Boris Johnson tackar nej

Det förvånar många att ledaren för lämna-sidan, Boris Johnson, inte ställer upp som kandidat i valet av ny partiledare i Tory och därmed som blivande premiärminister. Under hela folkomröstningskampanjen har han beskyllts för att vara karriärist därför att han gick emot etablissemanget. Det var ett drag bara för att kunna bli partiledare, sa man.
Men Boris Johnson är inte som andra. Han är en intellektuell fritänkare som inte kan jämföras med traditionella politiker.
Det var inget karriärdrag att vilja lämna EU, och det är inte politiska poster som är hans högsta mål. Han vill göra nytta på de arenor där hans personlighet fungerar. Och jag tror han kommit fram till att det hätska klimat som den förlorande stanna-sidan skapat inte ger honom det spelrum han behöver för att hans ledarskap ska fungera. EU-eliten i Bryssel skulle också vara hårdare mot honom och hans regering, än mot en brittisk regering med stanna-företrädare.
Som borgmästare i London fanns en scen som passade honom perfekt. Han kunde bli symbol för världsstaden och skämta bort de arga vänsterpolitiker som annars dominerar lokalpolitiken. Konkret är lokalpolitik pragmatisk där man kan göra upp, bortom det politiska spelet.
Rikspolitiken är inte sådan. Den är konfrontatorisk på ett sätt som är svår att glida ovanpå, hur stark Boris Johnsons personlighet än är.
Jag tror Johnson insåg det. Hans fördelar skulle snabbt visa sig vara ineffektiva, särskilt som många inom hans eget parti vänt sig mot honom under folkomröstningskamanjen.
Boris Johnson kan ändå komma att bli premiärminister. Men först då i ett värre krisläge där både parti och folket kräver ett samlande namn som kan bedriva en politik i hela landets intresse. Där är inte Storbritannien. Inte än, men om EU vill bestraffa landet och driver Europa mot handelskrig, då kan det bli Johnsons uppgift att träda in.

Kissinger: Straffa inte britterna

Nestorn i utrikespolitik, förre amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, vill i Wall Street Journal lyfta fram positiva möjligheter efter britternas beslut att lämna EU, Out of the Brexit Turmoil: Opportunity:

Storbritannien vill fortsätta ha nära band med Europa men lätta på den omfattande EU-lagstiftningen och de byråkratiska begränsningarna. EU-ledarnas ambitioner är nästan motsatsen. De vill inte belöna britternas beslut att lämna genom att medge dem bättre villkor än de hade som fullvärdiga medlemmar. En bestraffande attityd kommer därför troligen att genomsyra EU:s förhandlingsposition.
Många av oss som vuxit upp med och beundrat Europas strävan efter gemenskap hoppas att EU kommer att överträffa sig själva genom att inte fångas av hämndbegär utan förhandla i ett klimat som återskapar möjligheter till gemenskap. EU borde inte behandla Storbritannien som en fånge som flytt fängelset utan som en potentiell landsman.
Bestraffningar av britterna kommer inte att lösa frågan om hur man leder en gemensam valuta i avsaknad av gemensam statsbudget för länder med olika ekonomiska förutsättningar, eller hur man definierar en union vars förmåga att uppnå gemensam politik saknar grundläggande ekonomiska och administrativa verktyg. Britterna måste, å sin sida, tala om hur ett koncept för autonomi i enlighet med folkviljan kan förenas med grundläggande samarbete över gränserna.

Bilden av britterna som fångar på flykt från EU-fängelset är tankeväckande…
Hittills har EU agerat helt enligt de farvågor som Henry Kissinger framfört. Man är ute efter att bestraffa britterna. Man säger efter toppmötet igår att Storbritannien inte kan få frihandel utan att acceptera alla andra delar av EU-projektet.
De säger således: allt eller inget!
Det är en rent ut sagt dåraktig position.
Hur kan ledare inom EU villkora frihandel med att britterna måste acceptera all deras politik, från regler om böjda bananer till att betala flyttkarusellen mellan Strasbourg och Bryssel?
Det är motsatsen till det fundamentala mål som startade europasamarbetet: ökad handel mellan länderna för att skapa fred och välstånd.
Reaktionerna från Bryssel visar att David Cameron gör rätt som väntar med att lämna in landets utträdesansökan. Sydeuropéerna behöver uppenbarligen tid att få sina heta och irrationella känslosvall under kontroll.

Obama mer snarstucken än rationell

Det börjar bli dags att skriva bokslut över president Barack Obama. En intressant utvärdering sker i Axess av Thomas Engström, Bokslut över en falsk realism. Han skriver:

Barack Obama är, hur gärna han än vill betrakta sig själv som rationell och sansad, en mycket trotsig man. Vi ska se hur detta har tagit sig uttryck i konkret politik – i konkret världshistoria.
”Vi skötte nog det här bättre än någon annan av planetens större ekonomier i modern historia.” Så kan det låta när Obama ska beskriva sin administrations ekonomiska politik (New York Times 28/4 -16). När utrikespolitiken ska försvaras blir han mindre grandios; mer snarstucken, mer defensiv. (…)
Under 1990-talet och fram till Irakkriget 2003 gick diskussionerna i väst ständigt ut på att fråga vad vi hade rätt att göra. Var det moraliskt och rättsligt godtagbart att genomföra humanitära interventioner i instabila länder? (…)
Nu, när tröttheten och vanmakten satt in, begränsar sig debatten till vad vi har råd att göra. (…) Vad syftet är, annat än att slippa ifrån obehag och stök, är svårare att besvara. (…)
Det är kanske just här Obamadoktrinen visar sig som allra vagast. John Kerry har gång på gång målat upp bilder av ett Europa i fullkomligt sönderfall till följd av katastrofen i Syrien. Men Obama vägrar att betrakta vare sig det växande kriget i Mellanöstern eller IS som något ”existentiellt hot” mot USA.

Också mot Ryssland viftar Obama med vit flagg:

”Äkta makt”, säger Obama om Rysslands aggressiva beteende på senare år, ”innebär att man kan få som man vill utan att ta till våld.” Så är det alldeles säkert, åtminstone om man befinner sig med ett glas rosébubbel i handen på en moralfilosofisk diskussionsklubb i Aspen. För de försvarslösa nationerna i Rysslands omedelbara närhet är budskapet kanske inte lika övertygande. (…) Obama har gjort ytterligt klart att han inte bryr sig.

Det som kanske bäst summerar presidentens utrikespolitik är ett citat av Jordaniens kung Abdullah II: ”Jag tror att jag hyser större tilltro till amerikansk maktutövning än vad Obama gör.”
Obama håller på att bli en symbol för den ledarkris som hela västvärlden upplever nu. Det finns ett växande gap mellan makthavarna och folket. Kanske visar den tafatta utrikespolitiken på varför länder som USA också i inrikespolitiken upplever enorm uppgivenhet och besvikelse gentemot politikerna. De klarar helt enkelt inte av jobbet.

Att se rasism och offer överallt vilseleder vänstern

För mig började tisdagen med ett välbesökt seminarium hos Institutet för Näringslivsforskning, IFN, som gästades av amerikanske professorn i etik, Jonathan Haidt, som givit ut världssuccén The Righteous Mind, en bok om varför vänster och konservativa inte förstår varandra.
Det blev nog en ögonöppnare för många i publiken, som till stor del tillhör Stockholms urbana elit, för att låna ett uttryck från Haidt.
Han påpekar att alla andra djur endast umgås fredligt inom familjen och släkten. Bara människan har organiserat större gemenskaper, och det skapar behov av moral utöver rationellt tänkande. Skälet är att det rationella bara räcker en bit. Vi människor har en djupgående tendens att låta intuition komma först, och strategi först i andra hand.
Det gör att när vi möter fakta vi inte gillar ställer frågan ”måste jag tro på detta?” Finns minsta osäkerhet med faktauppgifterna ursäktar vi oss och håller fast vid vår ursprungliga uppfattning. Det är därför vi har fått inte bara ”post-truth politics” utan också i högsta grad ”post-truth academics”, dvs inte bara politiken utan också universiteten styrs numera av ideologi frigjord från sanning och fakta.
Haidt, som själv deltog i John Kerrys presidentvalskampanj 2004 och var vänster, har kommit fram till att denna benägenhet att välja bort fakta i lika hög grad gäller vänsterintelletuella som högerkonservativa. ”Båda sidor är känslostyrda”, sa Haidt. Skillnaden är att vänstern inte förstår konservativa men tror sig vara dem överlägsna, medan konservativa förstår vänstern även om man inte håller med dem.
För att rätt tolka våra sinnen i politik behöver vi reda ut ett antal intuitiva moraliska grunder, där höger och vänster prioriterar olika.
1. Omtanke / skada
2. Rättfärdighet / fusk
3. Frihet / förtryck
4. Lojalitet / förräderi
5. Auktoritet, ordning / omstörtande
6. Respekt, helighet / förnedring
För vänsteraktivister, eller ”progressiva” som Haidt kallar dem, är omtanke det allt annat överskuggande. Särskilt när man ser migranter som offer för omständigheterna blir konservativas krav på begränsat mottagande utslag av rasism.
Människor med konservativa värderingar tenderar att prioritera lojalitet, ordning, respekt och när det gäller rättvisa är man mer fokuserad på att motverka fusk än att skapa omfördelning.
Skälet till att medborgarna i väst gör uppror mot de vänsterstyrda etablissemangen är just att makthavarna inte klarar av att hantera punkt 2, 4, 5 och 6. Migration innebär att människor som inte bidragit till samhället får full tillgång till bidrag och förmåner. Migranter avkrävs inte lojalitetsförklaring till det nya hemlandet, utan närmast uppmanas att visa sin avsky för det. Ordning och reda är inte precis det som upprätthålls med stora volymer nyanlända. Därmed visas inte landet och dess seder och traditioner respekt.
Makthavarna trampar fel i alla dessa moraliska aspekter och det triggar igång motreaktioner, menar Haidt.
Vänstern förstår helt enkelt inte dessa intuitiva moraliska värderingar. I takt med ökat välstånd finns en tendens att välutbildade och välbeställda människor inte längre tror sig behöva några moraliska rättesnören. Man är tolerant och omtänksam och tycker det räcker. Allt det andra är gamla och överspelade tankegångar som man inte har någon som helst relation till. Man stämplar det rakt upp och ner som inskränkthet och rasism. Därmed tar man ytterligare ett steg och aktivt motarbetar dessa värden som om de vore ondskan själv. Därav den allt hårdare konfrontationen mellan etablissemang och folkliga företrädare i nya partier.
Ofta har jag ju invändingar mot akademiska föredragningar, men Jonathan Haidt fångar exakt det jag själv står för och varför jag denna vår givit upp hoppet om de etablerade partierna. De förstår helt enkelt inte den tid i vilken vi lever. Haidt visar hur de inte förstår…
Briljant.
Se mer: Samtiden i S-minister: ’Svenska modellen’ betyder assimilering.

Revolt mot eliternas folkförakt

I amerikanska kommentarer till det brittiska folkets beslut att lämna EU skymtar en beundran för att man står upp mot arroganta makthavare. Som i New York Post. Där kommer Michael Goodwin att tänka på en sång från amerikanska självständighetskriget mot britterna och skriver, Britain’s vote for freedom proves power is with the people:

Världen har kommit hela varvet runt. Nu är det britterna som blivit befriade. Det tog dem ett tag, men till slut har de haft sitt eget Tea Party och sin egen revolution.
Jag gratulerar dem för deras mod. Och jag höjer ett glas för frihet (textrad ur sång från 1781).
Revoultioner är ett steg in i det okända och kräver den rätta blandningen av mod, beslutsamhet och ledarskap. De är bevis på ethos för ett helt land och kultur när de nu varit framgångsrika utan att avlossa ett enda skott.
Det är skönheten med Brexit, och med gamla goda England. Folket har talat, de hördes, och historien tar en ny vändning. Det är bara att köra.

Mer jublande än så kan man knappast bli. Jag tycker artikeln står i vacker kontrast till alla dysterkvistar som breder ut sig i svensk medier.
En mindre känslosam och mer analytisk kommentar står Charles Cook för i National Review, Brexit var bara början:

Jag har spenderat ganska mycket tid i Storbritannien de senaste månaderna och blivit förstummad över det förakt, den nedlåtande attityd och rent av mobbning som jag sett från företrädare för Stanna-sidan. Efter folkomröstningsresultatet ser jag precis samma attityder vilket får mig att undra om de brittiska tjattrande klasserna är kapabla att ta in något nytt.
Mer än 17 miljoner väljare valde att lämna EU på torsdagen, ändå håller förlorarna fast vid att denna vittomfattande och olikartade koalition av medborgare inte är mycket mer än ett gäng hatfyllda rasister med stenåldersmentalitet. Det står klart att det främst var center-högerväljare som till störst andel valde att lämna, men valet vanns i de industriella nordöstra arbetarklassregionerna. Som Daily Mirror och andra har noterat hämtades inte lämnasidans vinstmarginal i konservativa valkretsar utan i valkretsar som traditionellt röstar Labour.

Cook vänder sig också mot hur lämnasidan beskrivs.

En annan term som efter valet klistrats på segrarna är ”isolationister”. Den är också missvisade. Nu liksom alltid är Storbritannien beroende av affärer och frihandel, och det finns inga goda skäl till att detta skulle ändras bara därför att man inte längre premierar Europa framför övriga världen. Idag har EU ungefär samma handelsvolym med Storbritannien som med USA. Om inte Frankrike och Tyskland vill skada sig själva och världen genom att införa handelshinder, finns goda skäl för att inget kommer att förändras.

Man kan också påminna om att Storbritannien inte lämnar Nato, så det finns ingen anledning till att fred och säkerhet skulle hotas. Genom fortsatt medlemskap i andra globala institutioner som WTO och Världsbanken är Storbritannien i högsta grad en spelare på världsscenen även efter ett utträde.
Själv hoppas jag dock, som nämnts tidigare, att det brittiska beslutet ska få Europas länder att förstå att nuvarande union är vid vägs ände. Europasamarbetet måste förändras i grunden. Det måste återgå till mellanstatlighet och ansvar måste kunna utkrävas. Det är förhandlingar om detta som borde inledas, snarare än ett lands utträde.
Det brittiska beslutet är revolutionärt därför att det utmanar makten så som den kommit till uttryck på senare årtionden. Men beslutet är i högsta grad befogat. Ibland måste drastiska åtgärder vidtas för att komma framåt i rätt riktning.

Klok eftertanke i reaktioner på Brexit

Många av kommentarerna efter britternas beslut om att lämna EU är obegåvade och visar att många inte förstått den tid vi lever i. Vanligast är att utmåla brittiske premiärministern David Cameron till syndabock för situationen som uppstått.
En som effektivt bemöter de mindre insiktsfulla tankarna är Johan Hakelius i Expressen-krönikan Hotet mot EU är den maktelit som inte vill bli störd:

David Cameron gjorde det oförlåtliga misstaget att utlysa en folkomröstning, utan att vara säker på att folket skulle svara rätt. En del skruvar det ett varv till. Birgitta Ohlsson, som står för utrikespolitiken inom liberalerna, lät meddela att David Cameron ”öppnade Pandoras ask när han gav beskedet att en folkomröstning skulle hållas”. Pandoras ask, som ni minns, innehöll all världens elände, olyckor, strid och sjukdomar. Tänk att det kan vara så hemskt att låta folk tala om vad de tycker. I en demokrati.
Bortom enskilda sakfrågor byggde argumentationen för brexit på känslan av att EU förlorat intresset för folken i sina medlemsländer. Mer än så. När medborgarna nämns i EU-sammanhang är det nästan uteslutande som hot och belastning. Ledande politiker och byråkrater besvärar sig knappt med omskrivningar: de tycker att det vore mycket bättre om de fick ratta EU, utan att störas av viskningar och rop från det demokratiska baksätet. (…)
Den främsta lärdomen vi förväntas dra av resultatet, är att man ska undvika att fråga folk vad de tycker. Medborgarnas hemska åsikter bör hållas inlåsta i en liten ask, som aldrig öppnas.
Ska EU ha en framtid måste unionen omvandlas till ett projekt som inte ser medborgarna och deras uppfattningar som ett hot. Alla de politiker och kommentatorer som om och om igen dömer ut David Camerons fråga och britternas svar, har fortfarande inte begripit det.

I Dagens Arena (S) lyfter Håkan Bengtsson oförmågan att möta globaliseringens utmaningar som skäl till britternas beslut, EU har misslyckats i grunden:

Bakom folkomröstningen ligger en underliggande konflikt mellan å ena sidan nationalstaternas institutioner och å andra sidan behovet av övernationellt samarbete. Denna friktion präglar debatten i hela EU för närvarande (…) Nyligen skrev Wolfgang Münchau i Financial Times att de västliga demokratiernas oförmåga att hantera globaliseringen är huvudskälet till att väljarna vänder de etablerade partierna och institutionerna ryggen. Stora löntagargrupper har under ett par decennier upplevt stagnerade eller sjunkande reallöner. Allt fler upplever framtiden som hotfull och att deras ekonomiska trygghet är osäker.
Men att tro att EU kan rusa vidare i federalistisk riktning när unionen nu blir av med sin anglosaxiska bråkstake vore ett gigantiskt historiskt misstag som kan hota hela EU-projektet. Inte minst för att den sakliga – och osakliga – kritiken mot EUs nuvarande funktionssätt finns i alla medlemsländer. Även i flera av de sex ursprungsländerna.
EU behöver gå tillbaka till ritbordet och hitta en fungerande balanspunkt mellan nationalstaterna och den Europeiska unionens roll och uppgifter.

I Upsala Nya Tidning (liberal) varnar Håkan Holmberg för dominoeffekt efter att ha skällt ut den brittiske premiärministern, Cameron förlorade allt:

Om den brittiska folkomröstningen leder till liknande omröstningar i andra EU-länder så kan resultatet bli att hela den europeiska ordning som bygger på fria rörelser av människor, varor, tjänster och kapital och gemensam respekt för mänskliga rättigheter rivs upp. (…) Att tona ned dessa risker är meningslöst. De är verkliga och måste hanteras. Att de uppstått beror till stor del på att många politiker i olika läger vant sig vid att projicera problem och ofullkomligheter på EU i stället för att förklara vad samarbetet betyder för välstånd och livschanser. Till sist börjar väljarna tro dem.

Widar Andersson i Folkbladet (S) tar upp ett av globaliseringens uttryck som skäl till utslaget, Brittiskt budskap att ta på allvar:

Hade det inte varit för de stora folkvandringarna och invandringsströmmarna under de senaste åren så hade säkert Cameron även vunnit folkomröstningen. Det som stjälpte projektet var EU: s fria rörlighet för personer; som alltid betraktats med stor misstänksamhet i UK. Motståndet mot invandring har vuxit sig starkt under senare år. UKIP och många andra som kampanjat på den vinnande sidan i folkomröstningen har varit skickliga på att knyta samman EU med ”fri invandring till brittiska jobb och bidrag.”

I Göteborgs-Posten (liberal) betonar Adam Cwejman vad EU behöver nu: självrannsakan, Ett nytt Europa:

För de kvarvarande medlemsländerna bör omröstningen vara startskottet för en omfattande självrannsakan. Är det ett självändamål att fördjupa EU-samarbetet? Finns det ett annat sätt att utveckla unionen? Hur ska andra potentiella utträden förhindras? Dessa och andra frågor måste besvaras, det går nämligen inte att fortsätta som om ingenting har hänt. Brexit är bara ett av symptomen i europeisk politik på att det råder ett stort förtroendegap mellan väljare och politiker.

Om EU-etablissemangen och de nationella regeringarna intar samma reflekterande eftertanke som dessa fem exempel visar på, kan den brittiska folkomröstningen visa sig vara det varningsskott som till slut fick EU att vakna och börja arbeta för ett sunt samarbete som bygger på, istället för att förakta, folkviljan.
Jag borde kanske avslutat där, i en positiv slutton. Men jag vill vara ärlig. Chansen att EU skulle börja präglas av självrannsakan är minimal. Så fort den sturska, mot medborgarna föraktfulla attityden är tillbaka i Bryssel behöver nästa land gå till folkomröstning och chockera EU-byråkraterna med ett nytt beslut om utträde.

Slut för fluffigt svamel och stötande förhandlingsspel

I Expressen kultur skriver juristen Thomas Engström, Unionen förtjänar inte medborgarnas tillit:

Jag tror att människor känner på sig, i varenda nervcell i kroppen, att EU-institutionerna drar till sig fel slags folk. Vilken politiskt engagerad människa vill sätta sig och pendla mellan Strasbourg och Bryssel för att där hålla meningslösa omröstningar i icke-frågor, när de borde ha stannat i sina huvudstäder och bedrivit politik på riktigt?
Det aldrig upphörande legalistiska svamlet om fördragsändringar och direktivformuleringar, det aldrig sinande fluffpladdret om framtidsutmaningar och visionär samverkan, hela det tysk-franska begreppsmaskineriets makalösa kapacitet att på högsta antal tecken säga så absolut lite som möjligt av värde och innebörd – folk anar att det någonstans under dessa lager av skitprat finns någonting djupt stötande. En beröringsskräck gentemot gamla hederliga politiska prioriteringar, och därmed gentemot väljarna som sådana, och deras ytterst konkreta vardagsbekymmer.

Mitt i prick. Det är hopplöst att höra EU-parlamentariker försvara det ogenomträngliga förhandlingsspelet inför beslut som minst av allt bryr sig om vad Europas folk tycker. Dessa eviga förhandlingar är ett sätt att befria sig från folkviljan och göra demokrati till en vacker kuliss utan varje form av inflytande.
Visst kommer de kortsiktiga effekterna att bli negativa. Osäkerhet skapar alltid oro. Men dessa tillfälliga negativa effekter är ingenting jämfört med det monstruösa elände EU kommer att försätta kontinenten i om man obehindrat fått fortsätta.
Fokus nu borde vara att lära av misstagen, och de är oändliga, och göra om europasamarbetet till något som förankras i verkligheten och där medborgarna har ett avgörande inflytande om inriktning och innehåll.

Britterna tog ett klokt beslut

Brittiska folket valde igår att lämna EU. Det var ett klokt beslut. EU-projektet har i 15 år varit på fel spår, med allt hårdare centralism samtidigt som makthavarna i Bryssel inte utsätts för demokratisk prövning.
Självfallet hade det varit bättre om en grundläggande omstrukturering av unionen kunnat ske i mer ordnade former, men när eliterna vägrar lyssna och sätter sig över opinionen finns inget annat val än att riva ner för att kunna bygga nytt.
Att Europa nu står inför en kaosartad situation beror uteslutande på att detta etablissemang ansett sig ha rätt att göra vad de vill utan de europeiska folkens godkännande. Deras agerande har varit huvudlöst, ansvarslöst och skadat Europa.
Nu har de fått sin dom.
Och nu gäller det att bygga en ny europeisk gemenskap, som respekterar folkviljan och som håller fast vid principerna för ett mellanstatligt samarbete där ingen nomenklatura kan försöka ta över makten och skjuta väljarna åt sidan.
Se mer: Europa kan börja andas igen.

Trump höll, jo, traditionellt valtal

Efter sitt framträdande i New York idag ansågs det av många vara Donald Trump första traditionella tal som presidentkandidat. ”Vi har till och med fått en utskrift av det”, sa en av CNN:s kommentatorer. Men viktigare var att det innehöll flera retoriska poänger, det amerikansk politik är så skicklig på. Som detta om Hillary Clinton:

Hennes kampanjslogan är ”Jag är med henne” (I’m with her).
Vet ni vad mitt svar är? ”Jag är med er” (I’m with you) – det amerikanska folket.
Hon tror att allt handlar om henne. Jag vet att det handlar om er. Jag vet att allt handlar om att göra Amerika starkt igen, för alla amerikaner.

Han gick till generalangrepp på Clintons meriter som utrikespolitiker:

Då, 2009, före Hillary Clinton utsågs till utrikesminister var världen annorlunda.
Libyen samarbetade.
Irak såg våldet minska, tro det eller ej.
Syrien var under kontroll.
Iran hölls kort med sanktioner.
Egypten styrdes av en vänligt sinnad regim som upprätthöll sitt fredsavtal med Israel.
IS fanns inte på kartan.
När hon avgick som utrikesminister bara fyra år senare hade hon lyckats destabilisera hela Mellanöstern.
Hennes invasion av Libyen innebar att landet togs över av barbarer.
Tack vare Clinton är Iran nu den dominerande muslimska maktfaktorn i Mellanöstern, på väg att skaffa sig kärnvapen.
Clintons stöd till våldsamt regimskifte i Syrien har kastat landet in i det blodigaste inbördeskrig någon har sett, medan IS utför en rad terrordåd mot väst.
Hon bidrog till att avsätta en vänligt sinnad regim i Egypten som ersattes med extrema muslimska brödraskapet. Militären har tagit tillbaka makten men Clinton öppnade Pandoras ask för radikal islam.
Sedan har vi den katastrofala strategin att dra ut våra trupper ur Irak, vilket överlämnade stora delar av landet till IS- mördare.
Idag hotar IS oss på grund av de beslut Clinton fattade. IS hotar också fredliga muslimer i Mellanöstern, och fredliga muslimer runt om i världen.
Kort och gott: Hillary Clintons praktik inför presidentvalet har producerat en dödlig utrikespolitisk katastrof efter den andra.

Detta är ett traditionellt politiskt tal av en presidentkandidat. Man kan tillägga att Trump också fortsätter slå under bältet, men det gör Clinton också numera.
Jag vill höra mer substantiella budskap från Trump. Men dagens tal var en god start. Starkt. Smart. Slagkraftigt.
Läs mer: utskrift av talet hos Politico.

Boris optimistisk medan ja-sidan attackerade

Gårdagkvällens slutdebatt inför publik på 6000 i Wembley Arena mellan ”stanna” och ”lämna” inför morgondagens historiska folkomröstning i Storbritannien blev enligt kommentatorerna jämn.
Lämna-sidan leds av Londons förre borgmästare, den karismatiske Boris Johnson (konservativ). Han blev ständigt utsatt för personliga attacker men höll sig till sin strategi: att framföra ett optimistiskt budskap. ”Torsdagen kan bli vår nya självständighetsdag”, sa han och menade att lämna EU erbjuder nytt hopp för dem som tror på landet. Medan stannasidan ”säger att vi inte har något annat val än att buga inför Bryssel säger vi att dom underskattar detta land och vad vi kan göra”.
Han angreps av partikamraten Ruth Davidson, från Skottland och nytt stjärnskott som kan bli konkurrent med Johnson om partiledarposten i framtiden. Hon lyfte fram motstridiga uttalanden som Johnson gjort och hänvisade till ett äldre uttalande där han sagt att det är oklart om ett utträde leder till färre jobb. ”Det är inte bra nog!”, konstaterade Davidson.
Också på Laboursidan stod två partivänner på var sin sida. Londons nye borgmästare Sadiq Khan är för att stanna och den utlandsfödde parlamentarikern Gisela Stuart för att lämna. När Khan anklagade lämnasidan för rasism och hatkampanj svarade Stuart att hon är migrant och att ambitionen att kontrollera invandringen inte betyder att vara emot invandring.
Men genomgående var att stannasidan attackerade Boris Johnson. Khan skrek dessutom ”lögn!” så många gånger under Johnsons repliker att publiken började bua honom. Stannasidans huvudargument var att hota med allt det elände som ett utträde måste leda till.
Precis som opinionsmätningarna var debatten jämn och oavgjord, enligt många bedömare. Argumenten för självständighet och egen kontroll för lämnasidan vägdes upp av de hot och risker som stannasidan målade upp om Storbritannien lämnar EU.
Se mer: Daily Telegraph, BBC, Forbes,