Month: December 2008

I Svenska Dagbladet har PJ Anders Linder gjort en vass analys av svensk konservatism, med anledning av senaste numret av Axess. Linder pekar på att de kulturkonservativa tidigare företräddes av besuttna och auktoritära krafter som var emot allt nytt. Men nu har något hänt, Kulturkonservatismens bästa tid är nu:

Fast nu ifrågasätts den radikala hegemonin av en kulturkonservatism som har skakat dammet av sig. När [Axess chefredaktör] Johan Lundberg och hans meningsfränder talar för Traditionen handlar det om vikten av att få tillgång till de gemensamma minnen och referensramar som utgörs av historia, klassiker och språk. Den nya kulturkonservatismen försvarar en idé istället för en [makt]position. Den går inte ut på kontroll utan på kunskap som väg till upplevelser, kommunikation och mänsklig utveckling. Friheten har blivit ett konservativt värde: en frihet som kan växa med studier, läsning och reflexion.

En del har förvånats över att jag lyfter fram konservativa perspektiv, eftersom jag är föga känd för att vara emot förändring. Tvärtom har jag ibland använt ord som revolution. Förklaringen finns i just det Linder skriver: friheten har blivit ett konservativt värde. För att kunna värna individen mot statens allt större maktanspråk på våra privatliv, krävs alternativ till staten.
Liberalismen har de bästa argumenten mot staten och för en fri ekonomi och därmed för välstånd. Men liberalismen erbjuder inte de sociala alternativ till staten som ett civiliserat samhälle kräver. Det sociala ansvarstagandet — solidariteten — i ett fritt samhälle kräver gemenskaper som bygger på moral, dygd och plikt. Ska vi kunna undvika statligt förtryck måste socialt ansvarstagande i civilsamhället ta över. Här har vi lärdomar att ösa ur, inte minst traditioner och kunskaper från tidigare generationer.
För att gemenskaper ska fungera krävs också identitet och tillhörighet. Här har de konservativa perspektiven något väsentligt att tillföra. Något som både socialism och liberalism saknar. Det är smärtsammt uppenbart nu när Rosengård och andra betongförorter sätter sig själva i brand, bara därför att man kan och därför att man inte känner någon som helst tillhörighet till det svenska samhället, dess traditioner och identitet.
Den kulturella hemlösheten skriker ut sin vanmakt.
Och det är socialismen som skapat denna rotlöshet. Denna totala avsaknad av gemenskap och civilsamhälle.
Jag menar att klassisk liberalism är överlägsen i det formella, i juridik och ekonomi. Men på det sociala området — i det informella, familjära, nära, mänskliga, tålmodiga, bräckliga, lojala, engagerade, solidariska — där är det konservatism som erbjuder intressanta svar i vår tid.
(Andra intressanta bloggar om politik, konservatism, kulturkonservatism, liberalism, nyliberalism, marknadsekonomi, kapitalism, frihet, moral, socialism,
 kommunism, Rosengård, våld, identitet, invandrare, kravaller)

Igår krävde Mona Sahlin & Co att regeringen satsar 10 miljarder kronor på kommunerna. Idag svarar statsminister Fredrik Reinfeldt att de åtgärder som regeringen beslutat om — och som träder ikraft imorgon 1 januari — omfattar fyra gånger så mycket, 40 miljarder, Sverige står rustat för storm.

Sverige möter därmed krisen med ett av de mest expansiva finanspolitiska programmen i Europa.

Det ger i blixtbelysning hur futtig oppositionen är. Man skriver pressmeddelanden och debattartiklar med krav som är betydligt mindre till sin omfattning än de åtgärder som regeringen utför.
Viktigaste budskapet från statsministern tycker jag är denna passage:

I debatten kan man ibland få intrycket av att det skulle finnas några enkla åtgärder för att eliminera effekterna av krisen. Det gör det inte. Däremot kan vi se till att Sverige står väl rustat att möta sämre tider och att nedgången motverkas av den ekonomiska politiken.
Det kanske viktigaste medlet mot att dras med i nedgången är att vi har sunda offentliga finanser och en väl fungerande ekonomi. Här tillhör Sverige toppskiktet enligt internationella bedömare.
Viktiga reformer har genomförts för att återskapa arbetslinjen, bekämpa utanförskapet och trygga grunden i välfärden. Det gör att vi kan möta den internatio­nella oron med en styrka vi annars skulle ha saknat och med bättre ingångsvärden än många andra länder.

Regeringen har samlat i ladorna och tänker inte spendera dem okontrollerat eller panikslaget, utan sätta in resurserna där de gör störst nytta. Av de 40 miljarderna går 15 till fortsatt sänkta skatter för medelinkomsttagare, 10 till infrastrukturinvesteringar, över 8 till kommuner och landsting och 6 till sänkt bolagsskatt för bättre företagsvillkor.
(Andra intressanta bloggar om politik, lågkonjunktur, ekonomisk kris, finanskris, kristider, socialdemokraterna, Sahlin, ekonomi, tillväxt, regeringen, Reinfeldt, alliansen)

Det var Hamas som bröt vapenvilan, och det är Hamas som fortsätter att attackera Israels städer med missiler.
Hamas skjöt på tisdagen raketer in i staden Beersheba, som har 200.000 invånare och ligger mer än 4 mil från gränsen till Gaza. Hät har Hamas förut inte kunnat ställa till med skada. Hamas har alltså under det senaste dygnet trappat upp striderna.
Om läget i Gaza är så allvarligt som massmedierna påstår, varför slutar inte Hamas upp med dessa attacker? Det är Hamas som håller striderna igång. Varför tar inte Hamas hänsyn till den palestinska befolkningen och slutar bomba? Och varför kräver inte medier och andra att Hamas ska upphöra med sitt våld?
Så länge inte Hamas slutar med sina angrepp har Israel ingen som helst anledning att sluta försvara sig och sina medborgare från palestinska attacker.
Se mer i Australian/AFP i Gaza militants fire rockets at Israel, AP i Palestinian rocket hits Beersheba, Jerusalem Post i Tuesday night’s attack against Beersheba.
(Andra intressanta bloggar om politik, Israel,Palestina, Gaza, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, fundamentalism, terrorism, Hamas)

Fundera på denna kloka mening:

Möjligheter gör sig inte alltid bäst som rättigheter.

Det är Per Gudmundson som i Svenska Dagbladet riktar kritik mot ädreministern för hennes utspel om att anställda ska få lagstadgad rättighet att gå ner på deltid från 61 års ålder, Maria Larssons eviga ögonblick.
Meningen med förslaget är gott, individuella preferenser är olika och äldre kan vilja jobba längre eller kortare än en fixerad pensionsålder. Men om det blir en rättighet att jobba deltid kommer arbetsgivare i lägre grad att alls vilja ha sextioplussare anställda, påpekar Gudmundson.
Och så är det. Kristdemokraterna tycks här glömma att jobb inte är en rättighet, utan ett kontrakt mellan två parter där man utför ett efterfrågat arbete mot ersättning. Det är ett arbete som ska utföras, inte en politisk förmån som ska inkasseras.
(Andra intressanta bloggar om politik, arbete, ekonomi, äldre, pensionärer)

Tidigare hemligstämplade dokument visar att Labourregeringen i Storbrittanien 1978 försökte stoppa det konservativa partiets nye ordförande Margaret Thatcher från att delta i 50-årsfirandet av kvinnlig rösträtt, rapporterar Reuters i Thatcher laid bare in secret 30-year-old files.
Premiärminister James Callaghan varnades för konsekvenserna av att mota bort en kvinnlig partiledare vid en ceremoni som skulle fira kvinnors rätt att få delta i politiken. Ministern Alma Birk skrev till premiärministern att han på podiet jämte Thatcher skulle utstråla all den auktoritet som Thatcher saknade, inte minst pga hennes gälla (=omanliga) röst.
Ack ja, vänstern är sig lik. Här skulle kvinnlig rösträtt hyllas, men man kan inte låta bli att håna den första kvinnliga partiledaren, bara därför att hon inte är socialist.
Distans och perspektiv har aldrig varit vänsterns styrka. Bara naket maktbegär.
(Andra intressanta bloggar om politik, kvinnlig rösträtt, rösträtt, jämställdhet, feminism, genus, Margret Thatcher, Thatcher, demokrati,MR, frihet)

Under Hizbollahs krig mot Israel 2006 konstaterades att Hizbollah fått vapen från Iran. Det är ingen hemlighet att Iran använder Hizbollah och Hamas som verktyg i Mellanöstern. Få skulle bli förvånade om Hamas raketoffensiv denna vinter är finansierad och uppbackad av Iran. Reuters rapporterar, Iran orders Muslims to defend Palestinians in Gaza:

Irans andlige ledare ayatollah Ali Khamenei utfärdade ett religiöst budskap till muslimer runt om i världen på söndagen där han beordrar dem att försvara palestinier mot Israels attack i Gaza. Det meddelade den statskontrollerade televisionen.

Och Jerusalem Post skriver, Analysis: Don’t forget the Iranian connection:

Hezbollah är en iransk skapelse. Hamas är det inte. Men man har alltmer dragit sig till den iranska intressesfären. Mycket av Hamas importerade vapenarsenal, och den kunskap med vilken man nu producerar och utvecklar sina egna misssiler, har sitt ursprung i Iran. Dussintals av Hamas befälhavare har blivit tränade i Iran under senare år, för att komma hem och använda den “utbildningen” för att bygga upp en armé i Gaza. Och Hamas har, i allt mer utökad utsträckning, kommit att agera i tjänst för iranska mål.

Detta är också något som svenska medier censurerar. Jag vet inte om det är medvetet, eller om det är omedvetet genom den mentala låsning man har och som alltid utgår ifrån att det är palestinier man ska tycka synd om.
(Andra intressanta bloggar om politik, Iran, Palestina, Gaza, Israel, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, fundamentalism, terrorism, Hamas)

Det snurrar runt så många klyschor och så många befängdheter i debatten om Mellanöstern. Dagens Nyheter använder dem på ledarplats idag, Ingen början i Gaza:

Självförsvarsrätten i FN-stadgans artikel 51 är rent av ett av få uttryckliga undantag från folkrättens våldsförbud. Det finns därtill en utbredd förståelse för att ingen regering stillatigande kan se på när dess civilbefolkning träffas av raketer. Problemet, om vi nu ser det ur israelisk synvinkel, är att svaret måste stå i proportion till den ursprungliga kränkningen

Dagens Nyheter och andra som vurmar för Hamas och andra våldsverkare undviker att nämna att det i folkrätten saknas stöd för att tillgripa raketattacker mot civila i Israel och kalla det för ”motstånd”. Varför använder man Hamas ordval om motstånd, och därmed legitimerar och ställer sig bakom det som uppenbart är brott mot folkrätten?
En annan avgörande fråga är: Vad är proportioneligt våld? Lisa Abramowicz tar upp den i debattartikel och skriver:

Vad är proportioneligt våld? Är det att göra exakt samma saker som den andra sidan gör? Skulle då Israel urskillningslöst och på måfå skjutit flera tusentals raketer med civilbefolkningen på Gaza som huvudmål? Det är vad Hamas, Islamiska Jihad och andra terrorgrupper gjort det senaste året.

Ja, DN tycks ha uppfattningen att Israel på måfå ska sända missiler in i Gazas skolor istället för att försöka slå ut raketramperna. Vad vitsen är med denna proportionalitet kan man undra.
Man kan fråga sig varför de som svänger sig med oprecisa ord gör det. Min uppfattning är att det är för att dölja det man egentligen vill: låta Israel gå under. Man lägger en ordmatta med fåniga och definitionsmässigt omöjliga ord för att inte tala klartext, men att ändå alltid ge Israel skulden.
(Andra intressanta bloggar om politik, Israel,Palestina, Gaza, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, fundamentalism, terrorism, Hamas)

Så här i helgtider finns lite tid till att också läsa romaner. Nåja, “dramadokumenetär” skulle man ha sagt om “Ers majestäts olycklige Kurt” varit en film. Advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson har skrivit om en av 1900-talets värsta rättsskandaler: hur Kurt Haijby av socialdemokratiske politikern Torsten Nothin, i egenskap av Stockholms överståthållare, först låstes in på sinnessjukhuset Beckomberga (trots att chefläkaren ansåg honom frisk) och sedan skickades till Gestapo i Nazityskland.
När Haijby mot alla odds lyckades ta sig tillbaka till Sverige, bestämde socialdemokratiske statsministern Tage Erlander att Haijby skulle åtalas för utpressning mot kung Gustav V samtidigt som statsministern hemligstämplade den JK-utredning som låg till grund för åtalet. Sex års straffarbete blev domen.
Kurt Haijby framstår som en vandrande katastrof. Han tog inte ansvar för någonting, och följdaktligen begick han en rad felaktiga, oövertänkta och dumdristriga handlingar. Men det sätt som svenska staten behandlade honom på strider mot allt vad rättsstat heter.
Boken blir till en intressant skildring som pedagogiskt visar hur lätt statens Höga och Mäktiga kan begå rättsövergrepp. Och hur fega och undanglidande alla blir när Makten med berått mod gör dessa övergrepp, även om alla vet att det som sker är fel. Poliser, läkare, journalister, politiker, domare, advokater. Alla ger de omedelbart upp sin lojalitet mot det som är lag och rätt, om Makten sätter press på dem. Då är den enskilde medborgaren ett lätt byte för statens myndighetspersoner.
Fallet Haijby visar hur viktigt det är med maktdelning, att politiker inte kan styra och ställa över alla delar av staten.
I boken använder Torsten Nothin metoder som känns igen från diktaturer: låsa in obekväma på sinnessjukhus för att undergräva deras trovärdighet. Och han går tydligen så långt som till att försöka få Gestapo att mörda Haijby.
Men här ligger bokens stora svaghet. Som läsare vet man inte när författarna återger dokumenterade faktauppgifter, och när man fyller ut historien med rena fantasier. Särskilt Nothins ansträngningar att få Gestapo att mörda Haijby flyter ut i flera berättelser där läsaren inte vet var gränsen går mellan fakta och fiktion. Av källorna framgår att Haijby satt i Gestapos “skyddshäkte” i Berlin (något som JK senare utelämnade). Och Hermann Göring blev ordensdekorerad av kung Gustav V på svenska ambassaden i Berlin i februari 1939. Men var det Torsten Nothin som låg bakom utmärkelsen för att smörja Göring så att han skulle “ta hand om” Haijby?
Det vill jag se bevis på.
I romanens form passar denna misstanke in, eftersom den bygger på premissen att det är Torsten Nothin som bedriver utpressning mot kungen, inte Haijby. Men det finns tillräckligt med andra tecken som styrker den linjen, exempelvis att kungen flera gånger för fram Torsten Nothins namn som tänkbar statsminister.
Att också Tage Erlander utan att blinka satte sig över rättsstaten, förvånar mig. Så jag har idag sökt fakta i Erlanders dagböcker, som är en av källorna till romanen. Och mycket riktigt menar Erlander att offentlighet åt åtalsgrunderna “kan vara lika farlig för partiet som fullständig mörkläggning”. (Dagboksnotering 12/5 1952)
Och det är Erlander som bestämmer att åtal ska väckas, vilket han erkänner i dagboken när han skriver om enskilt möte med kung Gustav VI Adolf (15/5): “Jag redogjorde för vad jag ansåg borde göras: 1) åtal mot Haijby för utpressning, 2) hemligstämpling, 3) presskonferens”. Erlander skriver också att kungen inte önskade åtal.
Det är alltså socialdemokratin som driver på. Partiet bestämde vem som skulle åtalas här i landet. Domstolarna stod under partiets kontroll. Som i Sovjet.
Mycket av den här mentaliteten lever kvar i Sverige. Ingen i staten är beredd att offra sin egen karriär på att göra rätt. Man gör som man blir tillsagd.
Det är därför det är så viktigt att vi får tillstånd maktdelning i svensk grundlag. Åtminstone domstolarna måste stå fria och oberoende från politiska påtryckningar. Grundlagsutredningen tar i det nyss framlagda slutbetänkandet ett steg i den riktningen. Det känns bra.
Se recensioner i Ystads Allehanda, SVD, Sydsvenskan, DN, Expressen. (Andra intressanta bloggar om politik, Haijby, socialdemokraterna, Tage Erlander, skandaler, historia, kultur, recension)

Svenska myndigheter lägger mer och mer pengar på att framställa sig själva i god dager, snarare än att fullgöra den uppgift man är satt att sköta. Sida (Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete) har till uppgift att se till att det miljardregn som riksdag och regering tilldelar biståndet kommer till nytta.
Men i en skrivelse verkar man mer orolig över att svenska folket inte känner till Sida som myndighet. Nya Wermlands-Tidningen skriver i ledare:

Sida konstaterar i skrivelsen att myndigheten har låg trovärdighet och kopplar detta till att myndighetens informationsinsatser minskat kraftigt under de senaste fem åren. Låt oss vara tydliga här, skattepengarna skall gå till bistånd men inte till allmänna PR-insatser för Sida. Myndigheten skall utöva sin verksamhet på normalt sätt, men inte göra reklam för sig själv och sin förträfflighet. Sammanfattningsvis råder vi biståndsministern att vara mycket tydlig i ordergivningen till Sida och att noggrant följa upp dess aktiviteter

Det här är ännu ett exempel på svenska statens förfall. Inom polisen minskar effektiviteten genom att poliser tvingas utföra kontorsjobb eftersom kontorister sparkas. Inom sjukvården är arbetsledningen så inkompetent att allt färre vill vara anställda i landstingen, utan hyrs in från privata bolag där man vet att ta hand om sin personal.
Här får vi nu höra att myndigheten som har hand om biståndsprojekten vill lägga mer av biståndet på reklam för att påvisa den egna myndighetens förträfflighet, och därmed mindre på att mätta svältande barn i Afrika.
Det är så här planekonomi fungerar. Den som kommer åt miljardrullningen av ägarlösa skattepengarna använder dem för egna, personliga önskemål. Det är därför alla planekonomier har havererat. De utsätts inte för konkurrens och därför inte för den granskning som marknaden, det vill säga kunderna, utför. Och ingen är bättre än kunder på att göra kvalitetsgranskning. Det är ju kunderna som konsumerar varor och tjänster. Ingen är bättre skickad än dem att avgöra om pris och kvalitet är rätt avvägda.
Allt detta försvinner när staten och byråkrater tar hand om medborgarnas löner. Istället kan Sida-chefer sitta och vräka skattemiljoner på reklam om sig själva, för vem ska klaga? De döda barnen i Afrika? De kuvade skattebetalarna?
Genom planekonomi växer ett pampvälde fram som på inget sätt lever upp till demokratiska ideal, eller jämlikhetsideal. Det är därför jag har så svårt att förstå varför socialister och kommunister som så gärna talar om jämlikhet förespråkar det system som genom historien visat sig vara det mest ojämlika och mest toppstyrda som mänskligheten skådat.
Det bästa bistånd som finns är att låta männskor kunna sälja sin produktion genom världsomspännande frihandel. Då kan de komma på fötter för egen maskin, och känna stolthet och tillfredsställelse över sin egen förmåga. Visst är bistånd viktigt, särskilt i katastroflägen, men det bästa är när människor får växa genom egen förmåga snarare än vara hänvisade till allmosor och bidrag.
Och det bistånd vi ger tycker jag ska vara frivilligt, inte tvångsanslag via skatter och statsbudget. Avskaffa biståndsbudgeten och inför skatteavdrag för gåvor till välgörande ändamål. Då kan frivilligorganisationer som Röda korset och kyrkorna samla in pengar och uppmana till vår solidaritet. Och vi som medborgare har att visa vårt eget ansvar, vår egen moral, genom att vara givmilda. Den uppgiften ska vi inte överlåta åt riksdagsledamöter som sätter sprätt på våra pengar genom att låta byråkrater på Sida använda biståndsmedel för att göra reklam för sig själva.
(Andra intressanta bloggar om politik, frihandel, bistånd, biståndspolitik, Sida, demokrati,MR, frihet)

I ledare skriver Sydsvenska Dagbladet, Det israeliska undantaget:

”Den israeliska befolkningen har rätt att leva i säkerhet”, fastslår Urban Ahlin, som så många andra. Ahlin menar det säkert. Men hur menar han att det skall gå till rent praktiskt? …
Ingen stat kan i längden tolerera så gott som dagliga raket- och granatattacker mot sin civilbefolkning utan att reagera och agera – i slutänden med militära medel. Israel är inget undantag. Men förväntas av någon anledning att vara det.

Just den frågan Sydsvenskan ställer är den jag tycker vi alla ska fundera på när allehanda tyckare kräver att Israel ska hålla igen. De har inga egna konkreta förslag, annat än att judar åter ska låta sig dödas utan att försvara sig.
Expressen ställer sig på terroristernas sida i ledaren Sätt press på Israel. Återigen ser vi hur Hamas-kramare infiltrerat så kallade “liberala” tidningar. I DN-Kultur hyllades Hizbollah när de startade krig mot Israel sommaren 2006. Nu hyllar Expressen ett annat mördarband som utan att blinka mördar judar för att de är judar, och därmed inte skiljer sig ett dugg från de tyska nazisterna. Det verkar som om dessa tidningars redaktioner av någon anledning inte förmår hålla distansen till extremister.
Ett mindre uppenbart, men lika irriterande faktum är den menlösa och hjärndöda hållning som Göteborgs-Posten idag representerar i ledaren Våld ger nytt våld. Om man skyflar bort det sliskigt välmenande dravlet, landar tidningen i att judar ska acceptera en ny förintelse — för fredens skull. G-P skriver: “Ytterligare upptrappning av våld och dödande kan komma att marginalisera moderata krafter i regionen och leda till farlig radikalisering.”
Jaha, men ställer man i första hand krav på att palestinierna slutar upp med sina attacker. Nej, den “upptrappning” som nämns i meningen ovan syftar på Israels motreaktion. Så länge Hamas dödar är det helt okej för G-P. Det är när Israel försvarar sig som risken finns för en “farlig radikalisering”. G-P menar att judar ska agera som i Tyskland under 1930-talet — utan motstånd låta sig ledas i döden. Det är en vidrig hållning.
Självklart ska Israel försvara sig med alla tillbuds stående medel. Likt alla andra stater har man skyldighet att försvara och skydda sitt folk. Så länge inte palestinierna erkänner och repekterar Israel har man inget — absolut inget — att klaga på.
Men världssamfundet agerar enligt G-P:s förvridna hållning. Man erkänner inte Israels rätt och man sätter inte press på palestinier och andra muslimska aktörer i regionen. Det är därför konflikten fortsätter. Bara om världen talar om för dessa aggressiva aktörer att våld enbart slår tillbaka på dem själva, och systematiskt upprätthåller denna strategi i handling, kommer fred att uppnås.
Konflikten handlar ENBART om en enda sak: att erkänna, acceptera och respektera Israel. Det är ingenting annat än detta saken gäller. Inget annat. Därför är det pinsamt att se hur världssamfundet under årtionden av “fredsansträngningar” gjort allt annat än ställt krav på just detta — Israels rätt att existera. Bara när den frågan är avgjord och sjunkit in i alla aktörers medvetande, kan man gå vidare till diskussioner om andra aspekter.
(Andra intressanta bloggar om politik, Israel,Palestina, Gaza, Mellanöstern, Mellanöstern, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, fundamentalism, terrorism, Hamas)