Väljarnas hämnd

Korrespondenten Bengt Lindroth har gjort ett 300-sidor långt reportage om nya uppstickarpartier ur ett nordiskt perspektiv, Väljarnas hämnd – populism och nationalism i Norden.
Boktiteln har han lånat från förre danske statsministern Jens Otto Krag, som talade om väljarnas hämnd då advokaten Mogens Glistrup gjort stora valframgångar i folketingsvalet 1973. Det nya Framskridtspartiet fick 15,9 procent av rösterna.
Första populistiska parti i Sverige var egentligen Centerpartiet, menar Lindroth. Finska Yle refererar föredrag av författaren, Väljarnas populistiska hämnd?

I Sverige var det bönderna och centern som ansågs komma med populismen i 1970-talets början, den folkliga vilsenheten efter en stor ommöblering från land till stad. Lindroth påminner om almstrider i Stockholm och miljörörelsen, men också Ny demokrati som efterträddes av Sverigedemokraterna.

Det är befriande att Lindroth inte använder populism som skällsord, utan kritiserar den förenklade och missvisande karaktäristik som populism fått i svensk debatt. Han delar Arena-redaktören Per Wirténs beskrivning:

Populistbegreppet fungerar som en slöja som man kan lägga över all form av folklig opposition. Beskyllningen för att vara populist blir alltså gärna etablerade intressens sätt att försöka skaka av sig en obekväm kritiker eller åsiktsmotståndare.

Men jag tycker ändå att Lindroth blir ytlig när han instämmer i statsvetaren Christian Anderssons försök till definition:

Han konstaterar att populism ofta inte handlar så mycket om vad man säger utan hur man säger det. Det gäller själva formen, förenklingen, generaliseringen och förytligandet när samhällets alla angelägenheter beskrivs och diskuteras: ”populismen är en politisk stil som syftar till att vinna snabb och lättköpt popularitet”.

Ja, detta är ofta stilen, men det är inte kärnan i framgångsrik populism. Kärnan är att man fångar människors oro över samhällsutvecklingen. Som C i tidigt 1970-tal om att centralisering och storskalighet hade gått för långt. Både liberaler och socialister ansåg småföretagandet som historiskt passé. Allt skulle ske i storskaliga processer, som byggandet av miljonprogrammens identitetslösa betongkomplex som saknade varje tanke på mänskliga behov av butiker, samlingspunkter etc.
Visst blev den kritik som riktades förenklad och tonvikt låg på att kritisera utvecklingen snarare än att lägga fram konkreta planer på alternativ samhällsutveckling. Att lyfta kritik mot samhällets rådande färdriktning kan i inledningsskedet inte vara konkret, utan handlar om perspektivet: ”är detta verkligen rätt väg?” Populism kan i första skedet fungera mer som tidningars kultursidor: kritikern föreslår inte ett alternativt manuskript, utan svär i kyrkan och anser det som framförs för undermåligt.
Även om Lindroth mer ser populismen utifrån etablissemangets sida, lyfter han också fram statsvetare som menar att populistiska rörelser också kan vara demokratiska hälsotecken:

Cas Muddde och Cristol Kaltwasser gav för något år sedan ut en studie där frågan var om populism skall ses som ett hot mot eller ett korrektiv till den liberala demokratin. Är det tack vare de populistiska utbrotten och strömningarna som de politiska etablissemangen får reda på vad som faktiskt rör sig i folkdjupet? De kanske rent av är nödvändiga inslag i demokratin av idag? Forskarna menar, inte oväntat, att svaren varierar från land till land.

Detta stämmer bättre med min uppfattning. Makt korrumperar alltid. De som tillhör etablissemangen vill självfallet behålla sin makt och störs av krav på förändring. De ser alltid nya uppstickare som hot, med all rätt. Men de är inte hot mot demokratin, utan hot mot nuvarande makthavares position och ställning. Här har massmedia gått i etablissemangens ledband och stämplat ut populism som vulgärt, och ofta mycket värre än så.
Men i en demokrati ska makten alltid ifrågasättas och alltid kunna utmanas. Och ibland finns starka skäl att utmana. På 70-talet hade storskaligheten gått över styr. Nu har globaliseringen satt frågan om nationell gemenskap i fokus på ett sätt som inte behövde problematiseras förr, eftersom så få kunde resa och förflytta sig. Nuvarande etablissemang har ingen mental och intellektuell förmåga att hantera detta, och då är det helt rimligt att de utmanas av nya partier som förstår samtiden.
Se mer: SR i Ett stycke Nordisk samtidshistoria, DN i Givande men torr historielektion.

Varför gör Sverige inget mot tiggeriet?

En vanlig kommentar jag hör från dem som är tillbaka från resa i Europa är: ”och vi såg inga tiggare”. Det verkar som att Sverige är tiggeriets paradis i Europa. Man reser inte till grannländer, utan upp till Sverige. Här är det fritt fram.
En ny Sifo visar att en majoritet av folket i Sverige är för förbud mot tiggeri också i vårt land, rapporterar Dagens Industri:

Hälften av svenskarna, 50 procent, vill ha ett tiggeriförbud medan 27 procent är emot. Övriga har ingen bestämd åsikt i frågan, enligt en ny opinionsundersökning.

Dubbelt så många vill förbjuda som inte förbjuda. Ändå gör de etablerade partierna ingenting. Jag har svårt att se varför vi ska avvika från övriga Europa.
Tiggeri gör gatumiljön osäkrare och solkar ner hela bilden av vårt samhälle. Att man inte vill göra något åt det är tragiskt och ett tecken på sunkigheten och likgiltigheten i etablissemangen. På samma sätt som smutsiga toaletter på restauranger visar attityden hos personalen där, visar gatumiljön i våra städer hur stolta vi är över vårt samhälle.

Socialdemokratisk populism fungerar inte längre

Populism används ofta som skällsord eftersom det förväxlats med opportunism. Egentlig populism är att ha kontakt med folket, förstå vad som är viktigt i den tid man lever och leverera lösningar. Det hade Socialdemokratin under 70 år, men inte längre.
Varför fungerar inte deras populism längre? Det är en smart fråga som Fokus-medarbetaren Torbjörn Nilsson analyserar i senaste numret, Sjunkande förväntningars missnöje:

Historikern Jens Ljunggren visar i sin färska studie ”Den uppskjutna vreden” att S under lång tid och med framgång använt populismens verktyg. Han talar om en vredesbank. Agitatorerna reste runt och spådde på ilskan, som partiet sedan samlade in och la på lager, för att portionera ut och använda när den kunde ge mesta möjliga politiska resultat. Man lovade folket att upprättelse fanns och eliten att folket inte skulle gå bärsärk.
Man måste ta folks oro på allvar, sa Per Albin Hansson. (…) När oron så småningom minskade för att folket fick det materiellt bättre, fann Tage Erlander nya intäkter till vredesbanken. Det blev ett populismens självspelande piano. (…) De stigande förväntningarna kunde slå över i missnöje, varför ett starkare samhälle var nödvändigt. Staten behövde växa. (…)
Man har fortfarande populismen i sitt dna, men tycks helt oförmögen att använda den.

Den skärpta migrationspolitiken är ett försök att visa regeringsduglighet. Men politiken bottnar inte i den egna politiken och skapar därför ingen trovärdighet och ger därför inget att inkassera på partiets bankkonto för vrede och oro. Tvärtom:

Idag är det andra politiker som talar om människors oro och otrygghet. Och man kan inte kalla det för några ”stigande förväntningars missnöje”. Staten har misslyckats (…) och människor tvivlar därför på politikens förmåga. Det är de sjunkande förväntningarnas missnöje. Och den vreden klarar S inte av att hantera.

Skarpt och träffsäkert. Vår tids oro och vrede riktas mot styrande etablissemang, till vilka Socialdemokratin i allra högsta grad hör.
Den nya tiden ställer andra krav på politiken. Det handlar inte längre bara om att kräva rättigheter, som någon annan ska betala. Nu växer en samhällssyn sig stark som kräver att rättigheter och skyldigheter måste balanseras. Människor har också plikter att utföra. Detta strider mot Socialdemokratins syn på politik. Man kan säga att de nya perspektiven uttrycker värden som brukar betecknas som konservativa, ett perspektiv som Socialdemokratin historiskt betraktat som sin främsta fiende. Då blir det kortslutning.
Inte så konstigt, egentligen. Varför skulle inte nya tider kräva nya partier?