Month: January 2017

Här några galna eller tankeväckande uttalanden i medieflödet.

Hoppet är de unga. Millenniegenerationen. De skulle kunna vara redo för socialism. För lösningen är socialism.

Journalisten Loretta Napoleoni intervjuas av Dagens Nyheter i mycket lång idoldyrkande artikel

Han gör det han sa att han skulle göra. Och han genomför det med en himla fart. Vi får se vad han gör nästa vecka.

EU-kommissionär Cecilia Malmström tycker det är jobbigt med handlingsinriktade politiker som Donald Trump

För en sak kan vi vara tämligen säkra på: Den som vill få något uträttat i Washington DC framöver kan inte komma tomhänt till bordet.

Ledare i Expressen efter installation av ny president i USA

Ökningen av kvinnors otrygghet är den största som uppmätts av svenska Brottsförebyggande rådet. Men vi kan ju skryta med en feministisk regering.

Paulina Neuding i amerikanska Weekly Standard

Men vi har älg, Europas enda storviltsjakt i hisnande stora marker med exotiska mossar och öronbedövande tystnad. [Är] det en muta att dela med sig av en kultur som svenskarna oftast inte betalar för?

PM Nilsson i ledarkommentar i Dagens Industri om mututredning mot förre finansministern Anders Borg och företagsledare.

Makthavarna sprider falska nyheter kring frihandel i allmänhet, och om innebörden av Brexit i synnerhet. Man vill framställa det som brittiska folket agerar protektionistiskt och vill avskärma sig från Europa och världen. Men det kan bli precis tvärtom.
Det visar en aktuell rapport framtagen av liberala parlamentariker i Australien, med förre premiärministern Tony Abbott i spetsen. Guardian rapporterar i Tony Abbott calls for ‘absolutely free’ trade between Australia and UK :

Abbott skriver att Storbritanniens beslut att lämna EU inte var en röst mot frihandel, “eftersom EU har agerat som ett protektionistiskt block mot handel med dem utanför”.

Är det några som kan granska EU utifrån så är det ju Australien. Och han föreslår en radikalt ny frihandelspolitik:

Abbott uppmanar Storbritannien och Australien att eftersträva ett “one-page-free-trade-agreement” när Storbritannien inte längre hålls tillbaka av det “bakåtsträvande och byråkratiska Bryssel”.

Ett handelsavtal på en enda sida, istället för de tegelstenar som numera brukar ta form fram, betyder frihandel utan undantag. Varuhandel helt utan tullar och kvoter. Abbott påpekar att två länder knappast kan bli mer likasinnade när det kommer till språk, värderingar och historia.
Jag tycker den sista poängen är viktig. Frihandel kräver någorlunda lika värderingssystem och normer för att fungera rättvist. Abbott vill vidga detta frihandelsavtl mellan två länder till att omfatta brittiska samväldets länder som Kanada och Nya Zeeland och sedan andra som respekterar västvärldens fria ekonomier.
Här har vi ett intressant alternativ till EU och andra så kallade “frihandelsavtal” men som innebär ökning av regelverk och byråkrati.
*
Se också: Financial Market Reader i Tony Abbott’s radical ‘one-page’ plan, Australian i Tony Abbott urges open slather post-Brexit trade with UK, Daily Telegraph i Abbott: Brexit should mean zero tariffs trade deal.

Hos SVT-Opinion publicerar jag en artikel om kriget mellan massmedierna och USA:s nytillträdde president: ”Trump ställer massmedierna vid de åtalades bänk”:

För honom är det inte en fråga om publiksiffror, utan om hur massmedia agerar och rapporterar ur en konsekvent partisk utgångspunkt.
För vanliga politiker skulle det vara otänkbart att angripa massmedierna för en sådan detaljfråga som ett foto, men Tom Barrack förklarade i Meet the Press att Trump är uppslukad av både stora frågor och detaljer.
Han är konstant fokuserad och vill ha en schysst rapportering.
Att en politiker på detta sätt startar krig med de etablerade massmedierna är något helt nytt. Ingen har kunnat göra det förut, då inte sociala medier och andra informationskanaler fanns. Men nu finns alternativa vägar att nå ut till allmänheten.
Det ökar valmöjligheterna för politikerna, samtidigt som etablerade medier behöver tänka över sin strategi.

Ett skäl till att jag i vissa avseenden ser Trump som en frisk fläkt är att han tar denna strategiska strid om hur olika aktörer i det offentliga rummet skildras. Länge har massmedierna fått sätta dagordningen. Man har varit kungar över det offentliga rummet.
Men i takt med att medierna blivit mer partiska i sin agendasättande journalistik där redaktioner blir kampanjorgan för en viss uppfattning eller viss politisk inriktning (vänster) har allt större del av allmänheten slutat lita på medierna. De förmedlar inte längre fakta, utan partsinlagor.
Det är denna utveckling som Donald Trump nu med dunder och brak utmanar. 
Eftersom han har sitt twitterkonto är han inte beroende av massmedierna som dörrvakter till offentligheten. Han kan gå runt medierna och nå väljarna, folket för att bilda opinion direkt.
Det burdusa och aggressiva tonfallet mot medierna hade inte fungerat för några år sedan, men i takt med att allt fler som inte är vänster lagt märke till att medierna försöker “uppfostra” sina läsare och tittare har motviljan och irritationen över medierna laddats upp. Trump släpper lös den frustrationen, och halva befolkningen känner igen sig i hans anklagande beskrivning av medierna. Det är därför hans oortodoxa agerande fungerar.
När medierna slutat rapportera fakta med konsekvensneutralitet (alltså inte bry sig om huruvida en viss nyhet gynnar SD eller något annat parti) har massmedierna gjort sig till propagandister. Det är en helt annan roll än den massmedier förut hade när man kunde göra anspråk på tillförlitlighet och förtroende. Det är detta rollbyte som Donald Trump avslöjar. Han är grabben som ropar att “kungen är naken!” 

När SVT:s Rapport tar upp den senaste kontroversen mellan medierna och president Trump, om hur många som följde installationsceremonin i fredags, säger SVT:s utsände i Washington:

– Det här är struntsaker, men vad händer när siffror istället handlar om faktiska siffror som har betydelse, om hur många som är arbetslösa, hur många som är sjukförsäkrade, om hur många människor som har dödats i en terrorattack, när USA:s president står inför media och säger totalt fabricerade saker nu, hur ska media då kunna lita på dom när det verkligen gäller?

Svaret avslöjar en viktig orsak till kriget mellan Trump och medierna: medierna tror att de har beslutanderätt över vad folk ska tycka om politiker som Trump. Men det är inte medierna som ska avgöra – det ska folk själva avgöra!
Medierna ska inte vara aktörer, domare, aktivister eller debattörer i politiken, de ska inte ens vara recensenter av politiker. Media ska rapportera – och överlåta åt mediekonsumenterna att fatta sina egna beslut.
Agendajournalistik som blivit kampanjjournalistik är ett växande hot mot demokratin. De håller på att inta rollen som Pravda hade under sovjetkommunismen. Tidningen Pravda (“sanning” på ryska) förmedlade vad ryssarna skulle tycka.
Det gick inte så bra. Ingen trodde på vad som där stod. Nu går svenska och västerländska medier i samma fotspår. De kommer att få uppleva samma öde som Pravda. Ingen kommer att bry sig om vad de förmedlar. Det är ändå bara tillrättalagda tyckanden av personer som inte har någon rätt att lägga någonting av verkligheten tillrätta. I en demokrati är det medborgarna själva som ska ha friheten och ansvaret att bestämma, inte media.

Talet hade ett tema som inte är brukligt: nye presidenten kritiserade Washingtons mäktiga eliter och lovade småfolket deras lojalitet.
När Donald Trump idag höll sitt installationstal vände han upp och ner på den vanliga politiska retoriken, The Carnage Stops Right Now; From This Day Forward It Will Only Be America First:

Idag överför vi inte bara makten från en regering till en annan, eller från ett parti till ett annat – vi överför makt från Washington DC och ger den tillbaka till er, amerikanska folket. Alltför länge har en liten grupp i vår nations huvudstad skördat frukterna av makten medan folket har fått bära kostnaderna. Politiker i Washington har levt i överflöd, medan jobben försvann och fabrikerna stängde. Etablissemangen har skyddat sig själva, men inte medborgarna i vårt land. Deras segrar har inte varit era segrar. Deras framgångar har inte blivit era framgångar.

I Studio Ett sa Carl Bildt att Trump inte nämnde den fria världen, vilket är rätt. Trump talade om friheten i Amerika:

Det är dags att minnas gamla visdomsord som våra soldater aldrig glömmer, att oavsett om vi är svarta, bruna eller vita blöder vi samma röda blod som patrioter. Vi alla uppskattar samma ärorika friheter, och vi saluterar alla samma amerikanska flagga.

Han talar om frihet för alla amerikaner oavsett bakgrund. Och om att älska sitt land.
Jag anser fortfarande att George W Bush höll ett utomordentligt andra installationstal, som dominerades av Amerikas vilja att sprida frihet till hela världen.
Trump stryker nu ett stort fett streck över den ambitionen. Och jag är inte förvånad. Jag skrev i bloggen när vänsteropinionen och medierna i såväl USA som i Europa riktade grotesk kritik mot Bush-administrationens insatser i Afghanistan och Irak, då man inte minst avsatte de tyranniska styret av talibanerna och Saddam Hussein, kommer USA att dra sig tillbaka och strunta i världen. Men då var det exakt vad medierna och vänsterkrafterna ville – “USA ut ur Irak!”
Nu har de fått sin vilja igenom. Trump ser till USA:s snäva intressen. Men då protesterar samma Irakkrigskritiker och beskyller USA för isolationism. Hur ska medierna och vänstern ha det? När USA ingriper är det fel, när USA drar sig tillbaka är det fel.
Så länge medievänstern, akademiska vänstern och politiska vänstern attackerar de politiker som tar strid för frihet, så som George W Bush gjorde, kommer ingen att anse mödan värd. Barack Obama påbörjade denna utveckling genom att dra sig ur Irak och därmed skapa ett vakuum som IS fyllde. Obama har heller inte brytt sig mycket om Syrien. Tacka antikrigsopinionen för det.
Så länge väst är internt splittrat kan vi inte sprida våra värderingar till övriga världen.
Trump är konsekvensen av antikrigsopinionen.
Vad sa då Trump om internationell politik?

Vi eftersträvar vänskap och goda relationer med världens nationer, men vi gör det med utgångspunkten att det är varje nations rätt att sätta sina egna intressen främst. Vi kommer inte att försöka tvinga på någon vårt sätt att leva, men däremot låta vårt lysande exempel bli något som alla vill följa. Vi kommer att stärka gamla allianser och bygga nya, och förena den civiliserade världen mot radikal islamistisk terrorism, som vi kommer att utplåna från jordens yta. Som grund för vår politik kommer total hängivenhet att råda mot Förenta Staterna, och genom vår lojalitet mot vårt land kommer vi att återupptäcka vår lojalitet med varandra. När vi öppnar våra hjärtan för patriotism finns inget utrymme för fördomar.

Det är stenhård realpolitik. Inga visioner, inga utopier, inget fluffigt snack. Bara hårda realiteter.
Detta är den mest logiska hållningen år 2017 med de erfarenheter vi har av internationell politik sedan murens fall för 25 år sedan.
Det har Trump insett, och det är det amerikanska folket givit sitt stöd. I strid med gamla etablissemang vars prat aldrig ledde någonstans. Eller som Trump sa:

Vi accepterar inte längre politiker som bara talar men inte agerar (all talk and no action), som konstant klagar men aldrig gör något. Tiden för tomt snack är över. Nu har stunden för handling kommit.

Nu gäller det bara för Donald J Trump att leva upp till dessa förväntningar…

En färgstark antologi av främst konservativa och högerliberaler, skulle jag säga om det inte vore så att jag själv medverkar med ett kapitel om normer och subkulturer. Men också statsvetaren Stig-Björn Ljunggren medverkar i Haveriet – den humanitära stormaktens fall genom att borra i begreppet högerpopulism.
Jag skulle här och nu vilja lyfta fram kapitlet av journalisterna Marika Formgren och Gunnar Sandelin, under rubriken “Mediernas svek mot den inhemska underklassen”. Här ges en intressant analys av hur journalistiken kunnat hamnat så snett som den gjort.
När journalistiken började professionaliseras (dvs studenter gick direkt till medierna utan att först arbetat i ett “riktigt” yrke) under det radikala 1970-talet fanns en yrkeskod om att “ställa sig på den lille mannens sida”. Socialjournalistiken belyste dem som marginaliserats mitt ibland oss. Med tiden kom detta dock att kallas “snyftjournalistik”, inte minst när generositeten i de offentliga systemen började utnyttjas. Författarna summerar:

Tillräckligt många svenskar såg fuskande och utnyttjande av välfärdssytemen i sin direkta närhet för att välja bort de gamla trygga sossarna och välja in alliansen, som lovade att sätta dit fuskarna och göra livet lättare för alla plikttrogna som släpade sig till jobbet varje dag.

Istället har journalistkåren börjat “rasifiera” rapporteringen. Här följde journalisterna med i den politiska vänsterns förvandling:

Om vänstern förr såg arbetarklassen som gruppen man kämpade för och hade ekonomisk utjämning som målet, så slåss dagens vänster för andra underordnade grupper: “rasifierade”, invandrare, muslimer samt hbtq-personer och kvinnor. I detta intersektionella myller av förtryckta minoriteter har samtidigt målet för kampen blivit luddigare. Det talas inte så mycket om ekonomisk utjämning som om kvotering och positiv särbehandling.

Författarna är bekymrade över socialjournalistikens rasifiering av två skäl:

Man skulle kunna säga att journalister ser på otursdrabbade etniska svenskar med nyliberala glasögon: de är lata och oföretagsamma och får skylla sig själva att de hamnat i svårigheter. När samma journalister ser på människor med utländsk bakgrund är det med postmarxistiska glasögon: de har inget eget ansvar utan när de hamnar i svårigheter beror det på underordning och orättvisa maktstrukturer.

Detta är en intressant analys, men den leder till en än viktigare konsekvens:

När journalisterna tidigare granskade hur den inhemska underklassen på olika sätt for illa, ställdes makthavarna till svars. Idag är den dominerande delen av journalistkåren överens med det politiska frälset om att rikta udden mot de svenskar som kan uppfattas som främlingsfientliga, rasistiska eller bara tveksamma till omfattande asylinvandring och mångkultur. Lite tillspetsat kan man säga att media har övergått från att granska makten åt folket till att granska folket åt makten.

En oerhört vass slutsats!
Det andra skälet som gör författarna bekymrade är den polarisering denna allians mellan journalister och politiker i makten skapar:

Om journalistiken regelmässigt beskriver invandrare som förtryckta, diskriminerade och utsatta för rasism, medan infödda svenskar bara får framstå som intoleranta förövare, men aldrig som offer, då riskerar hatet att växa i båda grupper. Bland invandrarna därför att de tror att alla svenskar glider fram på en räkmacka när de aldrig får höra talas om något annat, kombinerat med mediebilden av svenskar som rasister. Bland svenskarna därför att de intuitivt känner att de får sin egen livserfarenhet diskvalificerad … De vet från sin egen erfarenhet att svenskar kan vara offer och invandrare förövare, men de får aldrig se den verkligheten skildrad i medierna.

Exakt.
Offren för skolattacken i Trollhättan hyllas och förövaren identifierades omedelbart av medierna, eftersom han var etnisk svensk. När en mamma och hennes vuxne son dödades på IKEA, tystades både offren och förövaren ner. Dagens Nyheter med flera redaktioner gick till våldsam attack mot journalister som avslöjade att mördaren var en asylsökande som fått avslag och mördade dem som såg mest svenska ut för att hämnas. En uppenbart rasistisk attack. Men i medierna är det som om detta aldrig hänt.
Här agerar medierna som under sovjetkommunismen. De lägger “sanningen” tillrätta efter rådande rasifieringsideologi. Invandrare är alltid goda, svenskar alltid rasistiska förövare.
Och detta är alltså bara ett kapitel av 18 i boken Haveriet….
FÖRFATTARNA:
• Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap, Washington D.C.
• Patrik Magnusson – Pol.Mag, gymnasielärare samhällskunsk/historia
• Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent
• Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör
• Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik
• Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet
• Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling
• Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör
• Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden
• Rolf K Nilsson – Konservativ debattör, fd riksdagsledamot
• Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör
• Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid KTH
• Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör
• Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid KTH
• Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA
• Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Univ of London
• Jan Tullberg – Docent företagsekonomi, Handelshögskolan i Sthlm
• Henrik L Barvå – Politisk redaktör på Nya Wermlands-Tidningen
• Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare
Se mer eller köp boken: Adlibris, Bokus, förlaget Realia

Jag skrev i början på december att alliansen är död. Denna prognos har blivit än mer realistisk efter Moderaternas utspel idag. Anna Kinberg Batra vill lägga en alliansbudget som, med stöd av Sverigedemokraterna, innebär att man fäller den rödgröna regeringen.
Nu har Centerpartiet sagt nej. Det är ännu en spik i alliansens kista.
Men även om C skulle lägga ner sina röster kan övriga oppositionspartier fälla regeringen. M, L, KD och SD har 168 mandat mot 159 för S, MP och V.
Liberalerna har ännu inte sagt hur de ställer sig. Om också L lägger ner sina röster, vinner rödgröna regeringen. Och om C aktivt röstar med regeringen, vinner den.
Men viktigare är vad detta betyder om vi blickar längre fram, mot valet 2018. Då kan vi, istället för två regeringsalternativ som kallas borgerliga mot rödgröna, få realister mot utopister. Om detta skriver jag i ledarartikel, Nya regeringsalternativ: realister mot utopister:

Då får svenska folket möjlighet att välja om man vill fortsätta den utopiska linjen, med fortsatt stor invandring och svaret på alla praktiska problem är ”det löser sig, var inte så pessimistisk”, eller en realistisk linje där man lägger om kursen och fokuserar på sammanhållning och trygghet för oss som bor i landet.

Det är utmärkt om väljarkåren för göra detta val, så att en ny regering får tydligt mandat för sin politik.

Vad åstadkom Barack Obama under sina åtta år som president? Den frågan har många ställt inför fredagen då han avgår och åker hem till Chicago – kallad “mordhuvudstaden”. Mer än 750 personer dödades i Chicago under 2016. I vissa distrikt sker 35 mord per 100.000 invånare, vilket är mer än fyra gånger så många mord som i Irak (8 mord per 100.000 inv år 2012).
Enligt en mätning publicerad av AP anser 67 procent att Obama inte uppfyllt sina vallöften, bara 27 tycker han gjort det. Och 44 procent anser att USA blivit ett mer splittrat land under hans presidenttid, bara 27 procent säger att landet blivit mer enat.
Väljarreaktionerna är ett resultat av Obamas oförmåga att uppfylla de hoppfulla valbudskapen – “Yes, We Can!” Att det inget blev av detta är en viktig förklaring till att en så osannolik kandidat som Donald Trump kunde vinna presidentvalet.
När Obama efter valsegern, och trots att han hade majoritet i både representanthus och senaten, inte lyckades infria förväntningarna lade han grunden för väljarnas ilska och vilja att rösta bort allt vad etablissemang heter.
En röst på Trump var “en röst mot hela skiten”.
Jag tror denna kronologi är viktig för att förstå det fenomen som föraktfullt brukar kallas “populism”. Missnöjet bland väljarna kommer inte ur tomma intet. Det beror på någonting. Nämligen på att etablissemangen misskött sig. I USA har politiska klassen slutat se till sak och substans för att bara ägna sig åt retoriska gladiatorspel i Washington. Ingenting har blivit gjort eftersom alla blockerar varandra. 
I Europa har vi en union som skapar enorma politiska överbyggnader som visar sig rasa samman så fort de utsätts för verklighetens påfrestningar.
1) Euron resulterade i ökade motsättningar mellan syd och nord, eftersom syd fick för sig att med euron skulle nordeuropéerna betala deras välfärd genom att betala deras ansvarslösa upplåning. De skyddsmekanismer som installerats, som stabiliseringspakten, struntade politiker som Frankrikes president Jacques Chirac fullständigt i.
2) När man med Schengen rev de inre gränserna, kunde ett barn räkna ut att det blev avgörande att upprätthålla de yttre gränserna. Gjorde EU det? Nej. Miljoner människor kunde bara traska in i EU och begära uppehållstillstånd. I panik fick man be Turkiet om hjälp att hålla gränsen. Något mer inkompetent statsmannaskap är svårt att tänka sig.
3) EU hade principer om hur de asylsökande skulle tas omhand, Dublinförordningen. Men så fort asylsökningarna ökade, havererade omedelbart EU:s egna regelverk.
På punkt efter punkt har EU-ledarskapet visat sig fullständigt odugligt att leda kontinenten. Man är värdelös på att förstå att verkligheten inte kan göras om i en hast. Den europeiska politiska klassen präglas av kollektivt storhetsvansinne.
I detta läge är det fullt logiskt att väljarkåren vill ha nya alternativ. I USA valde man Trump. I Europa valde britterna Brexit och vi får se hur det går i Holland, Frankrike och Tyskland under 2017.
Väljarnas reaktion mot grandios inkompetens är det absolut sunda. Att fortsätta lita på dem som inget förmår är däremot dåraktigt.

Hellre än att grotta ner sig i värsta tänkbara scenarior, tycker jag vi ska försöka förstå hur blivande president Trump tänker och vad han är ute efter. Hellre än att håna vill jag förstå.
I dagens ledare Trump chockar och skakar liv i en trött västvärld ger jag min tolkning av vad som egentligen händer.

Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier sa före ett EU-möte att Donald Trumps åsikter om Nato och hans kritik av de medlemmar som inte betalar deras rättmätiga andel av försvarskostnaderna ”har skapat förvåning och oro här i Bryssel”.
Det är förmodligen också avsikten. Donald Trump vill skaka om européerna.
Precis så som brittiska folket ville skaka om Europeiska unionens ledarskap.
EU är i djup kris men krisinsikt saknas hos de som är ansvariga. Därför behöver de skakas om.
Här finns dock en viktig skillnad. Medan britterna fattade ett historiskt beslut om Brexit är Donald Trumps uttalande i detta skede endast ord. Jag tolkar Trump som att han sätter förhandlingsramarna för framtida uppgörelser.

Jag hoppas jag har rätt, men jag vet naturligtvis inte. Lika lite som dem som målar fan på väggen.

Det är häpnadsväckande att se TV-programmet Meet the Press i NBC idag. Demokratiska partiet undergräver aktivt sitt eget lands demokratiska trovärdighet genom att hävda att den nyvalde presidenten inte är legitim.
Först säger en afroamerikansk kongressman att Ryssland direkt manipulerade presidentvalet så att Hillary Clinton inte vann. Sedan backas det extrema uttalandet upp av långvarige senatorn Dianne Feinstein, som svarar ja på frågan om Ryssland lyckades påverka valutgången.
Detta är långtgående konspirationsteorier som brukar tillhöra fiktionens värld i böcker och filmer. Nu framför ledande och lagstiftande ledamöter från USA:s vänsterparti dessa konspirationer.
Att göra det är inte bara dumt eftersom det i än högre grad splittrar landet, utan också är självdestruktivt – ur flera perspektiv.
1) Demokraterna gör sig till ryssarnas “nyttiga idioter”
– Vad ryssarna vill är inte främst att Donald Trump vinner, vad ryssarna vill är att vi ska börja ifrågasätta allt vad som sker i Amerika. När kongressledamoten Lewis säger att han inte tror på valresultatet, vilket vi nog alla kan enas om var legitimt, sprider han just den sorts misstro som hjälper ryssarna, säger Daniella Pletka vid tankesmedjan AEI i programmets paneldiskussion. Att ifrågasätta demokratiska val är att undergräva demokratin, just det Ryssland vill.
2) Demokraternas bitterhet kommer öka väljarflykten
Ett parti som uppvisar en sådan uppenbar bitterhet över att ha förlorat valet är inte särskilt attraktivt. Om demokraterna nu attackerar Trump därför att de anser Hillary borde vunnit, och attackerar FBI-chefen därför att han utredde Hillarys privata mejlserver, ägnar de sin energi åt ämnen väljarna inte vill att politiker ska syssla med.
Mina tankar går till brittiska Labourpartiet som ligger i ruiner och som ingen tror kommer att kunna vinna nästa val även om den konservativa regeringen har stora utmaningar framför sig. Sedan Labour valde Jeremy Corbyn till partiledare har de gått låååångt åt vänster, samtidigt som de fortsätter ha interna strider. Väljarstödet är rekordlågt.
Väljarna vill se en förbättrad ekonomi, bättre välfärd, bättre infrastruktur, mer lag och ordning. Att bittert klaga över det val man har förlorat, är knappast en väg framåt.