Utan blockpolitik evig S-regering

Glöm aldrig detta: de som kritiserar blockpolitiken och vill se ”blocköverskridande samarbete” är bara ute efter en sak: att ge Socialdemokraterna tillbaka regeringstaburetterna i evighet. De borgerliga ska vara knähundar i Socialdemokraternas knä.
Bara blockpolitik flyttar makten från korridormygel i Stockholm till svenska folket när det gäller att avgöra inriktningen för vårt land. Det är därför jag älskar blockpolitik. Det är demokrati i sin renaste form.
Men tjafset om blocköverskridande samarbete vill inte tystna. I Svenska Dagbladet framförs mantrat av en statsvetare, Blockpolitiken – en omprövning nödvändig.
Förr var skälet för blocköverskridandet att uppnå ekonomisk stabilitet, nu är skälet att hålla Sverigedemokraterna utanför.
Har det aldrig fallit statsvetare Nils-Eric Hallström in, att den hårda blockpolitiken är ett skäl till att nya partier inte har fått något inflytande i Sverige till skillnad från de flesta andra europeiska länder?
Jag är övertygad om att det inte är en slump att SD ökat efter Europavalet, då regeringsfrågan inte stod i centrum.
I våra närmaste grannländer, som i Danmark och Norge, har frågan om vilka partier som ska ingå i regeringen varit öppen och en fråga om kattrakande efter valet. Det har gjort jordmånen för nya partier god. Man röstar ändå inte på tydliga regeringsalternativ, och då får enfrågerörelser större inflytande.
Hallströms budskap ökar möjligheterna för nya partier, inte tvärtom.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Östros företagarbudskap är bedrägligt

Läsare har frågat vad jag tycker om Thomas Östros debattartikel i Svenska Dagbladet där han har sammanfattat Socialdemokraternas ekonomiska politik, Vårt mål är full sysselsättning.
Östros talar om ”en växande tjänstesektor”. Han medger att ”strukturomvandlingar som är konsekvensen av öppenhet”. Och skriver ”För att ta Sverige till toppen måste entreprenörskapet stärkas”.
Låter inte det offensivt?
Visst, om det inte vore struntprat.
För vilka förslag till liberaliseringar erbjuder Thomas Östros?
Svar: inga.
Han vill se nya företag växa fram, men föreslår ingenting som innebär att företag verkligen kan växa. Istället ägnar han de värdefulla raderna i artikeln åt att ondgöra sig över — skattesänkningar.
Att höja skatter, särskilt för dem som lyckats med sitt entreprenörskap, är raka motsatsen till att gynna framväxten av en ny tjänstesektor, och bromsar Sveriges möjligheter att ta sig tillbaka till välståndsligans topp.
Socialdemokraterna agerar i praktisk politik i rakt motsatt riktning mot den man säger sig vara för.
Hur förvirrade får man bli?
Man kan, och ska, anklaga Alliansen för att inte göra tillräckligt för att stärka entreprenörskap och företagande i Sverige. Men de går åtminstone i rätt riktning, om än i allt för små steg.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Den tiondel S vill klämma åt

Dagens Industri hade igår en ledare med utmärkt överblick över Socialdemokraternas skattepolitik ”Det här är den tiondel Sahlin vill klämma åt” (ej online).
Mona Sahlin sa i sitt öppningstal vid S-kongressen att ”den rikaste tiondelen” har fått den största andelen av Alliansens skattesänkningar. Det är detta som ligger till grund för partiets mantra om att ”de rika” gynnats. Men som DI skriver:

Men vilka är dessa 10 procent, och hur mycket betalar de i skatt? […] Det är riksdagens utredningstjänst som har gjort beräkningarna åt de rödgröna. Från samma material kommer DI:s siffror […]
Den tiondel som har fått 23,6 procent av regeringens skattesänkningar betalar trots sänkningen 33 procent av de samlade inkomstskatterna.
Den tiondel som tjänar minst har fått 2,4 procent av skattesänkningarna, men betalar bara 1 procent av skatten.

Alltså: de tio procent som tjänar mest betalar alltså en avgjort större andel av skatterna än någon annan inkomstgrupp. Även efter Alliansens sänkningar. DI fortsätter:

En privatanställd arbetare tjänade i snitt 22.800 kr i månaden i fjol [och] har fått 13,2 procent av skattesänkningarna och betalar nu 9 procent av skatten. Ingen heltidsanställd LO-medlem har fått behålla en så stor del av sin lön när Mona Sahlin och Thomas Östros har suttit i regeringen.

Det är hur mycket olika inkomstgrupper faktiskt betalar, och då har inget förändrats: höginkomsttagarna betalar skyhögt mer i skatt — fortfarande. Detta medan låg- och medelinkomsttagarna fått ut mer av sin lön för arbetet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Satir: tips till Guillou

I Expressen gav Eric Erfors (26/10) några tips till Janne Guillou om hur han ska svara på frågor om sina betalda uppdrag åt KGB:

  • Angående varför han inte skrev om sitt samarbete med KGB i sina memoarer: ”Alltså, jag hade ett fullständigt och självfallet upplysande och lika lysande kapitel klart, men så åt en av mina jakthudar upp det.”
  • Angående varför han slutade jobba för KGB: ”Skattemyndigheterna var mig på spåren, då jag av lätt insedda skäl inte deklarerat för KGB-ersättningen. Vad tiotusentals sidor av facklitteratur lärt mig i dag är att ingen spionorganisation i värden kan jämställas med svenska skatteverkets effektivitet.”
  • Angående själva motivet för det så kallade extraknäcket: ”Även på 1970-talet var goda viner lika med dyra viner. En enkel journalistlön från FIB/Aktuellt räckte inte långt.”
  • Angående varför det dröjde hela fem år innan KGB-samarbetet avbröts: ”Jag gör som bekant alltid osedvanligt grundlig research. Den här långa förbindelsen var absolut nödvändig för att sedermerakunna fullfölja min kommande romansvit om underrättelseofficeren Carl Hamilton och där förekommande nyttiga idioter.”

(Andra intressanta bloggar om , , , ,)

Hans Zetterberg tar Max Weber till 2000-talet

Utifrån sina breda internationella erfarenheter som sociologiprofessor, som chefredaktör i Svenska Dagbladet och samhällsanalytiker har Hans L Zetterberg påbörjat publiceringen av en ambitiös bokserie, The Many-Splendored Society.
Med begreppsparet ’den lilla och den stora världen’ berikade Zetterberg den svenska idédebatten i 1990-talets början.
Det var ett första steg i att bryta ner den socialistiska dogmen om att stat och samhälle är samma sak, att allt är politik.
Så är det ju inte. I den lilla världen — som utgörs av familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, det lokala föreningslivet — har inte partipolitiker och statens fogdar att göra. I dessa småskaliga nätverk styr andra värden än de som präglar statliga regelverk och ett annat logiskt tänkande än det som präglar marknadsekonomin. I den lilla världen står kärlek och varm gemenskap över allt annat.
Den stora världen präglas av dels politiken, där alla ska behandlas lika av staten, dels av marknaderna, där ekonomisk rationalitet övertrumfar allt annat.
En annan tankefigur som varit svårare att lansera i svensk idédebatt är, enligt Zetterberg, ”det allsidiga samhället” (Many-Splendored Society på engelska, och Eigengesetzlichkeit der Wertspheren på tyska). Det är ett begrepp som han lånat från den tyske sociologen och liberalen Max Weber. Och det är detta synsätt som Zetterberg i sin bokserie avser att vidareutveckla.
Det allsidiga samhället består av sex olika separata sfärer som följer — borde följa — helt olika logiska handlingsmönster. Klicka på bilden av boken, så syns de sex olika livsområden, sfärer, som i vår civilisation vuxit fram under två årtusenden: samhället består av politik, ekonomi, vetenskap, konst, religion och moral.
Zetterberg understryker att:

vetenskap, konst, religion och moral är lika viktiga för ett fungerande samhälle som de idag så favoriserade sfärerna ekonomi och politik.

Om samhället ska utvecklas optimalt bör dessa sfärer verka självständigt, självdefinierande, självvärderande och självreglerande gentemot varandra. Integriteten hos de olika sfärerna bör skyddas.
Det är en radikal tanke, och även om udden främst är riktad mot socialister och socialliberaler som vill att politik, särskilt staten, ska vara alla andra sfärer överordnade, så finns också begränsningar för den marknadsekonomiska sfären i Zetterbergs teori.
I relation till vetenskapen måste exempelvis näringslivet förstå att man inte kan köpa forskningsresultat som man köper varor, och statsmakten måste inse att forskningsresultat inte kan beställas fram utifrån politiska nycker.
Om innebörden i självständighet för dessa sfärer handlar bokserien, där Zetterberg i förordet skriver:

Sammantaget kommer vi i dessa sju korta volymer att berätta en historia — en social teori — om hur mänsklighetens användning av språket skapar ramverket för frihet i ett allsidigt samhälle.

Han kommer att närmare studera hur konflikterna ser ut mellan stat och religion, mellan religion och vetenskap, ekonomi och politik etcetra. Zetterberg påpekar att flera av dessa motsättningar blivit särskilt aktuella som en del av globaliseringen i vår tid.
Den första delen har rubriken ”Surrounded by Symbols”. I den granskar Zetterberg hur användandet av symboler påverkar den språkliga miljön. Symbolik markerar rörelsemönster mellan tradition och modernitet, övertygelse och pragmatism och mellan materialism och humanism.
Det här är tungt att tränga in i, och jag behöver fundera mera, men jag är säker på att Zetterberg har rätt om att samhället består av olika sfärer med sina egna, distinkta, inre logiker. Själv har jag ofta sett dem som tre i en triangel: politik, marknad och civilsamhälle. Det är mycket möjligt att det är en grov förenkling i jämförelse med Zetterberg arbete, men utifrån det läge där svensk debatt befinner sig, där många anser att politiken övertrumfar allt, är det ändå i samma riktning.
Det här är ett spännande arbete att följa, och förhoppningsvis efterhand också popularisera…
Läs mer på Zetterbergs hemsida: The Many-Splendored Society: Surrounded by Symbols (vol 1).
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Vänder Turkiet ryggen mot väst?

I Foreign Affairs skriver Soner Cagaptay vid Washington Institute for Near East Policy en intressant analys av Turkiets politiska utveckling, An Islamist Foreign Policy Puts Ankara at Odds With Its Former Allies.
Turkiet har inbjudit Syrien, en ökänd förbrytare av mänskliga rättigheter — att delta i militära övningar, samtidigt som det långvariga militära samarbetet med Israel bröts i början av oktober. Landet var inte längre välkommet till den årliga flygvapenövningen som genomförts i Turkiet med Nato och Israel.
Och detta är inte enstaka undantag från det regerande islamistpartiet AKP:s sida, skriver Soner Cagaptay:

Men AKP:s utrikespolitik har inte blivit sympatiskt inställd gentemot alla muslimska stater. Partiet har snarare visat solidaritet med islamistiska, antivästliga regimer (exempelvis Qatar och Sudan) medan man avvisar sekulära, västvänliga muslimska regeringar (Egypten, Jordanien och Tunisien).
Denna strategi är särskilt märkbar i palestinafrågan: i samma andetag som AKP uppmanat väst att ”erkänna Hamas som den legitima regeringen för det palestinska folket” har man kallat Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas för ”illegitim”. Enligt diplomater gick Abbas besök i Ankara i juli så dåligt att Abbas inte längre litar mer på AKP än på Hamas. […]
Utvecklingen är farlig eftersom det kan bli så — särskilt för de generationer som växer upp under AKP:s styre — att islamistiska regimer anser sig ha rätt att attackera sina egna befolkningar och till och med andra stater. I september försvarade premiärminister Erdogan Irans nukluära program och hävdade att det verkliga problemet är Israel. […] Turkiet har också stått värd för besök av Sudans vicepresident Ali Osman Taha […]
Den transformering av den turkiska identiteten under AKP har potentiellt massiva konsekvenser. Styrd av en islamistisk värdsbild kommer det att bli omöjligt för Turkiet att stödja en västlig utrikespolitik, även när det ligger i Turkiets nationella intresse.

Ja, om AKP och Erdogan överger Kemal Atatürks sekulära politik blir naturligtvis ett medlemskap i Europeiska unionen omöjligt. På ett sätt vore det inte fel om ett moderat Turkiet fick ökat inflytande i Mellanöstern snarare än EU-medlem, men om det är så att AKP snabbt radikaliserar Turkiet i riktning mot islamisk fundamentalism är det till stor skada för alla goda krafter.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , ,, )

Fredrik Reinfeldt blir Europas förste president?

I SVT-Rapport meddelade reportern Johanna Johnsson direkt från Bryssel att nuvarande roterande ordföranden i Europeiska rådet, Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, under det pågående toppmötet har börjat nämnas som tänkbart namn som den förste permanente ordföranden.
Spekulationerna visar hur öppet fältet är. Det finns ett namn som ansetts hett och kallt om vartannat: Tony Blair.
Bloggen har tidigare listat de andra kandidater som oftast nämns i spekulationerna. 
Det är ju hedrande att Reinfeldt i dessa kretsar av andra europeiska regeringschefer nämns som ett tänkbart samlande namn. Men jag tror han menar vad han säger, när han fick frågan av Rapport: ”Jag har ett möte med väljarna i september nästa år”. Han är inte klar med svensk politik, utan har starka ambitioner att utveckla och förnya Sverige under lång tid framöver. Tror jag, iallafall.
Se mer om toppmötet, Deutsche Welle i Climate and top jobs to dominate EU summit.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Clinton möts av tuffa frågor i Pakistan

Reuters rapporterar i Clinton charm offensive runs into suspicions in Pakistan:

Utrikesminister Hillary Clintons charmoffensiv i Pakistan möttes av en mur av misstänksamhet vid ett av landets främsta universitet på torsdagen, då studenter ställde en rad frågor till henne om Amerika verkligen är en pålitlig partner i tid av kriser.
Clinton, som är på ett tredagarsbesök för att försöka vända de hårt ansträngda pakistansk-amerikanska relationerna, fick starka bevis på ”förtroendeunderskottet” mellan de två länderna som är sammanbundna i kampen mot religiös extremism.
”Vilka garantier kan amerikanerna ge pakistanierna om att vi nu kan lita på er … och att ni inte kommer att svika oss så som ni gjort tidigare”, frågade en student vid ett aulamöte med Clinton vid Government College University in Lahore. […]
Några av de tuffaste frågorna handlade om en ny lag som bland annat senator John Kerry nyligen drivit igenom och som avser att tredubbla USA:s utvecklingsbistånd till Pakistan under de närmaste fem åren, men som också innehåller en rad krav som många pakistanier betraktar som ingrepp i deras suveränitet.
Clinton upprepade att Washingtons argument om att lagens villkor endast är avsedda att garantera effektivitet.

Misstänksamheten handlar i hög grad om att USA har stärkt sina band med Indien, Pakistans ärkefiende. AFP rapporterar från ett annat möte som Clinton höll igår med affärsmän, Clinton reaches out to Pakistan critics:

”Om det blir fred mellan Pakistan och Indien, och de ouppklarade frågorna löses, skulle Pakistans ekonomisk utveckling öka likt en raket”, sa Clinton. ”Pakistan har stora möjligheter att bli ett ’power house’. Ni är strategiskt placerade”, sa hon och refererade till handelsmöjligheterna i norr, i öst och i väst.
Clinton, som menar att USA vill ”vända blad” i relationerna med Pakistan, lägger ner ansenlig energi på diplomati för att möta ökande pakistansk kritik mot regeringens samarbete med Washington.
President Barack Obama vill samarbeta med Pakistan, som traditionellt uppfattar att USA bara är intresserat av att säkra militärt samarbete i kampen mot talibaner och al-Qaida.

Ja, både i Afghanistan och Pakistan har västvärlden bara visat intresse när terrorismen breder ut sig. Och jag vill framför allt lägga skulden på Europa. USA står för den hårda makten, militär säkerhet. Europa brukar ju, som svar på iakttagelsen att man inte längre har några militära resurser att räkna med, hävda att man är så otroligt duktig på ”mjuk makt”, alltså diplomati, samtal, bistånd och nationsbyggande.
Men Europa har struntat i att uppfylla de löften man gav Afghanistan efter det att talibanernas makt krossades med bomber. Medan USA haft militära uppgifter att lösa, har Europa suttit med armarna i kors. Och varit väldigt snabba med att — från läktarplats — kritisera amerikanernas handlingar. Men européerna själva har knappt gjort någonting. Därför har läget i Afghanistan försämrats.
Det är dags för Europa att visa att ”mjuk makt” fungerar!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Islamism, hedersvåld och den svenska tyyystnaden

Det är svårt att få en sakinriktad diskussion om islamism i Sverige. Kulturvänstern utmålar varje yppande av kritik mot islam och dess avarter som ”islamofobi” i syfte att strypa all debatt. Men en liberal debattör låter sig inte tystas.
Philip Wendahl, engagerad i Förbundet Liberal Mångfald inom Folkpartiet, skriver hos Newsmill, Våga vara liberalist:

Jag föddes i en värld med shariadomstolar och religiösa påbud men fick växa upp i Europa där den sekulära individualismen vunnit seger över religiöst dogma. […]
Idag kraftsamlar Sverigedemokraterna för att nå riksdagen. Det är en logisk men olycklig följd av att riksdagens partier allt för länge haft beröringsångest med frågor som berör problemen med invandring och den misslyckade integrationen. […] Vi som älskar friheten och individualismen måste tala klarspråk även om problemen med invandring och föreslå konkreta lösningar.

När dokumentärfilmen ”Sämre än djur” har visat hur unga svenska muslimer utsätts för hedersförtryck, vänder sig Philip Wendahl emot hur filmen tagits emot, och skriver i debattartikel i QX, Vi måste tala klarspråk om hederskulturen:

Man skulle ju tro att en sådan här film skulle väcka ilska hos en och annan övervintrad religiös fanatiker och homofob. Märkligt nog kommer den hårdaste kritiken istället från HBT-aktivister såsom Arabiskt initiativ och från feminister. Arabiskt initiativ låser sig i rollen som försvarare av det arabiska och muslimska och glömmer bort offren för hederskulturen.
Feministerna fortsätter att envist vägra se hedersvåldet som något annat än det vanliga patriarkala våld som finns även i det västerländska samhället. Men hedersvåldet skiljer sig på en viktig punkt nämligen den att släkten utgör ett skyddsnät, inte för offret – utan för förövaren. Detta är ett svek mot offren ovärdigt den feministiska rörelsen.

Denna artikel bemöttes i hätska ordalag från homovänstern som försvarar islam och gör hårda utfall mot Wendahl. På detta svarar han tillsammans med bl a Sara Mohammad, ordförande i Föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime, Kväv inte debatten – skydda förtryckets offer:

Vad som ville understrykas i föregående debattartikel var det faktum att det idag finns ett antal otäcka islamofascistiska regimer som lynchar och mördar homosexuella, stenar kvinnor, förföljer minoriteter och mördar oppositionella krafter. Kristendom och judendom har sekulariserats och vi önskar samma utveckling för islam. […]
Sverigedemokrater och kulturrelativister gör samma misstag och etnificierar religionen. Enligt den logiken består kristendomen av vita människor och islam av de mörka.

Det är bara genom öppen debatt som vi kan reda ut alla olika aspekter som berör komplicerade sammanhang av religion, integration, främlingskap, kultur och moral.
Att kulturvänstern gör gemensam sak med islamister och försöker tysta debatten är inte bara olyckligt, det är farligt. De får inte lyckas med det. Även om det är obehagligt att möta hätska personangrepp och hotfulla utfall, måste vi som står för frihet, västerlandets upplysning och en moral som inte relativiserar rätt och fel, ta debatten.
Fler än Philip Wendahl behöver sticka ut hakan och våga gå emot de aggressiva propåerna om en allt mer inskränkt och censurerad samhällsdebatt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , )