Margot Wallström talar med dubbla tungor

Utrikesministern intar ensidigt den arabiska hållningen i beskrivningen av heliga platser i Israel. Riksdagsdebatten igår (se protokoll, pdf) var avslöjande. Sofia Damm (KD) frågade varför Sverige röstat för en resolution som förminskar och osynliggör judars och kristnas band till tempelberget och klagomuren. I Unesco har Sverige, till skillnad från andra EU-länder, röstat för en ensidig arabisk beskrivning av dessa heliga platser. Damm menar att det ”skickar ett farligt signalvärde” och ”polariserar situationen i Mellanöstern ytterligare”.
Wallström försökte slingra sig ur agerandet med att hävda att FN ”endast använt den arabiska termen ”Haram al-Sharif” [om tempelberget och klagomuren], varför det också kan anses vara vedertaget språkbruk inom FN”. Sverige har alltså ingen egen hållning. Och inte ens EU:s hållning gäller, där man använder flera namn om platsen. Det är rakt av den arabiska synen som dominerar svensk utrikespolitik.
När detta svar kritiseras, backar Wallström och säger: ”men vi tycker att man kan använda båda beteckningarna. Vi måste naturligtvis göra allt vi kan för att se till att alla olika religioner får tillgång till de här historiska och kulturella platserna och att de också används på rätt sätt.”
Men varför gör då inte regeringen det, utan underkastar sig en ensidig arabisk beskrivning av de tre religionernas heliga platser?
Sofia Damm avslutar: ”Tyskland, England och USA röstade emot. Det är ett sällskap som vi inte ska skämmas över att tillhöra. Jag uppskattar att utrikesministern säger att det inte var skickligt hanterat. Jag hoppas att vi kommer att se en skickligare hantering framöver.”
Mot detta invände inte utrikesministern, utan avstod sin sista replik. Talande i all sin tystnad.

Rödgrön nonchalans mot företagande

När riksdagen ska debattera företagandets villkor hemfaller MP och V till fördomar och anklagelser mot företagare. Dagens Industri summerar debatten, Förskräckligt låga insikter om företagare:

Regeringens samarbetspartier har en omogen inställning till företagande. Det är kusligt att en debatt som skulle handla om entreprenörer urartar så snart MP och V tar till orda.

Det är märkligt hur vänstersidan ständigt står för en politik där man sågar av den gren man sitter på. Utan företag blir det inget välstånd. Då finns det inga resurser att ”omfördela”. Hur många århundraden av konkreta bevis behöver vänsterpartier för att inse det? Titta hur väl det gick i Sovjetunionen, eller ett mer dagsaktuellt exempel: titta på socialistiska Venezuela!
Fattigdom, förtryck och misär. Det är alltid resultatet när vänstern får driva sin politik i botten.

‘Flyktingar’ ratar vissa EU-länder

De är kräsna, flyktingarna från Mellanöstern. Vissa EU-länder duger inte, rapporterar Financial Times i Refugees in Greece refuse to relocate across EU:

Många flyktingar i Grekland som berörs av EU:s program för omfördelning accepterar inte gällande villkor. De vägrar att bosätta sig i fattigare EU-länder som Bulgarien och Rumänien.
Av de 47 asylsökande som Bulgarien lovade att ta emot förra året var det bara fyra personer som flyttade dit. Av 67 asylsökande som skulle transporteras till Rumänien vägrade 32.

Detta visar att folkvandringen inte alls i huvudsak handlar om flykt från krig, utan om folk som vill få ta del av den mest generösa välfärden i Europa.
S-MP-regeringens mantra om att fler EU-länder måste bli solidariska inte är relevant. Det är snarare migranterna som vägrar flytta till vissa länder i EU. Man vill till länderna med mest generösa bidragssystem. Det vore intressant att höra vad regeringen tycker om det….

Nu hyllar inte medierna Hugo Chavez Venezuela

Under 00-talet var Venezuela en nation som hyllades i svenska medier. Den socialistiske ledaren Hugo Chavez, som styrde mellan 2000 till sin död 2013, var en ledande röst i kritiken mot USA och George W Bush. Chavez hade hjältestatus bland svenska journalister.
Nu är det inte lika kul att hylla Venezuela. Landet är på gränsen till sammanbrott. Likt alla tidigare socialistiska samhällen råder brist på allt. Ekonomin är i fritt fall. Kriminaliteten är enorm.
En intressant iakttagelse man kan göra i dagens rapporter från landet är att medierna oftast utelämnar att Venezuela styrs av vänsterpolitiker. Som TV4:s reportage i morgonens nyhetssändningar. Inte ett ord om att det är socialisterna som haft makten i mer än 15 år.
Varför kommer redaktionerna undan när man nu döljer att det är vänsterpolitik som förstör landet? Varför granskas inte nyhetsmediernas förljugenhet? Varför tvingas de inte äta upp sina tidigare hyllningar av Venezuela?

Skolkommissionen bagatelliserar disciplinkaoset

Idag överlämnades en delrapport om skolans problem till regeringen. Så som jag ser det finns ett problem som överskuggar allt annat, precis allt annat, i skolan. Och det är att skolan saknar disciplin. Vad säger då denna rapport från skoletablissemanget om detta?
Jag sökte igenom delrapporten Samling för skolan (pdf) efter ordet ”disciplin”. Det nämns i fyra (4) meningar i den 200 sidor långa rapporten. Och då inlindat i formuleringar som tonar ner problemen:

Disciplinproblemen i svensk skola ska inte överdrivas men får inte heller negligeras.

Samtidigt konstaterar man:

Enligt PISA uppvisar Sverige sämre förhållanden än OECD-genomsnittet när det gäller sen ankomst, skolk, dålig ordning under lektionerna och tidsspillan på grund av detta. I Skolverkets attitydundersökning 2012 anger fler äldre elever (årskurs 7–9 och gymnasieskolan) än 2009 att de störs på lektionerna av andra elever eller av hög ljudnivå. Undersökningen visar också att (…) drygt var tionde elev är rädd för andra elever på skolan.

Kan dessa problem överdrivas? Hur i hela världen ska elever kunna lära sig något om de ständigt är rädda att bli slagna, hånade, förnedrade under skoltiden?! Eller om mobiltelefoner ringer och det stökas och bråkas i klassrummet?
Rapporten kommer inte med några egna förslag, utan vill att ”utvärdering” av skollagens bestämmelser om disciplinära åtgärder ska initieras. Vad rapporten däremot är noga med, är att säga att elevinflytandet över skolan måste öka. Det hänger inte ihop. Ska de skräniga och våldsamma eleverna avgöra hur disciplinen ska se ut?
Det som kallas elevinflytande är ett indirekt och fegt sätt för vuxenvärlden att låta bli att ta sitt ansvar. Skolkommissionens rapport är ett exempel på hur vuxenvärlden moraliskt har kapitulerat.
Självklart ska disciplinregler utformas av vuxenvärlden, inte av elever. Och de måste backas upp hela vägen från partiledare och ministrar över myndigheter och skolledningar till lärarna och andra vuxna. Utan en sådan moralisk uppryckning spelar det ingen roll vad man gör med skolan, då kommer analfabetism åter bli utbredd i detta land.

Washington Post: ‘Underskatta inte Trump’

Ledarredaktionen på Washington Post varnar demokratiska partiet för att underskatta Donald Trump, Democrats, don’t celebrate Trump’s nomination. Fear it:

Jag vet att opinionsmätningarna säger att Donald Trump inte kan vinna. Men tänk om vi tittar på fel siffror i mätningarna? Tänk om Trumps låga förtroende inte betyder något? Eller, annorlunda uttryckt, tänk om det låga förtroendet för landets utveckling betyder mer?
I nuläget har 6 av 10 amerikaner inte förtroende för Trump, bara 36 procent har det. Men tilltron till landets utveckling är ännu lägre. Bara 27 procent av amerikanerna tror att landet är på väg i rätt riktning, medan 65 procent anser det är på väg åt fel håll.
Vad händer om de som respekterar Hillary Clintons kompetens avvisar henne som symbolen för det rådande etablissemanget? Och tänk om väljare som inte gillar Trumps hårda ton och bombastiska stil bryr sig mer om att han, i deras mening, skakar om makteliten?

