M-petningar och folkmord

Det har blivit stor uppmärksamhet kring att Moderaternas partiledning petat, eller rättare sagt degraderat, riksdagsledamöter som röstat ”fel”. I en kommentar säger Lars Adaktusson (KD): Det känns som ett fattigdomsbevis för politiken. Jag tycker att det är sorgligt att det är så trångt i ett parti som Moderaterna.
Det var Hanif Bali, Finn Bengtsson och Niklas Wykman som gick emot partiledningen och nu får mindre tunga ansvarsområden.
Nu tycker jag inte det är så enkelt. Låt oss först se på vad saken gäller: ska riksdagen uttala sig om Islamska staten begår folkmord i Syrien och Irak eller inte?
Detta med att ”uttala” något som inte är lag, är knepigt för en lagstiftande församling. Vad betyder ett ”uttalande”? Svar: i praktiken ingenting. Det är en opinionsyttring i ord. Men många vill mena att det har moralisk betydelse. Jag undrar om det inte snarare skapar ökad otydlighet. Vad betyder det ”moraliska stödet”?
Lägg till det att uttalandet avser vad en viss händelse ska betecknas vara. I detta fall om IS begår ”folkmord” eller om det är brott mot mänskliga rättigheter och mord. Vi har haft den diskussionen förr: om turkiska styrkor begick folkmord på armenier 1915-17. Den 11 mars 2010 beslutade riksdagen att Sverige ska erkänna detta som folkmord. En prestigeseger för Armenien och en förlust för Turkiet i en strid om ord. (Jag var här i bloggen emot att riksdagen skulle ta ställning, utan ansåg att definitioner är en fråga för juridiska och historiska instanser, inte för demokratisk omröstning.)
I det nu aktuella fallet har Utrikesutskottet i yttrande sagt:

Utskottet noterar att Europaparlamentet den 4 februari 2016 antog en resolution som slår fast att Daishs systematiska övergrepp mot personer som tillhör minoriteter ska klassas som krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord.

Men tillägger:

Utskottet påminner om sitt ställningstagande i betänkande 2012/13:UU8 att det i princip inte ankommer på riksdagen som ett representativt organ att göra folkrättsliga ställningstaganden. Utskottets principiella uppfattning är alltjämt att det är genom forskning, fri debatt och rättsliga prövningar som det avgörs hur historiska händelser och förlopp ska definieras.

Detta är ju inte korrekt. Riksdagen har röstat för att definiera åtminstone ett folkmord.
Moderaternas talesperson Karin Enström sa i riksdagen inför omröstningen 11 maj följande:

Vi moderater anser att detta är att betrakta som folkmord, och vi har röstat för den hållningen i Europaparlamentet. Men, herr talman, begreppet folkmord är en legal, juridisk term. (…) Det är upp till de rättsliga ordningar som finns att fastställa om ett folkmord har begåtts, det är inte upp till Sveriges riksdag.

Det var detta som de petade M-politikerna inte följde utan röstade tvärtom, för att betrakta IS agerande som folkmord.
Eftersom riksdagen har talat om att armenier utsattes för folkmord, verkar det veligt att nu plötsligt börja hänvisa till jurister. Hur ska Sveriges riksdag ha det? Ska man göra uttalanden om allt möjligt, eller ska man det inte?
Men samtidigt: har partiet bestämt sig för en viss administrativ hantering, som inte handlar om sakfrågan (om det är folkmord eller ej), då är det lite väl uppstudsigt att gå emot partilinjen. Ja, då blir ju den avvikande rösten mer ett misstroende mot partiledningens administrativa hantering än om folkmord.
Därav blir petningarna begripliga.
Men värst här är ju Riksdagen som lagstiftande församling. Hur kan man vela så in i helsike om så viktiga ting som vad folkmord är och hur de ska betraktas?
Genom att ha sagt att armenier utsattes för folkmord, men sedan vägra at säga att kristna i Syrien utsätts för folkmord, framstår det som Sveriges Riksdag agerar till stöd för Islamska staten och dess ohyggliga blodbad.
Tänk vad obegåvat det kan bli, när man inte tänker efter före…

Globaliseringens baksmälla politisk dynamit

De politiska etablissemangen utmanas. Hur ska man se på detta? Etablissemanget själv, som exempelvis Dagens Nyheter, stämplar alla som inte tillhör deras klubb som antiliberaler, antidemokrater och ”otäcka”.
Det är en märkligt ytlig analys som faller redan när man konstaterar att det är demokratin som är de kritiska väljarnas livsluft. Är det några som är antidemokratiska är det ju etablissemangen som givit blanka fan i vad folk tycker och som dessutom anser sig vara så mycket bättre än ”vanligt folk” som borde hålla käft.
En smartare analys finns i vänsterradikala, amerikanska tidskriften Salon, där poeten och kritikern Anis Shivani skriver att Donald Trump kommer att vinna presidentvalet därför att han förstår medborgarnas kritik av globaliseringens effekter, Trump is going to win: this is why Clinton can’t defeat what Trump Represents.
Shivani menar att folk nu reser sig upp mot den ”nyliberala” globaliseringen och den upplösning av civilisatoriska gemenskaper och sociala relationer som denna ekonomi leder till. Han menar att marknadsekonomin blivit en ren abstraktion, liksom staten. Det finns ingen verklighet (”no reality”) för alla de institutioner så som vi tidigare förstått dem. Kapitalism är idag frigjord från geografi, namn, ansikten (”placeless, nameless, faceless”), allt medan Trump talar om att släpa tillbaka företag till dit där de en gång befann sig, i sitt hemland. Och detta genom belöning och bestraffning, så som man uppfostrar ett barn.
Trump är affärsman, men helt väsensskild från republikanernas förre presidentkandidat Mitt Romney. Trump bygger sådant vi bokstavligen kan ta på, fastigheter, dessutom på platser vi känner till, som New York och Atlantic City. Romney symboliserar det ansiktslösa näringslivet genom att tjäna sina miljoner som konsult och rådgivare i abstrakta affärer och därmed framstå som de transnationella kapitalisternas överstepräst.
I årets valrörelse är det Hillary Clinton som representerar precis samma kalla och ansiktslösa ekonomi som Romney. Inte minst för hennes koppling till Clinton-stiftelsen. Var slutade hennes uppdrag för staten så som utrikesminister, och var började den globala filantropin (ett finare namn för globala affärer)? Manövrerandet kring stiftelsen är i väljarnas ögon oskiljbart från finansmarknadernas transaktioner.
I detta val kommer abstraktioner helt klart att förlora, medan personlighet (även om – eller särskilt om den tar sig vulgära uttryck och inte emanerar från etablissemangens led) otvivelaktigt kommer att vinna.
Jag ställer naturligtvis inte upp på kritiken mot marknadsekonomin som sådan, men Anis Shivani har en poäng om anonymiseringen som blivit en följd av den globala ekonomin. Att företag inte längre är bundna till en plats, skapar helt förändrade förutsättningar för politik. Förr hade vi bruksorter där bruket var hjärtat i samhället. Idag är ekonomisk produktivitet i hög grad abstrakt, anonym och därmed lättrörlig och illojal mot geografiska platser.
Det skapar en ny otrygghet som etablerade partier inte klarar av att hantera. De är en produkt av industrisamhället och har följt med på resan mot abstraktioner till den milda grad att jag tror många riksdagsledamöter utan att blinka skulle kunna tänka sig att byta ut svenska folket mot ett annat. Abstraktionerna har på något sätt löst upp banden — de moraliska, personliga och sociala — mellan makten och folket.
Som jag ser det handlar det inte om nationalism, framför allt inte om nationalism som den uttolkades under 1900-talets första hälft. Det är, som Shivani skriver, platsbundenheten, kännedom och bekantskap i motsats till anonymitet som är de väsentliga komponenterna. Sedan råkar det bli så att den nationella arenan passar detta behov av platsbundenhet, medan det globala är dess motsats.
Om åtminstone sju partier i riksdagen har övergått till att se abstrakt på världen, då har väljarna som finns i verkligheten tappat sitt inflytande.
Inte undra på att man flyr från dessa partier. I Österrike fick Socialdemokratin och (motsvarande) Moderaterna 11 procent vardera i presidentvalet. Miljöpartiets kandidat vann med en hårsmån före högernationalisternas kandidat, de fick 50,3 procent respektive 49,7 procent i andra valomgången.
Detta är naturligt eftersom de gamla partierna okritiskt sjunger globaliseringens lovsång och negligerar varje problematisering. Man blir mäkta upprörd när någon tar upp mindre trevliga effekter av globaliseringen och dömer ut det som rasism och inskränkt nationalism även om det inte har med det att göra.
Shivani ger också vänsterns identitetspolitik skulden till antietablissemangens framgångar: när man fått lära sig att se varje utmaning som en personlig attack mot ens självaste existens, oavsett hur trivial kränkningen är, då får man exakt denna sorts reaktion hos Trumps väljare, det proletariat som ser globaliseringen som en attack mot deras livsstil.
Det är någon annans fel att vi inte har det bra, är ju identitetspolitikens kärna. Det mantrat har vänstern underblåst från etniska minoriteter. Nu framförs samma logik från alla dem som missgynnas av globaliseringen. Vänsterns ideologiska logik slår nu tillbaka mot dem själva. Vänstern är ju kärnan i västerlandets etablissemang.
Det är därför nya aktörer och nya partier gör framsteg. De förstår att man inte kan negligera effekterna av globaliseringen. Våra västerländska samhällen måste möta nya och omvälvande utmaningar och få folkflertalet med på hur dessa ska hanteras och balanseras så att både framsteg och trygghet kan värnas.

Mediernas strukturella rasism

I nättidningen Nyheter Idag skriver Chang Frick intressant om att Aftonbladets Anders Lindberg går till personangrepp på M-riksdagsmannen Hanif Bali, Är Anders Lindberg en rasist? Frick visar att medierna behandlar folk olika beroende på deras bakgrund:

Hanif Bali är det ensamkommande flyktingbarnet som blev riksdagsledamot. I fel parti. Han är den lilla skäggtomten som hela Twitter måste förhålla sig till, antingen älskar man honom eller hatar man honom. Han är Anders Lindbergs stora skräck.
Om fler invandrare gjorde som Hanif, inte lät sig bli offer, utan istället gör karriär och tror på sig själv – då finns ingen plats för Socialdemokraternas idéer. Det är just där skon klämmer, han vägrar göra sig till offer. Han vägrar ställa upp på Lindbergs mediala spelplan. Och han slår tillbaka.
Det är här begreppet strukturell rasism blir aktuellt. Nyligen visade norska NRK hur verkligheten kan se ut i förorter runt Järvafältet, något som SVT uppmärksammade i Agenda. Hanif var snabbt framme och påpekade det surrealistiska i att SVT var tvungna att använda norska TV-bilder från en förort 15 minuter från studion.
Jag tror det sved för statsmedia. Idag har SVT publicerat ett reportage – förmodligen under galgen – från en förort där det är oroligt. Där stenar kastas mot polis, där invandrarungdomar beter sig fullständigt respektlöst. Där staten vill ha “dialog” istället för att lagföra de kriminella individerna.
“Den olustiga fråga vi till slut ställer oss är vad SVT:s närvaro har betytt. Har vi provocerat fram mer oro än nödvändigt?” frågar sig journalisterna i reportaget.
Hade det varit killar som inte pratade bruten svenska, som hade rakade skallar och bombarjackor, då hade retoriken från SVT låtit dramatiskt annorlunda innan ens första stenen var kastad. Det är just detta som jag menar är strukturell rasism. Svenska journalister är djupt kritiska när en av deras egna inte kan bete sig vettigt, för då ser det illa ut.
Annorlunda är det med invandraren. Det förväntas att de inte kan bete sig, att han eller hon har svårt att fungera i ett normalt samhälle. Det ursäktas och problematiseras. Lösningen är som vanligt, mer resurser, mer skattepengar och mer projekt som sossar och andra vänsterpolitiker kan administrera. Offren är som vanligt de invandrare som dagligen kämpar för att komma in i samhället, de som ska till jobbet på morgonen men inte kommer iväg för att bilen brunnit upp.
De människorna som samhället dagligen sviker. Som svensk journalistkår sviker. De som Anders Lindberg spottar på.

