Lissabonfördraget igenom, dags för att påbörja nästa

Tjeckiens författningsdomstol har idag meddelat att Lissabonfördraget inte strider mot tjeckisk grundlag, vilket betyder att presidenten Václav Klaus som siste man kommer att skiva på och därmed ratificera dokumentet. Det rapporterar Ekot i Reviderat Lissabonfördrag godkändes:

Beskedet är mer än glädjande, anser nuvarande ordförandelandet Sveriges Europaminister Cecilia Malmström.
– Ja, det är förstås väldigt roligt. Nu är det sista konstitutionella hindret avvärjt innan president Klaus kan skriva på fördraget och det hoppas vi sker snart.
När kan då fördraget börja gälla, tror du?
– Om han skriver på nu de närmaste dagarna så kan det träda i kraft den 1 december redan, säger Cecilia Malmström.

En historisk händelse under Fredrik Reinfeldts svenska ordförandeskap, i så fall. Detta fördrag har ansetts nödvändigt för att kunna styra EU med så många fler medlemsländer än vad de tidigare fördragen utgått ifrån.
Men Lissabonfördraget är undermåligt ur demokratisynpunkt. Väljarna kan inte ställa makthavarna till ansvar och man har inte några som helst möjigheter att påverka vilken inriktning EU ska ta: mer centralism eller mer federalism och mer höger eller vänster.
Det är skandalöst att etablissemangen skapat ett system som stängar medborgarna ute från att besluta i de avgörande besluten, vem som ska leda unionen.
Självfallet måste regeringsfrågan i EU flyttas till Europas folk.
Nu när en permanent EU-ordförande införs, ett tydligt federalistiskt inslag, är nästa naturliga steg att låta väljarna utse denna post.
Med Lissabonfördraget tillsätts denna nya post, liksom hela EU-kommissionen genom korridormygel och det blir en oaptitlig röra av makthavare från höger till vänster som ska ingå i samma ”regering”. Det vore som om landstingen i Sverige skulle utse vår regering. Från Norrland kommer socialdemokrater som beträder några ministerposter och från Stockholm kommer moderater som besätter andra.
Och så undrar man varför ingen förstår varför EU:s beslut är så röriga.
Nej, nu borde ett presidentval i Europa införas så att vi väljare får bestämma vem som ska leda unionen under kommande mandatperiod. Presidenten borde utse sin kommission som har att lägga fram förslag i enlighet med den vinnande presidentens agenda. Sedan kan ministerrådet, de i medlemsländerna valda regeringarna, godkänna eller förkasta förslag från presidenten och hans/hennes kommission.
EU-parlamentet kan avskaffas. Det har ingen relation till folken.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Möte med John Podesta

Under seminariet i Washington träffade jag idag Bill Clintons stabschef i Vita huset, John Podesta. Efter tiden i politikens absoluta centrum startade han tankesmedjan Centre for American Progress, och det var deras lokaler vi besökte på måndagförmiddagen.
Tankesmedja till trots, lät Podesta som vilken demokratisk politiker som helst. Men under frågestunden lättade han lite på propagandamasken. Särskilt när han ombads svara på frågan om Barack Obama kommer att agera offensivt för frihandel.
Podesta var ärlig nog att säga att Obama inte kommer att göra någon offensiv för frihandel. Presidenten har en svår balansakt att utföra, eftersom hand kärnväljare i fackföreningarna är emot frihandel och vill höja tullmurarna i försök att skydda amerikanska jobb.
Podesta gör bedömningen att Obama kan stå emot dessa protektionistiska krav, men knappast göra något för utökad frihandel. Utom i Afrika, då vänstern ser frihandel som befogat som bistånd. Och utom Colombia, frihandelsavtalet som president Bush tecknade men som senaten inte godkänt än. Det finns säkerhetspolitiska skäl för USA att stödja Colombia, med tanke på det oroliga läget i Honduras och Venezuela.
Men frihandel för frihandelns och välståndets egen skull är inte möjlig nu när demokraterna har majoritet.
I klimatfrågan var Podesta inte heller särskilt optimistisk. Han försvarar Obamas process som får kritik för att vara alltför långsam. Men det är fel att lägga fram ett förslag som riskerar att förlora i votering, sa han. Då är det bättre att jobba för samföstånd i syfte att nå ”supermajoritet” även om det tar tid.
President Obama kommer snart att åka till Kina och Indiens premiärminister Singh kommer till Washington DC före klimattoppmötet i Köpenhamn. Då kanske Obama kan få dessa centrala länder att flytta fram sina positioner, menade Podesta.
Hans kollega på denna vänsterlutande tankesmedja, Brian Katilus, förklarade att Obamas utrikespolitik utmanar det gamla och på militären fokuserade synsättet. Lösningen på prolem har varit att sända trupp och genom hårda tag försöka vända utvecklingen. Obama har en ”ny ton” där han försöker involvera länder, snarare än hota dem.
Han menade att en förstasidesartikel i dagens Washington Post, Shared interests define Obama’s world, inte ger en fullgod bild av presidentens sätt att jobba:

President Obama tillämpar samma verktyg i internationell diplomati som han använde som medborgaraktivist (community organizer) i Chicago, det vill säga engagera människor i gemensamma intressen […]
Obama närmar sig världen som en gemenskap av nationer som har mer som förenar dem än skiljer dem åt. Detta har förbättrat Amerikas anseende i världen och givit honom Nobels fredspris. Men när det gäller utrikespolitiska utmaningar, kämpar han med att omsätta sin egen höga popularitet runt om i världen till amerikanskt inflytande […]
Konstervativa anser att Obama underminerar USA:s makt utomlands då han inte erkänner att länder, såväl allierade som fiender, är immuna mot uppmaningar att se till gemensamma intressen. Och kritiker både till höger och vänster säger att Obama alltför ofta har varit tyst om amerikanska värderingar — främst demokrati och mänskliga rättigheter — i syfte att etablera gemensamma mål.

Själv tycker jag det är mitt i prick. Popularitet är inte detsamma som inflytande.
På eftermiddagen besökte vi Georgetowns University. Det är deprimernade att se hur vänstervridna akademikerna har blivit. Att håna väljare som ”Joe the plummer” är legio. Han var ”oväsentlig”, menade professor Diana Owen, men bloggar höll honom och hans agenda i liv, vecka efter vecka.
Men han var ju allt annat än ett plågsamt inslag i valrörelsen. Joe ställde en fråga till Obama om varför han vill ta av vanliga arbetare deras lön genom högre skatter, och Obama var märkligt svarslös. Allt fångades av TV-kamerorna. När en vanlig medborgare sätter en makthavare på pottan, är det medialt intressant. Och frågan handlade om centrala delar av politiken.
Men eftersom Joe ifrågasatte skatter och alltså har högervärderingar, hånas han av akademiker som anser sig veta mycket bättre än folket.
Genomgående för alla sex föredragshållarna var att de blev som mest engagerade när de talade om hur korkade och värdelösa de anser republikaner och konservativa är. För mig är det ett tecken på svaghet. Om man inte är engagerad i sin egen politik, utan är besatt av motståndare står det inte rätt till.
Under tisdagen kommer föredragshållarna från höger. Blir intressant att se om de håller sig till högerns utmaningar, eller om de börjar attackera väntern.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Dagen före valdagen

Det är valdag imorgon i USA. Några viktiga val kommer att hållas. Här i Washington DC är TV-kanalerna fulla med reklamfilmer om guvernörsvalet i Virginia. Och från New Jersey visar nyheterna bilder på hur president Obama stöder demokraternas kandidat där. Och så fyllnadsvalet i New York 23, som jag skrev om i helgen.
Medierna beskriver republikanerna som splittrade och är irriterade över att partiets kandidater inte går mot vänster som en följd av att Obama och demokraterna vann så stort förra året. Och till råga på allt ser det ut att gå bra för dem, något som Jonah Goldberg tar upp i National Review, The Real Story.
Det här är en riktig demokrati. Huruvida republikanska partiet ska bli mer mitten eller om det ska utmejsla en tydlig politik för ökad frihet kommer att avgöras av…. väljarna!
Om det går bra för de tydligt konservativa politikerna är det en tydlig signal till republikanerna att ta denna väg. Annat utfall ger besked i annan riktning.
Tänk om väljarna kunde på samma sätt påverka inriktningen på svenska partier. Om dynamiken var sådan att stämningarna hos väljarna fick genomslag i vilka som väljs till ledande politiska uppdrag.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Reinfeldt befäster sin statsmannaroll

Sydsvenska Dagbladet skriver med anledning av EU-toppmötet som Sveriges statsminister varit ordförande för:

Reinfeldt får, med rätta, beröm för att vägen nu ligger öppen för Lissabonfördraget. Sverige lotsade fram en kompromiss bland EU:s ledare så att Tjeckien får ett undantag från fördragets rättighetsstadga. Den egensinnige tjeckiske presidenten Vaclav Klaus tänker nu inte obstruera mer. Om det blir som Frankrikes president Nicolas Sarkozy förutser, att Lissabonfördraget börjar gälla den 1 december, är det självfallet en stor och färgglad fjäder i det blågula ordförandeskapets hatt.
Förtroendet för Reinfeldt bör i detta ljus stärkas ytterligare i opinionen.

Eftersom alla partier försöker profilera sig som mittenpartier blir den personliga kompetensen och ledarsförmågan hos partiledarna allt viktigare. Regeringsduglighet ger pluspoäng. Och att hantera ett stökigt EU och dess många presidenter och premiärministrar på ett sätt som ger beröm, ger en god grund att stå på.
Men bara regeringsduglighet räcker inte. Ma måste ha en politik också. Efter EU-ordförandeskapet måste Alliansen se till att slipa på budskapen om vad man vill göra 2010-2014.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

S-kongressen summerad

I Göteborgs-Posten gör Gert Gelotte en träffande summering av Socialdemokraternas kongress, Som på räls för Sahlin:

Socialdemokraterna accepterar mångfald och valfrihet i offentlig sektorn bara så långt de känner sig tvingade.

Detta är en central insikt som väljarna bör ha klart för sig. En seger för rödgröna betyder automatiskt att de inte längre känner sig tvingade, och kan hänvisa till kompromisser med V i nya attacker på mångfald inom välfärdssektorn.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Vad KGB såg hos Jan Guillou

Vad talade Jan Guillou med KGB om under alla dessa år, frågar Per Gudmundson i Svenska Dagbladet. Och diskuterar en intressant aspekt vid sidan om att sabotera för IB och svensk underrättelsetjänst, Därför var Jan Guillou intressant för KGB:

Iögonenfallande är kronologin. Samtalen inleddes 1967 och fortgick således till 1972 eller -73.
Med sexdagarskriget 1967 möblerades den politiska kartan om i Mellanöstern. Efter Israels förödmjukande seger över Egypten, Jordanien och Syrien (och de andra bidragande arabstaterna) övergick, grovt uttryckt, Israels fiender från konventionell krigföring till asymmetrisk, och från panarabism som ideologi till den nyuppfunna palestinska nationalismen. Hur Sovjets officiella stöd till arabdiktaturerna och inofficiella stöd till de palestinska terrororganisationerna debatterades (eller inte debatterades) i västvärlden var naturligtvis en angelägen propagandafråga för KGB. Socialistiska men demokratiska Sverige var ett brohuvud för den propagandaoffensiven.
Att Jan Guillou vid tiden startade tidskriften Palestinsk Front är en händelse som ser ut som en tanke.

Man kan fråga sig vad som låg bakom Guillous agerande. Var det KGB-initierade?
Se mer: Uppgifter i Guillous självbiografi dementeras, Hur väl infiltrerade KGB Sverige på 70-talet? (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Snackis på östkusten

Tyvärr, det sägs inte så mycket om att EU:s ordförande Fredrik Reinfeldt kommer hit till Washington på måndag. Här talas det just nu mest om ett fyllnadsval till kongressen, i New Yorks distrikt 23. Det var ett distrikt om Obama vann, men där en utbrytare ur republikanska partiet nu kan vinna.
Gräsrötterna i republikanerna vänder ryggen till den moderate kandidat som partiet nominerat, för att istället sluta upp bakom den oberoende kandidat som vill sänka skatterna och har tydlig konservativ profil, Doug Hoffman.
Flera av nationellt kända republikaner har hängt på och uttalat sitt stöd för Hoffman, istället för det egna partiets kandidat.
I opinionsmätningarna har republikanske kandidaten halkat efter och låg tidigare i veckan på 20 procent medan Hoffman och demokraternas kandidat låg jämsides på 35-36 procent.
I går hoppade den av republikanska partiet nominerade kandidaten av. Valet står nu mellan en demokrat och en konservativ. En seger för en klart konservativ kandidat i en valkrets som Barack Obama vann för ett år sedan kan tyda på att opinionen i USA svänger.
Medierna talar naturligtvis hellre om ”intern splittring” inom republikanerna än om det faktum att en konservativ kan vinna över demokratisk motståndare.
I vilket fall blir det intressant att se hur det går i två guvernörsval och detta fyllnadsval på tisdag. Har den politiska vinden börjat vända i republikansk/konservativ riktning eller bär Obamarama-stämningen fortfarande?
Se mer: Scozzafava drops out of race, In a war within GOP, the right wins a battle och  Base sends GOP warning shot in NY-23.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Invandrarfrågan – vem är populist egentligen?

Det har blivit en intressant bloggdiskussion efter lunchseminariet som Siv Jensen och Fremskrittspartiet höll i Stockholm i måndags. Flera av oss som var där ger en annan bild av detta Norges näst största parti, än den gränslöst kritiska och onyanserade bild som svenska medier ger.
Men Johan Norberg menar att en i flera punkter intressant agenda ändå är förstörd om man har fel hållning i invandrarfrågan. Den övertrumfar allt annat. Med denna linje är alltså Vänsterpartiet att föredra framför Fremskrittspartiet. Hellre ofrihet för alla i en stat, än begränsningar för dem utanför landet som vill komma hit.
Jag kan inte förstå det logiska i den prioriteringen. Det betyder att de som vill komma till vårt samhälle är viktigare än de som lever i det. För mig är det helt bakvänt.
Om de som vill bosätta sig i Sverige automatiskt har rätt till allt det som svenska medborgare har, varför har i så fall inte alla världens medborgare dragningsrätt på svenska trygghetssystem? Är den som  inte vill att Sverige åtar sig att utbetala sjukpenning, förtidspension etc till alla kineser diskvalificerad?
Norberg skriver att invandrarfrågan ”är en central mätare på var man står i synen på öppenhet, mångfald och gränsöverskridanden”. Men var drar han själv gränsen? För någonstans måste den väl dras? Jag anser alltså inte att frågan är svart/vit och principiell som Norberg vill göra gällande. Det handlar om gränsdragningar. Pragmatism. Olika aspekter ställs emot varandra och ska vägas samman. Det är inte en fråga om att blanda gift i maten, utan en fråga om hur starkt maten ska kryddas. Och tänk på att ”gift” alltid är en fråga om dosering. Det mesta blir giftigt i för höga koncentrationer.
Mattias Svensson har rätt i att Siv Jensen var långrandig och inte helt klar i sitt resonemang, men jag tolkar det som så här: eftersom vi idag har ett samhälle där staten tar hand om en stor del av medborgarnas ekonomi och ska fördela dem, är lönsamheten för utomstående att bli gratisåkare mycket stor. Det är inte bara jobb som lockar, utan kravlösa och höga bidrag.
En förutsättning för ökad rörlighet är att välfärdsstaterna blir mindre och ansvaret för den egna försörjningen större.
Om ökad invandring till nuvarande system blir verklighet kommer konflikterna mellan dem som betalar för välfärdssystemen och de nyanlända som inte bidragit att växa. Den sortens motsättningar är farliga. Strider om hur en ”gemensam” pott ska fördelas blir lätt oförsonliga och kan undergräva hela samhällets funktionssätt. Bara om medborgarna får behålla lönen för mödan av sitt arbete kan man i längden skapa respekt och acceptans för att nyanlända kommer in i bilden. Genom äganderätten skapas möjlighet att leva sida vid sida.
Man kan fråga sig om inte de som förespråkar ökad flyktinginvandring är de verkliga populisterna, eftersom de vill vara alla till lags: både låta välfärdsstaten vara stor och öka invandring som ger alla rättigheter medan skyldigheterna som ingår i samhällskontraktet kan undvikas. Det är ologiskt och inte uthålligt för ett samhälle. Och den underblåser motsättningar som vi redan ser: allt fler medborgare får sina bilar utbrända. Om dessa motsättningar ökar, har ingen vunnit någonting.
Här måste man alltså välja: 1) öppenhet och rörlighet kräver minskad stat och större inviduellt ansvar 2) en icke-reducerad välfärdsstat kräver höga murar och att invandring begränsas till arbetskraftsinvandring.
Jag menar att det här handlar om att vara pragmatisk, därför gäller alternativ 2 till dess alternativ 1 har uppnåtts.
Johan Norberg vill som debattör inte ta ställning till 1) och 2) utan utgår från en önskeläge som inte finns.
För mig är det populism. Hedersam sådan. Men konflikten mellan önsketänk och verklighet är farlig, för att inte säga explosiv.
I mitt referat från lunchseminariet valde jag medvetet att inte ta upp svepande kritik, eftersom jag anser sådan förvandlar diskussion till pajkastning. Jag tycker Fremskrittspartiet ska tas på allvar. Då ska man diskutera sakligt, vilket jag tycker bloggdebatten efter lunchen varit. Hoppas den kan fortsätta så, och att fler deltar.
Se inlägg: Johan Norberg, Mattias Svensson, Fredrik Segerfeldt, Johnny Munkhammar, Johan Ingerö, Philip Wendahl, Aaron Israelsson.
Se mitt inlägg: Skandinaviens Margaret Thatcher?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

