Statsvetarprofessorn Leif Lewin förmedlar den bästa analysen jag läst om hur svensk politik och media borde agera när ett nytt parti nu knackar på rikdagens port — och sammanfattar samtidigt det jag tycker är den allra viktigaste värderingen i Sverige och globalt:
Övertygelsen om det goda arbumentets seger är demokratins livsnerv.
I diktaturer förföljer och dödar man sina motståndare. Därför att man inte vågar ta en öppen och fri debatt.
Vi har länge hört hur svenska aktörer vill agera diktatur-light gentemot Sverigedemokraterna. Man ska tysta dem, för man vågar inte ta en öppen och fri debatt mot dem.
Lewin förklarar varför detta är fel i Svenska Dagbladets debattsida, Kräv SD på svar om hela politiken:
Men så kommer ett parti och dömer ut hela politiken! Inom etablissemanget uppstår panikreaktioner. Man ropar på speciella åtgärder för att bekämpa Sverigedemokraterna. En första idé är tigandets strategi. […]
Väljarnas reaktion på tigandets strategi verkar tvärtom vara att de tycker att partiet blir ojust behandlat och därigenom drar det till sig sympatiröster från systemkritiska medborgare.
Just det. Då har nämligen makthavarna själva slutat spela enligt demokratins grundläggande förutsättning: öppen debatt.
Lewin fortsätter:
En andra metod är att efter valet bilda en stor koalition som utesluter Sverigedemokraterna från regeringsmakten. […] Det uteslutna partiet – som kommunisterna under andra världskriget – blir på detta sätt det enda legitima oppositionspartiet och det här förslaget är lika kontraproduktivt som det förra genom att snarare öka än minska det kritiserade partiets väljarstöd.
Och istället för att försvinna ingår nu kommunistpartiet i det ena regeringsalternativet. Och att inte respektera de av folket valda ledamöterna är ju också att ta avstånd från demokratins principer. Vem är partierna att sätta sig till doms över folkets val?
Att ta debatt med Sverigedemokraterna i just invandrarfrågan är dock inte rätt väg, menar Lewin. Då får de diskutera sin favoritfråga. Istället vill Lewin att man ska ställa samma krav på SD som på alla andra partier, det vill säga be dem ge svar på alla politikområden:
Enligt min mening bör Sverigedemokraterna inte behandlas på något speciellt sätt. Man bör ta debatten med dem i alla frågor och därmed visa på den valhänthet och brist på konkretion, som tillkommer alla enfrågepartier. Inför de stora frågorna om finanskris, global uppvärmning och saneringen av missbruket inom välfärdssystemet framstår Sverigedemokraternas populistiska slagord i all sin ansvarslöshet och ömklighet.
Sedan tillägger han att även om Sveriedemokraterna kommer in, så har vår svenska konsensuskultur en förmåga att göra enfrågerörelser mer rumsrena. Jag delar Lewins slutsats:
Men i längden tror jag inget parti kan behålla extrema åsikter, om det vill göra sig gällande i svensk politik.
Sverige är inte Mellanöstern. Extremism har ingen folklig förankring hos oss. Därför bör man hålla sig till demokratins grundsats och medverka till en öppen debatt också med Sverigedemokraterna. Och naturligtvis ska samma krav ställas på dem som på andra partier att ge svar på alla samhällsområden dit riksdagens lagstiftning sträcker sig.
Den här lektionen i statsvetenskap av Leif Lewin bör alla partikanslier klistra upp på väggen inför riksdagsvalet i september.
(Andra intressanta bloggar om politik, riksdagsval, val 2010, vågmästare, SD, Sverigedemokraterna, Alliansen, regeringen, rödgröna)