Harvardprofessor: Väljarna kräver mer av sina ledare

En av de filosofer som jag läste under den kommunitära vågen på 1990-talet var Harvardprofessorn Michael Sandel. Han intervjuas nu i brittiska magasinet New Statesman om varför folk överger etablissemangen för nya uppstickare, The energy of the Brexiteers and Trump is born of the failure of elites.
Sandel menar att människors missnöje med de etablerade partierna mer beror på kultur och frågor om tillhörighet än om ekonomi.

– Politiker har misslyckats med att möta de stora frågor som betyder mest för medborgare: vad är rättvisa och det gemensamma bästa och vad betyder det att vara medborgare? Ett annan källa till frustration är människors känsla av att ha mindre kontroll över det samhälle i vilket man lever.
– En stor del av arbetarklassen känner att de inte bara ekonomiskt hamnar efter, utan också att kulturen, källorna till värdighet, stoltheten över att arbeta, har eroderat och hånas av finansvärldens globalisering och av politiska etablissemang som fokuserar på teknokratiska aspekter.
– Arbetarpartier har förlorat sin förmåga att inspirera löntagare, man har misslyckats med att skapa en ny moralisk och civilisatorisk vision.
– Det är därför många vill ta tillbaka kontrollen över politiken lokalt.

Michael Sandel menar att arbetarpartierna förlorade sin mening i och med Reagans och Thatchers marknadsekonomiska revolt på 1980-talet. Därefter har vänstern inte utmanat marknadskrafterna om vem som kan skapa det allmännas bästa.
I denna del håller jag ju inte med Sandel. Marknadsekonomin räddade västvärlden på 1980-talet från samma sotdöd som Sovjetunionen sedan dog i. Överregleringarna höll på att strypa ekonomin. Tack vare Reagan och Thatcher fick ekonomin fart igen. Tillväxten kom åter och gjorde att välståndet ökade.
Men.
Den moraliska dimensionen är central, även om den inte bör utmana välståndsskapande friheter. Känslan av samhörighet och trygghet i vardagen är inte en fråga om marknad, utan hur vi medborgare organiserar vårt sociala liv.
Jag håller med Sandel om att människor saknar egenmakt när man inte har inflytande över det samhälle i vilket man lever. Men bara därför att marknadskrafterna är globala behöver inte politiken vara det. Eller snarare: det blir än viktigare att politiken blir lokal när ekonomin globaliseras.
Delvis medger Sandel detta:

Enda vägen att komma runt okritisk omfamnande av marknaderna är att revitalisera samhällsdebatten genom att engagera sig i värderingsfrågor. En social demokrati behöver bli mindre teknokratisk och lyfta frågor om vad gemenskapens bästa är och hur människor ska återfå egenmakt över sina liv i en global värld.

Han kommer dock inte in på vilka ämnen och sakområden han tror detta ska omfatta. För mig är det givet att två sådana frågor är medborgarskapets betydelse och nationernas syn på sina gränser. Ska samhället i första hand fokusera på det egna landets medborgare, de som betalt skatt och vars förfäder byggt ett tryggt och fungerande samhälle, eller ska denna nationella tillgång delas ut till alla människor i världen som vill ha en bit av det som skapats?
Medborgarskapet har i det teknologiska politikens namn devalverats. Personer med tillfälligt uppehållstillstånd anses ha samma rätt till välfärdsstaten som medborgare. Är det verkligen en politik förankrad hos folket? Nej, inte alls. Här har de politiska etablissemangen kört över folket och det är en förklaring till att dessa etablissemang nu tappar greppet om folkviljan.

Glöm inte politiska ledarskapets betydelse

Nu när terrordåd i väst kommer allt tätare, talas det om mer polis och hårdare lagar. Med all rätt. Men jag tycker man glömmer det kanske viktigaste: ledarskapet i samhället.
För att tillsammans hantera hot och attacker mot civila behöver vi samla oss och utveckla en moral som gör att vi kan möta utmaningarna.
Det är svårt att konkretisera moraliska aspekter, men David Frum gör det i BBC:s Hardtalk i helgen. Om detta skriver jag en ledare i Samtiden idag, Väst saknar ledarskap i terrorns tid:

Ledare måste helhjärtat ställa upp på ordningsmakten och försvara deras vaksamhet och ingripanden, även när misstag begås. Det som räknas är syftet med insatserna: att skydda liv. Detta motiv går före mål om att inte besvära oskyldiga med granskning.
Däremot kan man fundera på hur staten i efterhand ber om ursäkt för de ingripanden som, när alla fakta tagits fram, visade sig vara obefogad. Också här handlar det om ledarskap. Man måste kunna försvara en hög säkerhetsnivå och samtidigt hantera avigsidan med detta, en sådan är att personer blir onödigt granskade. Och detta utan att undergräva en fortsatt hög ambitionsnivå i säkerhetsarbetet.

När får vi den diskussionen i Sverige?

Ryssland har bäddat för avstängt och sanktioner

Världssamfundet sätter nu hårt mot hårt när det gäller ryska arrogans mot dopingregler och för ockupationen av Krim. Idag kom två dråpslag mot Ryssland.
Först meddelade EU att man förlänger de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland, kopplade till annekteringen av Krim och Sevastopol, till den 23 juni 2017.
Sedan meddelade IAAF, Internationella friidrottsförbundet, att man stänger av Ryssland från att delta i Olympiska spelen. Rysslands dopingfusk är så systematiskt och grovt att man inte kunnat fatta något annat beslut, utan att krossa all trovärdighet i att doping motarbetas
Hufvudstadsbladet rapporterar i Falska urinprover, hot, lögner: ”Nej till Ryssland i Rio”:

Enligt Wada har 736 planerade dopningstester på ryska friidrottare inte kunnat utföras av olika orsaker. 23 gånger hade dopningstestarna inte fått tag på idrottaren som skulle testas, ytterligare 88 gånger hade idrottaren gett fel information om var den befinner sig och 22 tester i samband med tävling hade inte kunnat genomföras.
I ett fall sågs en rysk friidrottare springa bort från mixedzonen efter sin tävling, innan antidopningsmyndigheterna kunde be om ett dopningstest. I ett annat fall hade en kvinnlig friidrottare gömt en behållare med urin inne i sig själv och försökt fuska i dopningstestet.
De ryska myndigheterna har också gjort allt för att trakassera dopningsjägarna. Många idrottare uppgav att de befinner sig i en sluten militär stad, dit det är svårt för antidopningsmyndigheterna att få tillgång. Dopningstestarna har hotats av beväpnade FSB-agenter och de ryska tullmyndigheterna har öppnat försändelser med dopningsprover och förhalat leveranserna.

När ryska säkerhetspersonal med vapen hotar dem som ska ta dopingprov på ryska idrottare, då har man överträtt alla gränser. Jag är inte för kollektiv bestraffning, men här handlar det om korruption ska vara acceptabelt och doping tillåtet, vilket det blivit om ryssarna fått delta i friidrottsgrenarna i OS.
Ett ryskt deltagande hade, av alla som ägnar sig åt korruption och fusk, uppfattats som ett godkännande att fortsätta. Bara genom att stänga av dem helt kan den typen av aktörer förstå att det är allvar.

Nytt dåd liknar det mot Anna Lindh

När det tragiska dödsbeskedet kom om den brittiska tvåbarnsmamman, 41-årige parlamentsledamoten Jo Cox som blivit knivhuggen och skjuten, gick mina tankar till Anna Lindh. Hon var också mitt uppe i en folkomröstningskampanj, då om EMU, när hon höggs till döds i NK-varuhuset i Stockholm. Båda kampanjande för ökad makt till EU.
Av allt att döma var mördaren också, likt Anna Lindhs, en lokal vettvilling.
Nu spekuleras det i att hennes död ska gynna ja-sidan, på samma sätt som det spekulerades i att Anna Lindhs död skulle göra det.
Det är simpelt tänkt, och moraliskt löjligt. Ett mord är djupt tragiskt på många sätt, men att det skulle påverka ett politiskt beslut som rör 64 miljoner britter i första hand, och en halv miljard européer i andra hand, är fullständigt ologiskt.
Svenska folket lät sig inte luras av sådana spekulationer. Även om Anna Lindh kampanjade för EMU, röstade folket med tydlig majoritet emot.
I denna del får gärna den brittiska parallellen överensstämma.

Clinton säger plötsligt ‘radikal islamism’

President Obama har konsekvent vägrat tala om radikal islamism. Hans tidigare utrikesminister Hillary Clinton har gått i hans fotspår och hittills i presidentvalkampanjen inte tagit dessa ord i sin mun.
Men nu, efter den islamistiska attacken mot en gayklubb i Orlando som krävt 50 liv, då börjar hon att säga orden.
Kolumnisten Charles Krauthammer analyserar omsvängningen i en paneldiskussion i Fox News:

— Hon har plötsligt upptäckt termen, vilket förklarar varför jag gillar dessa komplett cyniska vänsterpolitiker som saknar principer. De får emellanåt rätt. Om de hade principer skulle de få fel varje gång. Men med Hillary är det så att hon, så snart det är opportunt för henne, säga radikal islamism — vilket är bra.
— Det är bra med tanke på attacken mot gayklubben. Det är ett faktum att om du inte säger vilken sorts extremism det handlar om, kan du inte förstå sambanden. Det är därför Obamas vägran att använda termen är så obegriplig och oroande. Han vet att det finns ett samband. När du säger radikal islamism ringar du in alla element runt skeendet, av vilka ett är radikalt motstånd och hat mot homosexuella.

Det är som sagt cyniskt men bra att Hillary Clinton förstår att hon behöver diskutera radikal islamism och det hat och våld som väller fram från det hållet, inte bara i Mellanöstern utan också i USA och Europa.

Imam i Orlando: döda homosexuella

President Obama säger sig tala mot hat, men i själva verket bidrar han till ökat våld och blodbad genom att blunda för det islamistiska hatet som frodas i moskéer och ”kulturcenter” runt om i västvärlden. Så sent som i april höll en imam föreläsning — just i Orlando — om att det mest barmhärtiga man kan göra med homosexuella är att döda dem.
Lokala TV-stationen WFTV9 rapporterade i april från framträdande av imam Farrokh Sekaleshfar. Se inslaget på YouTube: Gays Must Die Says Speaker At Orlando Mosque.
När Obama blundar för detta är det moraliskt lika förkastligt som när vita sydstatsbor blundade för Klu-klux-klan fram till 1960-talet. Barack Obama är medskyldig till mördandet genom att kategoriskt förtiga islam som en uppviglande och högst påtagliga faktor bakom terrordådet i Orlando i helgen på en gayklubb.
Obama möjliggör det hatiska budskapet genom att inte låtsas om det. Lika medskyldiga kommer de svenska politiker att vara som på samma sätt blundar för islamistisk extremism när terrordåd genomförs här hemma.
Se också Daily Mail i ’Let’s get rid of them’: Islamic preacher who has called for gays to be ’executed’ was giving lectures in Orlando weeks before nightclub massacre.

Islamistisk attack mot gayklubb

Jag har väntat på att detta skulle hända: islamist dödar 50 på gayklubb. Det är en händelse helt enligt den historiska utveckling vi sett sedan 2001. Men islamistisk terror tas inte på allvar. Den har kunnat flytta fram sina positioner år för år. Nu har man slagit till i Orlando, Florida. CBS News rapporterar i Gunman In Orlando Nightclub Shooting That Left Many Dead Identified As Omar Mateen.
Enligt vittnesuppgifter till lokaltidningen Orlando Sentinal hade terroristen bombbälte.
IS varnade för tre dagar sedan att de skulle slå till i Florida, rapporteras i ISIS Announced Florida Threat THREE Days Ago: “We Will Attack Florida”.
President Obama har vägrat att ens använda orden radikal islamism. Om man tiger om växande problem har man naturligtvis ingen beredskap att möta hoten och ännu mindre finna lösningar på problemen.
Politiker i väst vägrar ta den islamistiska fundamentalismen på allvar eftersom man är så förtvivlat rädd för anklagelser om ”islamofobi”, ett påhittat ord utan meningsfull betydelse. Det är inte fobi att vilja skydda sig mot dem som uttalat avser att utöva dödligt våld mot oliktänkande. Politikerna offrar sin egen befolkning för att framstå som goda, snälla och toleranta. Och krossar vår trygghet och säkerhet.
Hur många ska behöva dö mitt i sin vardag för att politiker är handlingsförlamade, inkompetenta och fullständigt saknar varje uns av ledaregenskaper?
Det är skamligt för vår civilisation att dess ledarskap är fullständigt odugligt i att göra det som är deras främsta uppgift: skydda befolkningen från extremister och terrorister.

Greider: nationalstaten har varit nödvändig

Som en följd av globaliseringen har ett gigantiskt tryck på folkvandringar startat. Hundratals miljoner med människor i otrygga, korrupta, våldsamma, religiöst fanatiska och fattiga delar av världen ser hur goda livsvillkoren är i den kristna västvärlden. De vill komma bort från eländet. De vill ha vår trygghet och vårt välstånd.
De som ohejdat talat sig varma för gränslös öppenhet har nu fått problem. Man har vägrat inse att denna öppenhet får omvälvande konsekvenser. Och att gränser kan vara nödvändiga för att inte allt det goda ska raseras och kollapsa under trycket av folkomflyttningar.
Varken de rödgröna eller de borgerliga har haft någon beredskap för, eller förstått, att öppenheten behöver avgränsas. Men en som faktiskt förstått att här finns ett dilemma mellan öppenhet och bevarad välfärd är poeten och debattören Göran Greider.
I en undangömd intervju för Expressen, som nu lyfts fram av Samtiden, resonerar han om hur vänstern i pragmatisk anda borde hantera globaliseringens nya villkor, Göran Greider: Jag är inte rasist. För den nyanserade  hållningen blev han, naturligtvis, kallad rasist. Men dessa resonemang borde fler inom vänstern ta till sig:

– I botten på detta finns ett resonemang som är nödvändigt men som vänstern inte lyckas föra: hur ska nationalstatens roll se ut idag? Vi vet att globaliseringen finns där. Bara en idiot kan förneka det. En fattig människa från Aleppo vet idag ganska mycket om hur det ser ut i Sverige. Men nationalstaten finns där fortfarande. Det är där som demokratin fortfarande har en innebörd, inte på global nivå.
Göran Greider konstaterar också att nationalstaten med dess tydliga gräns ”varit en förutsättning” för Sveriges välfärdsstat, samtidigt som han anser att gränser är moraliskt felaktiga.
– Man får leva med den dubbelheten. Det är en av dygderna som hör ihop med att vara modern: du måste kunna vara splittrad. Hos högern finns idén om den slutliga lösningen: vi stänger alla gränser och odlar bara vårt svenska arv. Hos vänstern finns motsvarande doktrinär hållning där man håller på idealen om flyktingkonventionen och struntar i [effekterna].
– Jag är besviken på vänstern för att de inte klarat av att diskutera detta. Det är ett faktum att vänstern är väldigt dålig på det här. Man trycker bara bort frågorna.

Heder åt Greider som förstår, och är besviken att etablerade aktörer inte gör det. Besviken är han sannerligen inte ensam om att vara.

Stor ledning för Brexit i ny mätning

Inför brittiska folkomröstningen 23 juni får ”lämna”-linjen sitt största stöd på över ett år, enligt Independent i Massive swing to Brexit – with just 13 days to go:

Mätningen visar att 55 procent anser att Storbritannien ska lämna EU, en ökning med fyra procentenheter sedan april. 45 procent vill stanna i EU, en minskning med fyra procentenheter. Mätningen innehåller en viktning som tar hänsyn till sannolikheten att de svarande går och röstar. Resultatet är den största ledningen för lämna-kampanjen sedan mätningarna startade i Independent för ett år sedan, då stanna-kampanjen hade en ledning på 10 procentenheter. Nu har de bytt plats.

En förklaring till resultatet kan vara att allt fler britter inser att landet ändå inte har något inflytande i EU. Politico rapporterar i Brexit or not, Britain’s already isolated in Brussels om en studie av Vote Watch, Would Brexit Matter? (pdf):

  • Storbritannien är det mest nedröstade medlemslandet i Europeiska rådet.
  • Brittiskt motstånd mot EU-policy har främst gällt budgetfrågor, utrikespolitik och bistånd. Däremot har man inte varit det mest oppositionella landet när det gäller inre marknaden, transporter, miljö och fiske.
  • Före 2009 tillhörde Storbritannien den förlorade sidan i Europeiska rådet i 2,6 procent av fallen, men efter 2009 har det stigit till 12,3 procent vilket gör landet till klart störst förlorare av alla medlemsländer.
  • Läget är inte bättre i parlamentet: majoriteten av ett lands parlamentariker tillhör vinnarna vid voteringar i 90 procent av fallen, medan majoriteten av brittiska ledamöter tillhör vinnarna i endast 66 procent av omröstningarna.

Ett utträde ur unionen är därmed ett logiskt steg för att inte tvingas kompromissa bort sin identitet. Det europeiska samarbetet borde inte handla om politik, utan enbart om handel. Genom utträde ökar chanserna att ett sådant kan etableras. Vill euroländerna fortsätta sin valutaunion, vilket också kräver en politisk regering, borde de vara fria att göra det. Men vi som inte vill ha en superstat borde kunna fortsätta med handel i Europa. Här finns ingen motsättning.
Jag har aldrig förstått varför vi ska tvingas underordna oss sydeuropeisk politik för att få bedriva handla i Europa. Med seger för Brexit kan denna ologiska syn på samarbete utmanas och vettigare lösningar etableras.