Month: December 2009

Lisa Benson tolkar den politiska stämningen inför nyåret: de regerande demokraterna ligger illa till i opinionsmätningarna, men vill folk ha republikanerna tillbaka…? Läget är väl detsamma i Sverige: regeringen Reinfeldt ligger efter i opinionen, men vill svenska folket verkligen ha en regering Mona Sahlin?

(Andra intressanta bloggar om samhälle, humor, satir, nyårsafton, nytt år)

Något att tänka på inför det nya året: Med anledning av den ökande statsskulden tolkar Scott Stantis läget för barnen, i Amerika och annorstädes:

(Andra intressanta bloggar om USA, humor, satir, statsskuld, välfärdsstaten)

Att svensk politik och rättsväsende står på de kriminellas sida visade sig återigen när en 70-åring i Värnamo döms till dagsböter för att ha tillrättavisat en 12-åring som cyklade på folkparkens minigolfbanor.
Det officiella Sverige står på våldsverkarnas sida. Det är inget snack. Man värnar buset, de som förstör. Och straffar de som försöker hålla ordning och skapa trivsel.
När det gäller kriminalpolitik är svenska politiker så bortom allt sans och vett att det är märkligt att nya partier inte utmanat dem.
För vem är det som stiftat de lagar som gör att tingsrätten dömer den pensionär som utan lön arbetar ideellt i Folkparken för att den ska vara i gott skick och försöker rädda anläggningen från vandalism?
Till Svenska Dagbladet säger den dömde, Örfil gav pensionär böter:

– Jag gjorde det för att jag skulle freda kommunens egendom och mig själv. Man måste sätta sig i lite respekt, annars kanske jag hade fått stryk själv.
Ronald Fasth har arbetat ideellt i Folkets park sedan början av 60-talet. Han säger att det sedan flera år tillbaka har varit stora bekymmer med ungdomar som kommer dit och förstör.
– Ibland kan de vara 15 stycken. Vi har sagt till dem att de gärna får vara där om de sköter sig men de förstör och lever bus.

Alla riksdagspartier står på busets sida. Inget står på de ideellt arbetande krafternas.
Vad lär oss fallet? Jo, man ska akta sig för att engagera sig i föreningsliv och civilsamhället, det ger bara problem. Och 12-åringar vet nu att de helt utan risk kan begå allt grövre skadegörelse — det är dom som säger ifrån som straffas.
Och så undras det varför politiker inte har något anseende längre! Svaret är självklart: politiker står inte längre på folket sida. Politikerna låter sig styras av staten och systemen. All kontakt är bruten med medborgarna i vardagen och den moral som finns djupt rotad i samhället. Politiker begriper ingenting om verkligheten längre.
Den idellet arbetande pensionären borde få medalj för sina samhällsinsatser. Istället får han böter.
Så kan Sverige av idag sammanfattas.
Se mer i DN, HD, FB, AB,2 och Gubbjävlar och snorungar,(Andra intressanta bloggar om politik, brott, vandalism, skadegörelse, ungdomsvåld, våld, stenkastning, bränder, normlöshet, normer, dygder, värderingar, moral, ideologi, kriminologi, psykologi, kriminalitet, kriminalpolitik, lag o rätt, socialt ansvar, civilisation)

Massmedierna har riktat all tänkbar kritik mot regeringen när det gäller reformeringen av sjukförsäkringarna. Journalistkåren har gått oppositionens ärenden och lyft fram enskilda fall som påstås visa hur “inhuman”, “kall” och “hård” regeringen är mot de sjuka. Få medier — med Expressen som ett klart lysande undantag — har påpekat att det är något grundläggande fel i ett system som gör svenska folket till det mest sjukskrivna i världen.
Men har då mediekampanjen mot regeringen haft effekt? 
Opinionsinstitutet Demoskop har utfört en mätning, precis innan jul, av allmänna opinionens hållning i sjukförsäkringsfrågan, rapporterar PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet, Oväntat lågt stöd för de rödgröna om sjukkassan:

Trots kanonaden i medierna har 31 procent av de tillfrågade stort eller mycket stort förtroende för regeringen när det gäller villkoren för sjukskrivna, medan bara 20 procent har stort eller mycket stort förtroende för de rödgröna. […]
Regeringens medelbetyg blir enligt Demoskop 2,58. Oppositionens medelbetyg blir 2,50.

Det vi som har borgerliga värderingar alltid måste ha i minnet, är att medierna lutar åt vänster och förstorar vänsterns kritik. Mediedebatten är inte densamma som debatten vid medborgarnas köksbord. Gör aldrig likhetstecken däremellan!
Det har tyvärr alltför många borgerliga politiker och partier gjort, och därmed givit upp idédebatten innan den startat.
(Andra intressanta bloggar om politik, sjukskrivning, sjukpenning, Försäkringskassan, långtidsjukskrivna, utanförskap, välfärd, tillväxt, ekonomi, regeringen, Alliansen)

Statsvetarprofessorn Leif Lewin förmedlar den bästa analysen jag läst om hur svensk politik och media borde agera när ett nytt parti nu knackar på rikdagens port — och sammanfattar samtidigt det jag tycker är den allra viktigaste värderingen i Sverige och globalt:

Övertygelsen om det goda arbumentets seger är demokratins livsnerv.

I diktaturer förföljer och dödar man sina motståndare. Därför att man inte vågar ta en öppen och fri debatt.
Vi har länge hört hur svenska aktörer vill agera diktatur-light gentemot Sverigedemokraterna. Man ska tysta dem, för man vågar inte ta en öppen och fri debatt mot dem.
Lewin förklarar varför detta är fel i Svenska Dagbladets debattsida, Kräv SD på svar om hela politiken:

Men så kommer ett parti och dömer ut hela politiken! Inom etablissemanget uppstår panikreaktioner. Man ropar på speciella åtgärder för att bekämpa Sverigedemokraterna. En första idé är tigandets strategi. […]
Väljarnas reaktion på tigandets strategi verkar tvärtom vara att de tycker att partiet blir ojust behandlat och därigenom drar det till sig sympatiröster från systemkritiska medborgare.

Just det. Då har nämligen makthavarna själva slutat spela enligt demokratins grundläggande förutsättning: öppen debatt.
Lewin fortsätter:

En andra metod är att efter valet bilda en stor koalition som utesluter Sverigedemokraterna från regeringsmakten. […] Det uteslutna partiet – som kommunisterna under andra världskriget – blir på detta sätt det enda legitima oppositionspartiet och det här förslaget är lika kontraproduktivt som det förra genom att snarare öka än minska det kritiserade partiets väljarstöd.

Och istället för att försvinna ingår nu kommunistpartiet i det ena regeringsalternativet. Och att inte respektera de av folket valda ledamöterna är ju också att ta avstånd från demokratins principer. Vem är partierna att sätta sig till doms över folkets val?
Att ta debatt med Sverigedemokraterna i just invandrarfrågan är dock inte rätt väg, menar Lewin. Då får de diskutera sin favoritfråga. Istället vill Lewin att man ska ställa samma krav på SD som på alla andra partier, det vill säga be dem ge svar på alla politikområden:

Enligt min mening bör Sverigedemokraterna inte behandlas på något speciellt sätt. Man bör ta debatten med dem i alla frågor och därmed visa på den valhänthet och brist på konkretion, som tillkommer alla enfrågepartier. Inför de stora frågorna om finanskris, global uppvärmning och saneringen av missbruket inom välfärdssystemet framstår Sverigedemokraternas populistiska slagord i all sin ansvarslöshet och ömklighet.

Sedan tillägger han att även om Sveriedemokraterna kommer in, så har vår svenska konsensuskultur en förmåga att göra enfrågerörelser mer rumsrena. Jag delar Lewins slutsats:

Men i längden tror jag inget parti kan behålla extrema åsikter, om det vill göra sig gällande i svensk politik.

Sverige är inte Mellanöstern. Extremism har ingen folklig förankring hos oss. Därför bör man hålla sig till demokratins grundsats och medverka till en öppen debatt också med Sverigedemokraterna. Och naturligtvis ska samma krav ställas på dem som på andra partier att ge svar på alla samhällsområden dit riksdagens lagstiftning sträcker sig.
Den här lektionen i statsvetenskap av Leif Lewin bör alla partikanslier klistra upp på väggen inför riksdagsvalet i september.
(Andra intressanta bloggar om politik, riksdagsval, val 2010, vågmästare, SD, Sverigedemokraterna, Alliansen, regeringen, rödgröna)

På Aftonbladets ledarsida ondgör man sig över att statsminister Fredrik Reinfeldt och andra ministrar inte alltid ställer upp på debatt när oppositionen så önskar, Vägra spela Reinfeldts spel:

Sedan valet 2006 har regeringens ministrar ofta vägrat debattera med oppositionen. […] Inga debatter eller studiosamtal med Sahlin, Östros, Bodström eller någon av de andra företrädarna för den röd-gröna alliansen. Och massmedierna har gått med på kraven

Men den nuvarande regeringen använder inte sin maktposition på något annat sätt än tidigare socialdemokratiska regeringar, eller några regeringar i den demokratiska världen. De som sitter i regeringen kan till viss del kontrollera nyhetsflödet, vilket ju utmärkt demonstrerades i amerikanska TV-serien “Vita huset”.
Och i Storbritannien krävdes det en intensiv mediekampanj för att premiärminister Gordon Brown (Labour) skulle lova att överhuvudtaget ställa upp i en TV-sänd partiledardebatt före valet som ska hållas senast i maj. Det tillhör inte vanligheterna att en brittisk premiärminister hjälper fram oppositionen i speciella TV-arrangemang. De har fått nöja sig med att ställa frågor i parlamentet.
Så det är inte lite hyckleri när Aftonbladet utmålar Alliansen som något särfall. Det följer tvärtom praxis.
Men en anledning till att jag lämnade partipolitiken var just att makt och prestige är så starka drivkrafter i den. Jag älskar politisk debatt, att vrida och vända på budskap, att testa nya argument, att försöka formulera analyser som förklarar vår samtid. Och kontrastera allt detta mot tidlösa värderingar. Hur ska de uttolkas i de ständiga samhällsförändringar vi upplever?
Jag vill alltså ha en öppen debatt i sak — inte om person. Men jag upplever att makt, och därmed makt över andra, är det som driver de flesta som håller på med partipolitik. Och det tycker jag är trist.
Så visst har Aftonbladet rätt i sak, mer av debatt behövs. Men när man angriper regeringen som skurken i dramat spelar man just det maktspel i händerna som hindrar att sådana öppna debatter kommer till stånd. Aftonbladet reducerar det som kunde blivit en seriös diskussion om debattklimat till billig pajkastning. Och därmed illustrerar man varför Reinfeldt agerar som alla andra statsministerar.
(Andra intressanta bloggar om politik, idédebatt, partiledardebatt, värderingar, Val 2010, Alliansen, regeringen, socialdemokraterna, Sahlin, Reinfeldt, rödgröna)

Idag presenteras synnerligen viktig statistik på DN-Debatt, Regeringens nya miljarder göder kommunbyråkrater.
Nationalekonomen Johan Kreicbergs har utifrån SCB:s uppgifter räknat fram vad svenska kommuner, landsting och regioner egentligen satsar på, och det är inte det vi medborgare vill ha — välfärdstjänster — utan offentlig byråkrati. Rapporten Byråkratexplosionen (Timbro) kan summeras så här:

Medan yrkesgrupper inom vård, skola och omsorg ökade sysselsättningen med 9 procent åren 2001–2007 växte antalet administratörer i kommuner och landsting under samma period med 29 procent.

Det är något alla med sunt bondförnuft vetat sedan länge. Kommuner göder sig själva och utökar sin egen interna verksamhet medan skolbarn, äldre och sjuka lämnas därhän. Orsaken är enkel: konkurrens på riktigt saknas. Precis som i gamla sovjet blir den politiska verksamheten en stat i staten. Fortsätter utvecklingen kommer det i framtiden att finnas tiotusentals skolbyråkrater och sjukvårdsbyråkrater men inga lärare eller läkare. Det visar historiens alla socialistiskt styrda organisationer.
Vi medborgare och konsumenter måste få avgöra vilka vårdgivare vi vill använda. Vi måste få makten över skattepengarna. Helst genom att arbetsgivaravgiften blir lön så att vi kan köpa tjänster själva, eller via pengsystem som politikerna inte kan manipulera i låtsassystem.
Bara om verksamheterna sätts i fokus kommer pengarna att gå till lärare, sjuksköterskor, läkare och omsorgspersonal. Politikerna är byråkratins fångar och lydiga redskap. Deras makt måste föras över till oss medborgare och konsumenter.
(Andra intressanta bloggar om politik, sjukvård, skola, omsorg, byråkrati, kommun, landsting, region, konkurrens, entreprenörskap, välfärd, tillväxt, ekonomi, vårdval, vård)

Under 2009 har oppositionen mot mullorna i Iran vuxit sig allt starkare. Förtrycket visade sitt vidriga tryne efter det manipulerade presidentvalet i juni då man skoningslöst slog ner protester. Detsamma händer denna helg, rapporterar Ekot i Demonstranter sköts ihjäl i oroligt Iran och Dagens Nyheter i Flera dödsoffer i Iran:

Fyra demonstranter dödades och en skadades under söndagens demonstrationer i Teheran. Ett av dödsoffren uppges vara ett syskonbarn till oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi. Ytterligare fyra demonstranter ska ha dödats i staden Tabriz.

Och inför det nya året menar flera bedömmare att Iran kommer att bli det största hotet mot en fredlig internationell utveckling.
I Weekly Standard skriver förre säkerhetsrådgivaren i Vita huset Stephen Hayes, Engagement Didn’t Work: Regime Change in Iran 2010, att president Obamas försök att samtala med regimen har misslyckats:

Problemet visade sig inte vara George W Bush. Det var inte heller brist på amerikansk goodwill, ovilja att erkänna misstag eller oförmåga att lyssna på andra. Problemet är Irans regim. […]
Det borde nu stå klart, även för Obamas administration, att den enda lösningen på problemet är att störta Irans styrande. Obama missade en unik möjlighet att underminera regimen efter sommarens val då den var som svagast sedan 1979 års revolution. Det kan vara försent, men det finns fortfarande åtgärder som ledaren för den fria världen kan vidta. […]
Det är tid för Obama att dramatiskt ändra strategi. Snabbt och bestämt bör han på nyåret genomföra fyra åtgärder. 1) Göra det klart att han står på oppositionens sida, 2) vidta strängast möjliga sanktioner mot Iran, 3) klargöra att han har noll tolerans för iranskt stöd till terrorism, och 4) klargöra att vapenmakt inte är uteslutet för att förhindra att Iran kommer över kärnvapen.

I Washington Post skriver Charles Krauthammer, Iran Will Dominate 2010, att 2009 slutar med att Ahmadinejad spottade på påbuden från president Obama. Genom försöken att engagera Iranska ledarskapet i samtal har Obama förlorat ett år och missat att ta initiativ vid viktiga tillfällen. Krauthammer fortsätter:

Så verklighetsfrånvänd har Obama varit att på “Hata Amerikadagen” (4 november är årsdagen då USA:s ambassad ockuperades i Teheran) har pro-amerikanska motdemonstranter ropat: “Obama, Obama, du är antingen med oss eller med dem”, alltså förtryckarna.
Så kylig likgiltighet är mer än ett svek mot våra värderingar. Det är en strategisk blunder av högsta rang.

Ja, det har gått långt när förtryckta muslimer anklagar en amerikansk president för att inte stå på frihetens sida. Krauthammer fortsätter:

Vad ska vi göra? Pressa på utifrån — strypa tillförseln av bensin, till exempel — som komplement och förstärkning till det interna trycket mot regimen. Pressen ska inte ha som avsikt att försöka förändra den nuvarande regimens nukleära policy — det kommer aldrig att hända — utan hjälpta till att välta regimen över ända.

Det finns många sätt som omvärlden kan underlätta för den inhemska oppositionen utan att själv ta aktiv del. Krauthammer pekar på hur väst hjälpte östeuropeerna att göra revolt mot kommunistsystemet.
Krauthammer medger att det är långt ifrån givet att regimen kommer att falla, men hur det än går kommer Iran att dominera det nya året 2010.
Och visst är det så att vi borde göra allt som kan underlätta för frihet i Iran.
(Andra intressanta bloggar om politik, Iran, demonstrationer, fundamentalism, islamism, terrorism, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, säkerhetspolitik, USA, EU, demokrati, MR, frihet, yttrandefrihet, Khomeini)

Det är intressant att se hur journalistkåren vänder på en 50-öring när tal om terrorhot övergår i terrorattack. Innan något hänt anses all typ av säkerhetskontroll vara en fruktansvärd integritetskränkning som hotar friheten. När sedan ett attentat händer, då har myndigheterna inte gjort tillräckligt för att stoppa attentatet.
Just så insinuerar SVT:s Rapport. Titta bara på citattecknen i rubriken: USA “visste för lite” om bombman. Sedan heter det:

USA:s säkerhetstjänst hade upprättat en akt över 23-åringen som misstänks för attentatsförsök mot ett plan över Detroit.
Men uppgifterna var för vaga för att sätta honom på flygförbudslista.

Går det tolka på annat sätt än att Rapportredaktionen menar att den misstänkte borde ha haft flygförbud? Men den formen av inskränkning i rörligheten brukar medierna annars starkt ifrågasätta. När det dock hänt, då vänder man snabbt och menar retroaktivt att säkerhetskontrollen skulle varit större.
Det är också intressant att se att SVT och andra medier inte uppger att planet kom från Europa, utan enbart talar om “USA-plan” som om detta inte hade med Europa att göra. Det är att vilseleda. Det var i Amsterdam som mannen släpptes på planet.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhet, integritet, bombdåd, attentat bomb, flygplan, flyg, fundamentalism, terrorism, islam, islamism, media, medier, journalistik, mediekritik)

I Svenska Dagbladet skriver Johan Wennström, Inför avdragsrätt på givmildheten:

Att införa avdragsrätt för gåvor och stimulera människor till att ge mer är inte bara viktigt för frivilligorganisationernas skull. I det längre perspektivet behöver vi helt enkelt ett mer livaktigt civilsamhälle vid sidan av staten, både som komplement och som motvikt.

Ja, vi behöver verkligen mer av pluralism i välfärden. Det ger ett varmare och mänskligare samhälle. Är det något som skiljer ett socialistiskt statsstyrt samhälle från ett borgerligt välfördssamhälle så är det här.  
Därför borde regeringen omgående sjösätta den lagliga rätten till avdrag för gåvor till välgörande ändamål.
(Andra intressanta bloggar om politik, gåvor, givmildhet, skänka pengar, solidaritet, civilsamhälle, avdragsrätt, föreningsliv, ideella sektorn, ideellt arbete)