En ovanligt insiktsfull analys som håller sig till verkligheten och inte önskedrömmar. Detta är givetvis skälet till att Trump slog ut alla republikanska motkandidater med långt större politisk erfarenhet än han själv. Folket är förbannat på den inkompetens som den politiska klassen visat upp i många år.
Republikanska konservativa gräsrötter väljer en New York-miljardär som inte alls är särskilt konservativ, därför att han utmanar de besuttna eliter som skiter i vanligt folk.
Varför skulle inte demokratiska väljare kunna göra samma kompromiss med renlärig ideologi för att få en president som rensar ut all den skit, dynga och inkompetens som huvudstaden Washington DC symboliserar sedan 1990-talet?
Amerikanska systemet gick i baklås 1994 då republikanerna efter 48 år tog tillbaka majoriteten i representanthuset samtidigt som demokraterna vägrade acceptera detta. Så som konstitutionen är uppbyggd krävs stora majoriteter för att få igenom förändringar. Grundlagsfäderna ville hellre ha inga beslut, än kontroversiella beslut med små majoriteter.
Problemet som grundlagsfäderna inte förutsåg, och som president George Washington varnade för i sitt avgångtal 1798: om de folkvalda sluter sig samman i kollektiva partier istället för att representera sina väljare från valkretsen, kommer politiken att bli smutsig och svårstyrbar. Denna svaghet har förstärkts med Gerrymandering, då partierna i delstaterna sett till att skapa sig själva ”säkra” valkretsar, dvs en väljarkår som stabilt röstar demokratiskt eller republikanskt. Det har minskat folkvaldas känslighet för allmänna opinioner, och därmed deras villighet att göra upp med andra sidan i för landet viktiga frågor.
Arnold Schwarzenegger försökte som Kaliforniens guvernör flytta makten över valkretsarnas utformning från delstatspolitikerna till domstolar, men förlorade i en folkomröstning. Särintressena, särskilt fackföreningar, vill ha säkra mandat för demokraterna så att de kan styra kandidaterna som väljs (och är helt beroende av fackföreningarnas stöd i vissa valkretsar).
Nu är Donald Trump den nya utmanaren av detta korrupta system, eftersom han står över partiintressen. Att hela det republikanska etablissemanget gick emot Trump under primärvalet har stärkt Trump som en outsider som utnyttjar insidersystemet (republikanska partiets primärval) för att bli vald.
Det är som anti-etablissemangskandidat Trump når sina framgångar. Det har de många inte förstått.

Mord och våld ökar dramatiskt i USA

Sedan Barack Obama ställt sig bakom kritik mot polisen har antalet mord i USA ökat dramatiskt. Vänstertidningen New York Times rapporterar i Homicide Rates Jump in Many Major U.S. Cities, New Data Shows:

[N]y statistik som offentliggjordes i fredags visar att antalet mord stiger kraftigt i mer än 20 städer.

I Chicago har antalet mord ökat med 70 procent mellan första kvartalet 2015 och första kvartalet 2016. I Las Vegas med 82 procent och i Dallas med 73 procent.
FBI-chefen James Comey ser orsaken i att polis inte längre vågar ingripa mot kriminella, eftersom polisen ofta filmas med mobiltelefoner och ingripanden kritiseras i efterhand. Det har gjort att polisen slutar ingripa mot våld och drar sig tillbaka.
Tilläggas kan att Obamas sågning av polisen inneburit att ordningsmakten i USA inte längre har något politiskt stöd för att upprätthålla lag och ordning. Resultatet av denna vänsterextrema, ja rent av anarkistiska, hållningen syns nu i blodiga siffror.
Detta blir Obamas eftermäle: ett land i upplösning, där rasmotsättningar ökar och sammanhållningen eroderar vilket resulterar i att våldet eskalerar. Hans vinnande valparoll 2008 – ”Yes We Can” – har fått en helt annan innebörd: ja, vi kan mörda och komma undan med det!
Obama tar nya steg i denna riktning genom att anse det stigmatiserande att kalla mördare och våltäktsmän för ”kriminella”. Det rapporterar New York Post i Obama doesn’t think rapists, armed robbers, drug dealers are ‘criminals’:

Enligt Obama-administrationen ska kriminella nu beskrivas som ”juridiskt involverade individer”. [Skälet är att] svart kriminalitet är högre än vit kriminalitet, vilket betyder att svarta i högre grad utpekas som kriminella vilket kränker svarta.

