Satir: kulturkrock

Inför nästa vecka, då presidentbytet sker har satirtecknarna haft fullt upp. Här tre goda exempel.
Först Signe Wilkinson, första kvinna att vinna Pulitzer Prize för satirteckning. Hon berör den allt större klyftan mellan kusternas vänsterradikala storstäder och den vida, konservativa landsbygden däremellan.

Sedan Steve Breen som lysande summerar arvet efter Barack Obama och hans utrikespolitik.

Sist gamle favoriten Michael Ramirez, som också berör kulturkrocken mellan etablissemang och folket, i detta fall om vilken betydelse en skådespelares privata tyckanden har hos den breda allmänheten (dvs utanför kulturvänstern):

– Jag är en självtillräcklig kändis, så ni måste lyssna på….
Tittare: Klick

Falska nyheter och propaganda istället för journalistik

Det är inte svårt att förstå varför hela mediebranschen är i kris. Om man ska kunna ta betalt för något, måste det ha en viss kvalitet och präglas av viss integritet och yrkesskicklighet. Allt det har försvunnit från mainstreammedierna som istället bedriver propaganda, förlåt ”kampanjjournalistik” heter det ju. Vem vill betala för skräp?
Ta bara Svenska Dagbladets rapportering idag. I artikeln om tillträdande president Donald Trump heter det – på nyhetsplats – att han framför ”bluddriga monologer” och ”sedvanliga skrytet”.
Samma ”journalist” skriver sedan en tårdrypande och lång artikel om avgående president Obamas sista framträdande. Då har berömmet inga gränser: ”instrument han så skickligt spelat på”. Och SvD:s utsände gör sig också till Obamas talesperson: ”Anklagelser om att han inte flörtade tillräckligt med dem [Republikanerna] skulle han troligen bemöta med att inget tyder på att Demokraterna kommer att bjudas in till några överläggningar.”
Och Svenska Dagbladet är opartisk, balanserad och sanningsenlig? Tillåt mig ett hånleende.
Att den obalanserade bevakningen är ett problem förstår uppenbart inte nyhetsredaktionen, men däremot ledarredaktionen. Vilket ju är paradoxalt, eftersom ledarsidan är platsen där åsikter höra hemma. Per Gudmundson skriver: ”Och om publiken får intryck att vi journalister kan fabulera fritt om Trump, varför ska den då tro på de riktiga … nyheterna?”
Nej, snart är det bara de anställda på SvD som tror på vad blaskan skriver.

Senatsförhör: Kritik mot “stort hjärta, liten hjärna”-politik

ExxonMobils förre vd Rex Tillerson, förra året utsedd till en av världens mäktigaste företagsledare, har nominerats av tillträdande presidenten Donald Trump att bli USA:s nästa utrikesminister. Tillerson har nu förhörts i 9 timmar i senaten, direktsänt i C-span.
Tillerson började som vaktmästare hos Exxon för 41 år sedan, och har sedan ”gått den långa vägen” (ett gammalt uttryck som sällan nämns nuförtiden) ända upp till den allra högsta toppen. Han har gjort affärer över hela världen, men främst i Ryssland.
Två frågeställningar fastnar hos mig.
Kentuckysenator Rand Paul ställde frågor om hur Tillerson ska komma åt korruptionen och de ofta kontraproduktiva utfallen i det omfattande bistånd som USA ger genom USAID. Nominerade utrikesministern svarade:
– Utmaningen ligger inte i de goda avsikterna med vårt engagemang, utan i genomförandet. Det är viktigt att vi har väl etablerade exekutiva planer och samarbetar med andra myndigheter för att förhindra stöld.
Varpå Rand Paul kommenterade att Tillerson har rätt och att det är ”stort hjärta, liten hjärna”-politiken som leder till korruption och bristfälligt utfall.
Lysande beskrivning av hur biståndspolitik brukar fungera.
Senatorn Johnny Isakson från Georgia tog upp den ”mjuka makten” som utrikesdepartementet ansvarar för i utrikespolitiken. Ett aktuellt exempel är utbrottet av ebola i västra Afrika. Amerikanska myndigheten CDC, Centers for Disease Contol, gick in och såg till att epidemin stoppades och nu har ett vaccin utvecklats. Detta skedde även om man inte hade en katastroffond att ta resurserna från. Kommer du att medverka till en sådan fond?
– Ebola-insatsen sköttes på ett utmärkt sätt av CDC. Däremot fanns stor ineffektivitet hos WHO, världshälsoorganisationen, som hade det egentliga ansvaret. Vi bör ta lärdom av detta och se hur vi ska samarbeta med WHO i framtiden, svarade Tillerson.
Dessa två frågor visar en rakare och smartare hantering av bistånd än vår svenska enprocentsdebatt. Vi är angelägna om att göra oss av med pengarna, medan amerikanerna är angelägna om att göra nytta.
Viss skillnad i mentalitet och insikt om hur världen fungerar.

Värsta spridarna av falska nyheter: CNN, TT med flera

Totalt osakliga och påhittade uppgifter om att Ryssland skulle utpressa Donald Trump spreds natten till idag från massmedier som CNN i USA och TT i Sverige.
Det är urtypen av falska nyheter. Påhitt som har politiska avsikter att påverka opinionen. Anklagelserna har varit kända sedan länge, just som falska och ogrundade uppgifter. Vänstertidningen New York Times, som var en av Hillary Clintons största supportrar, påpekar att det är påhitt.
Men dessa påhitt har under dagen idag med stor entusiasm spridits av DN, SvD, SVT och alla andra om annars brukar klaga på att falska nyheter sprids på internet.
De värsta gödselspridarna av falska och påhittade nyheter är etablissemangets medier.
Värsta hotet mot demokratin i väst är att de stora medieredaktionerna slutat vara journalister och sjunkit ner i ett politiserat träsk där man förstör allt vad journalistisk integritet heter.
Demokrati kräver en öppen, saklig och opartisk journalistik. Sakliga medier är en del av demokratins infrastruktur.
Den ligger nu i spillror.
Nya medier måste växa fram som plockar upp de gamla, hederliga journalistiska uppdraget att rapportera fakta och tillämpa konsekvensneutralitet i allt från granskning av makthavare till hur kriminaliteten ser ut och varför.
I trovärdighet finns det inte längre någon skillnad mellan det som skrivs på nätet och det medieredaktioner skriver. Trovärdigheten är lika låg. Det är tragiskt, men så ser det ut.
Uppdatering kl 18.18
Det är hysteriskt att följa CNN efter Donald Trumps presskonferens, där CNN som nyhetsredaktion måste förklara sitt agerande kring de falska nyheterna. Vi lever i en tid där journalister gör sig till nyheter framför tillträdande och folkligt valde presidentens tillkännagivande – istället för att rapportera nyheter. Fruktansvärt amatörmässigt.

DN har fått Trump på hjärnan

När man öppnar DN.se handlar rubrik efter rubrik om Donald Trump, alla i en hånfull och föraktfull ton. Rubrikerna här är enbart de som fanns på denna morgons förstasida i DN.se.
Var finns respekten för demokratin? Det amerikanska folket har gått till val efter en valrörelse som pågick i mer än ett år. Folket valde Donald Trump till president.
Varför föraktar DN denna demokratiska process?
Varför har DN ingen respekt för amerikanska folkets val?
Det handlar ju inte om granskning av makten, av den enkla anledning att Trump ännu inte tillträtt.
Det handlar istället om journalisters förutfattade meningar byggda på att man själva hoppats att en annan kandidat skulle vunnit. Det luktar alltså dålig förlorare om medierapporteringen.
Är det verkligen nyhetsjournalistik?
Nej, det är kampanjjournalistik som alltmer flyter ihop med falska nyheter och ryktesspridning.

Utskottsförhör är underbar nörd-TV

Följer just nu direktsändning i C-span första amerikanska senatsförhöret av alla de ministrar som Donald Trump nominerat. Lägg märke till att USA:s president inte får utse vem som helst till minister, denne måste godkännas av en majoritet av senaten. Här har svenske statsministern mycket större makt eftersom statsministern får utse vem som helst till minister.
Först ut är kandidaten till justitieminister, Jeff Sessions, som utfrågas om sina meriter, sin filosofi, om sin karaktär och hur han tänker agera som högste chef för lag och ordning i USA.
För någon som är en politisk nörd som mig, är det fantastisk TV att följa dessa senatorer, den mest erfarna och mäktigaste politiska ”klubb” som finns i världen, ställa frågor till en som aspirerar på att bli minister. Dramatiken finns där precis under ytan. Ambitionerna. Nervositeten. Viljan att lyckas ge rätta svar i både sak och ton. Både att svara ärligt och rakt men också att inte göra bort sig genom att säga för mycket.
Och motståndarpartiets utfrågande senatorer, demokraterna, som har ambitionen att sätta dit ministerkandidaten så att man kan rösta nej och tillmäta president Trump en näslig prestigeförlust. Men ändå inte förlora sin dignitet som en elak och ond jävel som vill hämnas valförlust.
Det är politisk teater av högsta rang. Men också en filosofisk boxningsmatch. Här handlar det om synen på lag och konstitution.
Bästa ordväxling hittills är mellan senator Lindsey Graham och Jeff Sessions (båda republikaner från södern).

Graham: Så kommer vi till muslimerna. Som du vet har jag och nyvalde presidenten olika uppfattningar om religiösa test. Kommer du att stödja en lag som säger att du inte får resa in i Amerika därför att du är muslim?
Sessions: Nej.
Graham: Skulle du stödja en lag som stipulerar att – om du säger dig vara muslim och när vi frågar hur du uttolkar det, svarar att det betyder att jag tänker döda alla som inte håller med – du förvägras inresa?
Sessions: Det vore ett rimligt beslut.
Graham: Jag hoppas vi kan hålla dem utanför landet som vill döda alla på grund av religion. Jag hoppas vi är smarta nog att veta att detta inte är vad de flesta muslimer tror på.
Sessions: Men det kan vara den religiösa uttolkningen för just den personen.
Graham: Exakt. Det är just den poängen vi behöver göra här.

Snacka om rak konversation! Vi skulle behöva mer sådant. Så otroligt många missförstånd skulle kunna undvikas, så många anklagelser hit och dit om allt möjligt skulle bli överflödiga.

Så vad vet vi nu om ryssarnas hackerattacker?

Har Putin beordrat hackerattacker för att underminera amerikansk demokrati och valresultat? Och hade det i så fall någon effekt?
I natt fick tillträdande president Donald Trump, som varit mycket skeptisk till mediehajpen kring rysk inblandning, en utförlig rapport av underrättelsetjänsternas högste chef James Clapper. En begränsad rapport har offentliggjorts. Några slutsatser (som jag är rädd inte kommer att framgå i svenska medier) är:

  • Ja, Rysslands högsta statsledning beordrade insatser för att undergräva Hillary Clinton.
  • Nej, ryssarna påverkade inte valresultatet, enligt underrättelsetjänsterna. På denna avgörande punkt har alltså Donald Trump rätt.
  • Inga bevis finns för att själva valprocessen angreps, inga valsiffror har manipulerats.
  • President Obama kände till de ryska aktiviteterna sedan i somras men tonade ner det eftersom han trodde Hillary Clinton skulle vinna och att det inte fanns något att vinna på att tala om rysk inblandning.
  • Vänstern använder nu, efter valet, ryssarna som syndabockar för att bortförklara den smärtsamma valförlusten och undergräva Trumps seger. Därav mediahajpen.
  • Efter valförlusten är vänsteraktivister också vansinniga över att Obama inte agerat tidigare, vilket gör de sårade känslorna ännu hetare. Demokraterna har själva klantat sig och gjort det värre.
  • För dessa hackerattacker är inget nytt. Nordkorea har hackat Sony, Kina har hackat (motsvarande) amerikanska Skatteverket.
  • Obamas passivitet mot hackerattackerna kan ha uppmuntrat Putin att använda metoden än bredare.
  • Och kommentatorer påpekar att amerikanska underrättelsetjänsten också hackar utländska aktörer utan att fråga om lov.

Alltså, här ser vi det som blivit allt vanligare: en sammanblandning av hemliga säkerhetsaspekter med olika aktörers (inte minst mediernas) politiska motiv. Då blir det rörigt, hetsigt och svårt att klargöra vad som är vad.
Se mer: Atlantic i Did Putin Direct Russian Hacking?, Townhall i No Evidence Russians Changed Votes.

Politikens topp och islamismen

Hur förhåller sig regeringspartierna till islam? Frågan är förvånansvärt öppen. I Göteborgs-Posten påpekar Mathias Bred att vi fortfarande inte vet vad som egentligen hände när bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) avgick i april förra året, Vad hände med Kaplan?
I en intervju strax före jul sa statsminister Stefan Löfven om Kaplans avgång att ”han valde det och jag förstår hans val” (Expressen 23/12). Men den beskrivningen stämmer dåligt med uppgifter i samband med avgången. Då återgav Expressen källor som angett att Kaplan fick sparken av statsministern eftersom Kaplan inte ville lägga alla kort på bordet (Expressen 19/4). Mathias Bred skriver:

Löfven har aldrig svarat på om han själv hade förtroende för Kaplan och vi har aldrig fått veta om Kaplans kontakter och resor innebar en säkerhetsrisk. Just nu lever två skilda berättelser.

Den ena är hårdraget att Sveriges regering var infiltrerad av en islamist. Den andra att Sverige är ett rasistiskt land som inte klarade av att ha en troende muslim som statsråd.

Det borde ligga i statsministerns intresse att affären Kaplan redovisas. Ingen av bilderna är klädsam för regeringen och båda är skadliga för tilliten i samhället.

Kaplan-skandalen är talande för svensk politiks oförmåga att hantera islam. I den gränslösa toleransens namn har svenska etablissemang en tendens att låta islam stå över svenska lagar och värderingar. Det gör att normsystemen inte fungerar och det blir oklart vad som gäller och när.
Regeringens oförmåga att tala klartext i detta fall är ett tydligt exempel på hur tilliten i Sverige urholkas och osäkerheten ökar om vad som gäller.

Folkets betyg på regeringen 2016: underkänt

Aftonbladet har sedan 1996 låtit folket sätta betyg på sittande ministrar i december varje år. Det har nu blivit 21 stycken betygsättningar på en femgradig skala, där 5 är högst och 1 är lägst.
När det gäller hela regeringens genomsnittsbetyg har den borgerliga regeringen 2006-2014 (röd linje, 8 år) genomgående högst betyg, med toppnotering 2,93 i snittbetyg 2006 och 2011.
Göran Perssons regeringsperiod 1996-2006 (blå linje, 10 år) kommer därefter. Sämst betyg får sittande regering (grön linje). Alla tre tillfällen då betyg satts i december sedan tillträdet i september 2014 ligger under tidigare regeringars.

Högsta betyg för enskild minister under dessa två årtionden fick finansminister Anders Borg 2011: 4,0. Det var efter att Sverige klarat finanskrisen bättre än något annat land i Europa och Borg av internationella medier utsetts till världens bästa finansminister. Det visar väl att svenska folket har höga förväntningar och inte delar ut några generösa betyg.
Högsta betyg i senaste mätningen i december 2016 fick inrikesminister Anders Ygeman med 3,1.
Sämst betyg någonsin är 1,9 vilket utrikesminister Laila Freivalds (S) fick 2005, efter oförmågan att hantera tsunamins efterverkningar. Samma betyg fick också bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) innan han avgick.
För den som vill botanisera i statistik finns underlag sammanställda här: Svenska folkets betyg på ministrarna.