Terrormisstänkt levde i lyx

Den man som försökte spränga passagerarplan på juldagen kom från en synnerligen previligierad bakgrund, rapporterar brittiska Independent i Wealthy, quiet, unassuming: the Christmas Day bomb suspect:

Med hans rikedom, previlegier och utbildning vid en av Storbritanniens främsta universitet hade Abdul Farouk Abdulmutallab världen för sina fötter och möjlighet att fritt välja vilken framtid som skulle bli hans.
Istället valde han att försöka detonera 80 g explosiv massa insydd i underkläderna och spränga ett passagerarplan på juldagen.

Därmed liknar hans bakgrund i hög grad de 19 muslimer som låg bakom attackerna 11 september 2001. De kom också från välbärgade familjer och hade förmånen att studera vid europeiska universitet.
Vad är det som får dessa priviligierade unga muslimer att vilja döda västerlänningar? Kan man komma ifrån att de i sin religion från barnsben får lära sig att de ”otrogna” är undermänniskor? Den islamska skolningen liknar i hög grad den nazistiska. Att göra skillnad på människor beroende på deras bakgrund.
Och vad gör muslimska auktoriteter för att ändra och förhindra detta? Ingenting. Istället utmålas terroristerna på många håll, inte minst av Hamas, Hizbollah och al-Qaida som hjältar och martyrer. Saudiarabien betalade länge stora summor till de palestinska familjer vars söner sprängde sig själva och israeler till döds.
När ska vi utmana denna våldskultur på allvar? Hur många terrordåd till ska behöva ske innan muslimska ledare ställs till svars för de sätt som unga människor uppfostras?
Se mer DN, (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )

Två nordiska krigshjältar har gått bort

Två av andra världskrigets mer uppmärksammade hjältar har gått bort. 
Harry Järv, 88, var förgrundsgestalt för de finlandssvenska krigsveteranerna. Under fortsättningskriget ledde han som kompanichef framgångsrika räder bakom den sovjetiska fronten. Se mer i Harry Järv har avlidit och Harry Järv avliden.
Knut Haugland, 92, var radiotelegrafist i Kompani Linge som utförde den berömda sabotageaktionen mot nazityskarnas anläggning för tungt vatten i Rjukan 1943. Se mer i Norsk motståndsman har avlidit och Knut M. Haugland er død.
Det mod och den vilja att försvara våra nordiska samhällen som dessa män visat är något vi alla borde minnas. Och reflektera över. Är vi beredda att riskera våra liv om det skulle krävas?
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , , , )

Nytt terrorförsök på passagerarplan från Europa

På planet som lyfte från Amsterdam på juldagen fanns en passagerare ombord som hade en på benet fasttejpad bomb och explosivt pulver. Aftonbladet rapporterar i Misstänkt al-Qaida terrorist försökte språnga flygplan:

En ung man, som satt tre–fyra rader bakom bombmannen, kastade sig fram och brottade ner bombmannen vars kläder börjat brinna.
– Han handskades med honom riktigt bra. Det blev en kort kamp och han tog snabbt kontrollen. Den misstänkte verkade förvånad och överraskad av ingripandet, säger Jafry.
Därefter släpade personal fram bombmannen i kabinen, undan de övriga passagerarna.
När planet hade landat greps mannen, som identifierades som Umar Farouk Abdulmutallab, 23.

Vi som irriterat oss på säkerhetskontrollerna och att man inte får ha med vätska i handbagaget måste nog inse att de höga säkerhetskraven är nödvändiga. Hur många fler terrorförsök hade inte skett om kontrollen varit likgiltig och slapphänt?
Det handlar om en pågående global kamp mellan ren ondska och oss som vill leva våra liv i frihet.
Se också DN. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Hamas hotar med nytt krig

När Israel för ett år sedan gick in i Gaza hade Hamas skjutit mer än 8000 misiler in mot civila mål i Israel. Trots den förstörelse som Gazakriget innebar, därför att Hamas skjöt från skolor och sjukhus och använde civila palestinier som mänskliga sköldar, hotar nu Hamasledare med nya krig, rapporterar Reuters i Hamas armed wing says ready for new fight.
”Vi är redo med allt vårt manskap”, säger en maskerad Hamastalesman till nyhetsbyrån som skriver:

[Hamas] söker hjälp från Syrien och Iran för att uppgradera kapaciteten för missiler för att nå längre in i Israel och civil flygplanstrafik till landets ekonomiska centrum i Tel Aviv.

Jag skulle vilja höra den svensk som sa: ”Javisst låt terrorister skaffa missiler att skjuta ner SAS-plan från Arlanda med”.
Det är exakt detta som Israel har att konfronteras med. Varje dag.
Någon fred kommer det inte att bli i Mellanöstern förrän västvärlden begriper att det är arabsidan som måste ta sitt förnuft till fånga och rensa upp bland extremister och terrorister. Israel kan inte sluta fred, det är bara den palestinska sidan som kan ta det första steget genom att sluta planera och genomföra dödliga attacker mot judar.
Så länge inte det sker har Israel all rätt i världen att slå tillbaka med all kraft. Exakt det vi i Sverige skulle kräva om några terrorister angrep oss. Och det gäller, oavsett vad konflikten handlar om. Första kravet för fred är att mordkomplotter och terroraktioner upphör.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )

‘Medierna’ i P1 hyllar Seymour Hersh

Radioprogrammet ”Medierna” i P1 handlade idag om reportern Seymour Hersh, Reportern som retar Washington.
Att det finns journalister som gräver bortom de officiella uttalandena är naturligtvis bra. Men jag frågar mig varför denna sorts journalistik bara sker från vänster. Det är kritik mot amerikanska insatser för att skapa demokrati och befria människor från förtryck. Hersh är naturligtvis emot insatserna i Afghanistan. Han bedriver kampanjjournalistik, han granskar utifrån sina ideologiska uppfattningar.
Problemet med Hersh och den journalistik han representerar är att de fokuserar på brister i väst, men visar total likgiltighet inför diktaturernas ojämförligt värre förbrytelser.
Det ger en groteskt obalans i mediernas rapportering om världen. De verkliga brotten mot mänskligheten glöms bort, medan demokratierna i väst framstår som skurkar.
Varför hör vi så lite avslöjande reportage om maktspelet bakom mördandet, våldtäkterna, tortyren, fördrivningen och förtrycket i den icke-demokratiska delen av världen? Det är en fråga som mediernas redaktioner behöver fundera på. Exempelvis beror ju svälten i Afrika inte på naturen utan på politisk maktkamp. Denna makthunger kostar många fler människors liv än de som dött i krig där väst varit med. Borde inte medierna blottlägga dessa de värsta brotten?
Mer om Hersh i bloggen: Vänstern saknar alternativ och Europa, olja och demokrati. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Status – en väg till lycka?

För mig har ordet status associerat till statusjakt i meningen att ställa sig in hos andra. Det har i mina ögon handlat om att visa upp ett sken, en bild av sig själv, som inte behöver vara autentisk. Alltså har jag förknippat status med något som till viss utsträckning också är falskt.
Men när jag läser Marie Söderqvist Tralaus bok, Status – vägen till lycka (Norstedt, 2009) som kom ut i höst, menar hon att status i det moderna samhället har blivit något mer än att skryta med lyxiga prylar och materiella ting.
Det blir väldigt tydligt när hon jämför studier från Norden och USA med studier från länder utanför den traditionella i-världen, som Indien. Det är i Indien min definition av status ännu finns: det som indiska män anger som den främsta statussymbolen är en exklusiv bil och indiska kvinnor anger dyrbara smycken.
Men i väst har status fått en annan innebörd. På frågan vad som ger hög status, svarar vi ”vara duktig på sitt arbete”, ”vara allmänbildad”, ”arbetat ihop en egen förmögenhet”, ”vara en engagerad förälder”, ”kunna många språk”. (För amerikaner byts det sistnämnda ut mot ”äga företag”.)
Marie Söderqvist Tralau, som är vd för analysföretaget United Minds, menar helt enkelt att status i utvecklade länder är förknippat med utveckling. Jakt på status är en medfödd biologisk drift, lika stark som sexualdriften. Utifrån Hjalmar Söderbergs ord (”man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd…) skriver hon:

