Month: June 2016

Medierna ger en grotesk bild av Donald Trump. Man visar ständigt bilder där han grimaserar, något som inte sker i lika hög grad med andra politiker. Trump utmålas som rasist, inte minst därför att han vill bygga en mur mot Mexiko.
Så, vad händer i verkligheten i det amerikanska valet? Jo, Donald Trump vinner ökat stöd bland latinamerikanska väljare, den största minoriteten i USA.
När vallokalsundersökning i Nevada indikerade att Trump vunnit 46 procent av väljarna ur denna grupp var medierna snabba i att tala om att det måste vara fel på mätningen. Men kan man avvisa en sammanvägning av över en miljon väljare, frågar Lili Gil Valletta i Fox News, Big data reports Latino support for Trump on the rise at 37 percent:

Baserad på en omfattande analys har 37 procent av latinska medborgare en positiv syn på Trump, medan Clinton har det bland 41 procent. Överraskande nog har båda kandidater samma andel av dem som har negativ uppfattning, 38 procent vardera. Detta visar att latinoväljare inte per automatik är demokrater och självklara motståndare till Trump. När allt kommer omkring betraktar sig över 50 procent som oberoende.

(gröna= positiv bild av kandidaten, röda= negativ uppfattning)
Medan latinamerikanska intresseorganisationer, de som tillhör etablissemangen, uttalar sig mot Trump tycks det som att de enskilda väljarna gör en annan bedömning av Donald Trump. Den allt mer omtalade analysen om att det finns en obeskrivligt påtaglig ilska i väljarkåren i USA och västvärlden tycks också gälla spansktalande. Och Trump tycks vara den som fångar upp stämning också i den största minoritetsgruppen.
Ingen kan förneka att Trump verkar bli ett allt mer spännande fenomen i vår tid.

Vid årets slut går andra mandatperioden ut för Ban Ki-moon, generalsekreterare i Förenta Nationerna sedan 2007. Hittills har 11 kandidater anmält sig, rapporterar kinesiska nyhetsbyrån Xinhua, General Assembly president to report to Security Council on UN chief candidates.
Danske talmannen för generalförsamlingen, Mogens Lykketoft, ska rapportera till säkerhetsrådet om intrycken efter de första möten man haft med de som nominerats. Fem av de elva som hittills nominerats är kvinnor. Här har jag plockat ut de fem kandidater som både varit minister i hemlandet och haft internationella uppdrag.
Susana Malcorra, Argentinas utrikesminister som 2012-15 var stabschef i FN:s sekretariat och dessförinnan biträdande generalsekreterare 2008-12. Hon var elingenjör i IBM före hon blev VD i telecombolag. Hon hade 25 års erfarenhet från privata näringslivet innan hon började arbeta inom FN. Som konservativ utrikesminister har hon prioriterat band med Europa före dem med radikala länder som Bolivia.
Helen Elizabeth Clark, premiärminister i Nya Zeeland 1999-2008 och nu chef för FN:s utvecklingsprogram UNDP, den tredje högsta chefsposten i FN. Hon blev parlamentsledamot 1981 för Labour och har haft flera ministerposter.
.
.
.
Irina Bokova, tillförordnad utrikesminister 1996 i Bulgarien. Nu chef för UNESCO, FN:s utbildnings- och forskningsprogram. Hon arbetade sig upp i det kommunistiska utrikesdepartementet och blev efter murens fall medlem i socialistpartiet. Tog examen vid Moskva-universitet 1976.
.
Danilo Türk, president i Slovenien 2007-12. Dessförinnan biträdande generalsekreterare i FN och sitt lands FN-ambassadör. Han är professor i internationell rätt och mänskliga rättigheter, nu vid Columbia i New York. Han gjorde akademisk karriär i kommunistiska Jugoslavien, men på 1980-talet, före murens fall, verkade han genom Amnesty för mänskliga rättigheter.
António Guterres, Portugals premiärminister 1995-2002. Han var FN:s kommissionär i flyktingfrågor 2005-15 och har varit president i Socialistinternationalen. Han studerade fysik innan han blev heltidspolitiker efter Nejlikerevolutionen 1974.
.
.
Dessa har gedigen erfarenhet, men det slutliga valet är upp till de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet: Kina, Ryssland, USA, Storbritannien och Frankrike. Dessa brukar vilja ha en generalsekreterare som inte gör alltför mycket väsen av sig. Man valde Dag Hammarskjöld 1953 därför att han inte hade någon imponerande meritlista och hoppades att han inte skulle störa storpolitiken.
Återstår att se hur det blir i år.
Se mer: Candidates and Procedure of Selecting and Appointing the next UN Secretary-General

Massmedier gör allt för att utmåla Donald Trump som en kandidat med fel temperament för att bli president. Han tar ut svängarna, går till verbala angrepp på motståndare och lovar att lägga om politiken på ett mer dramatiskt sätt än någon gjort tidigare.
Men nu ställs frågan om inte Hillary Clinton har ett ännu värre temperament. En ny bok av en veteran inom Secret Service riskerar att kullkasta hennes presidentvalkampanj, Ex-Secret Service officer: Bill and White House staff lived in fear of Hillary:

Hillary Clinton har en “Jekyll and Hyde”-personlighet som gjorde Vita husets personal vettskrämd för hennes explosiva, till och med fysiskt våldsamma, vredesutbrott, skriver en tidigare livvakt inom Secret Service som svarar för Vita husets och presidentens säkerhet.
Gary Byrne, som var posterad utanför Ovala rummet när Bill Clinton var president, porträtterar Hillary som alltför nyckfull, okontrollerad och ibland våldsam för att bli ledare för den fria världen, enligt utdrag ur kommande bok.
Anklagelserna från Byrnes, med 29 års tjänst inom försvaret och säkerhetstjänsten, hotar nu att få hennes kampanj att spåra ur dagarna innan hon officiellt förväntas säkra nomineringen som demokratiska partiets presidentkandidat.
“Det jag såg på 1990-talet fick mig att känna avsky”, skriver han i förordet till boken Crisis of Character: A White House Secret Service Officer Discloses His Firsthand Experience with Hillary som släpps 28 juni.

Frågan är om dessa karaktärsdrag kommer att bekymra massmedierna lika mycket som Trumps temperament.
Se mer: Daily Telegraph i Hillary Clinton ‘gave Bill a black eye’ in White House, book claims

Temat i senaste Axess är forskningen, men jag fastnar för artikel om en bok som i mer än 40 år dominerat universitetens grundkurser i politisk teori för statsvetar-, idéhistorie-, förvaltar- och andra studenter: Sven-Eric Liedmans “Från Platon till…”
Fredrik Johansson gör slarvsylta av denna bok som måste vara en av de mest förekommande på universitetens litteraturlistor, Från Platon till papperskorgen:

Liedmans pamflettartade och extremt selektiva beskrivning av framförallt den moderna liberalismen och konservatismen är lika påträngande som när jag läste den för 30 år sedan. Texterna har förvisso redigerats, en del av de mer spektakulära konstigheterna har lyfts ut. Men i grunden är det samma bok.
Dels slås läsaren av proportionerna. Stora delar av den idétradition som format den västerländska civilisation vi lever i idag saknas helt. Det gäller också idéer som påverkat agendan för starka politiska rörelser i vår del av världen sedan andra världskriget.
I namnregistret hittar vi namn som Boris Jeltsin och Saddam Hussein, däremot saknas Friedrich von Hayek, Karl Popper, Isaiah Berlin, Thomas Jefferson, Immanuel Kant och Robert Nozick. För att nämna blott några. David Hume nämns i en passage där författaren förklarar varför han inte får plats i boken.

Jag hade naturligtvis denna bok som obligatorisk läsning inför tenta när jag gick statsvetenskaplig grundkurs i 1990-talets början. Den fick mig, som inte kommer från ett studievan familj, att tappa respekten för “högre” utbildning. Detta var ju kommunistisk propaganda på en intellektuellt ganska låg nivå. Istället sökte jag för första gången upp Timbro för att ta del av den litteratur om just Popper och Hayek som man då givit ut.
Johansson konstaterar att Liedmans historieskrivning blir marxistisk-leninistisk i politisk mening. Idéer blir verktyg för olika intressen. Vad som för läsaren ofta framstår som en övning i idépolitiska konspirationsteorier är nog för Liedman idéhistorisk vetenskaplig metod. Ta detta exempel där Liedmans “analys” citeras, som Johansson sedan kommenterar:

“1800-talets konservatism har många inflytelserika brukspatroner, grevar och kungar, men jag har inte utgått från deras ord utan den trögläste filosofen Hegels skrifter. Det beror inte på att Hegels inflytande skulle vara större än brukspatronernas, grevarnas och kungarnas. Det beror på att konservatismens idéer är allsidigt utvecklade och artikulerade hos Hegel men inte hos de andra.”
Hegel – som representant för konservatismen – behandlas sålunda över ett helt kapitel. Edmund Burke i några bisatser. Och den moderna konservatismen utifrån en närmast leninistisk intresseanalys med jordägande aristokrati och kapitalister i oskön förening.
En politisk idétradition reduceras till gruppers anspråk på makt

Mitt i prick. Detta är marxistisk konspirationsteori. Är inte studenter på högskolor och universitet värda bättre?

I tider som präglas av uppbrott och ifrågasättande av rådande politik är det viktigt att analysera trender sakligt och jämföra dem med tidigare skeden. Den kritik som ofta riktas mot framväxande nationalism i Europa och USA är missriktad, menar statsvetaren George Friedman. Läs min artikel i ämnet: Upplysningens kärna var nationalism.

Passar på att rekommendera artikel med anledning av mitt engagemang i socialkonservativa nättidningen Samtiden, Vårt politiska landskap breddas:

Jag ser Samtiden som ett svar på att de gamla aktörerna på samhällsdebattens arena inte klarar av att leva upp till tidens nya krav. Globaliseringen har medfört mycket positivt, men den medför en rad nya frågeställningar som inte har fått adekvata svar.
Under 1900-talet utkristalliserades två riktningar i Sverige: den socialdemokratiska vänstern och den liberala mitten. Båda stod för modernitet och utveckling, men också för en värdenihilistisk filosofisyn som innebar att andra aspekter än juridik, ekonomi och teknik ansågs överflödiga.
Detta var länge en helt dominerande framgångssaga. Men det fanns ett osynligt villkor för denna hållning: principerna för den generella välfärden, för strävan efter utjämning mellan hög- och låginkomsttagare och solidariteten mellan människor var starkt avgränsade. Det var en så absolut självklarhet att det aldrig ens nämndes att dessa politiska målsättningar omfattade det svenska folket.
Man behövde inte tala om gränser eller om var räckvidden för de höga politiska målen slutade. De upphörde alltid vid nationsgränsen eftersom människor i övriga delar av världen inte hade några som helst möjlighet att röra på sig.

Det är mycket som nu ställs på ända i vår tid. Då gäller det att stärka idédebatten och bredda perspektiven.

Toppnyhet i SvD nu är: “Efter en lagändring riskerar tusentals asylsökande med avslagsbeslut att avhysas från landets asylboenden.”
Riskerar?
Det är ju själva meningen med asylprocessen i domstol att de som inte uppfyller kriterierna för att stanna SKA avhysas från landet.
Varför skulle asylskäl prövas om det inte vore så att de som saknar skäl ska lämna landet?
Detta är ett exempel på det Orwellska nyspråk som medier använder och vars avsikt är att undergräva demokratiskt förankrad lagstiftning. George Orwell skrev att aktörer i framtiden kommer att förvränga ordens innebörd till sin motsats: Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.
Detta sätt att förvränga bilden av verkligheten för att passa vissa ideologiska bevekelsegrunder är ett hot mot demokratin och det öppna samhället. De folkvalda har visat sig ha mycket svårt att stå emot medier som med kampanjjournalistik sätter sig över demokratins grundläggande villkor: att folket bestämmer genom val.
Svenska Dagbladet underkänner asyllagstiftningen, domstolsprövning och reglerad invandring genom att beskriva verkställighet som att man “riskerar” att fullfölja svensk lag.
Detta sätt att attackera och undergräva svensk lag är allvarligt och borde granskas och kritiseras mer.

Väljarna tycker att moderatledaren vuxit in i sin roll som oppositionsledare och statsministerkandidat. Det visar undersökning som TNS-Sifo gjort åt SVT i maj.
Jag är lite oklar på vad det är hon gjort som givit väljarna detta intryck. Opinionen och åsikterna om ledande politiker följer ofta en märklig logik. Jag kommer att tänka på 90-talet då Carl Bildts siffror som oppositionsledare sköt i höjden — när han var i Bosnien och inte syntes i svenska medier. När han kom tillbaka till valrörelsen 1998 sjönk förtroendet till mer normala nivåer.
Samtidigt går en annan trend att utskönja. Förtroendet ökar, normalt sett, i takt med hur länge en partiledare suttit på sin post. Ju mer välkänd, desto bättre siffror.
Alltså: vi vill inte höra av dem, men vi vill att de ska finnas där så att vi vet vilka de är. 
Inte en helt lätt uppgift att navigera sitt ledarskap med sådana förutsättningar.
Så här ser väljarnas förtroende ut i maj-2016 (jämfört med oktober):
Anna Kinberg Batra (M) . . . . . . 45 (+11)
Annie Lööf (C) . . . . . . . . . . . . .40 (-5)
Stefan Löfven (S). . . . . . . . . . . 35 (-5)
Jan Björklund (L) . . . . . . . . . . . 32 (+-0)
Jonas Sjöstedt (V) . . . . . . . . . . 31 (+1)
Gustav Fridolin (MP). . . . . . . . . 25 (-13)
Jimmie Åkesson (SD) . . . . . . . . 20 (+1)
Ebba Busch Thor (KD). . . . . . . . 19 (+6)
Isabella Lövin (MP). . . . . . . . . . 18 (ny)