Ers majestäts olycklige Kurt och socialdemokratin

Så här i helgtider finns lite tid till att också läsa romaner. Nåja, ”dramadokumenetär” skulle man ha sagt om ”Ers majestäts olycklige Kurt” varit en film. Advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson har skrivit om en av 1900-talets värsta rättsskandaler: hur Kurt Haijby av socialdemokratiske politikern Torsten Nothin, i egenskap av Stockholms överståthållare, först låstes in på sinnessjukhuset Beckomberga (trots att chefläkaren ansåg honom frisk) och sedan skickades till Gestapo i Nazityskland.
När Haijby mot alla odds lyckades ta sig tillbaka till Sverige, bestämde socialdemokratiske statsministern Tage Erlander att Haijby skulle åtalas för utpressning mot kung Gustav V samtidigt som statsministern hemligstämplade den JK-utredning som låg till grund för åtalet. Sex års straffarbete blev domen.
Kurt Haijby framstår som en vandrande katastrof. Han tog inte ansvar för någonting, och följdaktligen begick han en rad felaktiga, oövertänkta och dumdristriga handlingar. Men det sätt som svenska staten behandlade honom på strider mot allt vad rättsstat heter.
Boken blir till en intressant skildring som pedagogiskt visar hur lätt statens Höga och Mäktiga kan begå rättsövergrepp. Och hur fega och undanglidande alla blir när Makten med berått mod gör dessa övergrepp, även om alla vet att det som sker är fel. Poliser, läkare, journalister, politiker, domare, advokater. Alla ger de omedelbart upp sin lojalitet mot det som är lag och rätt, om Makten sätter press på dem. Då är den enskilde medborgaren ett lätt byte för statens myndighetspersoner.
Fallet Haijby visar hur viktigt det är med maktdelning, att politiker inte kan styra och ställa över alla delar av staten.
I boken använder Torsten Nothin metoder som känns igen från diktaturer: låsa in obekväma på sinnessjukhus för att undergräva deras trovärdighet. Och han går tydligen så långt som till att försöka få Gestapo att mörda Haijby.
Men här ligger bokens stora svaghet. Som läsare vet man inte när författarna återger dokumenterade faktauppgifter, och när man fyller ut historien med rena fantasier. Särskilt Nothins ansträngningar att få Gestapo att mörda Haijby flyter ut i flera berättelser där läsaren inte vet var gränsen går mellan fakta och fiktion. Av källorna framgår att Haijby satt i Gestapos ”skyddshäkte” i Berlin (något som JK senare utelämnade). Och Hermann Göring blev ordensdekorerad av kung Gustav V på svenska ambassaden i Berlin i februari 1939. Men var det Torsten Nothin som låg bakom utmärkelsen för att smörja Göring så att han skulle ”ta hand om” Haijby?
Det vill jag se bevis på.
I romanens form passar denna misstanke in, eftersom den bygger på premissen att det är Torsten Nothin som bedriver utpressning mot kungen, inte Haijby. Men det finns tillräckligt med andra tecken som styrker den linjen, exempelvis att kungen flera gånger för fram Torsten Nothins namn som tänkbar statsminister.
Att också Tage Erlander utan att blinka satte sig över rättsstaten, förvånar mig. Så jag har idag sökt fakta i Erlanders dagböcker, som är en av källorna till romanen. Och mycket riktigt menar Erlander att offentlighet åt åtalsgrunderna ”kan vara lika farlig för partiet som fullständig mörkläggning”. (Dagboksnotering 12/5 1952)
Och det är Erlander som bestämmer att åtal ska väckas, vilket han erkänner i dagboken när han skriver om enskilt möte med kung Gustav VI Adolf (15/5): ”Jag redogjorde för vad jag ansåg borde göras: 1) åtal mot Haijby för utpressning, 2) hemligstämpling, 3) presskonferens”. Erlander skriver också att kungen inte önskade åtal.
Det är alltså socialdemokratin som driver på. Partiet bestämde vem som skulle åtalas här i landet. Domstolarna stod under partiets kontroll. Som i Sovjet.
Mycket av den här mentaliteten lever kvar i Sverige. Ingen i staten är beredd att offra sin egen karriär på att göra rätt. Man gör som man blir tillsagd.
Det är därför det är så viktigt att vi får tillstånd maktdelning i svensk grundlag. Åtminstone domstolarna måste stå fria och oberoende från politiska påtryckningar. Grundlagsutredningen tar i det nyss framlagda slutbetänkandet ett steg i den riktningen. Det känns bra.
Se recensioner i Ystads Allehanda, SVD, Sydsvenskan, DN, Expressen. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )