Många av kommentarerna efter britternas beslut om att lämna EU är obegåvade och visar att många inte förstått den tid vi lever i. Vanligast är att utmåla brittiske premiärministern David Cameron till syndabock för situationen som uppstått.
En som effektivt bemöter de mindre insiktsfulla tankarna är Johan Hakelius i Expressen-krönikan Hotet mot EU är den maktelit som inte vill bli störd:
David Cameron gjorde det oförlåtliga misstaget att utlysa en folkomröstning, utan att vara säker på att folket skulle svara rätt. En del skruvar det ett varv till. Birgitta Ohlsson, som står för utrikespolitiken inom liberalerna, lät meddela att David Cameron ”öppnade Pandoras ask när han gav beskedet att en folkomröstning skulle hållas”. Pandoras ask, som ni minns, innehöll all världens elände, olyckor, strid och sjukdomar. Tänk att det kan vara så hemskt att låta folk tala om vad de tycker. I en demokrati.
Bortom enskilda sakfrågor byggde argumentationen för brexit på känslan av att EU förlorat intresset för folken i sina medlemsländer. Mer än så. När medborgarna nämns i EU-sammanhang är det nästan uteslutande som hot och belastning. Ledande politiker och byråkrater besvärar sig knappt med omskrivningar: de tycker att det vore mycket bättre om de fick ratta EU, utan att störas av viskningar och rop från det demokratiska baksätet. (…)
Den främsta lärdomen vi förväntas dra av resultatet, är att man ska undvika att fråga folk vad de tycker. Medborgarnas hemska åsikter bör hållas inlåsta i en liten ask, som aldrig öppnas.
Ska EU ha en framtid måste unionen omvandlas till ett projekt som inte ser medborgarna och deras uppfattningar som ett hot. Alla de politiker och kommentatorer som om och om igen dömer ut David Camerons fråga och britternas svar, har fortfarande inte begripit det.
I Dagens Arena (S) lyfter Håkan Bengtsson oförmågan att möta globaliseringens utmaningar som skäl till britternas beslut, EU har misslyckats i grunden:
Bakom folkomröstningen ligger en underliggande konflikt mellan å ena sidan nationalstaternas institutioner och å andra sidan behovet av övernationellt samarbete. Denna friktion präglar debatten i hela EU för närvarande (…) Nyligen skrev Wolfgang Münchau i Financial Times att de västliga demokratiernas oförmåga att hantera globaliseringen är huvudskälet till att väljarna vänder de etablerade partierna och institutionerna ryggen. Stora löntagargrupper har under ett par decennier upplevt stagnerade eller sjunkande reallöner. Allt fler upplever framtiden som hotfull och att deras ekonomiska trygghet är osäker.
Men att tro att EU kan rusa vidare i federalistisk riktning när unionen nu blir av med sin anglosaxiska bråkstake vore ett gigantiskt historiskt misstag som kan hota hela EU-projektet. Inte minst för att den sakliga – och osakliga – kritiken mot EUs nuvarande funktionssätt finns i alla medlemsländer. Även i flera av de sex ursprungsländerna.
EU behöver gå tillbaka till ritbordet och hitta en fungerande balanspunkt mellan nationalstaterna och den Europeiska unionens roll och uppgifter.
I Upsala Nya Tidning (liberal) varnar Håkan Holmberg för dominoeffekt efter att ha skällt ut den brittiske premiärministern, Cameron förlorade allt:
Om den brittiska folkomröstningen leder till liknande omröstningar i andra EU-länder så kan resultatet bli att hela den europeiska ordning som bygger på fria rörelser av människor, varor, tjänster och kapital och gemensam respekt för mänskliga rättigheter rivs upp. (…) Att tona ned dessa risker är meningslöst. De är verkliga och måste hanteras. Att de uppstått beror till stor del på att många politiker i olika läger vant sig vid att projicera problem och ofullkomligheter på EU i stället för att förklara vad samarbetet betyder för välstånd och livschanser. Till sist börjar väljarna tro dem.
Widar Andersson i Folkbladet (S) tar upp ett av globaliseringens uttryck som skäl till utslaget, Brittiskt budskap att ta på allvar:
Hade det inte varit för de stora folkvandringarna och invandringsströmmarna under de senaste åren så hade säkert Cameron även vunnit folkomröstningen. Det som stjälpte projektet var EU: s fria rörlighet för personer; som alltid betraktats med stor misstänksamhet i UK. Motståndet mot invandring har vuxit sig starkt under senare år. UKIP och många andra som kampanjat på den vinnande sidan i folkomröstningen har varit skickliga på att knyta samman EU med ”fri invandring till brittiska jobb och bidrag.”
I Göteborgs-Posten (liberal) betonar Adam Cwejman vad EU behöver nu: självrannsakan, Ett nytt Europa:
För de kvarvarande medlemsländerna bör omröstningen vara startskottet för en omfattande självrannsakan. Är det ett självändamål att fördjupa EU-samarbetet? Finns det ett annat sätt att utveckla unionen? Hur ska andra potentiella utträden förhindras? Dessa och andra frågor måste besvaras, det går nämligen inte att fortsätta som om ingenting har hänt. Brexit är bara ett av symptomen i europeisk politik på att det råder ett stort förtroendegap mellan väljare och politiker.
Om EU-etablissemangen och de nationella regeringarna intar samma reflekterande eftertanke som dessa fem exempel visar på, kan den brittiska folkomröstningen visa sig vara det varningsskott som till slut fick EU att vakna och börja arbeta för ett sunt samarbete som bygger på, istället för att förakta, folkviljan.
Jag borde kanske avslutat där, i en positiv slutton. Men jag vill vara ärlig. Chansen att EU skulle börja präglas av självrannsakan är minimal. Så fort den sturska, mot medborgarna föraktfulla attityden är tillbaka i Bryssel behöver nästa land gå till folkomröstning och chockera EU-byråkraterna med ett nytt beslut om utträde.