Month: December 2008

Barack Obama gör vänstern i Amerika allt mer irriterad. Det som verkligen fått dem att gå i taket är, som bloggen tidigare nämnt, att Obama valt pastor Rick Warren att leda bönen under presidentens installationsceremoni den 20 januari. Warren är den kristna evangelikala rörelsens nya stora namn.
Valet av honom får vänsterblaskan New York Times att hävda att Barack Obama börjar likna Bush. Inte nog med att Obama använder det politiska kapitalet som valsegern ger honom lika vårdslöst som Bush, Obama är lika besatt av att styrketräna som Bush och han har samma behov av att kontrollera budskapet som Bush. Frank Rich summerar:

Jag delar de höga förhoppningarna [på Obama]. Men för första gången smyger sig en nyans av Bush in i min Obama-dröm.

Den här artikeln har fått stor spridning i USA och citeras på många håll. Kanske blir inte Obama en så vänsterpräglad president som hans väljare hoppats på.
Michael Barone skriver i US News & World Report att Barack Obama kan ha Dwight Eisenhower som förebild, presidenten som fjärmade sig från partipolitiken och fattade sina egna beslut, Obama May Be an Aloof President. Obama har faktiskt inte ställt upp på partikamrater i deras kampanjer, så som exempelvis Bill Clinton ställde upp för att ge extra skjuts åt en senator eller kongressledamot. Obama har drivit sin kampanj, och lämnat partiet åt sidan.
I en ledare skriver Wall Street Journal att Barack Obamas ambition att bygga en bred koalition kan komma att stoppas av vänstern, The left’s intolerance of Rick Warren could slow Obama’s progress.
Under nästan 20 år har polariseringen mellan republikaner och demokrater blivit allt värre i Washington DC. Det har förgiftat stämningen och gjort gemensamma lösningar omöjliga. Partiföreträdarna har hatat varandra och försökt komma åt varandra med alla medel. Barack Obama vill lyfta sig över den giftiga atmosfären. Han kan lyckas i den meningen att han stillar striden mellan demokrater och republikaner, men istället kan det bli en intern uppgörelse inom demokraterna mellan mitten och den allt mer radikala vänsterflygeln.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, demokraterna,Obama)

Lawrence Summers var finansminister under Bill Clinton och kommer nu att bli president Obamas närmaste ekonomiske rådgivare i Vita huset. Han skriver i Washington Post att de politiska insatserna för att lösa den ekonomiska krisen måste rikta in sig på de långsiktiga målen, A Stimulus Must Aim for Long-Term Results.
Därför betonar han vikten av att skapa nya jobb: “En hörnpelare i Obamas plan är jobskapande”. Och han vänder sig emot det som är socialdemokratiska och vänsterpartistiska metoder, det vill säga anställa fler i offentlig sektor: “Obamas plan förespråkar inte nya offentliga jobb utan snarare investeringar som kommer den amerikanska allmänheten till del.” Summers talar med andra ord om investeringar i infrastruktur.
Han talar också emot det som hörts från vänsterhåll i Sverige, det vill säga allmänna konsumtionsstimulanser:

Vissa argumenterar, istället för jobbskapande och investeringar som gynnar tillväxten på sikt, om att vi borde fokusera på kortsiktiga insatser för att stimulera konsumtionen. Men den inriktningen har skapat de utmaningar vi nu står inför — och det är den inriktningen som vi måste avvisa om vi ska stärka medelklassen och ekonomin i längden.

Socialdemokratin & Co borde studera Barack Obamas ekonomiska politik lite närmare. Jag tycker Lawrence Summer låter mer som Anders Borg än som Thomas Östros.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, marknadsekonomi, tillväxt, kapitalism, alliansen, regeringen, Anders Borg)

Så är medierna åter ute i propagandakampanjer för mördarbandet Hamas. Det råder ingen som helst tvekan om att det är Hamas som står för våldet och tvingar fram Israel att svara. Men som vanligt utmålar sig palestinierna som stackars, stackars offer, något som västvärldens medier spelar med i.
Att våldet aldrig tar slut beror på att palestinierna anser att våld gynnar deras sak. Annars skulle man naturligtvis inte ta till det. Och de har ju rätt: så fort palestinier tillgriper vedervärdigt våld så får man omedelbart västvärldens okritiska sympatier och miljardregnet i bistånd ökar. Ju mer våld palestinierna tar till, desto starkare stöd och mer pengar får de.
Tacka faan för att palestinierna inte slutar använda våld mot Israel!
Det är Europa som håller konflikten igång. Det är Europa som i sitt dåraktiga stöd till terrorister och våldsverkare som hindrar fred.
Så fort västvärlden, och framför allt Europa, slutar att snyfta och skicka pengar och sympatihälsningar till palestinierna när de utför våldsaktioner, kommer våldet i Mellanöstern att upphöra.
Om Europa ställde upp på samma linje som USA skulle snart lugn råda. AP rapporterar i U.S. urges Hamas to cease rocket attacks on Israel:

— Förenta staterna fördömer starkt de upprepade missilattackerna mot Israel och håller Hamas ansvarig för att vapenvilan bröts i förnyat våld i Gaza, sa USAs utrikesminister Condoleezza Rice i ett uttalande.
— Budskapet från USA är att Hamas är en terrororganisation som avfyrar raketer in i Israel och de avfyrar dem också mot sin egen befolkning, sa Gordon Johndroe vid Vita husets säkerhetspolitiska råd. “Hamas har inte gjort något för folket i Gaza.”

Om Europas ledare lika tydligt tog ställning i konflikten, skulle våldet från palestiniernas sida bli meningslöst. Och om EU deklarerade att inte ett öre kommer att utbetalas i bistånd så länge våld förekommer i Gaza, skulle det upphöra. När ska Europa begripa det?!
Rubriken är hämtad från Mats Tunehags blogg, “It started with Israel striking back!”
(Andra intressanta bloggar om politik, utrikespolitik, USA, Europa, Mellanöstern, Mellanöstern, Hamas, Israel, Gaza, Palestina)

I Svenska Dagbladets söndagskrönika frågar PJ Anders Linder, Fler brott och kommunalrådet får gå:

Är poliserna ute och patrullerar, eller gör de alkotest utanför IOGT-lokalen?

Det är inte bara antalet poliser som avgör. Hur inkompetent polisen arbetar påverkar också förmågan att vara brottsbekämpare.
(Andra intressanta bloggar om politik, våld, polis, kriminologi, psykologi, kriminalitet, brott, kriminalpolitik, lag o rätt, fängelse, mord, moral)

Diskussionen om vilka de viktigaste händelserna under 2008 var fortsätter. I Sunday Telegraph menar man att en sådan var avslöjandet av global uppvärmning som en bluff, 2008 was the year man-made global warming was disproved:

Med lätthet var en av 2008 års viktigaste nyheter den om alla bevis som innebär vändpunkten för den stora världsomspännande paniken över global uppvärmning skapad av mänsklig aktivitet. Just när politiker i Europa och Amerika hade börjat anta de mest kostsamma och skadliga åtgärder politiker någonsin föreslagit, i syfte att motverka detta påstådda hot, har vinden vänt i tre viktiga avseenden.
För det första har temperaturen i hela världen sjunkit på ett sätt som varit helt oförutsett i de datormodeller som har använts för att skrämma upp befolkningen … Efter flera års utplaning i temperaturhöjningar har den globala temperaturen fallit skarpt nog för att ta ut alla höjningar under 1900-talet…
För det andra är 2008 året då varje anspråk på att tala om “vetenskapligt konsensus” om att global uppvärmning orsakad av människan kollapsade som ett korthus. Till slut … har hundratals av framstående forskare, inklusive några av världens mest ansedda klimatexperter, motsatt sig talet om “konsensus” vilket bara var ett politiskt påhitt …
För det tredje har bankkrisen och det faktum att den globala ekonomin hamnat i den värsta lågkonjunkturen på årtionden inneburit att den hårda verkligheten till slut krossat det självbedrägeri till drömmar som under så lång tid fångat politiker i väst. Senast märkbar tidigare denna månad i Poznan-konferensen, när 10.000 politiker, tjänstemän och “miljöaktivister” samlades för att förbereda efterföljaren till Kyotoavtalet i Köpenhamn: panikslagna politiker vaknar upp till verklighetens realiteter om att världen inte har råd att “bekämpa växthuseffekten” på det sätt som man gladeligen talat om under godare ekonomiska tider.

Det sista är väl inget argument. Om en klimatkris stod för dörren, är ju inte ekonomisk konjunktur ett motargument. Men de två första skälen är tunga nog: datamodellerna som varnat för växthuseffekt har fått fullständigt fel och forskare vågar nu säga som det är: miljöpanelen IPCC är en politisk överenskommelse, inte vetenskaplig.
Den som under 2009 vill bli tagen på allvar i miljödebatten måste utgå från dessa två faktum. Återstår att se om svenska politiker begriper det, eller om de fortsätter tro på en datamodell som visat sig totalt värdelös och fortsätter blunda för forskare som är kritiska.
(Andra intressanta bloggar om politik, miljö, klimat, växthuseffekten, global uppvärmn, klimathotet, klimatförändring, klimatförändringar, klimatpolitik)

Jag läser på mammas dator i Göteborg, dagens SVD-kolumn av Thomas Gür, Familjen som en subversiv inrättning:

Som en förmedlare av värderingar mellan människor och generationer är familjen en oöverträffad institution. Politiska läror som propsar på en vidsträckt stat och offentlighet har alltid haft ett ont öga till familjen och sökt finna vägar att kontrollera den – från Platons Staten , där barnen är statens egendom, till Stalins hyllande av barn som angav sina föräldrar, från Mussolinis medaljutdelning till flerbarnsmödrar till Kinas ett-barns-politik. De politiker som i Sverige önskar familjens död verkar alltså i en gammal och skändlig idétradition …
Samtidigt är familjen en av de viktigaste av de gemenskaper som gör oss till mer än bara fria och självständiga individer utan några band till omvärlden. Den förser oss med meningsskapande relationer med annorlunda bindande element än våra affärsmässiga förbindelser …
Och att på så sätt upprätthålla och stärka familjens ställning, är att stärka de mänskliga gemenskaperna på bekostnad av det offentligas, statens och institutionernas makt. Det är att skapa mer andrum.

Ja, jag skulle vilja gå så långt som till att säga att styrkan i dessa band avgör graden av civilisation. Om vi är trygga och älskade i den lilla världen, då kan vi möta den stora världen mindre konfliktfyllt och i större harmoni.
(Andra intressanta bloggar om politik, civilsamhälletk, familjepolitik, familjen, välfärd, social nedrustning, frihet, individualism, socialt+entreprenörskap, feminism)

Skälet till ofreden i Mellanöstern ligger på palestinier som aldrig haft fred som mål. Man avfyrar tusentals raketer in över Israel från Gaza. Inget land på jorden skulle acceptera den här formen av daglig aggression, men ändå ställs just det kravet på Israel.
Men nu får palestinierna betala för sitt våld. Reuters rapporterar att palestinska raketer avsedda för Israel istället slog ner i Gaza och dödade palestinska barn, Palestinian rocket kills 2 Gaza girls:

En missil som avfyrats av palestinier på fredagen slog ner i ett hus i Gaza och dödade två palestinska systrar fem och 13 år gamla, säger palestinsk sjukvårdspersonal.

Först den dag då palestinier agerar för fred och slutar upp med all aggression mot Israel kan någon som helst fred uppstå. Ännu har den dagen inte sett ljuset, inte någon gång sedan 1948. Därför är detta den längst pågående konflikten i världen.
Först när palestinierna och länderna i regionen accepterar Israels existens kan en fred uppnås. Så enkelt är det.
(Andra intressanta bloggar om politik, Israel,Palestina, fred, Mellanöstern)

Inför nyåret är det läge att blicka tillbaka på året som gått. En som redan gjort det är Gideon Rachman i Financial Times, What we will remember from 2008.
Han gör följande lista över fem-i-topp:
– Lehamn Brothers kollaps (finanskrisen)
– Barack Obamas seger
– Rysslands invasion i Georgien
– OS i Kina
– Oljeprisets fall
Jag tycker inte OS platsar i listan. Däremot skulle jag sätta upp terrordådet i Bombay. Det var första tecknet på att fundamentalisterna känner lättnad över att president Bush snart ska avgå, och att väst åter kan bli inriktat på eftergiftspolitik mot våldsverkare. Rachman nämner terrordådet men tar inte med det eftersom vi ännu inte sett några ytterligare konsekvenser av det. I dag framstår det som en isolerad företeelse, menar han.
Men i Pakistan har talibanerna höjt rösten och hotar döda alla flickor som går till skolan, något som London Times rapporterar denna julhelg: Taleban threaten to blow up girls’ schools if they refuse to close. Fundamentalisterna försöker flytta fram sina positioner, och i Pakistan finns kärnvapen som kan hamna i fundamentalisternas händer.
PS.
Om några dagar är det väl dags att sätta samman en lista över viktigaste händelserna i Sverige under 2008 – därför tycker jag du som läsare ska mejla (dick[a]erixon.com) in vad du tycker bör vara med på listan.
(Andra intressanta bloggar om finanskris, Barack Obama, Ryssland, Georgien, säkerhetspolitik, utrikespolitik, försvarspolitik, OS, MR, demokrati, oljepriset, Bombay, Pakistan, terrorism, islamism, frihet, >)

Det mesta är väl sagt om julen och vad vi kan och bör använda den till, men i år har nog Jimmy Fredriksson i Göteborgs-Tidningen sammanfattat det bäst, Göra sin plikt?

Men när de kommersiella hysterikerna försöker få oss att tro att vi genom att köpa en ny platt-tv varje jul inte bara blir lyckligare utan också bidrar till landets ekonomiska framtid, då finns det all anledning att dra öronen åt sig.
Den reaktionen kan med fog upprepas när den motsatta sidan – klimathysterikerna – försöker få oss att avskaffa all konsumtion överhuvudtaget för att den genererar växthusgaser och utarmar jordens resurser.
Vanliga hederliga medborgare vill nog helst ha ett mellanting.
De vill inte köpa en massa onödiga prylar och dyra kläder bara för att rädda landet och de tror inte att de kan rädda planeten genom att vrida historien 100 år tillbaka i tiden. De vill ha lugn och ro, träffa släkt och vänner, få tid med familjen, äta gott och länge och kanske gå på mellandagsrea om det inte är för mycket folk.
En lagom jul.
En sådan vill vi ha!

Just så. Exakt så.
(Andra intressanta bloggar om jul, finanskris, klimat, god jul)

Kanske trodde Caroline Kennedy, dotter till president John F Kennedy, att hon skulle få Hillary Clintons plats i senaten serverad på en silverbricka, så fort hon bad om den.
Men allt fler demokrater i New York har irriterats över hennes anspråksfulla uppträdande, rapportrar New York Times i Resistance to Kennedy Grows Among Democrats:

Motstånd mot Caroline Kennedy har vuxit framr bland demokratiska politiker i takt med att hon ökar trycket för att få efterträda Hillary Clinton i senaten. Guvernören David Paterson har blivit irriterad över uttalanden om att valet av henne är oundvikligt, enligt en källa, och andra ledande partiföreträdare ställer sig frågande inför hennes nära band med New Yorks borgmästare Michael Bloomberg, som vann valet som republikan men nu är oberoende.
Guvernören är frustrerad eftersom han anser att han givit Kennedy chansen att demonstrera sina politiska kvalifikationer, men att hennes rådgivare istället utnyttjat tillfället att sprida en uppfattning om att senatsplatsen redan är hennes. Guvernören anser att det är ett försök att pressa in honom i ett hörn.

Dessa hårdhänta takter känns igen från den äldre Kennedygenerationen. En Kennedy SKA ha det man anse tillhör honom/henne. Vi får se om den attityden fungerar på 2000-talet.
(Andra intressanta bloggar om USA, USA-valet, demokraterna, Kennedy)