Det är en viktig poäng. Alla ska bemötas utifrån det man gör, inte utifrån vilken gruppering man kan anses tillhöra. Så är det inte i svenska medier. Om två olika gäng utagerar med våld och skadegörelse, behandlar medierna dem helt olika beroende på om de har utländsk bakgrund eller inte. Har gänget det, så tystar medierna ner kriminaliteten, mörkar, döljer, ursäktar. Är det etniska svenskar målar man upp dem större samhällsproblem än de bevisats vara.
Vad är detta, om inte strukturell rasism?

Vad är sämst: stanna eller lämna EU?

I Axess skriver den Londonbaserade New York Times-journalisten Stephen Castle intressant om den kommande folkomröstningen i Storbritannien om att ”stanna” eller ”lämna” Europeiska unionen, Brexit, anyone?
Han tror att britterna ”motvilligt” röstar för att stanna kvar inom unionen, av oro över de ekonomiska riskerna som ett utträde skulle medföra. Men han tar inte ett sådant utfall ”för givet”. Lämna-kampanjen har medvind därför att ”i många britters ögon ser EU nu helt enkelt ut som det sämre alternativet”.
Jag tycker det är en talande beskrivning av politik idag. Vi talar inte om politik för att få det bättre, utan om vilken politik som är minst dålig.
Det indikerar det förfall som råder inom västvärlden. Den politiska klassen är helt i osynk med verkligheten. Man följer sina utopiska drömmar som saknar markkontakt. Det resulterar i galna prioriteringar, moraliskt förfall och ökade motsättningar i samhället.
Skälet till att Stephen Castle är osäker om utfallet i folkomröstningen är att han från dem som självklart borde rösta för att stanna, uttalar sig starkt emot EU: den framgångsrike företagaren tycker medlemsavgiften till EU kan användas i sjukvården istället, och det britterna behöver är frihandelsavtal, inte en politiskt union. Eller finansmannen i London som beskriver EU som ett katastrofområde och frågar varför i hela friden Storbritannien skulle vilja var kvar. En Oxford-utbildad EU-tjänsteman som Castle träffar, vet inte hur han ska rösta.
Om framgångsrika och välutbildade är så här kritiska, talar det för en seger för utträde eftersom det är dessa grupper som anses kunna vara EU-byråkratins räddare. Lågavlönade och med kortare utbildning är redan för att lämna.
Enligt min mening genomgår västvärlden ett opinionsmässigt skifte där gamla etablissemang snabbt tappar greppet om allt. När de nu i Storbritannien bedriver skrämselpropaganda om vad som händer om man lämnar EU, kan det få exakt motsatt effekt: folks benägenhet för att rösta för att lämna ökar.
En seger för utträde ur EU skapar naturligtvis osäkerhet, inte bara i Storbritannien, inte bara i Europa, utan i hela världsekonomin. Och osäkerhet är aldrig bra för ekonomin på kort sikt. Men frågan är vad EU i sig står för, med ständiga Greklandskriser, med total oförmåga att hantera migrantkriser, med Schengenavtal och Dublinförordning som inte är värda pappret de är skrivna på? EU är som helhet en enda stor osäkerhetsfaktor.
Eftersom EU-eliten vägrar reformera det misslyckade EU-projektet, måste folket se till att förändring sker. Ett Brexit skulle skaka om som inget annat. Det är, uppenbarligen, vad som krävs för att EU ska utsättas för förändringstryck. Vi européer kan inte rösta bort kommissionen, men britterna har nu chansen att rösta bort unionen som den ser ut nu.
Jag hoppas de tar chansen. Det sämsta alternativet är, enligt min mening, att EU får fortsätta ostört att köra kontinenten i botten. Bättre med en ände med förskräckelse än en förskräckelse utan ände.
Ett utträdesbeslut från Storbritannien kan vara det som behövs för att på allvar starta diskussioner om att nuvarande union har gått i väggen och bör läggas ner, för att starta ett nytt samarbete som entydigt är mellanstatligt och som fokuserar på frihandel, inte överstatlig politik om vargjakt, böjda bananer och flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg.

Kriminella tar över, polisen kapitulerar

Äntligen tar SVT och Rapport upp det som är verkligheten: kriminella tar över Sverige i snabb takt. Polisen hotas och backar. Sverige är nu en anarki.
Allt medan regeringen och Alliansen blundar. De har inte en susning om hur verkligheten ser ut. De sprider sina floskler om galna utopier vars verklighetsförankring alltmer liknar en LSD-påtänd missbrukares.
SVT rapporterar:

En trend som blivit vanligare är att poliser tvekar att ingripa för att inte riskera sin egen säkerhet eller en okontrollerad upptrappning.

Den som tvekar att agera mot våldsverkare har redan förlorat. Det moraliska övertaget ligger hos buset, som SVT-Rapport visade genom en sekvens där också småbarn i förorten varnade polisen för att de kommer att få stryk.
Det behövs inte fler poliser, det behövs nya politiker som till 100 procent backar upp ordningsmakten och tar ansvar för alla konsekvenser av att polisen börjar arbeta som poliser och inte som de socialtanter som politiskt tillsatta (och om riktigt polisarbete okunniga) polischefer önskar.
Hur långt ska landet få förfalla i våld och anarki innan vi får politiska ledare som sätter ner foten och ser till att buset snabbt, kraftfullt och entydigt plockas ner och låses in?

Ny IS-attack i sociala medier

På lördagskvällen släpptes via sociala medier ett nytt propagandatal av terrorsektens talesperson Abu Mohammad al-Adnani där han uppmanade till attacker under ramadan. En person som påstår sig komma från Stockholm har deltagit i den samordnade stödaktionen, rapporterar Expressen.
Den i Syrien kidnappade journalisten Magnus Falkehed, som lyckades bli fri 2014, reagerar starkt på uppgifterna. Han påminner oss om hur nära det är till nästa terrorattack när han skriver, IS-sympatisörer finns i alla Europas länder:

[D]et fanns – och finns – ett problem: mängden av terrorister! Mängden är av en hittills aldrig skådat slag. Lördagens samordnade stöd till IS i sociala medier är ännu ett bevis på att IS-sympatisörer finns i praktiskt taget alla Europas länder. Ingen säkerhetstjänst i världen kan helt värja sig från en sådan anhopning av hjärntvättade mördare.
I dag krävs varken intelligens eller ens färdighet för att bli terrorist. En av de franska terroristerna som mördade en kvinna i en bil i samband med Charliedåden lyckades inte göra mer skada än så. Han var så fumlig att han sköt sig själv i benet och blev arresterad av polisen efter att ha ringt efter ambulans. Terroristens advokat jämförde senare sin klients intelligens med ”ett tomt askfat”.
Tyvärr sitter det just tusentals och åter tusentals ”tomma askfat” och tittar på den typen av propagandavideor som publicerades under lördagskvällen.

Man kan fråga sig varför Europa har låtit sig infiltreras och utan eftertanke tillåtit att riskerna för islamska terrorattacker fått växa sig allt större. Varför har vi låtit den muslimska världens våldsamma problem bli också vårt problem? Frågor att grunna på denna varma försommarsöndag.

Nio skäl som nu får Trump att lyfta

I varje ny opinionsmätning gör Donald Trump framsteg medan Hillary Clinton tappar mark. I de två senaste nationella mätningarna leder Trump över Clinton i kampen om Vita huset: 42-37 procent i Rasmussen (17-18 maj) och 45-42 procent i Fox News (14-17 maj).
Tilltron till Trump ökar medan Clinton tappar. De som misstror Clinton har ökat från 58 till rekordhöga 61 procent. Antalet som har förtroende för Trump har däremot ökat från 31 procent i mars till 41 procent i maj. Därmed har fler väljare förtroende för Donald Trump än för Clinton.
Skälen för denna remarkabla utveckling, samtidigt som flertalet etablissemang fortsatt att smutskasta Trump med alla medel, är åtminstone nio.

1. Sträcker ut en hand till talmannen

Donald Trump har besökt det republikanska partiets etablissemang i Kongressen. I möte med den mäktige talmannen Paul Ryan visade Trump att han inte är långsint och att han förlåter glåporden från partiledningen under primärvalet. Det ger dem få möjligheter annat än att sluta upp bakom den folkligt valde Trump, vad de än tycker om honom. Att glåporden internt slutat hagla, stärker naturligtvis Trump bland partiets sympatisörer.
2. Trump byter ett slagord mot partistöd
Donald Trump har också slutit fred med partiapparaten. Det betyder att han kan räkna med partikassans stöd. Att byta en slogan (”jag finansierar min egen valrörelse”) mot hundratals miljoner i valfinansiering är ingen dum affär, skriver Washington Post.
3. Sluter fred med Fox News Megyn Kelly
Under vårens största, bästa och mest sedda valdebatten mellan republikanska kandidater höll programledaren/utfrågaren Megyn Kelly på att sänka Trump genom att ställa tuffa frågor om hans uttalanden om kvinnor. Ingen annan har lyckats skada honom lika hårt som hon. Ändå: i veckan var Trump gäst i hennes program. Han visade ingen bitterhet utan stor generositet. Trump visar att när fighten är över, så är den över.
4. Anlitar proffs på valkampanj
Långt in i primärvalet körde Donald Trump valrörelsen själv. Journalister var frapperade över hur få rådgivare han hade runt sig. Det var en enmansshow — som ingen annan än Trump själv trodde på. Nu när han i praktiken är en av de två huvudkandidater, blir höstens val en helt annan och mycket större affär. Trump har därför börjat anlita ärrade veteraner och tunga namn: kampanjchef är Paul Manafort och valanalytiker Tony Fabrizio. Förmodligen får vi se samma sak i utnämningen av sakpolitiska rådgivare.
5. Demokraterna fortsätter strida internt
Medierna kan inte dölja att det nu är demokratiska partiet som präglas av hårda motsättningar, även kastade stolar och tumult på valmöten mellan Clintons supportrar och Bernie Sanders. Sanders ger inte upp. Han fortsätter elda på sina vänsterextrema väljare, vilket försvagar Clinton och driver partiet ut på vänsterkanten, kanske över klippavsatsen och ner i avgrunden under konventet i sommar.
6. Hillary är en dålig kampanjpolitiker
Clinton har uppenbara problem att entusiasmera ens traditionella demokratiska kvinnoväljare. Hon är torr som fnöske. Och när hon försöker vara någon annan än den hon är blir det otroligt pinsamt. Lägg till det att hon ännu kan komma att åtalas för vårdslös hantering av hemligstämplade handlingar, ett åtal som kan ge fängelsestraff.
7. Bill Clintons skandaler fäller långa skuggor
Lika skicklig som Bill var i sina egna valkampanjer, lika oskicklig är han som make till kandidaten. Redan 2008, i kampen mot Obama, visade sig Bill vara omdömeslös på ett sätt som skadade Hillary. Det upprepas nu. Nyss kastade Bill ur sig en anklagelse om att Polen agerar som Putin, en förolämpning som inte anstår någon som vill spela en roll på världsscenen. Lägg till det att Bills otrohetsaffärer och Hillarys stöd till honom och därmed nedvärdering av de kvinnor som utsattes för Bills antastande beteende. Trump kommer att utnyttja affärerna, om demokraterna blir ojusta mot honom.
8. Lista med domare han tänker nominera
För att blidka konservativa väljare har Trump i veckan publicerat en lista med elva domare som han kan tänka sig nominera till HD när han blir president. Alla namn är högt respekterade i konservativa kretsar. Därmed blir HD ett av de viktigaste skälen för att rösta, även om många inte tror högt om någon av de båda kandidaterna. Som presidenten kommer den som vinner att få nominera flera domare till USA:s Högsta domstol. De väljs på livstid och avgör viktiga uttolkningar av konstitutionen som påverkar dagspolitiken, som aborter, vapen, marijuana, äktenskapsregler och mycket mer. Det är inte otroligt att Trump eller Clinton får nominera hela fyra domare av de nio (en är redan vakant och tre av domarna är över 80 år gamla). Genom listan har Trump skapat skäl för många som inte gillar hans skräniga framtoning att ändå gå och rösta.
9. Glasklart stöd för rätten att bära vapen
Donald Trump framträdde igår på NRA-konvent. National Rifle Association är det kanske största särintresset i USA eftersom så många amerikaner stöder dem. Trump gjorde klart att han är deras man, medan Clinton vill förbjuda allt. Rågången har nog aldrig varit tydligare mellan kandidaterna.
Allt detta bekräftar min bild av Trump som en oerhört slug ledare som är ”street-smart” och agerar efter behov, inte enligt någon instruktionsbok eller så-har-vi-alltid-gjort-tänkande. Han pressar på när han möter motstånd, men när det är övervunnet visar han generositet och söker samling så att det ska bli vinna-vinna situationer. På hans villkor, visst. Men om parterna får något man efterfrågat, vad är då problemet.
Tydligast gäller det medierna. De är alltid fiender till republikanska politiker. Det övervann Trump genom att göra uttalanden som hade så högt nyhetsvärde att de inte kunde låta bli att ge dem publicitet. Den publiciteten skapade kontroverser som gav än mer publicitet. Hela tiden på hans villkor. Resultat: Trump nådde ut, men samtidigt fick medierna en publik de sällan upplevt för politisk mediebevakning. Tacka mig för det, säger Trump.
Ingen annan politiker (jag skulle nog nästan vilja säga, någonsin) har bemästrat dagens mediala och tekniska förutsättningar som Trump. Han har struntat i alla gamla regler och villkor för att skapa sina egna. Att han inte har politisk erfarenhet har varit en förutsättning. Hade han haft det, hade han inte haft sina nuvarande maktbaser: flamboyant affärsman med miljardtillgångar och nationellt välkänd och populär TV-programledare.
Och politik handlar ytterst om ledarskap. Visst är det en ”förtroendebransch” som Fredrik Reinfeldt brukade säga. Men mest om ledarskap. För ledarskap kan ibland, i utsatta situationer (som västvärlden befinner sig i nu) mer handla om respekt, kraft, styrka och energi än om popularitet och smidighet. En svinaktig ledare kan behövas i tuffa tider. Då uppstår förtroende för dennes svinaktiga beteende. (Lägg märke till att många kollegor föraktade Winston Churchill 1939, men alla hans brister blev till tillgångar i kampen mot Hitler.)
Vi är inte i krig, men våra västerländska samhällen möter nya, globala utmaningar som etablissemangen står handfallna inför. Det öppnar för oortodoxa alternativ för väljarna att stödja. Jag blir mer och mer övertygad om att det är just vad som behövs för att få en mindre skenhelig och mer verklighetsförankrad diskussion om vad som måste göras.
Se mer: Washington Post i 5 very smart things Donald Trump has done since becoming the presumptive GOP nominee, Nyhetsbyrån Breitbart i Europe’s Leaders Blast Bill Over Democracy Jibe: ‘The Mouth Belongs To Clinton, The Voice Belongs To Soros’.

Hakelius: något tröstlöst över svensk journalistik

Johan Hakelius lyfter veckomagasinet Fokus till en tidning man numera öppnar med viss förväntan. Det är inte en vanlig känsla i det så torftiga medielandskapet på svenska språket.
I veckans nummer kommenterar han att utländska journalister åter jagats bort från svensk förort och bekräftar att svensk lag inte längre gäller i Sverige. Ett skäl är att svensk journalistik mörkar verkligheten, eller som Hakelius mer konkret beskriver det, Svensk journalistik är ibland rätt genant:

Det finns ibland något djupt tröstlöst över svensk journalistik, när ämnena är känsliga. En första reaktion är ofta att titta åt ett annat håll. En andra att ersätta rapportering med debatt. När någon redaktion ändå gör ett försök att låta skötsamma förortsbor berätta om vad de upplever, misstänkliggörs ofta de som vittnar. Det är rätt genant.

Detta är en viktig förklaring till att mediehusen är på fallrepet och mediebranschen i kris. Man agerar som om man vore en blogg utan resurser, och gör därför enklast möjliga insats. Enklare än att bjuda in pratglada personer som ger sin syn, finns inte. Men att tycka till är vi ju många som kan. Ofta är ju panelerna dessutom vinklade med stor övervikt för vänstertyckare.
Medieaktörer som vill överleva borde ägna sig åt saklig rapportering, ta fram fakta och bredda vår bild av verkligheten. Inte med kampanjjournalistik bekräfta vänsterns politiska fördomar. Det förstnämnda är en viktig del av demokratin, närmast att räkna som infrastruktur. Det andra kan man med fördel lämna till amatörer i sociala medier.

Polisen: lagar gynnar skadegörelse

I takt med att allmän moral fallerar och fräckheten inte har några gränser, avslöjas hur svag lagstiftningen är i vårt land. Politiker har som vanligt ingen koll överhuvudtaget på verkligheten. Ett aktuellt exempel i Järfälla tas upp i Expressen. Kringresande i husbilar slår läger och i dess följd följer anmälningar om skadegörelse och annan kriminalitet. Men polisen har haft svårt att förhindra det på grund av lagstiftningen. Och några ändringar har politikerna inte tänkt sig.

– Det har förekommit i flera år, lagarna fungerar helt enkelt inte, säger Mikael Pelagalli, stationsbefäl vid polisen i Norrort.
– Våra möjligheter att ingripa är förknippade med vad det står i detaljplanen för området. Är det allmän plats kan vi hänvisa till ordningslagen och avhysa dem ganska snabbt. Men är det privat mark måste det hela gå via Kronofogden, som i sin tur tar hjälp av oss vid avhysningen. Men det tar ofta 3-4 dygn innan vi får en förfrågan om detta.

Buset får bete sig hur som helst, slå sönder och härja. Ingen makthavare i Sverige gör något. Det får fortsätta, år efter år.  Även om det vore hur enkelt som helst att ändra lagstiftningen så att privat markägare kan begära polishandräckning i enlighet med reglerna för allmän plats. En begåvad justitieminister skulle kunna lägga ett sådant lagförslag inom en vecka. Men varken Beatrice Ask eller Morgan Johansson tycker vi ska försvåra för kriminella på detta sätt.
Varför ska vi som gör allt för att sköta oss, vill göra rätt för oss, fortsätta med det? Riksdagen gynnar och uppmuntrar kriminellt beteende. De måste ju ha en anledning till varför de stimulerar skadegörelse: de vill se mer av det. Nej, fy fan. Jag är så trött på de gamla partiernas totala avsaknad av verklighetskontakt.
Se mer: Hundratals personer förstörde Anders gård