Det sätt som vänsteraktivister och medievänstern blundar för kriminellas brutalitet och den sorg och ilska som detta genererar håller på att förgöra västvärlden. Detta är en viktig orsak till att Donald Trump har goda möjligheter att vinna presidentvalet. Folk är trötta på politiker som står på kriminalitetens sida.
Det gäller också i Sverige, men Barack Obama är i en klass för sig.
Se mer: National Review i FBI Director Sees Alarming Spike In Murder Rate, Fox News i Krauthammer: Spike in murder rates no coincidence (video), New York Magazine i The Murder Rate in Chicago Spike

Mänskliga rättigheter kontra klasskamp

I Tvärdrag, unga socialdemokratins idétidskrift, är temat ”feministisk utrikespolitik”. Hög floskelvarning måste utfärdas, men ett och annat intressant skrivs. Agnes Kauranen gör en tänkvärd analys där hon konstaterar varför generös flyktingpolitik inte är populär bland arbetare:

Men om socialdemokratin utgår från de mänskliga rättigheterna i sin argumentation förlorar vi många ur arbetarklassen på vägen. Socialdemokratin behöver i så fall politisera de mänskliga rättigheterna och ställa dem i relation till den historia som vi ständigt måste berätta om klassintresse.
Jag solidariserar mig med kvinnor i Bangladesh för att [de] underbetalas, men jag vägrar tycka synd om dem. Diskursen kring mänskliga rättigheter (…) landar ofta fel. Att tycka synd om de som har det sämre än en själv gynnar aldrig arbetarklassen.

En insikt som få i debatten besitter, inom både vänster och borgerlighet. Vi kan inte hålla på att tycka synd om allt och alla runt om i världen. Det är ju, faktiskt, ett överklassperspektiv.
Men det Kauranen inte svarar på är varför vi i Sverige ska göra oss ansvariga för hur kvinnor i allmänhet och flyktingar i synnerhet lever på hundratals mil bort, långt utanför vårt politiska inflytande. Den klasskamp hon söker inspiration i kännetecknas av att den utförs lokalt på plats. Den borde utföras bland de människor som berörs i Bangladesh och annorstädes. Varför flytta den bangladeshiska klasskampen från Bangladesh till Sverige? Varför ska svenska arbetare göras ansvariga för samhället i Bangladesh?
Klasskampen handlade om att skapa jämlikhet i det egna samhället, inte i något annat samhälle. Samma sak borde självfallet gälla för Bangladesh med flera. Den svenska arbetarrörelsen krävde aldrig, inte ens när svält förekom för drygt hundra år sedan, att andra länder skulle skicka sina resurser till Sverige för att försörja arbetarna.
Detta med att inte tycka synd om och se ner på andras förmåga är rätt — också globalt. På samma sätt som vi utvecklat vårt land genom inrikespolitisk utveckling, måste andra länder göra detsamma.
Skälet till allt elände vi ser är att dessa länder inte tar ansvar för att skapa bättre villkor för den egna befolkningen. Bara när dessa länder skaffar sig förnuftiga ledare kan man vända utvecklingen. Hur mycket vi i Sverige än skulle tycka synd om andra, kan vi inte rädda världen. Det kan bara dessa folk göra själva.
Vi i väst bidrar med vår tekniska, vetenskapliga och medicinska utveckling oerhört mycket till övriga världens utveckling. När det gäller att skapa jämlikhet måste de faktiskt ta sig själva i kragen.

Kulturvänstern är plötsligt emot provokationen

Så länge konstnärer hade tydligt kommunistiska och vänsterextrema budskap var all form av provokation, som att klottra och slå sönder tunnelbanevagnar, hippa, kul och viktiga. De som protesterade stämplades som inskränkta torrbollar som inte förstår hur viktigt det är att provocera. Provokationen var konstens och kulturens livsluft, sa kulturvänstern.
Men nu låter det annorlunda. Nu är samma kulturvänster ständigt kränkt och vill stoppa och censurera allt som kan uppfattas som provokativt.
Ja, kulturvänstern gav sig senast på 40-50 år gamla tecknade barnböcker av Jan Lööf. Förlagets nervvrak till redaktörer vågar inte göra nytryck trots att hans böcker är mycket populära. Man är så rädd för kulturvänstern att man slutar vara förlag som ger ut böcker folk vill köpa (och kom ihåg att det svenska språkområdet är så litet att det är ytterst svårt att få lönsamhet i bokutgivning). Men kulturvänsterns makt är stor och deras högljudda kränkthet ännu större.
Ett annat exempel är konstnären Makode Linde och hans utställning ”Negerkungens återkomst” i kulturhuset på Sergels torg i våras. Personal protesterade, man kände sig kränkta och anmälde utställningen till diskrimineringsombudsmannen. Allt för att Linde använde n-ordet som en provokation mot vänsterns identitetspolitik.
Svenska Dagbladet har en intressant pod, konstliv, om detta där Clemens Poellinger säger:

— Vi genomgår ett kulturpolitiskt experiment där man upphöjt identitetspolitik till offentlig kulturpolitik i och med Miljöpartiets stora inflytande.

Istället för provokation är det nytt mode att i identitetspolitikens namn leta efter ting att vara kränkt över. Det har hittills resulterat i en mängd krav på censur. Jag väntar bara på att kulturvänster ska börja anordna bokbål på Sergels torg där man bränner upp Tintin, Lööf-böcker, Lilla Hjärtat och allt annat som de stämplar ut som kränkande mot deras rättfärdighet.

Trump utmanar trötta utrikespolitiska eliter

Många höjde på ögonbrynen när det ansedda utrikespolitiska institutet National Interest stod värd för Donald Trumps första linjetal om utrikespolitik i slutet på april. National Interest grundades med uppbackning från Richard Nixon och kan inte anklagas för att vara ointresserat av eller okunnig om världspolitiken.
I en replik till kritikerna mot att man lät Trump tala, ger ledningen för National Intrest ett syrligt omdöme om etablissemangens oförmåga att leda amerikansk utrikespolitik, Why have our elites produced so many failed policies? And why do they feel no shame?
Även om Trumps syn på världspolitiken ännu inte är fullt utvecklad, skiljer den sig från rådande semi-koncensus bland utrikespolitiska etablissemang, skriver man och fortsätter:

Trumps uttalanden antyder en fundamental förändring av den amerikanska utrikespolitiken efter kalla kriget och erbjuder därmed en alternativ vision som har stor dragningskraft hos en frustrerad allmänhet, om än inte för de eliter som under tre årtionden definierat, artikulerat och format utrikespolitiken i båda partierna.
Vissa har beskrivit  Trumps ”Amerika först”-profilering som en form av Jacksonisk populistisk nationalism. Till viss del anknyter den också till George Washingtons förmaning om att ”styra bort från permanenta allianser” utan att ”svika existerande engagemang”, liksom till John Quincy Adams hyllning till den amerikanska friheten som ”inte går utrikes i jakt på ett monster att besegra”.
På samma sätt som Adams, prioriterar Trump frihet och demokrati för amerikaner före medborgare i andra länder. Till skillnad från Barack Obama är Trump inriktad på en utrikespolitik utifrån amerikanska intressen som värnar den militära makten vars styrka är en viktig diplomatisk tillgång men använder den återhållsamts.
Att han klargör att han inte tänker omge sig med utrikespolitisk expertis ”som har perfekta CV:n men mycket lite att skryta med och som bär ansvar för en lång historia av misslyckad utrikespolitik som fortlöpande förlorar inflytande”, har helt klart skapat oro. Detta uttalande, som egentligen kan sammanfattas med orden ”ni får sparken!”, riktas till en rad tidigare högre företrädare inom huvudstadens utrikespolitiska etablissemang.
Motståndare till Trump kan i detta se det största hotet med hans kandidatur: han gör slut på den utrikespolitiska nomenklatura som dominerat USA:s politik och hotar därmed deras personliga karriärer. Han skapar samma reaktion i den transnationella Davos-eliten genom att insistera att ”nationalstater förblir den fundamentala grunden för framgång och harmoni”.

Trump vill förnya och göra om. Här har vi en viktig förklaring till att hatet mot Trump är så stark från ”experter” i massmedia: nuvarande ämbetsmän i staten är oroliga att förlora jobbet om Trump vinner och lägger om politiken. Glöm inte detta när du i DN och övriga media läser hånfulla artiklar om Trump.
Och hatet och hånfullheten mot Donald Trump kommer att öka i takt med att det blir allt mer troligt att han blir USA:s näste president. New York Times konstaterar att det är helt jämt mellan honom och Clinton i tre avgörande delstater inför höstens val, Three Crucial States Show Tight Races Between Donald Trump and Hillary Clinton. De som ännu tror att Clinton har segern i en liten ask kommer att drabbas av ett chockartat uppvaknande.