Reepalu (S) i nya utfall mot judar

När man inte trodde att det kunde bli värre gör socialdemokraternas affischnamn bland landets kommunpolitiker, Ilmar Reepalu, ännu fler horribla uttalanden. Nu säger han till dansk TV att han är förföljd av ”den israeliska lobbyn”:
httpv://www.youtube.com/watch?v=6QxNV8fFYhU
Reepalu säger:

— Man möts av väldigt många som man kanske kan kalla den israeliska lobbyn, som inte är intresserade av vad jag säger och vad jag tycker, men som tillskriver mig massor utav uppfattningar.

Lägg märke till att Reepalu inte har tagit tillbaka några av de uttalanden han till flera olika journalister, vid olika tillfällen sagt. Budskapet till Malmös väljare är att han står fast vid att judar som inte tar avstånd från Israel får skylla sig själva och att han inte har något emot att judar lämnar Malmö.
Istället går Reepalu till attack på sina kritiker. Svenska Dagbladet rapporterar: Reepalu överväger att polisanmäla Sveriges Radio.
Och nu vaknar också representanter för Alliansen. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund kräver svar av Mona Sahlin om Reepalus uttalanden om judarnas situation i Malmö: ”Delar Mona Sahlin Ilmar Reepalus uppfattning att kritiken mot honom är ett resultat av israelisk lobbyism?”
Till och med den påstått antirasistiska vänstertidningen Expo har nu nämnt att judar förföljs i Malmö och att Reepalu koppling mellan Israel och judar i Malmö är ”orimlig”. Tidningen som annars är blixtsnabb med att utse varje kritiker av islam till rasist och islamofob tog mycket lång tid på sig att överhuvudtaget nämna att judar förföljs i S-styrda Malmö. Man har haft uppfattningen att inga muslimer ägnar sig åt trakasserier och att rasister kan bara vänsterns motståndare vara. 
Vi får hoppas att Reepalu-fallet blir ett uppvaknande och att kastandet av allvarliga epitet nu begränsas till att omfatta verkliga fall, och inte bara vänsterns meningsmotståndare i allmänhet.
Mig veterligen har ingen borgerlig politiker på Reepalus nivå gjort så grova övertramp. Men nu ser det ut som att Socialdemokratins och vänsterns dubbelspel kring rasist-tillmälet inte håller längre. Reepalu som socialdemokratisk makthavare får nu, till slut, stå till svars för sina uttalanden.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Vem vinner kriget om sjukförsäkringen?

På en lunchträff precis nyss mötte jag sjukförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) och ordförande i riksdagens socialföräkringsutskott Gunnar Axén (M).
I det mediala krig som råder om sjukförsäkringarna sedan i december är det intressant att höra några av huvudpersonerna få utveckla sin syn. Och deras bild är självfallet en annan än den massmedierna har givit. Både när det gäller bakomliggande syfte med politiken och vilka de faktiska effekterna är.
Husmark Pehrsson påpekade att syftet med förändringarna är att hjälpa människor tillbaka till arbetslivet. Hon gav, som motbild mot de enskilda fall som medierna lyfter fram, flera exempel på personer hon mött, och som tack vare de nya reglerna nu fått stöd för att börja arbeta igen. I Göteborg träffade ministern nyligen en kvinna som varit borta från arbetesmarknaden i 19 år, men som nu är glad och tacksam över att ha fått möjlighet att arbeta två timmar om dagen i en godisaffär.
Regeringens politik syftar inte till att utförsäkra cancersjuka eller till att av dunkla motiv straffa sjuka. Det är en nidbild som formas i debatten. ”Avsikten är att utmåla er som onda”, sa bloggaren Edvin Alam och nog ligger det en hel del i det.
Att strama upp villkoren i ohållbara och ineffektiva bidragssystem är inte enkelt. Och de båda politikerna söker vägar att kommunicera budskapet. 
För om riktigheten i politiken råder det inget tvivel. Både Husmark Pehrsson och Axén reser mycket i landet och träffar både människor i systemen och handläggare på Försäkringskassa och Arbetsförmedling. Deras bild är att handläggarna uppskattar de nya kraven på aktivitet och att man känner växande tillfredsställelse över att kunna slussa fler människor tillbaka i arbete iställt för till förtidspension och evigt bidragsberoende.
Det ryktas också om en opinionsmätning som visar att svenska folket gillar att regeringen stramar upp regelverken så att sjuka får ersättning, men att de som kan jobba har krav på sig att söka arbete.
Man kan säga att de båda politikerna har verkligheten i ryggen, men att de har opinionsbildningen och samhällsdebatten emot sig.
Och får man välja, är det naturligtvis bättre att ha rätt i sak, även om man inte når ut med det just nu.
Än en gång demonstreras att valrörelsen kommer att handla om vilken verklighetsbild som ska gälla. Är det så att den borgerliga regeringen är ondskefull och straffar sjuka, eller är det så att Alliansen för första gången i svensk politik ger verkligt stöd för att människor utanför arbetsmarknaden ska kunna komma tilbaka?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )

Låt intellektuella borgerligheten blomma

På kultursidornas debatt om bristen på en intellektuell borgerlighet reagerar Fredrik Segerfeldt i Neo-bloggen, Den intellektuella högern finns mitt framför näsan på er:

[D]agens generation unga svenska liberaler uppmärksammas långt mer än den samlade och internationellt sett marginaliserade sektvänster som befolkar flera av våra tidningars kultursidor[:]
Johan Norberg får sina böcker översatta från Kanada till Mongoliet. Financial Times rankar frihandlaren Fredrik Erixon som en av de mest inflytelserika personerna i Bryssel. Johnny Munkhammars böcker om reformer betraktas som instruktionsböcker av flera regeringar.
Därför känns debatten om bristen på intellektuell höger i Sverige som en aning oinformerad.

När det gäller ekonomisk liberalism kan man också lägga till Ratio och deras arbete som bevis på livskraftigt och mustigt tänkande, som vida överträffar vänsterns.
Även om ekonomisk rationalism självklart är en av de tunga pelarna som bär upp det borgerliga tänkandet, så är den ändock bara en sida av människans leverne.
Jag tror kulturkritikerna menar att man saknar diskussion om andra aspekter, i den meningen har jag delvis delat kritiken (här och här).
Därför har Jakob E:son Söderbaum en poäng när han i Tradition & Fason skriver, Stor debatt om idékonservatismens tillstånd i Sverige:

När konservatismen trängts undan från arenan trots sin effektiva kritik mot både socialismen och liberalismen, så hamnar inte helt onaturligt dess anti-liberala tänkande på den socialistiska sidan och dess anti-socialistiska tänkande på den liberala sidan. Den uppgift vi konservativa har idag, är att visa vad som faktiskt är konservativt tänkande – och inte liberalt eller socialistiskt.

Han efterlyser en renodling av konservatismen, vilket kan låta hårt men har en poäng, särskilt som han samtidigt understryker att idépolitik och praktisk politik är två helt olika ting. Idédebatt gynnas av att alla aspekter belyses grundligt, så länge det inte leder till sekterism.
I artikeln citeras Mattias Svensson som i Neo skriver, Konservativa och den felande länken:

Ibland kan jag känna mig nära den konservativa idédebatten. Det är befriande med människor som tar frågor på allvar och kan driva en konträr position utan effektsökeri, och det är inte sällan konservativa snarare än ”liberala”, partier som är de mest frihetliga, exempelvis i Storbritannien och USA. [M]in främsta reservation mot konservatismen [är] att konservativa kastar bort allt det som är skönt, roligt och nöjsamt som ytligt och fördummande.

Söderbaum replikerar:

Nja. Vad det här handlar om är såklart vilka ideal man har, och hur man förhåller sig till dessa. Konservatismen eftersträvar alltid de högre och mer förfinade mänskliga idealen på kulturell grund, samtidigt som man betonar den enskilda människans ofullkomlighet. Medan liberalismen anser att den enskilda människan är perfekt som hon är, oavsett sammanhang, och eftersträvar individens totala självförverkligande. Detta betyder inte att konservativa önskar sig en värld av munkar och nunnor som lever i celibat, lika lite som liberaler önskar sig en värld av stenåldersmänniskor som tar vad de vill ha utan gränser eller hämningar.

Jag tror det finns väldigt mycket av inomborgerliga fördomar om vad som döljer sig bakom andras politiska etiketter, som — och här är min poäng i detta inlägg — vänstern har fått sätta prägeln på.
Bristen på intellektuellt tänkande på den icke-socialistiska sidan har sin förklaring i att debatt under åtminstone 70 år har förts på vänsterns villkor. Det är alltid mot vänstern borgerliga tänkare riktat sig. Därför har en sorts inomborgerlig sekterism uppstått där man identifierar sig i relation till vänstern, men är oklar och osäker över relationen med andra borgerliga röster. Och inte sällan lyssnar på vänsterns nedsättande omdömen om dem.
Därför behövs mer av frejdig debatt mellan liberala, konservativa, liberalkonservativa och kristna tänkare. Här finns naturligtvis skillnader i temperament och prioriteringar, men jag tror vi har allt att vinna på att låta denna debatt blomma ut.
Visst vore det skönt att få sätta vänstern på åhörarläktaren.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

För rödgröna är vissa jobb inget värda

Miljöpartiet och socialdemokrater i storstan har börjat vackla i motståndet mot hushållsnära tjänster. Men huvudforan för de rödgröna är stopp för den framväxande branschen. Svenska Dagbladet skriver i ledaren Behovspröva inte bort en blomstrande bransch:

Vi komer ur en årslång Saabdebatt med idel rödgröna och hjärtknipande rop efter konstgjord andning för att rädda 3.500 jobb i Trollhättan. Men nu, när vi talar om 11.000 jobb i tjänstesektorn, verkar det inte knipa alls i oppositionens hjärtan.

Jag har svårt att förstå varför industrijobb är så mycket bättre och mer önskvärda än servicejobb. Är det bara nostalgi och längtan tillbaka till 1900-talets industrisamhälle?
Varför ska mjuka tjänster vara förbehållna politiska diktat i offentlig sektor? Det är som att socialismen partiellt har retirerat. Bort från industrin, som biltillverkaren Saab. Men fortfarande gör anspråk på andra branscher, i synnerhet de som en gång hamnat inom offentlig sektor.
Sjukvård och omsorg växte fram då socialismen var som starkast. Därför hamnade dessa sektorer i politikernas händer. Man ville efter andra världskriget också socialisera banker och bensinstationer. Men eftersom det aldrig lyckades, gör socialister inte längre anspråk på att politiken ska sälja bensin.
Vård och omsorg hamnade dock under den offentliga sektorns våta filt. Och där vill de rödgröna att dessa verksamheter ska stanna.
Varför ska dessa nyckfulla och slumpartade historiska aspekter spela någon som helst roll i dagens samhälle?
De borgerliga borde avslöja denna onyttiga nostalgi som hämmar utvecklingen av mjuka sektorer i Sverige.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Politik och orealistisk populism

I Newsweek tar den välkände kolumnisten Robert Samuelson upp en aspekt som länge stört mig i amerikansk politik, den hämningslösa populismen i både demokraterna och republikanerna, Politics as Make-Believe:

Politiker, oavsett politisk färg, säger saker som är korkade, missvisande eller ohållbara och tror (eller låtsas) att detta är detsamma som är önskvärt, ärligt och realistiskt. Glappet mellan politikens språk och nationens verkliga problem växer.

Samuelson pekar på att demokraterna föreslår nya kostnadskrävande reformer och nöjer sig med att föreslå finansiering av dessa, men lämnar finansieringen av redan stora budgetunderskottet oåtgärdade. Republikanerna föreslår samtidigt skattesänkningar utan att lämna förslag på vilka offentliga kostnader som ska reduceras. Han summerar:

Denna populism formar allt tydligare den politiska processen. Om detta beror på kabelteve och internet, som belönar hård polemik och extrem partiskhet, eller på den knivskarpa konkurrensen mellan de två stora partierna eller något annat är svårt att säga. Men glappet mellan politiken och den verkliga världen är skadlig. Förslag och löften formas mer efter PR-syften än efter kapaciteten att faktiskt lösa samhällsproblem.
Resultatet är en paradox. Detta fokus på valkampanj försöker höja politikers popularitet. Men resultatet blir det motsatta. Hård partisk retorik skapar överdrivna förväntningar om vad staten kan göra. Folk utefter hela den politiska skalan blir konsekvent och återkommande dissillusionerade. Eftersom verkliga problem biter — och folk ser det — eroderar politikernas förtroende.

Ja, någonstans brister det i kontakten mellan PR och saklig politik. Jag tror det beror på att politik alltmer blivit en permanent valrörelse. Detta beror på de ständigt närvarande medierna, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. För bara några år sedan var medienärvaron betydligt mindre i politiken.
Då fick politiker tid att regera i form av att fatta beslut om lagar och budgetar. Den tiden behöver man nu använda för att nå ut till folket.
Vi såg det i höstas, då den svenska regeringens ministrar var upptagna med att leda EU eftersom Sverige var EU:s ordförandeland. När ministrarna fanns i Bryssel, föll regeringens opinionssiffror som stenar. Först när Fredrik Reinfeldt och de andra återvände till svensk politik efter jul och nyår, började man återhämta sina oppinionssiffror.
Nu tror jag inte medierna är problemet. De är nästan som demokratins blodomlopp. Ökad öppenhet och större krav på politiska makthavare är inget fel. Tvärtom.
Däremot har politiken inte lärt sig att hantera denna allt mer närvarande mediedimension i politiken. Man har blivit mediernas slavar, snarare än använda mederina för att nå ut med det man åstadkommer. Politiker reagerar snarare än agerar.
Här måste man lära sig att agera ansvarsfullt inför full insyn. Man måste föreslå nedskärningar, besparingar och andra icke-populära beslut, trots att mediebevakningen på kort sikt beskriver detta som dåliga nyheter.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Krisen är långtifrån över

Det var en nyttig påminnelse vi fick idag: Sveriges BNP sjönk under 2009 med 4,9 procent jämfört med året innan. Det är den sämsta BNP-utvecklingen sedan andra världskriget, enligt SCB.
Nuvarande ekonomiska kris är alltså djupare än de flesta tidigare lågkonjunkturer. Ändå har de offentliga finanserna klarat sig bättre än väntat. Under tidigare konjunkturnedgångar har bidragsberoendet ökat snabbare och statens skatteintäkter fallit fortare.
Förklaringen till denna avvikelse i rätt riktning kan nog sammanfattas med ett ord: arbetslinjen.
Detta måste vi ha i bakhuvudet inför den kommande valrörelsen.
Se mer: Sämsta BNP-tillväxten sedan kriget, Svag ekonomi kan ge mer valfläsk. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Enpartistaten lever än: Försäkringskassan del av S

Att enparti(s)taten fortfarande finns kvar under ytan bevisas på DN-Debatt idag. Fackförbund på Försäkringskassan har gjort en ”enkätundersökning” bland handläggarna och de är kritiska mot regeringen. Man satsar inte tillräckligt med pengar på dem och deras verksamhet.
Har vi hört den förut?
Självklart vill alla på alla arbetsplatser ha mer pengar!
Annars är man ju dum i huvudet.
Särskilt vill man ha mer pengar till egna lönehöjningar.
Mer allvarligt är att facket försöker framställa sig som opartiska, eller till och med objektiva. Fackförbunden är styrda av socialdemokraterna. Och det här utspelet är en del av socialdemokraternas valkampanj.
Det är demokratiskt tvivelaktigt när ett parti agerar under falsk flagg och använder ombud för att kritisera sina motståndare i partipolitiken.
Minns hur a-kassan tvingade arbetslösa att gå med i socialdemokratiska demonstrationer för att få ut arbetslöshetsersättning.
Detta är en annan variant på samma sorts taskspel.
Socialdemokraternas tentakler är ännu djupa i statsförvaltningen. Därför är det så viktigt att de borgerliga vinner en andra mandatperiod i riksdagsvalet i höst. Om demokratin ska fungera får inget parti ha ett så starkt grepp om statsförvaltningen som socialdemokraterna fortfarande har. Med ytterligare fyra år i opposition kanske Sverige på riktigt har slutat vara en enpartistat.
Om facket inte varit S-styrt, hade man istället för att rikta kritik mot den borgerliga regeringen tagit kritiken från JO på allvar och ägnat sina krafter åt att ge medborgarna bättre service: Försäkringskassan får JO-kritik. Krav på åtgärder för att rätta till dessa brister, hade jag gärna tagit del av. Partipolitik borde facket överlåta åt politikerna.
Men det betyder ju att man riktar kraven mot sig själva, och det är kanske inte lika populärt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Fattigdom beror på avsaknad av äganderätt

Den årliga rapport som visar tillståndet för äganderätten i världen har kommit med ny utgåva: International Property Rights Index. Waldemar Ingdahl, som kommer att presentera studien på onsdag, konstaterar att Rapporten är en krutdurk för debatten kring äganderätten:

Ofta brukar det sägas att fattiga inte har behov av äganderätt, men det är snarast just de som behöver den mest. Fattiga har egendom; som hus, djur, mark, företag med mera, men det är dött kapital, som befinner sig i den informella sektorn. De kan inte omsätta det lilla de har till att göra sin situation bättre. De rika kan alltid skydda sin egendom, även om lagarna inte fungerar. […]
En studie han gjorde var om varför fattiga peruanska bönder odlade koka till kokainkartellerna. Så lönsamt var väl inte kokan för bönderna? Ett skälen Hernando De Soto fann var att många av bönderna saknade papper på att de ägde sin mark, och därför kunde vräkas när som helst. Om de odlade palmolja skulle de kunna få ut sex gånger mer för en skörd än med kokan. Fast då skulle bönderna behöva investera för fem år framöver, koka gav snabba cash.

För att människor, särskilt de minst bemedlade, ska kunna satsa på framtiden krävs äganderätt. Bara när deras ägande är dokumenterat och skyddat kan man göra kloka val och få lön för mödan av sitt arbete.
När man ska analysera varför biståndspolitiken misslyckats i 40 år kan svaret sammanfattas så här: avsaknat fokus på äganderätt. Bistånd har varit lika med socialism. Allmosor ovanifrån. Ingen respekt för hur samhällen och ekonomi fungerar. Därför har bistånd ofta gjort större skada än nytta (men folk i väst har skaffat sig gott samvete).
Det är äganderätt som är grunden för allt välstånd. Utan respekt för den, finns i längden ingenting. Varken materiellt eller andligt.
Se mer: Fattigdom bekämpas med äganderätter.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Socialdemokraterna svagast i rödgröna röran

Socialdemokraterna går för första gången i svensk historia till val på att bilda regering med andra. Det är alltså något unikt. Att det redan gnisslar i samarbetet med småpartierna V och MP vet vi, men hur kommer det att gå om de tre verkligen får bilda regering och ska göra upp om svåra problem?
I Svenska Dagbladet analyserar Per Gudmunson just den frågan, Grejen är inte att de rödgröna är oense nu:

Nej, de rödgröna är inte eniga nu i de kniviga frågorna. Men det är inte det som är grejen. Det är inte ens det de verkligen är ense om som är grejen. Problemet är att de, om de får makten, kommer tvingas att enas, under osäkra utpressningsliknande situationer där V och MP bägge har goda incitament att hota med avhopp.
Mona Sahlins kort är svagast.

Ja, Socialdemokraternas dominerande ställning i oppositionens koalition är faktiskt en svaghet. Hade de tre partierna varit mer jämnstora hade man inte lika lätt kunnat lägga skulden för bristande samarbete på andra. Men som styrkeförhållandena ser ut, blir det självklart att Socialdemokratin får skulden vid samanbrott i förhandlingar.
Det gör att både V och MP kan ägna sig åt utpressning utan att S kan sätta stopp.
Konsekvensen av detta är att en rödgrön regering kommer att föra en betydligt mer radikal vänsterpolitik än vad man ger sken av i valrörelsen.
Väljarna bör vara medveten om detta.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Reepalus pudel blev en gläfsande terrier

Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) har givit intoleransen ett ansikte. Han skyller våld och hot mot judar på judarna själva. När han får kritik utmålar han sig som offer.
När han till slut skulle göra sin ’pudel’, omvändelse inför medierna, skapades en ny skandal. Skånska Dagbladet skriver i ledare:

”Vem är Fredrick Federley? Är det han som uppträdde som transvestit häromdagen, han hette något kvinnonamn väl?”
Så valde Ilmar Reepalu att svara Sydsvenska Dagbladet angående den israelvänlige riksdagsmannen Fredrick Federleys inbjudan till en debatt kring den ökande antisemitismen i Malmö.
Av alla svar han kunde ha givit var detta troligtvis det sämsta.

Vilket liv det hade blivit i medierna över detta föraktfulla uttalande, om Reepalu inte varit socialdemokrat. Men nu är han det. Så han klarar sig. Han kan ju varken vara antisemit, rasist eller homofob. Sådana epitet gäller bara dem som inte är vänster.
(Andra om , , , , , , , , , , , , , , , , , )