Vi upptäckte att status inte alls handlar om prylar och utseende utan om kunskap och relationer. För att uppnå status i moderna, välmående välfärdsstater […] krävs väldigt mycket hårt arbete, kanske omänskligt hårt arbete.
Eftersom status handlar om vad andra tycker finns det en del genvägar. Har man fattat vad status är kan man alltid se till att framstå som en person som gör det som ger status. Därför är det här också en diskret handbok i statusjakt. Vad man ska jaga, på vilket sätt och hur man ska visa upp bytet så att alla ser det.

Det är provocerande formuleringar — medvetet valda, naturligtvis. I mitt fall skulle alltså bloggen vara ett utslag av statusjakt: här visar jag upp vad jag kan plita ner. Jag ser inte orsakssambanden på det sättet. Jag är nyfiken, och vill skriva ner mina egna slutsatser eftersom de fastnar bättre i minnet då. Och jag vill förmedla idéer och uppslag till andra i en folkbildningstradition som jag är uppvuxen med.
Men jag aktar mig för att vara politiskt korrekt, att säga det alla andra säger. Jag vill förmedla nya infallsvinklar och perspektiv, därför att det är spännande och utmanande. Inte därför att det skulle ge status. Det gör mig närmast förbannad att tänka i de banorna. Känns som att mitt ädla syfte förfulas. Smutsas ner.
Men Söderqvist vänder på det:

Det är vår önskan och envishet att utmärka oss, göra oss märkvärdiga och synliga och höja oss över mängden som driver vår värld framåt. Vi vill bli beundrade och avundade.

Jag tycker ju Aristoteles filosofi om lycka via inre tillfredsställelse känns bättre. Det är genom mina handlingar jag visar vem jag är, och det är denna inre moral som sedan också ger uppskattning från omgivningen. Söderqvist menar att det är andras beröm som är vårt individuella mål, och för att nå dit gör vi rätt.
Det är intressant att se hur provocerade socialliberaler i medieetablissemangen blivit av boken. Status är vår klasstillhörighet reflekterad i omgivningen, skriver Expressens kultursida i en recension och menar att Söderqvist ger ”socialdarwinismen ett 2000-talsansikte”.
I samma socialistiska anda kallas boken i DN-Kultur för ”förljugen”. Man skriver i Högerns lyckorecept:

Söderqvist Tralau konstaterar att symboliskt kapital – status – får man genom att ha det som är svårt att uppnå. Därför ger hon alla rådet att försöka skaffa det som få har, vilket faller på sin egen orimlighet.
[D]ärför blir boken så förljugen. Hon uppmanar alla att skaffa sig högre status. Det går ju inte i praktiken – att kunna segla förbi kön kräver att det först finns en kö. Men det är som om hon inte kan tänka sig fler än en person i taget.

Det sista är ju en ganska avslöjade formulering, för den visar att kultureliten inte kan tänka sig folk i annan skepnad än i ett enda stort kollektiv…
Vi människor lever våra liv ”en person i taget”. Vi kan inte leva någon annans liv. Och vi kan inte utgå från att andra ska ge oss allt. Vi måste, var och en, ta ansvar för våra egna liv.
I detta perspektiv, förstår jag att det Söderqvist gör är att pedagogiskt, likt en handbok, i vår tid visa hur man bör agera för att sträva framåt mot större tillfredsställelse i livet. Då är förmodligen status ett mer gångbart ord än moral. Men under ytan är det Aristoteles som viskar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

God Jul – med Jussi Björling

Jag vill tacka för alla mejl. De ger mig både roande stunder, tänkvärda stunder och tips som jag har stor nytta av. På de flesta mejl hinner jag inte svara — om jag skulle göra det bleve ingen tid kvar att blogga! Men jag läser alla.
Jag önskar alla läsare en Lugn, Skön och God Jul.
Något bättre och mer stämningsfullt så här dags än Jussi Björling i
”O Helga Natt” kan jag inte tänka mig (alltså etta i min topplista).
httpv://www.youtube.com/watch?v=ofKk_Etapq4
Lyssna och njut. (Bloggen kör igång när jag inte kan hålla mig borta längre, gissningsvis på juldagen)
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Svenskarnas givmildhet ökar

Trots kristider ökar svenskarnas insatser till välgörenhet. Borås Tidning skriver i En givande tanke:

Under 2009 uppgår insamlingarna till 5,2 miljarder kronor, vilket är 200 miljoner mer än förra året. Det är mycket pengar och visar återigen det utbredda ideella engagemanget i välfärdsstaten Sverige.
En stor offentlig sektor, världens näst högsta skattetryck och bland de största bistånden i världen per person hindrar inte att svenskarna också är goda givare. Onekligen något att glädjas åt i juletid.

Ja, och med avdragsrätt för gåvor skulle det civila samhället kunna växa sig ännu starkare och vårt välfärdssamhälle därmed bli mer pluralistiskt och effektivt.
Det är solidaritet, det.
Se mer: Allt fler skänker i kristid, Svenskar skänker allt mer, Svenskar skänker bort mer än någonsinÖka kraften i civilsamhället, Stärk ideella sektorn med avdragsrätt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Årtiondets största skandaler

Det är snart slut på 00-talet (om än inte matematiskt) och listorna som summerar vad som hänt börjar dyka upp. TV4 har med lätt hand och tydlig egofixering gjort en topplista över Decenniets största politiska skandaler:
1. Regeringens obefintliga krisberedskap efter tsunamin (2004)
Regeringskansliet visste och gjorde ingenting. Var Lars Danielsson på Rosenbad eller inte?
2. Regeringens utlämning av terrormisstänkta egyptier (2001)
När Göran Perssons, Thomas Bodströms och Anna Lindhs beslut avslöjades fick det stor internationell uppmärksamhet.
3. Laila Freivalds lägenhetsaffärer (2000) och tsunamin (2004)
Få politiker har tvingats avgå som minister TVÅ gånger
4. Ministerkarusellen (2006-2007)
Tre ministrar avgick i snabb takt: Borelius, Stegö Chilò och Odenberg.
5. SVT:s Erik Fichtelius satt i knäet på Göran Persson (1996-2006)
Sällan har en statsminister styrt statstelevisionen så egenmäktigt.
6. Jan Guillou som KGB-agent (2009)
Den spiondömde journalisten visar sig trots allt ha agerat som spion.
7. Jan O Karlssons dubbla löner och kräftskiva (2002)
Migrationsministern hade lön från EU och Sverige, men ordnade kräftskiva på skattebetalarnas bekostnad.
8. Miljardbonusar (2002, 3003, 2009)
Percy Barneviks pension, Skandiachefernas bonusprogram och Wanja Lundby-Wedins chefspensioner i AMF.
9. Ulrica Schenströms jour på krogen (2007)
Statssekreteraren avslöjades pussa journalister på krogen när hon hade jour.
10. Dataintrång under valrörelsen (2006)
Folkpartister och journalister loggade otillåtet in på S-nätverk.
Listan är rätt intressant. Lägg märke till att de borgerliga bara står för skandal nr 4, 9 och 10. I alla andra är socialdemokrater eller annan vänster inblandade.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )