Month: August 2009

När stationen Kurskaja renoverades, efter många års förfall, beslutades att också ett citat som hyllar kommunistdiktatorn Josef Stalin skulle lyftas fram till sitt orginalskick, rapporterar DN, AFP och Reuters:

”Stalin reste vår lojalitet mot nationen, inspirerade oss till arbete och stordåd”, stod det ursprungligen på väggen.
Det har man nu beslutat att måla i på nytt, vilket har fått många ryssar att baxna.
– Detta är skandalöst. Stalinismen innebar ett monstruöst folkmord mot alla folk i Sovjetunionen, säger Sergej Mitrochin, lokal ledare för det liberala partiet Jabloko till nyhetsbyrån AFP.
– Vi kräver att denna skamliga inskription tas bort, säger Ludmila Aleksejeva, en av Rysslands mest välkända människorättskämpar.
Därmed är diskussionen igång, och den liberala oppositionen har många gånger anklagat premiär­minister Vladimir Putin för att tona ned Stalins grymheter.

Ännu är det naturligtvis bagateller, men trenden är obehaglig. Hur långt sträcker sig beundran inför Stalin och hans metoder?
UPPDATERING:
Det är än värre än vad som framgår i nyhetsförmedlingen. Journalisten och bloggaren Kalle Kniivilä besökte tunnelbanestationen före “renoveringen” och visar att den text som togs bort löd: “Frihetens sol lyste över oss genom åskmolnen”.
(Andra intressanta bloggar om politik, Stalin, Ryssland, Sovjetunionen, försvarsmakten, säkerhetspolitik, utrikespolitik)

Storpolitiken från 1800-talet, då man köpte och bytte landmassor i förhandlingar, kan vara tillbaka. Dagens Nyheter skriver i Finländska affärsmän vill byta gasledningen mot Karelen:

En grupp finländska affärsmän … säger sig ha blivit erbjuden stora summor av ryssarna om de drar tillbaka sin ansökan om en gruvinmutning som ligger i gasledningens väg. Affärsmännen är beredda att förhandla, men inte om pengar.
–  Vi vill ha Karelen tillbaka, säger advokat Kari Silvennoinen, som representerar affärsmännen.

Det kan man kalla tuffa förhandlingaskrav!
Finland förlorade Karelen efter Vinterkriget 1939-40 (nedre gröna fältet på kartan).
Med den nya auktoritativa stil som Ryssland lagt sig till med under Putin är det knappast troligt att man skulle byta bort land mot ack så eftertraktad gasledning.
Men nog är det ett intressant test för att se hur angeläget Moskva är av att få gasledningen på plats.
I veckan sa också kommunstyrelsen på Gotland nej till gasledningen i ett remissyttrande, men man gjorde det av miljöskäl: i stället för naturgas vill man “hellre se en satsning på långsiktigt hållbara energikällor”. Det är inget svenska regeringen kan ange som lagligt motiv, men om den finska aktionen är juridiskt hållbar blir kanske inte ett svenskt besked nödvändigt.
Se mer i bloggen: Dokumentärfilmsfestivalen avslöjar Putin-systemet, Estlands president om Ryssland, gas och Microsoft, Rysk gasledning i Östersjön är en Trojansk häst. (Andra intressanta bloggar om politik, Ryssland, gas, gasledning, Östersjön, Nordstream, Gazprom,säkerhetspolitik, Finland, Karelen)

Moderaterna tar ännu ett steg mot att bli Sveriges statsbärande parti. Statsminister Fredrik Reinfeldt håller nu inledningstal på Moderaternas partistämma i Västerås (sänds i SVT24). Temat för talet är “Föregångslandet Sverige”.
Reinfeldt pekar på att vi är öppna för andra, öppna för handel och intryck. Men vi behöver också hålla ihop. Vi har uppgifter att lösa tillsammans. Han hänvisar också till våra historiska rötter, och talar — kors i taket — om de grundläggande värderingar som kristendomen givit oss. Han “står upp för den frihet som ger människor möjligheter att växa. Frihet ger inga garantiera, men ger möjligheter. Frihet är alltid bättre än alternativen.”
På ett plan är talet utmanande. Att tala i nationella termer, om än hur “lagom” som helst, väcker irritation. Enligt Mona Sahlin ska man ju tycka illa om Sverige, nedvärdera vårt land (och hylla Hamas och Hizbollah).
Men på ett annat plan är Reinfeldts nedtonade och försiktiga tal om att Sverige inte är så dumt, något som jag tror att många känner igen sig i. Även om man inte under årtionden vågat säga det.
Föregångslandet Sverige kan bli en modern variant av Per Albin Hanssons folkhemsberättelse. Folkhemmet myntades av konservativa, men Per Albin fyllde det med en berättelse som gjorde att Socialdemokratin kunde ta över den statsbärande positionen från motståndarna. Fredrik Reinfeldt är nu ute efter att göra detsamma, ta över ledartröjan från Socialdemokraterna som de bästa, bredaste och till vår tid anpassade uttolkarna av vad Sverige står för och vart vi är på väg.
Jag måste läsa talet för att kunna säga mer. (Att höra tal ger bara ett första intryck, som inte alltid håller.) Ansatsen känns spännande, men jag är osäker på om den är tillräckligt substantiellt till sitt politiska innehåll.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, folkhemmet, Sverige, Alliansen, regeringen)

I Dagens Nyheter påpekar Malin Siwe att lärare på friskolor är friskare än i kommunala skolor, Friskolor friskare än Lärarförbundet vill veta:

Vid John Bauer-gymnasierna, med 10 000 elever, var krassligheten 2,5 procent i fjol. Inom lika stora Kunskapsskolan, med 22 grundskolor och 10 gymnasier, var 3 procent sjukborta förlidna läsår. Börsnoterade Academedia [hade] sjukfrånvaro på 4,9 procent, i nivå med det offentliga snittet. Men sannolikt är Academedialärarna lite friskare än de offentliganställda kollegerna. Friskolorna finns främst i de större städerna, och där är den kommunala frånvaron högre än Sverigesnittet.

Här visas hur även tjänstemannafack blundar för verkligheten och hellre lyder socialistiska dogmer.
Facken går till angrepp mot vinster i friskolor och påstår att vinstintresse ger dåliga arbetsvillkor. Men om verkligheten fick spela någon som helst roll i fackförbundens retorik, då skulle man istället riktat sin kritik mot de kommunala arbetsgivarna. Det är där problemen är som störst. 
Det skulle också vara i medlemmarnas intresse, men sedan när spelar medlemmarna någon roll för fackpampar?
(Andra om politik, skolan, skola, skolpolitik, friskolor, lärare, utbildning, utbildningspolitik, sjukskrivning, vinst,i)

Sydsvenska Dagbladet tar i ledaren Reinfeldts rätta lära upp det förre partisekreteraren Lars Tobisson (M) skriver i sina memoarer. Han varnar för frestelsen att ”överge den rätta läran för att göra kortsiktiga vinster”. Tidningen skriver:

Vad är då den rätta läran?
Det är svårt att begråta att Moderaterna inte längre är det konservativa högerparti som mer än något annat värnade kungen, kyrkan och försvaret. Att intresset för blanka knappar har falnat och klubblazern hängts in i garderoben är ett sundhetstecken. Liksom att vildsint nyliberal systemskiftesretorik har övergivits.
Sant är att de nya Moderaterna framstått som väl pragmatiska i sin maktjakt. Övertaktiska. Bland annat vad gäller arbetsrätten. Men så länge Reinfeldt lyckas hålla ihop den borgerliga alliansen och levererar en vettig politik för arbete och välfärd är han värd stöd. […] Snart kan skattetrycket vara nere på 45 procent. Inte illa.

När Nya Moderaternas strategi ska granskas, som nu i samband med partiets arbetsstämma, måste utvärderingen starta med en analys av fakta. Och då är Sydsvenskan rätt ute när man lyfter fram att skattetrycket i Sverige är på väg ner. Detsamma var facit från Fälldins regeringar på 1970- och 80-tal och Bildts 90-talsregering. Men många borgerliga tror att dessa regeringar höjde skatten. Vilket visar att man fallit för socialdemokratisk propaganda — och den hårda interna kritik som borgerliga debattörer så villigt förmedlat.
Jag ser tendenser till upprepning nu. Trots att Alliansen varit stark i opinionen det senaste året, bedriver en trygg och förtroendeingivande ekonomisk politik samtidigt som man sänker skatterna, så är många borgerliga röster mycket kritiska.
Jag är det själv, som i förra inlägget om arbetsrätten. Men vi måste hålla isär vår frustration över att en borgerlig regering inte gör mer, och vad ett demokratiskt parlamentsval innebär: att välja inriktning. Om vi har att välja mellan en regering som sänker skatterna och avreglerar, om än smärtsamt långsamt, och en som höjer dem, då borde valet vara självklart. Små sänkningar är bättre än höjningar.
Därför tycker jag kritikerna av Moderaterna ska fundera över hur den levereras. Kritik i enskilda sakfrågor behöver inte slå över i avståndstagande och “avhopp” från regeringsalternativet som helhet. Här har nog fortfarande Socialdemokraterna ett övertag, i en partikultur där socialdemokrater kan vara mycket kritiska i sak men där man ändå är lojal mot “rörelsen” när det verkligen gäller — i val. Allt medan borgerliga debattörer i val bidragit till att sänka borgerliga regeringsalternativ.
Vi som vill mer frihet måste lära oss att tolerera dels att regeringsmakten kan vara långsammare och mer krävande än man önskar, dels tolerera att liberaler och konservativa kan ha olika skäl för ökad frihet. Inget av detta ger skäl för att bryta banden och sluta rösta för en regering som trots allt är mycket bättre än alternativet.
Medierna: SVD1, 2, DN1, 2, 3 (Andra intressanta bloggar om politik, arbete, arbetslinjen, sysselsättning, utanförskap, arbetsrätt, arbetsrätten, välfärd, tillväxt, företagande, skatter, företagandets villkor, Alliansen, regeringen)

Göteborgs-Posten skriver i ledare, Från vandal till arbetare:

Ett jobb kan betyda så mycket. En möjlighet att stå på egna ben, stället för att bo kvar i pojkrummet. En chans att bli en del av något nytt och få känna sig värdefull.
Akut brist på jobb kan leda till motsatsen. Den kan leda till kollektiv frustration, som resulterar i att unga vuxna tappar huvudet och börjar leka med tändstickor på sin egen bakgård. Det är idiotiskt. Det är kriminellt. Ändå är Göteborg nu ännu en i raden av större europeiska städer som tvingas konfronteras med detta problem.
I går, på ett yrkesvux i Stockholm, presenterades en sorts motåtgärd. Alliansen lade fram ett åtgärdspaket, där utbildning och av olika slag är en viktig del.

Samtidigt frågar sig tidningen varför detta paket skulle lyckas när alla andra AMS-åtgärder misslyckats. Folk vill ha riktiga jobb, inte dagisplats.
Lösningen heter: liberalare arbetsrätt. Då kan riktiga arbetsplatser våga anlita extra personal när det behövs, men samtidigt kunna avsluta anställningen om jobb inte skulle finnas. Idag anses det fult och socialt oacceptabelt att anlita någon, för att sedan säga “tack och hej”. Om en arbetsgivare anlitar någon, då ska det vara på livstid. Ingen ska bort. Någonsin.
Eftersom både lag och mentalitet gör det så svårt och besvärligt att minska personalstyrkan, drar sig alla arbetsplatser för att i det längsta utöka den. Man vill inte utsätta sig för risken att behöva minska antalet anställda.
Därför står så många utanför istället för att göra en insats där det behövs för tillfället.
Bara om man tycker det är bättre att unga är ute och bränner bilar och vandaliserar hellre än att ha tillfälliga jobb kan man anse nuvarande arbetsrätt är bra.
(Andra intressanta bloggar om politik, arbetsrätt, arbetsrätten, arbete, arbetslinjen, social nedrustning, utanförskap, välfärd, tillväxt, ekonomi,
företagande, entreprenörskap, företagandets villkor)

Under rubriken “Bloggat i Världen idag” skriver jag kolumn om solidaraitet:

Vänstersinnade snackar högt och brett om solidaritet, men det är nästan alltid någon annan som ska göra uppoffringarna.

Jag tycker liberaler, borgerliga och kristna måste ta tillbaka de goda orden från socialister och kommunister. Deras förmåga att förvränga ord och ge dem en falsk innebörd har varit stor under etthundra år. Nu är tid att ta dem tillbaka!
(Andra intressanta bloggar om politik, värderingar, solidaritet, omtanke, ord, definitioner, ideologi, socialism, liberalism, kristendom)

Jag älskar historia som kopplas till enskilda personers bedrifter. Marxismens historiematerialism, där enskilda inte anses ha någon betydelse, är bullshit. Visst utvecklas samhället dynamiskt genom tillämpning av ny teknik och människans förmåga att utöka förståelsen av livet och samhället. Men i avgörande och dramatiska ögonblick hänger utvecklingen inte sällan på enskilda personers mod, värderingar och djupa insikter.
I Sverige är det inte fint att lära, diskutera och, ja, njuta av studier i civilkurage och ledarskap. Tack och lov är det inte så i Amerika. Där översvämmas bokmarknaden av ständigt nya verk om historiens viktiga personligheter och den verklighet de tämjde till framtidens fromma.
Böckerna om vissa gestalter är så många att det är svårt att finna några nya fakta.  Om landsfadern George Washington finns knappast något som inte är belyst. Då gäller det att finna nya perspektiv.
Det gäller John Ferling som i sin bok “The Ascent of George Washington” (Bloomsbury) valt den högst moderna, antiamerikanska utgångspunkten, att misstänkliggöra Washington och se allt han gör ur ett negativt, anklagande perspektiv. 68-vänstern flyttad till 1700-talet.
Boken recenseras av förre Reagan-medarbetaren Aram Bakshian i Wall Street Journal, Cherry Tree? Let’s Negotiate:

På det hela taget är Ferlings författarskap välskrivet och initierat, och om han förminskar den mytomspunne Washington så bygger han upp den pragmatiske Washington som “en högst politisk person, en av de allra bästa politikerna i amerikansk historia. George Washington var en så skicklig politiker att han under mer än två århundraden är ensam om att ha lyckats övertyga andra om att han inte var politiker.” […]
George Washington var så långt ifrån en naiv idealist man kunde vara: en skicklig, praktisk och bestämd ledare. Han drevs av ambition, ja, men en ambition att förtjäna ära och berömmelse genom hedervärda bedrifter. Ibland är det svårt att veta om författaren gillar eller ogillar den sortens hedervärda ambitioner […]
Washington var, skriver han, det folk ibland beskriver som född till ledare, men “i verkligheten var Washington inte född till det. Han tog tillvara det naturen gav honom” — en robust intelligens, en stark vilja och en dominerande fysisk närvaro — “och genom observation, självkritiska ögon, eftertanke, uthållighet och hårt arbete nådde han en punkt där andra såg honom som en potentiell ledare.” En klar bedrift av en mindre bemedlad, icke berest och helt självlärd ung son till en oansenlig plantageägare, även om Ferling anser att tur hade mycket med saken att göra […]
Det revolutionära Amerika hade turen att ha George Washington, inte tvärtom.

Varför skriver vi inte lika mycket och lika insiktsfullt om vår svenska historia, om våra ledare, om våra konflikter som övervunnits. En förklaring är att det svenska språket är så litet att det inte finns pengar nog att finansiera sådant författarskap. Bokförsäljning ger inte så mycket.
Men jag har en känsla av att det inte heller anses fint att skriva den här sortens analyser och studier över betydelsefulla personer. Marxismen har fortfarande ett starkt grepp om intellektuella kretsar i vårt land. Det är tragiskt. Och skadligt. Ett samhälle som möter nya utmaningar i tiden, klarar det bättre om man är trygg och känner sig själv, sin egen identitet.
Skälet till att det skrivs så mycket om USA:s korta historia i USA är, tror jag, att landet är i ständig utveckling och förändring. För att klara det, finns ett sug efter att söka sina rötter och placera in sig själv och skeendet i ett större sammanhang. Då blir förändringen och rörligheten möjlig att bära.
I globaliseringens tidevarv har vi i Sverige samma behov. Och då måste vi knuffa bort marxisterna som står i vägen.
(Andra intressanta bloggar om USA, historia, president, George Washington, 1700-tal)

Även om den branta konjunkturnedgången har bromsats upp och vissa ljusglimtar kan skymtas pekar Sydsvenska Dagbladet på att problemen ännu inte är över:

Svenskt Näringsliv väntar sig att effekterna av de expansiva politiska satsningarna börjar klinga av under nästa år. Samtidigt går trenden mot en starkare krona, spår Erik Penser bankaktiebolag. SBAB tror att den kortaste boräntan kan närma sig 3 procent under 2011. Det sker i så fall samtidigt som arbetslösheten – enligt samtliga tre bedömare – når sin topp.

I detta läge talar den rödgröna oppositionen om skattehöjningar. I ledaren Sahlin måste skatteplanera skriver Sydsvenskan:

Då borde [Mona Sahlin] – i konsekvensens namn – ge besked om tänkt skattepolitik redan nu. Ovisshet om vad som väntar hämmar konsumtionen, som är ett svåröverskattat smörjmedel när de ekonomiska hjulen går trögt.
Rejält höjd skatt i en utdragen lågkonjunktur just som arbetslöshet och boendekostnader stiger?
Börjar den framtidsbilden få spridning kan svenskarnas grepp om pengarna gå från hårt till krampaktigt. Oavsett om det finns fog för förväntningarna eller ej. Mona Sahlin behöver skatteplanera.

Det är oansvarigt och ett svek mot landet när Mona Sahlin & Co inte talar klartext om hur mycket köpkraft de tänker dra in från låg- och normalinkomsttagare. Man anser ju att pengar i löntagarnas händer, i form av lägre skatt, är “slöseri”.
Tycker svenska folket det? Det kan bli en intressant valrörelse…
(Andra intressanta bloggar om politik, Socialdemokraterna, skattehöjningar, skatter, Alliansen, jobbskatteavdrag, ekonomi, konjunktur, välfärd, tillväxt)

På Svenska Dagbladets insändarsida skriver A Bolin om den nu åtalade Konstfackeleven som spelade psyksjuk:

Anna Odells sensationella beteende säger ngåot om tidsandans omänsklighet, som så mycket annat som dagligen sker. Den viktigaste av alla synpunkter på hennes osunda framfart kommer från dem som är och lever som psykiskt sjuka. En äldre man som jag känner väl ringde till mig och sa: “Hon driver ju med oss sjuka”.
Han är tapper nog att se klart på sina medmänniskor trots ett helt livs tvångstankar och ångest. I debatten kring Anna Odell borde vi väl alla tänka efter vad hon sårat mest: det mänskliga seendet på hela detta ämne. Konst utan mänsklighet är inte konst.

Det säger något om medierna att det inte är på kultursidorna utan på insändarsidan man läser det intressanta och det som berör.
(Andra intressanta bloggar om Konstfack, Anna Odell, falsklarm, våldsamt motstånd, oredligt förfarande, konst, konstnär, kultur, kulturpolitik, kulturstöd)