Socialjournalistik som skapar polarisering

En färgstark antologi av främst konservativa och högerliberaler, skulle jag säga om det inte vore så att jag själv medverkar med ett kapitel om normer och subkulturer. Men också statsvetaren Stig-Björn Ljunggren medverkar i Haveriet – den humanitära stormaktens fall genom att borra i begreppet högerpopulism.
Jag skulle här och nu vilja lyfta fram kapitlet av journalisterna Marika Formgren och Gunnar Sandelin, under rubriken ”Mediernas svek mot den inhemska underklassen”. Här ges en intressant analys av hur journalistiken kunnat hamnat så snett som den gjort.
När journalistiken började professionaliseras (dvs studenter gick direkt till medierna utan att först arbetat i ett ”riktigt” yrke) under det radikala 1970-talet fanns en yrkeskod om att ”ställa sig på den lille mannens sida”. Socialjournalistiken belyste dem som marginaliserats mitt ibland oss. Med tiden kom detta dock att kallas ”snyftjournalistik”, inte minst när generositeten i de offentliga systemen började utnyttjas. Författarna summerar:

Tillräckligt många svenskar såg fuskande och utnyttjande av välfärdssytemen i sin direkta närhet för att välja bort de gamla trygga sossarna och välja in alliansen, som lovade att sätta dit fuskarna och göra livet lättare för alla plikttrogna som släpade sig till jobbet varje dag.

Istället har journalistkåren börjat ”rasifiera” rapporteringen. Här följde journalisterna med i den politiska vänsterns förvandling:

Om vänstern förr såg arbetarklassen som gruppen man kämpade för och hade ekonomisk utjämning som målet, så slåss dagens vänster för andra underordnade grupper: ”rasifierade”, invandrare, muslimer samt hbtq-personer och kvinnor. I detta intersektionella myller av förtryckta minoriteter har samtidigt målet för kampen blivit luddigare. Det talas inte så mycket om ekonomisk utjämning som om kvotering och positiv särbehandling.

Författarna är bekymrade över socialjournalistikens rasifiering av två skäl:

Man skulle kunna säga att journalister ser på otursdrabbade etniska svenskar med nyliberala glasögon: de är lata och oföretagsamma och får skylla sig själva att de hamnat i svårigheter. När samma journalister ser på människor med utländsk bakgrund är det med postmarxistiska glasögon: de har inget eget ansvar utan när de hamnar i svårigheter beror det på underordning och orättvisa maktstrukturer.

Detta är en intressant analys, men den leder till en än viktigare konsekvens:

När journalisterna tidigare granskade hur den inhemska underklassen på olika sätt for illa, ställdes makthavarna till svars. Idag är den dominerande delen av journalistkåren överens med det politiska frälset om att rikta udden mot de svenskar som kan uppfattas som främlingsfientliga, rasistiska eller bara tveksamma till omfattande asylinvandring och mångkultur. Lite tillspetsat kan man säga att media har övergått från att granska makten åt folket till att granska folket åt makten.

En oerhört vass slutsats!
Det andra skälet som gör författarna bekymrade är den polarisering denna allians mellan journalister och politiker i makten skapar:

Om journalistiken regelmässigt beskriver invandrare som förtryckta, diskriminerade och utsatta för rasism, medan infödda svenskar bara får framstå som intoleranta förövare, men aldrig som offer, då riskerar hatet att växa i båda grupper. Bland invandrarna därför att de tror att alla svenskar glider fram på en räkmacka när de aldrig får höra talas om något annat, kombinerat med mediebilden av svenskar som rasister. Bland svenskarna därför att de intuitivt känner att de får sin egen livserfarenhet diskvalificerad … De vet från sin egen erfarenhet att svenskar kan vara offer och invandrare förövare, men de får aldrig se den verkligheten skildrad i medierna.

Exakt.
Offren för skolattacken i Trollhättan hyllas och förövaren identifierades omedelbart av medierna, eftersom han var etnisk svensk. När en mamma och hennes vuxne son dödades på IKEA, tystades både offren och förövaren ner. Dagens Nyheter med flera redaktioner gick till våldsam attack mot journalister som avslöjade att mördaren var en asylsökande som fått avslag och mördade dem som såg mest svenska ut för att hämnas. En uppenbart rasistisk attack. Men i medierna är det som om detta aldrig hänt.
Här agerar medierna som under sovjetkommunismen. De lägger ”sanningen” tillrätta efter rådande rasifieringsideologi. Invandrare är alltid goda, svenskar alltid rasistiska förövare.
Och detta är alltså bara ett kapitel av 18 i boken Haveriet….
FÖRFATTARNA:
• Claes G Ryn – Professor i statsvetenskap, Washington D.C.
• Patrik Magnusson – Pol.Mag, gymnasielärare samhällskunsk/historia
• Marika Formgren – Journalist och tidigare borgerlig ledarskribent
• Anna Lindén – Präst, teolog och krönikör
• Tanja Bergkvist – Filosofie doktor i matematik
• Inger Enkvist – Professor emerita i spanska vid Lunds universitet
• Ilan Sadé – Chefsjurist och ordförande för Medborgerlig samling
• Mons Krabbe – Säkerhetspolitisk analytiker och samhällsdebattör
• Dick Erixon – Chefredaktör för Samtiden
• Rolf K Nilsson – Konservativ debattör, fd riksdagsledamot
• Henrik Alexandersson – Journalist och liberal samhällsdebattör
• Peter Stilbs – Professor emeritus i fysikalisk kemi vid KTH
• Stig-Björn Ljunggren – Statsvetare och krönikör
• Jan-Erik Gustafsson – Docent i vattenhushållning vid KTH
• Anders Edwardsson – Statsvetare och historiker, bosatt i USA
• Karl Gustel Wärnberg – Bachelor i idéhistoria, Univ of London
• Jan Tullberg – Docent företagsekonomi, Handelshögskolan i Sthlm
• Henrik L Barvå – Politisk redaktör på Nya Wermlands-Tidningen
• Gunnar Sandelin – Socionom, journalist och författare
Se mer eller köp boken: Adlibris, Bokus, förlaget Realia

Rulla till toppen