fort jobbskatteavdraget nämns blir socialdemokrater och LO-folk nervösa. Sanningen är ju att detta avdrag givit mer i plånboken än de bud som diskuteras i löneavtalsförhandlingarna.
När Lars Adaktusson igår kväll intervjuade LO-ordförande Wanja Lundby Wedin (TV8 Play) om jobbskatteavdraget slingrade hon sig, och landade i vad man kan kalla nyliberal regorik: politiker ska inte lägga sig i genom skatter och inte dela ut pengar till folk!
Jodå, så här sa hon:

Adaktusson: Med det fjärde steget i jobbskatteavdraget så får de flesta löntagare skattesänkningar med över tusen kronor i månaden. Tycker du att det är glädjande?
Wanja Lundby Wedin: Det är naturligtvis bra att man får ett ökat utrymme för konsumtion. Men jag tror att det här med jobbskatteavdraget… det måste man se på längre sikt.
Jag blir väldigt upprörd när politiker, som inte ska lägga sig i vår avtalsrörelser, går ut och säger ’Nu behöver ni inte be om så stora löneökningar. Titta, vi kan ge er mer än vad ni kan få med löneökningar.’
Ungefär som om politiker ska stå och dela ut pengar till folket.

Det blir inte så lite lustigt när hon blir upprörd över att politiker ”lägger sig i” genom att sänka skatterna, men inte alls upprörd när politiker höjer skatter.
Och vems pengar delar politikerna ut? Medborgarna får tillbaka sina egna löner!
Besynnerliga värderingar och argument man har på vänsterkanten.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , ,
, , , )

Infrastruktur: alldeles för lite!

Jag är mycket besviken på regeringens ”infrastrukturpaket”. Det vore riktigare att kalla det ”underhållspaket”.
Man kommer att lappa och laga en del i befintlig struktur, om ens det. Här finns ingenting som tillgodoser  framtidens krav på bättre kommunikationer, både inomregionalt och nationellt eller internationellt.
Visst låter det som mycket pengar, 482 miljarder kronor. Men det ska delas på 10 år och det avser engångskostnader. Sett som investeringar för att hålla hjulen igång i Sverige är det knappt ens kaffepengar.
48,2 miljarder kr är 1,8 procent av landets BNP. Det ska jämföras med att investeringar i infrastruktur utgjorde tvåsiffriga tal på 1950-talet.
Jag saknar satsningar på morgondagens kommunikationer, framför allt riktiga höghastighetståg (maglev).
Regeringen tar igen något av det eftersatta investeringsbehov som funnits under tidigare S-regeringar, men man satsar inte framåt.
Maud Olofsson talar om att bygga bort flaskhalsar. Det är på den nivån det här paketet ligger.
Jag gissar att det är finansdepartementet som fått sätta ramarna. Framtida tillväxt kommer att hämmas av bristande kommunikationsförmåga. Pendling i större arbetsmarknadsregioner och därmed bättre utnyttjande av människors kunskaper för högre produktivitet, alltså det som på ekonomispråk kallas arbetsdelning, försvåras.
Alltihop är dumsnålt.
Se mer i bloggen: Höghastighetståg? Ja, men hellre maglev!Mer i medierna: DN,2, AB, SDS, SVT-Play. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )

Vad hände i italienska valet?!

Inför söndagens och måndagens regionalval i Italien hade svenska tidningar hela uppslag om hur impopulär premiärminister Silvio Berlusconi var och att han skulle förlora valet. TV har sänt kritiska reportage.
Men sedan har jag inte hört något i svenska medier. Har valet ställts in?
Nej, Berlusconi vann.
Det tyckte inte svenska redaktioner om. Man får gå till brittisk press för att få veta vad som hänt.
Times skriver i Silvio Berlusconi hails elections as personal triumph:

Den iralienske premiärministern hyllade idag framgångarna i regionalvalen för hans center-högerallians som en personlig triumf sedan den slutliga röstsammanräkningen visar att man vunnit sex regioner, inklusive fyra som tidigare hade en center-vänstermajoritet.

Daily Telegraph rapporterar i Italian elections: Silvio Berlusconi makes gains. Men i Sverige får valresultatet status som notisnyhet om ens det, vilket är besynnerligt mot bakgrund av alla förhandsspekulationer.
Har inte svenska folket rätt att få veta hur det gick, och borde inte medieredaktionerna offentligt analysera hur man kunde ha så fel?
Det är ju inte första gången svenska medier spekulerar totalt fel inför utländska val. Här finns ett uppenbart problem som undergräver mediernas trovärdighet. Det borde diskuteras.
(Andra intressanta bloggar om
, , , , , , , )

Arbetarklassen överger Demokraterna

Det blev ingen väljartillströmning efter det att Demokraterna röstade igenom Obamas sjukvårdsreform förra veckan. Trots allt tal om ”seger” har väljarna inte imponerats. Tvärtom skriver flera medier om att demokraterna är påväg att tappa arbetarklassen.
Vänstertidningen Salon frågar närmast desperat, What’s the matter with white people?
Center-högermagasinet National Journal förklarar i Dems Caught In Populist Crossfire:

Obama har redan skadats av uppfattningen att vinnarna med hans ekonomiska krispaket är storföretag, stora banker och de rika. Särskilt bland vita väljare med låg utbildning tror många att politikerna i Washington ökat förmånerna för dem som finns högst upp på inkomstskalan.
Nu kan sjukvårdsreformen hota demokraterna från andra hållet genom att underblåsa gammal rädsla, särskilt i vit arbetarklass, om att vänstern [via skatter och avgifter] tar deras inkomster och flyttar dem nedåt i inkomsttrappan till dem som inte arbetar.

Journalisten och författaren David Paul Kuhn skriver i dagstidningen Times Union, White men shun Democrats:

[Efter Obamas presidentvalsseger] såg det för ett ögonblick ut som att Demokraterna till slut nått fram till männen som speglas i Bruce Springsteens musik, och fått dem att stödja vänsterns värderingar så som Springsteen själv länge gjort. Men vänsterns valstrateger har inte förstått att dessa nya demokrater fortfarande är rotade i amerikansk moderation.
Opinionsmätningar frågar kontinuerligt om de vill se Demokraterna eller Republikanerna vinna i deras valkrets. I februari var stödet för Demokraterna bland vita tre procentenheter lägre än i februari 1994, året som gav Republikanerna en jordskredsseger. […]
Det är ingen tillfällighet att flykten från Demokraterna startat när regeringen talar om större roll för staten, såväl i banksektorn som i sjukvården. Bland vita föredrar 71 procent av männen och 56 procent av kvinnorna en begränsad statsmakt med färre förmåner framför en större stat med högre skatter.
Obamas vänsterprofilering är exakt den sort som driver bort dessa väljare. Mer likt Lyndon Johnson än Franklin Roosevelt betonar Obamas vänsterpolitik förmåner framför skattelättnader.

Han påpekar att Demokraterna också inför kongressvalet 1994 anklagade vita väljare för att vara arga och aggressiva (”angry white male”). Men att stämpla stora väljargrupper som simpelt arga var en dålig politisk strategi. Valet 1994 resulterade i en av partiets största förluster i modern tid.
Frågan är om partiet kommer att tappa lika mycket i höstens kongressval. Mycket talar för det. Iallafall just nu.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Alla Allianspartier ökar i ny mätning

Så har det hänt igen. Varje gång det blir rak debatt mellan regeringsalternativen så ökar Alliansen. I Aftonbladet/United Minds mätning för mars är det särskilt kul att se att alla fyra partier ökar, samtidigtsom alla vänsterpartier minskar: Rödgrönt ras i opinionen.
Skillnaden mellan blocken är nu marginella 2,6 procentenheter.
Det kommer att bli en oerhört jämn valrörelse. Och min främsta förhoppning nu är att inte någon tarvlig ”skandal” ska få störa den värdebaserade kraftmätningen mellan mer makt till människorna och mer makt till staten. Det är om detta svenska folket borde rösta.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Volvo och Saab i nya händer, vad hade hänt med S-regering?

I Folkbladet (S) skriver Widar Andersson, Volvo rullar mot Kina:

Näringsminister Maud Olofsson sken som en sol på presskonferensen i Göteborg i går. […] Jag förstår henne. De akuta oken Saab och Volvo har lyfts från hennes axlar. Nya ägare har trätt till i båda bolagen. […]
För Sverige betyder affären att ett stort antal kvalificerade och välbetalda industriarbeten räddas kvar. Med lite tur kan också ett antal nya jobb komma att skapas i affärens förlängning.
Affärsutbyten med Kina är heller inte något sensationellt. Varje storföretag och varje regering gör tvärtom vad den kan för att utveckla kontakterna med Kinas väldiga och växande marknad.

Men vad hade hänt om en S-regering suttit vid makten när finanskrisen briserade och både Volvo och Saab hamnade illa till? Mona Sahlin var ju omedelbart ute och krävde att svenska skattebetalare skulle pumpa in miljard efter miljard. En ny varvskris hade kunnat uppstå, där skattepengar brändes i allt snabbare takt till ingen nytta.
I politik är styrka ofta förmågan att inte ingripa. Det är så lätt, så begripligt, så bejublat att ”visa handlingskraft” genom att offra andras pengar genom ”stödpaket” och annan pressmeddelandestyrd politik. Att däremot ha is i magen och mod att stå emot påtryckningar att handla snabbt snarare än klokt, kräver ledarskap.
Och när det gäller Volvo och Saab har Maud Olofsson visat det. Mona Sahlin hade förmodligen slarvat bort åtskilliga av våra miljarder — för att sedan ändå se bilfabrikerna läggas ner. Det var så det gick till under varvskrisen. Staten fortsatte bygga fartyg, som parkerades i norska fjordar där de rostade i brist på köpare. 
Genom Olofssons kyla har nya ägare tagit över bilfabrikerna. Överlevnaden för Volvo och Saab är ingalunda garanterade på lång sikt. Men de får en ny chans.
Vill svenska folket verkligen ha en Mona-regering som kastar bort pengarna och spiller ur mjölken?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )

Beroendets politik kontra rättvisans

I Barometern gör Per Dahl en genomgång av värdegrunderna för de båda regeringsalternativen, Mindre än sex månader kvar till valet:

Den som går igenom vad de båda blocken står i stort märker snabbt att den dimension som miljöpartiet försökt införa i politiken nu drunknat i det grundperspektiv som socialdemokrater och vänsterpartister alltid haft på samhället: vikten av att sätta kollektivet före den enskilde. […]
Man kan se rättvisan som rätten att själv få avgöra vart de egna resurserna ska gå. Då är och förblir alliansalternativet det mest rättvisa. Man kan också se rättvisan som det som ger mest åt alla – det som ökar den helhet alla har del i. Då blir också alliansens väg den mest rättvisa.
Tillväxten kommer ofelbart att bromsas av vänsterkoalitionens idéer. Man kan se rättvisa som det som ger de svagaste den bästa grunden. Även här vinner alliansens politik.
Vänstern talar ofta om samhällets svaga. Det talet bygger vänsterkoalitionens maktbas, och med dess politik kommer den basen att breddas. Fler kommer känna av beroendet av vänsterpolitikers välvilja. Kanske är det effektivt. Men särskilt rättvist – knappast. I synnerhet inte av det miljöparti som vill värva mittenväljare till stöd för beroendets politik.

Det är viktigt att den här värdebaserade skillnaden mellan blocken blir så tydlig som möjlig under valrörelsen. Och att Miljöpartiet står på kollektivismens sida, den som vill krossa individuellt självbestämmande och göra människor mer beroende av politikerna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Terror gör Ryssland mer auktoritärt

Ryssland har drabbats hårt av terrorism. Inga dåd med tusentals döda har hänt, som i USA 11 september 2001, men däremot skrämmande många där tiotals människor har dödats mitt i vardagen. Jag tänker främst på skolan i Beslan. Bilderna på de skräckslagna föräldrarnas väntan på att få veta om deras barn överlevt, är hjärtskärande starka.
Frågan är om inte flera och återkommande mindre terrordåd i skolor och tunnelbana är värre än ett stort. Terrorn blir på något sätt vardag.
Konsekvenserna av terror i Ryssland är stora eftersom landet är sårbart. Någon trygg identitet efter den kommunistiska stormakten har inte vuxit fram. De rester av demokrati som finns kvar riskerar att sopas bort som konsekvens av terrorismen. Dagens Nyheter skriver i ledaren Frihetens fiende:

Bombattentaten i Moskvas tunnelbana är inte bara i sig fruktansvärda terrordåd. De kan också driva Ryssland längre i auktoritär riktning.

Och klyftan till väst kan växa, eftersom terroristerna använder Sverige som bas för sin propaganda. Svenska Dagbladet skriver i Tjetjensk extremism med svensk propaganda:

[Hemsidan] Kavkaz Center är också den plattform där terrorledaren Doku Umorov låter sig intervjuas. Två gånger de senaste månaderna har han svarat på frågor. Han menar att terrordåd i Ryssland är del i ett heligt krig, och att kriget inte kommer att ta slut förrän alla kaukasiska territorier där det finns muslimer har inlemmats i en gudsstat.
Separatiströrelsen må ha startat i ett slags befrielserörelse en gång i tiden, men sedan åtskilliga år är det jihad och terror som gäller.
En annan sak med Kavkaz Center: den är svensk.

Jag håller med Per Gudmundson som i artikeln menar att inskränkningar i yttrandefriheten inte är rätt väg. Men Ryssland ser naturligtvis inte med blida ögon på att denna propaganda flödar in från Sverige.
Efter den inledande demokratiseringen på 1990-talet är Ryssland på fel väg. Terrorismen stärker den utvecklingen. Det är lika sorgligt som de liv som går till spillo.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , )