I Svenska Dagbladet har PJ Anders Linder gjort en vass analys av svensk konservatism, med anledning av senaste numret av Axess. Linder pekar på att de kulturkonservativa tidigare företräddes av besuttna och auktoritära krafter som var emot allt nytt. Men nu har något hänt, Kulturkonservatismens bästa tid är nu:
Fast nu ifrågasätts den radikala hegemonin av en kulturkonservatism som har skakat dammet av sig. När [Axess chefredaktör] Johan Lundberg och hans meningsfränder talar för Traditionen handlar det om vikten av att få tillgång till de gemensamma minnen och referensramar som utgörs av historia, klassiker och språk. Den nya kulturkonservatismen försvarar en idé istället för en [makt]position. Den går inte ut på kontroll utan på kunskap som väg till upplevelser, kommunikation och mänsklig utveckling. Friheten har blivit ett konservativt värde: en frihet som kan växa med studier, läsning och reflexion.
En del har förvånats över att jag lyfter fram konservativa perspektiv, eftersom jag är föga känd för att vara emot förändring. Tvärtom har jag ibland använt ord som revolution. Förklaringen finns i just det Linder skriver: friheten har blivit ett konservativt värde. För att kunna värna individen mot statens allt större maktanspråk på våra privatliv, krävs alternativ till staten.
Liberalismen har de bästa argumenten mot staten och för en fri ekonomi och därmed för välstånd. Men liberalismen erbjuder inte de sociala alternativ till staten som ett civiliserat samhälle kräver. Det sociala ansvarstagandet — solidariteten — i ett fritt samhälle kräver gemenskaper som bygger på moral, dygd och plikt. Ska vi kunna undvika statligt förtryck måste socialt ansvarstagande i civilsamhället ta över. Här har vi lärdomar att ösa ur, inte minst traditioner och kunskaper från tidigare generationer.
För att gemenskaper ska fungera krävs också identitet och tillhörighet. Här har de konservativa perspektiven något väsentligt att tillföra. Något som både socialism och liberalism saknar. Det är smärtsammt uppenbart nu när Rosengård och andra betongförorter sätter sig själva i brand, bara därför att man kan och därför att man inte känner någon som helst tillhörighet till det svenska samhället, dess traditioner och identitet.
Den kulturella hemlösheten skriker ut sin vanmakt.
Och det är socialismen som skapat denna rotlöshet. Denna totala avsaknad av gemenskap och civilsamhälle.
Jag menar att klassisk liberalism är överlägsen i det formella, i juridik och ekonomi. Men på det sociala området — i det informella, familjära, nära, mänskliga, tålmodiga, bräckliga, lojala, engagerade, solidariska — där är det konservatism som erbjuder intressanta svar i vår tid.
(Andra intressanta bloggar om politik, konservatism, kulturkonservatism, liberalism, nyliberalism, marknadsekonomi, kapitalism, frihet, moral, socialism,
kommunism, Rosengård, våld, identitet, invandrare, kravaller)