Temat i senaste Axess är forskningen, men jag fastnar för artikel om en bok som i mer än 40 år dominerat universitetens grundkurser i politisk teori för statsvetar-, idéhistorie-, förvaltar- och andra studenter: Sven-Eric Liedmans ”Från Platon till…”
Fredrik Johansson gör slarvsylta av denna bok som måste vara en av de mest förekommande på universitetens litteraturlistor, Från Platon till papperskorgen:
Liedmans pamflettartade och extremt selektiva beskrivning av framförallt den moderna liberalismen och konservatismen är lika påträngande som när jag läste den för 30 år sedan. Texterna har förvisso redigerats, en del av de mer spektakulära konstigheterna har lyfts ut. Men i grunden är det samma bok.
Dels slås läsaren av proportionerna. Stora delar av den idétradition som format den västerländska civilisation vi lever i idag saknas helt. Det gäller också idéer som påverkat agendan för starka politiska rörelser i vår del av världen sedan andra världskriget.
I namnregistret hittar vi namn som Boris Jeltsin och Saddam Hussein, däremot saknas Friedrich von Hayek, Karl Popper, Isaiah Berlin, Thomas Jefferson, Immanuel Kant och Robert Nozick. För att nämna blott några. David Hume nämns i en passage där författaren förklarar varför han inte får plats i boken.
Jag hade naturligtvis denna bok som obligatorisk läsning inför tenta när jag gick statsvetenskaplig grundkurs i 1990-talets början. Den fick mig, som inte kommer från ett studievan familj, att tappa respekten för ”högre” utbildning. Detta var ju kommunistisk propaganda på en intellektuellt ganska låg nivå. Istället sökte jag för första gången upp Timbro för att ta del av den litteratur om just Popper och Hayek som man då givit ut.
Johansson konstaterar att Liedmans historieskrivning blir marxistisk-leninistisk i politisk mening. Idéer blir verktyg för olika intressen. Vad som för läsaren ofta framstår som en övning i idépolitiska konspirationsteorier är nog för Liedman idéhistorisk vetenskaplig metod. Ta detta exempel där Liedmans ”analys” citeras, som Johansson sedan kommenterar:
”1800-talets konservatism har många inflytelserika brukspatroner, grevar och kungar, men jag har inte utgått från deras ord utan den trögläste filosofen Hegels skrifter. Det beror inte på att Hegels inflytande skulle vara större än brukspatronernas, grevarnas och kungarnas. Det beror på att konservatismens idéer är allsidigt utvecklade och artikulerade hos Hegel men inte hos de andra.”
Hegel – som representant för konservatismen – behandlas sålunda över ett helt kapitel. Edmund Burke i några bisatser. Och den moderna konservatismen utifrån en närmast leninistisk intresseanalys med jordägande aristokrati och kapitalister i oskön förening.
En politisk idétradition reduceras till gruppers anspråk på makt
Mitt i prick. Detta är marxistisk konspirationsteori. Är inte studenter på högskolor och universitet värda bättre?