De som kan arbeta ska inte ha socialbidrag

Andelen socialbidragstagare har inte sjunkit, trots de senaste årens goda konjunktur. Bidragsberoende är svårt att bryta. SNS Välfärdsråd har nu lagt fram en rad förslag på hur antalet socialbidragstagare kan minska, och Östgöta Correspondenten recenserar i ledaren Sänk skatten för att hålla nere socialbidragen:

Det viktigaste förslag som Välfärdsrådet kommer med är därför att tydligt skilja ut dem som har arbetsförmåga, från dem som på grund av exempelvis sociala problem inte har det. Den som söker hjälp ska gå igenom en profilering, som avgör vilka insatser som samhället sedan gör.
Som det nu är får inte de som lyfter socialbidrag, men faktiskt kan arbeta, bästa möjliga stöd för att hitta ett jobb. Kommunerna har helt enkelt inte samma kompetens som Arbetsförmedlingen. Därför bör alla med arbetsförmåga skickas till Arbetsförmedlingen, menar Välfärdsrådet. I stället för socialbidrag bör de få ett statligt arbetsmarknadsstöd som skulle vara behovsprövat och ge ungefär samma ersättningsnivå. Det vore i så fall en ganska radikal – och i huvudsak klok – förändring av systemet …
Mer politiskt kontroversiellt är kanske Välfärdsrådets förslag om ytterligare jobbskatteavdrag för låginkomsttagare. Det skulle ge starkare incitament för den som har socialbidrag att skaffa ett arbete, menar man … Det tredje steget i jobbskatteavdraget, som träder i kraft vid årsskiftet, behöver inte vara det sista.

Själv vill jag ju se att man inte betalar inkomstskatt på de första intjänade 100.000 kronorna. En medborgare ska i första hand försörja sig själv, och först när man tjänar så mycket att man kan bidra till det allmänna ska det ske. Vanvett är att beskatta, för att sedan dela ut bidrag från staten. Låginkomsttagare är de första som behöver befrias från statens förmynderi.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Obama får konservativa att le

Konservative kolumnisten Mona Charen skriver med anledning av tillträdande presidentens nomineringar till sitt utrikes- och säkerhetspolitiska team, Pinch Me, Am I Dreaming?

Nyheterna är så chockerande välkomna att jag nästan är rädd att skriva om dem av rädsla att bryta förtrollningen.
Men sådan lågmäldhet gäller inte alla inom högern. Vi har Max Boot, konservativ författare och militärhistoriker, som säger: ”Jag är alldeles paff över de här nomineringarna, varav de flesta lika lätt kunde ha skett av en president McCain.” Den ledande republikanske senatorn Mitch McConnell förklarar att Obama-administrationen har ”fått en god start”. Konservative kolumnisten i New York Times, David Brooks, har medgett att han är ”oerhört imponerad”.
Om jag var vänsteraktivist hade jag slitit mitt hår.

Därför är det naturligtivs totalt verklighetsfrånvänt när Dagens Nyheter i sin huvudledare skriver: ”Världen kommer att märka att George W Bush lämnat makten.” DN lever i en egen, isolerad låtsasvärld totalt skild från realiteterna. Jag hoppas den nye chefredaktören kan få redaktionen att lämna sektbeteendet och se världen som den ser ut.
Obamas nomineringar betyder kontinuitet och att arvet efter Bush kommer att vårdas.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,, )

Alliansens tre vägval inför 2010

I den norska liberal-konservativa tidskriften Minerva har jag en artikel där jag analyserar Alliansregeringens strategiska val inför framtiden, To ansikter, tre veivalg.
I svensk debatt brukar två vägval stå emot varandra: radikalare liberal politik eller fortsatt utslätning för att locka s-väljare. Men jag vill visa att det kan finnas ett tredje vägval. Här ett utdrag ur artikeln:

En tredje strategisk väg
Att skapa fler arbete var det överlägset viktigaste vallöftet 2006. Här måste Alliansen leverera ett trovärdigt utfall om man ska kunna vinna nästa val. Och det finns konkreta och vetenskapligt väldokumenterade åtgärder att vidta för att öka sysselsättningen: avreglering av arbetsmarknaden.
Den globala konjunkturavmattningen gör helt enkelt Reinfeldts försiktiga strategi farlig. Om regeringen sitter med armarna i kors och vägrar reformera arbetsmarknaden stiger arbetslösheten och minskar möjligheterna till återval.
Även om liberala reformer på arbetsrättens område upplevs som radikala, ja, revolutionära, i Sverige kan de vara räddningen för regeringen. En sådan radikalisering skulle för det första ingjuta nytt hopp hos företagen, stärka deras konkurrenskraft och därmed rädda regeringens löfte om fler i arbete. För det andra skulle borgerliga väljargrupper bli på bättre humör. Regeringen tar strid i en viktig ideologisk fråga.
För det tredje borde Alliansens strateger nu ha lärt sig att oppositionen anklagar regeringen för ”högerpolitik” vare sig man bedriver sådan eller inte. Man kan möta de anklagelserna med offensiva åtgärder som ger resultat, eller defensivt förneka att man driver någon annan politik än socialdemokraterna.
I valrörelsen 2006 tog Alliansen strid med socialdemokratin på noga utvalda områden, istället för att som i tidigare val utmana dem på alla fronter samtidigt. Det visade sig vara klokt. Detsamma kan ske 2010, men eftersom det då råder en annan och sämre konjunktur, kan man byta ut de politikområden där man tar strid och där man ligger lågt. År 2010 kan Alliansen avstå från nedskärningar i bidragssystemen, för att istället förespråka förnyelse i arbetsrätten.
Man kan desarmera radikalismen i sina förslag genom att föreslå liberaliseringar ”på kanterna”. Då angriper man utanförskapet där det är som störst, och samtidigt blir det en mindre andel väljare som påverkas.
Redan i förra valrörelsen föreslog centerpartiet att ungdomar upp till 26 år skulle undantas från arbetsrättslagstiftningen. Detta för att sänka trösklarna för unga att komma in på arbetsmarknaden. Om företag kan avskeda unga lättare, kan man också lättare anställa.
En annan grupp som drabbas av de rigida trygghetsrättigheterna i svensk arbetsrätt är småföretag. Om ett företag med tre anställda, utökar personalstyrkan med en person som visar sig inte passa in, kan det leda till ekonomisk katastrof för företaget. Därför låter småföretag bli att anställa. Alliansen borde befria företag upp till 10 anställa från arbetsrättens krav. Det skulle stimulera småföretag att växa, eftersom det kan ske med mindre risk.
En tredje liberalisering av arbetsmarknaden vore att inrätta ekonomiska frizoner i storstädernas betongförorter där andelen invandrare är hög, liksom andelen arbetslösa. Företag som etablerar sig här borde också befrias från arbetsrätten. Detta för att också här underlätta vägen in i arbetslivet.
Gemensamt för dessa åtgärder är att de inte ”drabbar” huvuddelen av väljarkåren. Åtgärderna sker på marginalen och nackdelen med försämrat anställningsskyddet vägs mer än väl upp av att människor som inte haft arbete kan få ett.
De här åtgärderna rubbar inte den fundamentala strukturen i ”den svenska modellen”. Men för att uppnå politikens högsta och viktigaste målsättning, fler i arbete, får man i vissa avgränsade snitt liberalisera systemet för att skapa nödvändig flexibilitet och sänkta trösklar in i arbetsmarknaden.
För att ytterligare tona ner det radikala i Alliansens samlade politik kan man lova att inte skära mer i bidragssystemen och inte dra ner på offentlig service. Dessa åtgärder kan behövas under lågkonjunktur.
På detta sätt skulle Alliansen behålla fokus på det övergripande målet, minskat utanförskap och fler i arbete, utan att framstå som alltför radikal.
Jag tror Alliansens uthållighet i budskapet om arbetslinjen, även om de konkreta åtgärderna skiftar, kan förstärka väljarnas uppfattning om regeringsduglighet. Oppositionen kommer att tala om social nedrustning och högerpolitik, men det kommer man att göra i vilket fall. Skillnaden är att om Alliansen inte gör något åt arbetsrätten kan oppositionen också anklaga regeringen för att inte nå målet om fler i arbete.

Frågan är vilket som är viktigast: att upplevas som mjuka, lagom och mitten, eller att nå resultat? Jag menar att det är viktigt att nå resultat. Men göra det på ett sätt som kan upplevas som någorlunda lagom.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Bobyggande visar marknadsekonomins förträfflighet

Ekot rapporterar att bostadsbyggandet kommer att öka — som en följd av lågkonjunkturen. Förklaringen är dels att byggarbeten blir billigare att utföra när konkurrensen om uppdragen blir lägre, dels att hyresbolagen har mycket pengar i kassan sedan man sålt av fastigheter som ombildats till bostadsrätter.
Alltså: ombildningen till bostadsrätter ger pengar till att bygga nya bostäder till rimliga hyror.
Så här fungerar en marknadsekonomi. Den är flexibel och skapar resurser som kan återinvesteras och komma fler till nytta. Och detta sker — vilket är så svårt för så många att begripa — just därför att ekonomin inte är toppstyrd och reglerad in i minsta detalj, utan får verka fritt och spontant efter människors behov.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Tre sorters ledarskap i kris

Helsingborgs Dagblad tar upp diskussion om det politiska ledarskapet så här i finanskrisens spår, Förväntningar kräver näring. I Sverige står en panikartad opposition, som vill dra i alla spakar på en gång och vräka ut åtgärder utan eftertanke för att visa ”handlingskraft”, mot en regering som tar det lungt och ”väntar och ser” för att kunna göra smarta insatser, men som pressas i debatten för att visa ”passivitet”.
En tredje väg är den som Barack Obama står för, menar tidningen:

I det amerikanska valet väckte Barack Obama förhoppningar och förväntningar. Sanningens ögonblick närmar sig för honom. Men han skapade onekligen förutsättningar som det går att arbeta med.

Men är det så? Obama har inte sagt någonting om uppoffringar, om krav eller svårigheter. Bara talat om ”hopp vi kan tro på”. Hur ska han kunna fatta rätt beslut, om ”rätt” också visar sig betyda tuffa beslut som kräver uppoffringar för Obamas väljare? Jag menar att Obama inte varit uppriktig i sin valkampanj.
Han talade inte om blod, svett och tårar, utan om gratis segrar. Det enda som behövs är att människor hoppas, ungefär som barn inför julafton.
Hur kommer hans väljare att reagera när han inte kan leva upp till det?
Nej, då tror jag mer på mannen som gjorde uttrycket ”blod, svett och tårar” känt (egentligen: blod, slit, tårar och svett), Winston Churchill. Hans ledarskap kännetecknades av brutal uppriktighet.
När man tittar på journalfilmer från andra världskriget svarar han ofta, på journalisternas frågor om när kriget kommer att vända i brittisk favör: ”jag vet inte”. Han utstrålade enorm kampvilja och inlevelseförmåga, samtidigt som han underströk svårigheterna. Och när den första vändningen kom i El-Alamein i november 1942, framförde Churchill sitt bevingade uttryck: ”Detta är nu inte slutet, inte ens början på slutet. Det är möjligen slutet på början.”
Jag tror på brutal uppriktighet som grunden för allt framgångsrikt ledarskap. Och nu när finanskrisens konsekvenser breder ut sig, vet vi inte vilka insatser från politiskt håll som är effektivast för att komma ur krisen så fort och lindrigt som möjligt. Då är det rätt att vänta. Naturligtvis bör regeringen förbereda alla de slags insatser som alla olika aktörer föreslår, inte minst investeringar i infrastruktur som kräver lång förberedelsetid. Men att sätta in motåtgärder innan man vet vad konsekvenserna blir, är inte gott ledarskap.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Thailands sköra demokrati står på spel

Återigen ser vi hur svenska medier ställer sig på diktaturkramarnas sida, de som vill störta den valda regeringen i Thailand. Medierna stod inte heller på irakiska folkets sida, utan på Saddam Husseins.
I Thailand har de fattiga bönderna röstat fram UDD till regeringsmakten, senast för 11 månader sedan. Men detta motsätter sig etablissemangen i Bangkok. Bekanta till mig som numera bor i norra Thailand rapporterar i mejl, när jag frågat om de störs av ockupationerna i Bangkok:

Nej, men vi störs i själen av att Thailand som stat håller på att falla sönder och släppa fram anarki. Jag har ingen aning om vad som kommer att ske. Kungen som vanligtvis brukar gå in och lösa upp spända lägen är gammal och sjuk. Han fyller 82 den 5 december och brukar då hålla ett långt tal till folket. Det verkar som om PAD [oppositionen som stöds av militär och flygplatsdemonstranter] vill slopa parlamentarismen och principen en man en röst till förmån för en sorts grupprepresentation där de fattiga = bönderna blir underrepresenterade. En kuslig tillbakagång.

Visst kan man, som läsare skriver, påpeka att korrutpionen är stor i Thailand och att viktigare än demokrati är att rättsstatens institutioner etableras. Men hur ska dessa institutioner kunna fungera som avsett om de införs av en överklassdiktatur som ser till sina intressen?
Jag menar att varje framsteg som kan tas för att stärka medborgarliga fri- och rättigheter ska tas. I olika länder kan det ske på olika sätt. Men att ta steg tillbaka bort från demokrati kan aldrig vara till fördel för friheten.
(Andra intressanta bloggar om , , , )