I Washington DC

Är i den hetaste politiska staden i världen för veckolångt seminarium i regi av Hill & Knowlton, ”I Obamas Amerika”. Som tur är har programmet startat med lite lättsammare programpunkter. Inte bara tidsomställningen spökar, utan också att flygbolaget slarvade bort min resväska. (Som dock återfanns inom ett dygn.)
Sightseeing till alla dessa från filmvärlden så välkända monument och byggnader var kul. Jag har förut bara rusat förbi dem på egen hand, nu blev det en heldag. Guiden la särskild vikt vid Arlington militärkyrkogård där vi fick se vaktombyte vid den okände soldatens grav. Den militära aspekten är starkt levande i amerikanskt samhällsliv och historia, framför allt i minnesvården av dem som offrat så mycket för att försvare friheten. Som svensk är det svårt att ta in hur viktigt detta är.
Och jag måste säga att jag gillar alla monumenten, som det för koreakrigets veteraner och Vietnammonumentet — dessa kulturella uttryck som hedrar och uppmärksammar människors insatser. Vilken enorm skillnad från svensk kultur som mest går ut på att förnedra, förakta och förstöra.
Nu i kväll var vi på den numera legendariska revyn ”Capitol Steps” i Ronald Reagan Building. Showen utförs av personer som varit medarbetare åt senatorer och kongressmän, alltså politiska tjänstemän. Men det blir otroligt bra, inte bara därför att tempot är högt, texterna och skämten ligger på en hög nivå. De slår åt både höger och vänster. Till och med Obama får sina slängar.
Söndagen ska vi gå på högmässa i en församling ute på landsbygden och sedan träffa kyrkans volontärer. Detta är ju en annan sida av USA som aldrig speglas i svensk debatt, även om det utgör en lika viktig del av amerikansk solidaritet som någonsin socialkontoren i Sverige.
I veckan kommer vi att bl a möta Bill Clintons stabschef John Podesta och George W Bushs talskrivare David Frum.
Jag har tänkt att ge referat i bloggen. Ambitionen är att också försöka följa politiken på hemmaplan. Men jag har vissa dataproblem (adapter som inte funkar, uppkoppling som glappar mm). Den som besöker bloggen, får se hur det går.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )