Möte med John Podesta

Under seminariet i Washington träffade jag idag Bill Clintons stabschef i Vita huset, John Podesta. Efter tiden i politikens absoluta centrum startade han tankesmedjan Centre for American Progress, och det var deras lokaler vi besökte på måndagförmiddagen.
Tankesmedja till trots, lät Podesta som vilken demokratisk politiker som helst. Men under frågestunden lättade han lite på propagandamasken. Särskilt när han ombads svara på frågan om Barack Obama kommer att agera offensivt för frihandel.
Podesta var ärlig nog att säga att Obama inte kommer att göra någon offensiv för frihandel. Presidenten har en svår balansakt att utföra, eftersom hand kärnväljare i fackföreningarna är emot frihandel och vill höja tullmurarna i försök att skydda amerikanska jobb.
Podesta gör bedömningen att Obama kan stå emot dessa protektionistiska krav, men knappast göra något för utökad frihandel. Utom i Afrika, då vänstern ser frihandel som befogat som bistånd. Och utom Colombia, frihandelsavtalet som president Bush tecknade men som senaten inte godkänt än. Det finns säkerhetspolitiska skäl för USA att stödja Colombia, med tanke på det oroliga läget i Honduras och Venezuela.
Men frihandel för frihandelns och välståndets egen skull är inte möjlig nu när demokraterna har majoritet.
I klimatfrågan var Podesta inte heller särskilt optimistisk. Han försvarar Obamas process som får kritik för att vara alltför långsam. Men det är fel att lägga fram ett förslag som riskerar att förlora i votering, sa han. Då är det bättre att jobba för samföstånd i syfte att nå ”supermajoritet” även om det tar tid.
President Obama kommer snart att åka till Kina och Indiens premiärminister Singh kommer till Washington DC före klimattoppmötet i Köpenhamn. Då kanske Obama kan få dessa centrala länder att flytta fram sina positioner, menade Podesta.
Hans kollega på denna vänsterlutande tankesmedja, Brian Katilus, förklarade att Obamas utrikespolitik utmanar det gamla och på militären fokuserade synsättet. Lösningen på prolem har varit att sända trupp och genom hårda tag försöka vända utvecklingen. Obama har en ”ny ton” där han försöker involvera länder, snarare än hota dem.
Han menade att en förstasidesartikel i dagens Washington Post, Shared interests define Obama’s world, inte ger en fullgod bild av presidentens sätt att jobba:

President Obama tillämpar samma verktyg i internationell diplomati som han använde som medborgaraktivist (community organizer) i Chicago, det vill säga engagera människor i gemensamma intressen […]
Obama närmar sig världen som en gemenskap av nationer som har mer som förenar dem än skiljer dem åt. Detta har förbättrat Amerikas anseende i världen och givit honom Nobels fredspris. Men när det gäller utrikespolitiska utmaningar, kämpar han med att omsätta sin egen höga popularitet runt om i världen till amerikanskt inflytande […]
Konstervativa anser att Obama underminerar USA:s makt utomlands då han inte erkänner att länder, såväl allierade som fiender, är immuna mot uppmaningar att se till gemensamma intressen. Och kritiker både till höger och vänster säger att Obama alltför ofta har varit tyst om amerikanska värderingar — främst demokrati och mänskliga rättigheter — i syfte att etablera gemensamma mål.

Själv tycker jag det är mitt i prick. Popularitet är inte detsamma som inflytande.
På eftermiddagen besökte vi Georgetowns University. Det är deprimernade att se hur vänstervridna akademikerna har blivit. Att håna väljare som ”Joe the plummer” är legio. Han var ”oväsentlig”, menade professor Diana Owen, men bloggar höll honom och hans agenda i liv, vecka efter vecka.
Men han var ju allt annat än ett plågsamt inslag i valrörelsen. Joe ställde en fråga till Obama om varför han vill ta av vanliga arbetare deras lön genom högre skatter, och Obama var märkligt svarslös. Allt fångades av TV-kamerorna. När en vanlig medborgare sätter en makthavare på pottan, är det medialt intressant. Och frågan handlade om centrala delar av politiken.
Men eftersom Joe ifrågasatte skatter och alltså har högervärderingar, hånas han av akademiker som anser sig veta mycket bättre än folket.
Genomgående för alla sex föredragshållarna var att de blev som mest engagerade när de talade om hur korkade och värdelösa de anser republikaner och konservativa är. För mig är det ett tecken på svaghet. Om man inte är engagerad i sin egen politik, utan är besatt av motståndare står det inte rätt till.
Under tisdagen kommer föredragshållarna från höger. Blir intressant att se om de håller sig till högerns utmaningar, eller om de börjar attackera väntern.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )