Month: August 2008

Det är uppenbart att Obama-kampanjen är panikslagna över John McCains val av Sarah Palin som vice. Trots att hon skulle bli USA:s första kvinnliga vicepresidenten om McCain vinner, har Obama i helgen gått ut med valreklam som har rubriken “Ingen förändring” (No Change). Man fortsätter också tricket att koppla McCain till Bush, men amerikanska folket har inte svalt det eftersom de känner McCain och vet att han går sin egen väg. När man säger att McCain röstat med Bush i 90 procent av besluten beror det på att de flesta beslut i senaten sker i enighet, så Obama har också röstat i hög grad med Bush.
Så här ser Obama-kampanjens trista och fantasilösa valreklam ut:
httpv://www.youtube.com/watch?v=GV_uryFRPjY
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, McCain, Obama, Sarah Palin)

För en gång skull instämmer jag helt och hållet i Expressenredaktören Anna Dahlberg, när hon skriver, Hatten av för Bildt:

Det är när det bränner till som de tunga politikerna skiljer ut sig från de lättviktiga. . . Man kan tycka vad man vill om den impulsive georgiske presidenten Saakasjvilis omdöme, men vad Ryssland har visat i veckan är att man är beredd att hugga ut delar av grannländernas territorier om dessa sätter sig upp mot Kreml. Det är ett livsfarligt prejudikat, som kan komma att användas även mot andra länder . . .
Carl Bildt inser detta bättre än de flesta. Han har under veckan avfyrat den ena rykande ordsalvan efter den andra mot Ryssland. I en intervju i ansedda Financial Times kallade han idén om ett självständigt Sydossetien för “ett skämt”: “Vi talar om ett smugglarparadis med 60000 invånare finansierade av den ryska säkerhetstjänsten.”
Det är ett befriande klarspråk renskrubbat från allt diplomatiskt finlir.

Såväl i Europa som inom vänstern i USA finns röster som på fullt allvar hävdar att Ryssland ska belönas för sina övergrepp, genom att sänka tröskeln för Rysslands inträde i WTO. Det vore ingenting annat än ett nytt München 1938, en inbjudan till Ryssland att invadera Baltikum och andra före detta sovjetrepubliker.
Tänk att så många vägrar lära av historien.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, MR, frihet, demokrati, EU, EU, Georgien, Ryssland)

I New York Post gör Kirsten Powers flera intressanta iakttagelser om hur vänstern låter reptilhjärnan styra kommentarerna om republikanernas kvinnliga kandidat till vicepresident, A Brilliant Trap makes Dems the Male Chauvinists:

Är hon en chansning? Helt klart. Men det är Barack Obama också. Han har, även om han står högst upp på valsedeln, avfärdat erfarenhet som ett krav för ledarskap.
I detta läge är Sarah Palin okänd, så det är omöjligt att göra ett välavvägt omdöme om henne. Men lyssnar man på Obamas supportrar som med indignation talar om hennes brist på erfarenhet är lite väl mycket. Var fanns de när Obama, med två år i senaten, deklarerade att han ställer upp i presidentvalet?
En Obama-supporter bloggade, “Genom att välja en okänd, otestad guvernör i Alaska med två år i ämbetet följer John McCain en lång rad risktagande män som kastat tärningen för en skönhetsdrottning.” . . .
När CNN diskuterade om det lämpliga i att Palin accepterar detta uppdrag när hon har småbarn, ryckte Dana Bash in och påpekade det osannolika i att man ställt den frågan om det varit en manlig kandidat.
Jag undrar om detta inte är en fälla. McCain lyssnade och registrerade hur Obamas folk förolämpade Hillary Clinton på det sätt man behandlade henne. McCain måste ha vetat att dessa Obama-supportrar inte kan behärska sig och att valet av Palin skulle avslöja deras värsta instinkter.
Också en annann fälla lurar Obama-kampanjen att tala om erfarenhet. I de första kommentarerna hävdas det att McCain begått ett grovt misstag eftersom valet av Palin helt och hållet fört bort frågan om erfarenhet från debatten. Men det omvända har ju skett: betydelsen av erfarenhet toppar ju plötsligt dagordningen.
Ju mer demokraterna klagar på den, desto mer kan republikanerna returnera frågan till dem och säga: “Om ni är så angelägna om erfarenheten hos en vicepresident, hur är det med erfarenheten hos presidentkandidaterna?”

Exakt. Demokraterna går i fällan och gör bort sig. Vänstern visar sig sexistisk, gubbig, elak, inskränkt och korkad.
I vår tid får kvinnor klä sig sexiga utan att de ska behöva räkna med att bli våldtagna. Varken bokstavligt eller politiskt. Här har Barack Obama och vänstern uppenbarligen inte hängt med. (Omslaget med Sarah Palin i Vogue var inte äkta. Hennes möte med trupperna ovan är dock det)
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, McCain, Obama, Sarah Palin)

Det nyaste politiska modet i den anglosaxiska världen kallas liberal paternalism. Flera svenska partier kommer säkert att försöka ta till sig idéerna. Var redo! Jag beskriver detta nya fenomen i Captus tidning, Liberal paternalism är en trojansk häst (först publicerad i Frihetsjournalen):

Efter socialism och socialliberalism har en ny variant av politiskt förmyndarskap blivit högsta mode såväl i Europa som i Nordamerika. Den kallas liberal paternalism och går ut på att knuffa medborgarna i ”rätt” riktning, snarare än att förbjuda och straffa.
Självklart är detta ”mjuka” förmynderi bättre än det hårda – lagförbud– men kvar är grundtanken: politiker vet bättre hur människor ska leva än människorna själva.
Tankarna kommer från den akademiska världen, från forskningsfältet som kallas ”Behavioural Economics”. Beteendevetenskap tillämpad på ekonomi.

När jag tänker efter, har vi kanske här förklaringen till den nuvarande politiska vågen som går ut på att alla söker sig till mitten. Vi har nått en ny nivå på medvetandet om hur människor kan manipuleras, så tydliga ideologier som står emot varandra behövs inte längre. Eller?
(Andra intressanta bloggar om politik, skatter, ekonomi, behavioural economics, liberal paternalism, liberalism, förmynderi)

Vestmanlands Läns Tidning påpekar något som inte kan uttryckas för många gånger i dessa tider då många vill leva på bidrag och försörjas av andra, Välfärden regnar inte över oss från himlen, den måste vi tjäna ihop till. I en ledare skriver man att Alliansregeringen har ett fast grepp om statskassan och målmedvetet skapar bättre strukturer som får fler i arbete:
:

Att Sverige är på väg åt rätt håll märks också på skattetrycket. Det är på väg nedåt, sakta men säkert. Länge var Sverige ohotad världsmästare vad gäller skattetryck. Men nyligen passerades vi med någon tiondels procentenhet av grannlandet Danmark. Den ledartröjan avstår vi gärna från. Det är en utveckling som måste fortsätta. Vi har fortfarande långt kvar till huvudklungan av europeiska länder. Men vi rör oss i rätt riktning.
Ett glädjande tecken på att Sverige är på bättringsvägen är att sjukfrånvaron fortsätter att minska. Det bidrar också till att fler kommer i arbete. Och ju fler som jobbar desto bättre ser Sveriges framtidsutsikter ut. Det är nu vi måste rusta oss för att klara framtidens utmaningar

Ja, här finns Alliansens bästa kort inför nästa val: goda ekonomiska fundamenta, som gör att Sverige klarar en konjunkturnedgång betydligt bättre än under socialdemokratiska regeringsperioder.
Regeringsduglighet ligger främst i hur man hanterar ekonomin. Men enbart ekonomisk regeringsduglighet räcker inte. Alliansen måste också erbjuda politik för framtiden. Här har Alliansen lika mycket att bevisa som Mona Sahlin.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, moderaterna,
centern, folkpartiet, kristdemokraterna, alliansen, regeringen)

Skribenten Christer Isaksson, fd medarbetare åt Ingvar Carlsson, har skrivit en bok om en svensk politikers karriär, I väntan på Mona Sahlin. Den kommenteras i Nya Wermlands-Tidningen, Vad vill Sahlin med politiken?

Det är som Isaksson skriver många inom Rörelsen som hoppas på Sahlin. Men fram tills nu har hon inte visat tecken på att bli en nydanare med visioner. Och de frågor som nu ställs blir inte lättare att besvara längre fram. Till bilden av Mona Sahlin hör förstås att hon inte valdes för att vända upp och ner på partiprogrammet. Hon valdes därför att många trodde och tror att hon kan hålla ihop socialdemokraterna och Rörelsen bäst. Och det gör man inte genom att förnya och utmana.

Den analysen tror jag på. Hon ligger lågt eftersom hon inte har mandat att förändra. Hon ska föra fram arvet efter Ingvar Carlsson/Göra Persson i valet 2010. Inget nytt. Utan det gamla vanliga.
Frågan är om svenska folket verkligen vill ha det, 1900-talets politik på 2000-talet. Alliansen står ju inte för särdeles mycket förnyelse de heller, men nog är det mer än Monas Rörelse.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin)

Tyska veckomagasinet Die Zeit hävdar i artikelserie att dagens ungdom strävar efter snabb och enkel framgång och omedelbar tillfredsställelse — hedonism — snarare än efter politisk revolution. Detta kommenterar Helsingborgs Dagblad på ledarplats, Det är rätt att göra uppror:

Men det tilltagande ointresset för politik och ungdomsförbund och bristen på generationsbetingad uppstudsighet i sig, är ingen bra kombination. Till viss del beror aningslöshetens attityder på att auktoriteter förlorat sitt utpräglat auktoritära ansikte. Vem ska man ta strid mot? Återstår således för många att resignera och ägna sig åt livet i den varma, ombonade privata sfären.

Här gör tidningsredaktörerna det vanliga socialistiska/kommunistiska felslutet. Det finns inga likhetstecken mellan godhet och politiska krav på statliga ingripanden, eller mellan egoism och engagemang i det privata civilsamhället.
Jag ställer inte upp på slutsatsen att människor bara kan fatta goda beslut om det sker kollektivt i staten, medan människor om de får fatta beslut i vardagen, i familjen, med automatik blir onda som djävulen själv.
De som vill ha statliga beslut — som nu när socialdemokraterna anser sig bättre än föräldrarna veta vem som ska ta föräldraledigt — är har inte mindre onda än de som vill att människor själva ska kunna styra sina liv. Tvärtom. Jag anser socialdemokrater och andra politiker som vill gå in och diktera vardagen för medborgare har hävdelsebehov av gigantiska proportioner och kanske mer än något annat behöver egen terapi för storhetsvansinne, narcissism.
De som däremot vill ha makt över sitt eget liv, som vill kunna spara en del av en lägre beskattad lön för att så långt som möjligt själva kunna klara en oväntad kris utan att ligga andra till last, är ytterst hedervärda medborgare enligt min mening.
Jag förstår att Helsningborgs Dagblad vill se uttryck för solidaritet och gemenskap. Ett civiliserat samhälle kännetecknas att man ställer upp på dem som hamnar i kris. Problemet är att Sverige under 1900-talet likställde denna solidaritet med staten. Men det var möjligt bara så länge Sverige var ett extremt homogent samhälle där alla hade samma syn på livet och gjorde samma prioriteringar om vad som var viktigt. Så är det inte längre.
Nu finns väldigt olika livsmål hos medborgarna. Det svenska samhället är inte längre homogent. Och då kan inte staten längre tillgodose den ökande mångfald av olika prioriteringar om vad som är viktigt som medborgarna gör.
Vi måste återupptäcka det civila samhället där människor är solidariska på olika sätt och utifrån de olika livsstilar som nu präglar samhället. Genom frivilliga gemenskaper kan samhörighet och stöd skapas som kännetecknar ett varmt och välkomnande samhälle. Det handlar om sociala nätverk som inte syns i — och framför allt inte lyder under — den officiella politiken inom staten.
Så: istället för att gräma sig över att dagens unga inte i politiska partier vill votera om vilket liv de ska tvingas leva, borde Helsingborgs Dagblad och alla vi andra se möjligheterna som de nya tiderna ger att bygga nya gemenskaper, föreningar och folkrörelser. Vi borde minimera staten och uppmana medborgarna att organisera sig så att man skapar ett engagerat civilsamhälle.
(Andra intressanta bloggar om politik, samhälle, solidaritet, gemenskap, folkrörelse, folkrörelser, social nedrustning, föreningsliv, socialen, försäkringskassan, utanförskap, välfärd, samhällsengagemang, företagande, entreprenörskap)

Libertarianska magasinet Reason har gjort en valfilm som driver med demokratiska partiets och fackföreningarnas hårda motstånd mot frihandel och ständiga anklagelse om att företagen flyttar amerikanska arbeten utomlands.
Så här lyder motiveringen till reklamfilmen: “Vi vill att Barack Obama genomför bästa tänkbara kampanj, men vi vill att han gör det genom att använda amerikanska skådespelare, inte billiga importer från utlandet! Sponsrad av C.A.B.A.J. (Creative Artists for Barack and American Jobs)”
httpv://www.youtube.com/watch?v=cA-tCz03phk
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, McCain, Obama, frihandel, humor, satir)

John McCains val av kandidat till vicepresident har skakat om amerikansk politik. Många är chockade, särskilt vänstern. De flesta uttrycker stor glädje och alla säger att det här valåret liknar inget annat.
Nyfikenheten på Sarah Palin är stor. Här är en översättning av en AP-artikel som presenterar hennes man, Husband of veep choice is snowmobile racer:
ANCHORAGE, Alaska – Han är känd som en älskvärd make och grovarbetare som ställer upp på sin fru när hon tar sig an en historisk uppgift i politiken. Men Todd Mitchell Palin kan också göra anspråk på prestationer bortom sitt äktenskap med Alaskas guvernör Sarah Palin, den överraskande republikanske vicepresidentkandidaten.
Todd Palin arbetar på oljefälten och som yrkesfiskare och han kallas kamratligt för Alaskas “first dude”. Han börjde på college men tog aldrig examen, men kan ta hand om folk ur sofistikerade cirklar och höll i början av månaden en bjudning för fem av Alaskas tidigare första damer. Denne fembarnsfar har fyra gånger vunnit världens längsta och mest krävande snöskotertävling. Det är en sport som denne 43 årige alaskabon, med eskimåbakgrund, är så passionerat intresserad av att han fortsatt tävla även efter det att hans fru blev guvernör 2006.
I årets upplaga av den 320 mil långa Iron Dog-tävlingen försökte Todd Palin och hans partner försvara förra årets seger när han bröt armen i en krash. Det var över 60 mil till målet, men han vägrade att bryta och de kom i mål som fyra, påhejade av guvernören.
“Det är inte ovanligt att tävlande ger upp även utan att ha brutit armen”, säger tävlingsledaren Laura Bedard. “Det här säger en hel del om hans karaktär.”
Todd Palins image som en schysst kille har ifrågasatts efter bråk mellan Sarahs syster och hennes frånskilde man. Todd Palin ska ha talat med den frånskilde mannens chef, men han säger att han aldrig krävt att mannen skulle avskedas.
Och även om han är en riktig tävlingsmänniska så hjälpte han i förra årets Iron Dog-tävling en tävlande som brutit revbenen till nästa checkpoint innan de återtog jakten på segern i tävlingen, säger Laura Bedard.
Alaskabor som AP talat med och som känner familjen beskriver Todd Palin som en tystlåten familjefar som inte är det minsta förändrad av hans frus snabba politiska karriär. Han är inte den som skryter om sina segrar i Iron Dog heller, säger Vickie Aber.
“För honom är det som en vanlig dag”, säger hon och tillägger att om Palin hamnar i Vita huset skulle hon ändå inte bli överraskad om han ställer upp i snöskotertävlingen igen.
Todd Palin har Eskimåbakgrund och föddes i västra Alaska. Han mötte sin blivande fru på en baskettävling i high school. Men de gifte sig borgerligt. “Vi hade ett dåligt år i fisket, så vi hade inga pengar”, berättade Todd Palin för AP förra året. “Vi beslöt att gå till rådhuset och spendera 35 dollar.”
Familjen bor i den lilla staden Wasilla, där Sarah varit borgmästare under två perioder, och i guvernörens recidens. I hushållet blir det Todd som tar hand om matlagningen, betalar räkningar och skjutsar barnen till basket- och fotbollsträningar.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, McCain, Obama, Sarah Palin)

Obamas chefstrateg David Axelrod skryter gärna om att han såg till att TV-serien West Wing (Vita huset) fick en presidentkandidat ur en etnisk minoritet. Karaktären Santos, med latinamerikanska rötter, skapades av Eli Attie som blev manusförfattare under de senare säsongerna av serien, efter det att han varit talskrivare åt Al Gore.
David Axelrod har berättat att TV-serien underlättade för Barack Obama att sälja in sin strävan att bli demokraternas presidentkandidat. I TV-serien ställs Santos mot en äldre, frispråkig och tuff republikan. Så har det ju blivit i verkligheten också.
Men där stannar nytänkandet för manusförfattarna. Karaktären Santos väljer en äldre vit och erfaren man som sin vicepresident. Barack Obama följer manuskriptet genom att välja Joe Biden, men John McCain låter sig inte ledas av Hollywood. Till skillnad från TV-seriens republikan, som väljer en medelålders man från sydstaterna, väljer McCain en tuff kvinna från Alaska som älskar att fiska, jaga och köra snöskoter.
McCain övertrumfar David Axelrod och Hollywood.
Och i TV-serien Vita huset vinner demokraten Santos. Också där kan Hollywoods bristande fantasi komma till korta. Verkligheten överträffar inte sällan dikten. McCain och Palin intar det riktiga Vita huset.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, McCain, Obama, Sarah Palin)