‘Förnyarsossar’ gör det inte ens själva

Häromdagen skrev fyra socialdemokratiska kommunpolitiker i Stockholmstrakten en debattartikel om där de vill se förnyelse av sitt parti för att vinna tillbaka väljarnas förtroende i huvudstaden med omnejd.
Nu svarar fyra moderata kommunalråd med artikel som visar att inte ens de sossar som efterlyser förnyelse bedriver någon i sina egna kommuner, (S)-förnyelse inte trovärdig:

Socialdemokraterna i artikeln skriver att effektivitet och kvalitet måste vara viktigare än huvudmannaskap. En av undertecknarna är Helene Hellmark Knutsson, kommunalråd i Sundbyberg [beslutade] att kommunalisera Sundbybergs i särklass bästa äldreboende. För socialdemokraterna i Sundbyberg var huvudmannaskapet viktigare än kvaliteten i de äldres vardag […]
Den rätt till att äga sin egen bostad och vikten av blandade boendeformer som det skrivs om i artikeln syns inte heller i exempelvis Sigtuna. Inga ombildningar till bostadsrätter har genomförts, istället dominerar det kommunala bostadsbolaget starkt med en marknadsandel på över 80 procent.

Det här dubbelspelet har vi sett förr. Jag minns hur väl Socialdemokraterna lurade många borgerliga debattörer åren 2003-2004, då dåvarande regering tillsatte utredningar som talade om att öppna för fler alternativ i sjukvården. Men sedan slog man till med en stopplag som förbjöd all förnyelse.
Socialdemokraterna har länge kunnat köra med dubbla budskap för att försöka tillfredsställa oförenliga opinioner i olika väljargrupper. Det är viktigt att man inte lyckas med det igen. Socialdemokraterna får inte komma undan med försök att framföra löften om en liberalare politik för Stockholm och löften om gammal regleringspolitik i landsorten. Antingen står man för det ena eller för det andra.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Konstfack-Anna fälld – en seger för civilisationen

I tingsrätten fälldes idag konsteleven Anna Odell som fejkade en psykos — och kallade det ”konst”.  Hon döms till 50 dagsböter för oredligt förfarande och våldsamt motstånd, rapporterar Svenska Dagbladet här och här
Hon ångrar ingenting. Hon säger att hon agerade ”i god tro” och ”Jag visste inte att jag kunde göra mig skyldig till brott.”
Straffet blev ju väldigt lågt. Men det är ändå en seger för vår civilisation och ett bakslag för den anarki som Konstfack och dess elever eftersträvar där vandalisering, falsklarm och total upplösning av samhällets normer eftersträvas. I ett sådant samhälle finns ingen tillit, ingen har förtroende för någon. Alla misstänker alla för att agera falskt och destruktivt.
Det som tagit många århundraden att skapa, vill dessa sabotörer bryta ner. Och vi såg under 1900-talets första hälft att det är fullt möjligt att på kort tid upphäva alla spärrar, normer och värderingar. Det är i ett sådant tillstånd som industriellt mördande kan ske. Däremot ingeting konstruktivt, inga framsteg, ingen utveckling. Bara mörker.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Göran Hägglund: politisering har utarmat kulturen

Kristdemokraternas partiledare, socialminister Göran Hägglund, skriver om kultur i Aftonbladet, sedan han av denna numera i världen ökända kulturredaktion anklagats för att vara kulturens dödgrävare, Vänstern har urholkat begreppet kultur:

Frågan om kvalitet är central och hänger samman med att själva begreppet kultur har urholkats. På samma sätt som vänstern satt en ära i att döma ut alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel som förlegade, har man också relativiserat frågan om bra eller dåligt inom konstuttrycken.
Vårens debatter kring kultursynen på Konstfack i Stockholm, där fejkade självmordsförsök och vandalisering av tunnelbanevagnar ingick i den konstnärliga repertoaren, bär syn för sägen.

Johan Lundberg kommenterar Hägglunds artikel i Axessbloggen, Bättre sent än aldrig:

Göran Hägglund är först ut i Alliansen med att dra upp riktlinjer för vad som skulle kunna tänkas utmärka en specifikt borgerlig kulturpolitik. Hägglund navigerar i sitt bemötande av Åsa Linderborgs bisarra artikel om påstådda nazistiska inslag i Hägglunds kulturpolitik, skickligt mellan de två blindskären kommersialism och politisering. Han riktar i sin artikel i dagens Aftonbladet i lika hög grad kritik mot högerns optimistiska tro till att kulturen kan gynnas av fria marknadskrafter som mot vänsterns strävan mot politisering och ideologisering.

Det är utmärkt att Hägglund problematiserar vänsterns ständiga gnäll om kommersialismens inverkan på kulturen. Bara för att pengarna kommer från staten betyder inte det att påverkan blir mindre skadlig.
Det kulturen behöver vid sidan av kommersiellt gångbar kultur är fristående finansiärer som förstår att stödja vad de anser är god konst. Den rollen ska inte staten ha. Genom engagemang i civilsamhället och genom donationer från människor som tillåtits att tjäna pengar de kan ge bort, kan olika uttryck komma till tals. Staten ska inte med tvångsmakten styra eller gynna viss konst och kultur.
Eller för att citera bloggreferat från kulturseminarium:

Problemet är att man i Sverige bara har två finansiär att vända sig till: staten och stora företag. Alla privatpersoner och hela civilsamhället är sönderbeskattat, vilket betyder att nästan ingen har en förmögenhet att använda för experimentell konst.

Min slutsats är därför: kulturen i ett samhälle är inte rikare än den mångfald av finansiärer där finns.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Allianspolitiken låter bra när S talar om den

Det är en paradox, men Moderaternas och Alliansens politik låter ibland bättre när socialdemokrater argt beskriver den, än när Fredrik Reinfeldt talar om den. Så här skriver Norrländska Socialdemokraten i ledaren Reinfeldts dogmatism:

Regeringens politik är mycket mer radikal än den moderata retoriken låter antyda. Frågan är om någon annan regering har haft en mer omfattande förändringsagenda. Särskilt gäller detta skattepolitiken som var kärnan i Fredrik Reinfeldts ”omorientering”. Eller kanske snarare ”ompaketering”.
Om man går tillbaka till år 2002 föreslog Moderaterna för den kommande mandatperioden skattesänkningar på 130 miljarder kronor. Fredrik Reinfeldt har hittills under tre år sänkt skatten med 85 miljarder. Och nu talar Moderaterna om ytterligare sänkning av inkomstskatten med 10-15 miljarder. Samtidigt vill Centern sänka arbetsgivaravgifterna. Kristdemokraterna driver kravet att pensionärernas ska kompensera (förmodligen genom skattesänkningar). […]
Att Fredrik Reinfeldt driver ytterligare skattesänkningar i en djup recession vittnar inte om pragmatism utan traditionell moderat dogmatism.

Det är just så här jag sett på den moderata strategin. När man lägger om kursen i ett land där allt högre skatteuttag länge setts som självklarheter måste avvänjningen av missbruket ske tryggt och i ordnade former.
Det faller inte NSD in att sänkta skatter är den bästa formen av stimulanser i långkonjunktur. Socialister vill att det är staten som ska få ta på sig spenderbyxorna och köpa konkursfärdiga industrier och pumpa in skattepengar i produktion som ingen vill köpa. Det har kallats Keynesianism, expansion i lågkonjunktur (men socialisterna glömmer detta kräver återhållsamhet i högkonjunktur).
Självklart är det betydligt bättre att låg- och medelinkomsttagarna får behålla en större andel av sin lön och på det sättet kan stimulera ekonomin. Den är ju — trots allt — till för människor, inte för staten.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Vänsterpolitik betyder bara höjda skatter

Det udda samarbetet mellan Vänsterpartiet och Alliansen i Lindesbergs kommun i landskapet Västmanland håller på att spricka. Vänsterpartiets fullmäktigeledamöter tycker samarbetet fungerar bra, men medlemmarna vill föra vänsterpolitik, skriver Nerikes Allehanda i en analys på ledarplats, Samarbete i Linde på väg att spricka?

Vad skulle då ”vänsterpolitik” i Lindesberg innebära? Det enda svaret som Ulf Axelsson kan ge är att skatten ska höjas för att förhindra – eller mildra – de nedskärningar som nu måste genomföras i Lindesberg.
Jaha? Men var finns Vänsterpartiets visioner om en förändring av Lindesberg? Är det så att all den verksamhet som kommunen i dag bedriver är bra? Måste det inte göra några omprioriteringar? Väljarna borde kunna kräva något mer av ett politiskt parti än att det vill ha kvar de verksamheter som bedrivs i dag – med lite mer pengar.
Att höja skatten skulle mildra de ekonomiska problem som Lindesbergs kommun brottas med. Men en skattehöjning slår också mot det lokala näringslivet. Kommunens invånare får mindre pengar att handla för.

Detta kan aldrig nog understrykas. I svensk debatt framställs det ofta som en skattehöjning ger det offentliga mer utrymme, utan att det drabbar någon. Men höjda skatter betyder att man vill att medborgarna ska bestämma mindre över sin egen ekonomi. Är det verkligen rätt? Om det borde valrörelsen handla.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

S rasar till tredje plats i tyska delstatsval

I dag hålls tre delstatsval i Tyskland. De är en intressant värdemätare inför det rikstäckande förbundsdagsvalet om en månad.
Kristdemokraterna behåller positionen som största parti i alla tre delstater, även om man backar i två. Mest överraskande är att i de två delstater som tidigare låg i Östtyskland går det reformerade kommunistpartiet om Socialdemokraterna som näst största parti.
I Thüringen får, enligt TV-kanalen ZDF:s vallokalundersökning, Kristdemokraterna, CDU, 31 procent av rösterna, Linke får 27,2 procent och Socialdemokratiska SPD 18,7 procent.
I Sachsen, också tidigare Östtyskland, får CDU 40,5 procent, Linke 20,9 procent, Socialdemokraterna bara 10,1 procent.
I den mindre delstaten vid franska gränsen, Saarland, får CDU 34,5 procent, SPD 24,5 procent, och Linke 21,3 procent.
Så de två stora partierna, och då särskilt Socialdemokraterna, ser ut att åka på stryk i dessa delstatsval. En förklaring är att de regerat ihop i fem år. Det betyder att det är de mindre partierna som utgjort oppositionen och därmed får stöd av missnöjda väljare.
Men som sagt: detta är vallokalundersökningar. Imorgon kommer riktiga valresultat.
Källor: ZDF, Big parties are hit in German states, polls show, Christian Democrats remained the biggest party in each of. three states.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Moderatstämman: sätter C på pottkanten?

En lika märklig analys av Moderatstämman står politikreporter Lena Hennel för i Svenska Dagbladet, när hon menar att ”M sätter C på pottkanten” (ej online):

Från talarstolen markerade Fredrik Reinfeldt att han inte tänker ta strid mot S-märkta värderingar. Det socialdemokratiska samhällsbygget har inte varit ”så dåligt som den borgerliga kritiken ibland velat göra gällande”, sa han. Istället liknade hans verklighetsbeskrivning Socialdemokraternas […]
Därmed inte sagt att den ursprungliga planen behöver kastas överbord. Oppositionen påpekar att regeringen vid mandatperiodens slut kan ha sänkt inkomstskatterna med 70 miljarder kronor.
Men den moderata partiledningen tror uppenbarligen inte att slaget om värderingarna går att vinna. […]
Centerledaren Maud Olofsson intar en annan ståndpunkt. I somras skapade hon en arbetsgrupp som ska bryta ”sossefieringen”. Den ska komma med konkreta förslag om hur ett ”värderingsskifte” ska kunna åstadkommas. Man ska ”ta fajten för frihetsfrågorna” och lägga konkreta förslag […] Samtidigt har Centerpartiet chansen att i nästa val locka över moderater som inte längre känner sig hemma i Reinfeldts nya arbetarparti.

Hur kan det vara att sätta någon ”på pottkanten” när man serverar ett viktigt och centralt tema inom borgerligheten till dem?
Journalister verkar inte kunna ha två tankar i huvudet på en gång. Moderatledningen tar hand om uppgiften att stärka Alliansens regeringsduglighet i allt fler svenska väljares ögon. Man siktar brett och vill nå så många som möjligt, särskilt väljare som förut inte röstat borgerligt (men som kan lockas nu när S-V-MP tycks mest engagerade när de talar under fanor för Hamas och Hizbollah).
Uppgiften för Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna är att erbjuda mer specifika budskap på prioriterade områden. En röst på dem är både en röst för Reinfeldt som statsminister och en röst som stärker den profil som C, FP och KD representerar.
För mig är detta högsta formen av demokrati. Vi som väljare avgör — avgör! — vem som blir statsminister och får samtidigt möjlighet att tala om vilka frågor vi anser viktigast att regeringen tar sig an.
Jämför med exempelvis Norge där det är totalt oklart vad som kommer att hända efter valet. En röst på liberala Venstre, på kristdemokraterna, på högern och inte minst på senterpartiet kan vara en röst för fortsatt socialdemokratisk statsminister. Ingen vet vad trassliga regeringsförhandlingar kommer att leda. Det är därför Fremskrittspartiet går så bra: det uppfattas som det enda oppositionspartiet medan de andra håller ihop.
Samma förklaring gäller i Europavalet. De etablerade partierna förlorar just därför att valet inte handlar tillåts handla om regeringsmakten. När folk inte anses myndiga nog att få avgöra inriktningen, då kan man lika gärna rösta på något udda enfrågeparti eller på dem som sticker ut ur mängden.
Två regeringsalternativ är det bästa sättet att styra upp valkampen till att handla om det viktigaste: vilken riktning landet (eller unionen) ska slå in på under kommande mandatperiod. Då kan väljarna ta valet på allvar. Och genom att välja parti inom regeringsalternativen får väljarna en extra röst: tala om vilken tyngdpunkt man vill se inom regeringen.
Denna dynamik tycks inte journalisterna förstå. Men väljarna begriper. Det är alltid härligt att kunna konstatera att det sunda bondförnuftet hos folket är större än hos så kallade experter…
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Moderatstämman: Dubbla budskap?

Dagens Nyheters politiske redaktör Henrik Brors menar att partiet har ”dubbla ansikten” (artikel ej online):

[Partiledningen] vill ge budskapet till väljarna att M nu vill utveckla arbetslinjen till att även gälla svaga och funktionshindrade. Samtidigt ockuperas närmast talarstolen av nyliberala Moderatungdomar som kräver att anställningsskyddet ska slopas för att gynna de ”flitiga unga” på de svagas och äldres bekostnad.

Detta är ju en vulgär analys i Lars Ohly-stil. Att påstå att dagens anställningsskydd gynnar svaga och funktionshindrade är ju fullständigt galet. Arbetsrätten gynnar dem med redan stark förankring på arbetsmarknaden. Unga, handikappade och invandrare står inte mot varandra utan missgynnas alla av nuvarande regler. Men Henrik Brors skeva verklighetsuppfattning visar hur djupt S-propagandan sitter i svensk debatt. Han fortsätter:

När [partiledningen] talar om att M i första hand ska sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare driver partistämman igenom att den särksilda skatten för höginkomsttagare ska avskaffas, om än oklart när.

Sänka skatt är det ena ansiktet. Och sänka skatt är det andra ansiktet. Visst. Två ansikten!
Skämt åsido. Att ha olika uppfattningar om takten i skattesänkningarna kan nog partistrateger leva med.
Och snarare än att dessa olika meningar bland aktiva moderater skulle hota trovärdigheten, menar jag det är mycket viktigt för moderata kärnväljare att höra att deras ”gamla” uppfattningar fortfarande lever inom partiet.
Jag skulle vilja gå så långt som till att säga att den radikala oppositionen mot partiledningen på Moderatstämman är ett nödvändigt salt för att inte göra Moderaterna helt identitetslösa i den förnyelsestrategi som partiledningen dragit upp.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Kampen mellan norska statsministerkandidater

Under valrörelsen har sittande statsminister Jens Stoltenberg (Arbeiderpartiet) stärkt sin ställning i valmanskåren, enligt en ny opinionsmätning i Dagbladet, Statsministeren har styrket stillingen etter to ukers valgkamp.
Men när man jämför de tre mest tänkbara statsministrarna efter valet om två veckor är det ändå förhållandevis jämt:

49 procent av alla väljare menar att Stoltenberg har gjort en gott jobb för Arbedierpartiet, medan 41 procent av väljarna anser att Siv Jensen har gjort ett gott jobb för Fremskrittspartiet i valrörelsen. Därefter följer 32 procent som anser att Erna Solberg har gjort ett gott jobb för Høyre.

När det gäller partiernas stöd har den rödgröna regeringen knappat in på oppositionen, men de senaste opinionsmätningarna visar att oppositionen får 49,7 procent och sittande regering 47,4 procent.
Om den sittande regeringen förlorar majoriteten spekuleras det i att Siv Jensen kan komma att bilda en tvåpartiregering med sitt Fremskrittsparti och Høyre, eftersom de små borgerliga partierna sagt sig inte vilja se Jensen som statsminister. Ett annat alternativ är att Erna Solberg bildar trepartiregering med det tre borgerliga partierna Høyre, Kristelig folkeparti och liberala Venstre.
En tredje lösning, om inget av dessa alternativ visar sig kunna förhandla fram gemensamt regeringsprogram, kan det bli så att Jens Stoltenberg fortsätter som statsminister i en enpartiregering i minoritet.
Mer i bloggen: Norska valrörelsen i blixtbelysning, (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Dr House på nya äventyr

På måndag startar säsong 6 av TV-serien om den odrägligt kompetente dr House i FOX. Veckan därpå lär (enligt obekräftade uppgifter) TV4 dra igång säsong 5 i svensk TV. Själv kommer jag att köpa DVD-boxen när den släpps i oktober. 
Brittiske komikern Hugh Laurie gör denna TV-världens mest komplicerade karaktär med sådan perfektion att jag inte tröttnar, utan vill se och höra fler absolut absurda och totalt gränslösa dialoger. Som ändå inte blir trams, utan väcker en rad filosofiska, existentiella och moraliska frågeställningar.
Mer om Hugh Laurie i bloggen: Bäst på TV – House, Ovanligt intelligent konversation och Golden Globe till “House”, Emmy till Dr House för bästa regi,  Det svänger om “Dr House” (I), Det svänger om “Dr House” (II), Hugh Laurie i protestsång.
Se YouTube-trailer för House säsong 5.
(Andra intressanta bloggar om , , , )