Month: May 2016

EU har blivit alltför utopiskt och inriktat på likriktning. Är det möjligt att någon i Bryssel kan vara självkritisk? Kanske. Den förre polske premiärministern Donald Tusk, som nu är Europeiska rådets ordförande (den ordförandepost som tidigare cirkulerade mellan medlemsländernas regeringschefer), uttrycker varningar för att EU genom sin ständiga makthunger underblåser motstånd mot unionen.
Deutsche Welle rapporterar i EU president Tusk decries ‘utopias’ of Europe:

I ett tal Tusk höll på måndagen kritiserade han de utopiska illusioner som EU skapat och som fört unionen in i flera kriser.
— Det är vi som idag är ansvariga som måste konfrontera utopierna som vuxit fram i EU, som utopin om ett Europa utan nationalstater, utopin om ett Europa utan motstridiga intressen och ambitioner, utopin om att Europa kan tvinga på världen sina värderingar.
— Genom besattheten [inom EU] att uppnå omedelbar likriktning och total integration har vi misslyckats att inse att vanligt folk, Europas medborgare, inte delar vår euro-entusiasm. Misströstande om de stora framtidsvisionerna kräver de att vi istället tar oss an den vardagliga verkligheten bättre än vi gjort hittills.
Europaskeptiska rörelser presenterar sig som alternativ till illusioner som EU predikar, menar Tusk.

Deutsche Welle konstaterar att detta tal kommer mindre än en månad före Storbritanniens omröstning om att lämna eller stanna i unionen.

I talet i Luxembourg sa Tusk att perfekt europeisk likriktning och integration kanske inte är det bästa svaret på euroskeptiska strömningar.
— Prognoserna om ett uppsplittrat Europa spökar, sa han. En vision om en federal stat verkar inte vara det bästa svaret på den möjligheten.

Det är så dags att vakna nu, blir min reflektion. Det är först nu när britterna sätt hårt mot hårt, som EU-byråkratin blir en smula eftertänksam.
Räkna med att sådant tal omedelbart försvinner om Storbritannien stannar i EU. Då är man tillbaka på spåret och fortsätter arbeta för utopin om att skapa en superstat styrd från Bryssel.
Om det däremot blir “brexit”, då kommer inte bara Storbritanniens avtal med EU att omförhandlas, utan hela projektet kommer att bli föremål för hårdhänt omprövning. Särskilt om andra medlemsländer också utlyser folkomröstningar om att stanna eller lämna unionen.
Byråkratier kan inte bemötas med vackert tal. Byråkratier kan bara bekämpas med hård makt. Demokratiska stater måste sätta sig upp mot den antidemokratiska byråkratin i Bryssel och få den på fall. EU har utvecklats i fel riktning de senaste 20 åren. Det är tid att börja om.
Död åt EU, leve europeiskt samarbete!

Vänsterintellektuella i Sverige hämtar det mesta av sina argument och idéer från amerikansk vänster. Det finns skäl för socialkonservativa i Sverige att också följa debatten på andra sidan av Atlanten, om än andra röster då.
En intressant sådan röst är John O’Sullivan, britt som varit chefredaktör för amerikanska National Review, och som nu analyserar varför Donald Trump vann republikanska nomineringen och varför detta inte är ett fientligt övertagande av en liberal storstadsbo av det konservativa partiet i USA.
Trump vann därför att han lyssnade på gräsrötterna, och lyfte småfolkets konservatism snarare än donatorklassens.
Detta förklarar varför de styrande i partiet inte kände igen eller förstod de som kom och röstade i miljontal på Donald Trump i primärvalet. O’Sullivan skriver i Working-class Trump supporters school the policy wonks.

De viktigaste sanningen om primärvalet är att “invasionen” av republikanska partiet inte kom utifrån. Det var ett inflöde främst av folk som röstat republikanskt hela tiden. Det är begripligt att de flesta kommentatorer inte fullt ut förstått detta, eftersom invasionen har letts av Donald Trump, som faktiskt kommer utifrån. (…)
De må i oproportionerligt stor andel bestå av arbetarklass och medelinkomsttagare, men de tillhör de som brukar rösta republikanskt. Och en vanlig iakttagelse brukar vara att det är folk i lägre socialgrupper bland republikanska väljarkåren som mest står för konservativa uppfattningar (om än i mindre grad om ekonomi än, säg, om kriminalpolitik).

Det är alltså de väljare som inte brukar göra något väsen av sig, annat än att rösta på valdagen, som nu fått nog av etablissemangen och bestämt sig för att göra revolt.

Innan politiska insiders (“policy wonks”) konfronterades med det faktum att småfolkskonservativa (street conservatives) plötsligt avvek från dem om bidrag/transfereringar, immigration och social trygghet, var de säkra på att styra som om inget förändrats.
Det visade sig dock att småfolket inte bara har andra prioriteringar, utan att dessa är rotade i en annan uppsättning moraliska värderingar, som både är anständiga och konservativa i bred mening.
Dessa väljare blev överraskade över att finna sig avvisade av etablissemanget som förrädare eller svikare av konservatismen [därför att] de har en annan syn på välfärdssystemen. De gör stor moralisk skillnad på statspensioner och socialbidrag. I första fallet rör det sig om ersättning för hårt arbete, gott medborgarskap, patriotisk beredskap att gå ut i krig för sitt land. I det andra fallet handlar det om bidragsberoende som kan belöna laster.

Detta till skillnad från fiskalt konservativa och libertarianer som ser alla statliga system som skadliga, menar O’Sullivan.

Småfolkskonservativa anser på moralisk grund att de amerikaner som byggt landet, följt lagarna och försvarat landet i krig ska vara de sista som får göra uppoffringar när staten måste spara

Denna distinktion borde vi använda också i Sverige. Det är fel att se alla transfereringar som bidragsberoende. De som jobbat hårt och får en låg statlig pension och andra förmåner på ålderns höst måste gå före alla andra.
Inte som det är nu, eller som det känns: att dessa mot landet lojala äldre nu riskerar att hamna sist, efter alla nyanlända. Det är inte de som skriker högst eller har de starkaste lobbygrupperna bakom sig som ska ha statligt stöd, det är de som gjort mest för landet. Här är en moralisk kommandohöjd som lämnats obesatt i debatten. Statskassan räcker inte till allt, och när prioriteringar ska ske måste någon våga försvara dem som arbetat hela sitt liv och betalat skatt här i landet. De ska gå före alla andra.
O’Sullivan konstaterar vidare:

Vanliga amerikaner, och särskilt konservativa, känner ökad oro då kriminaliteten ökar och anarki sprider sig medan vänstern närmast flagrant vägrar erkänna denna ondska eller ta itu med de allierade som driver på den.
Det primärvalet gjorde var att gallra bort dem som motsatte sig gränskontroll och insatser för att öka tryggheten på gator och torg, nämligen donatorsklassen, partiledningen, handelskammarhögern. I månader var alla kandidater utom Trump obegripligt oförmögna att se väljarkårens prioritering.

Kan man inte säga samma sak om partiledardebatten i Sverige igårkväll? Ingen av partiledarna, utom Åkesson, begriper vad väljarkåren kräver. Därför vann Åkesson debatten i alla mätningar.
O’Sullivan menar att globaliseringen skruvat om det politiska landskapet, förändrat möjligheterna i en ny värld av automation, familjeföretagande, egenföretagande och desktop industrialism.
Det Donald Trump symboliserar är därför, menar O’Sullivan, inget fientligt övertagande av republikanska partiet, utan en “återförening” med partiets desillusionerade supportrar som plötsligt fått hopp om att deras röst åter ska höras.
Är det inte ett visst parti som börjat stå för det hoppet här hemma?

Kvällens partiledardebatt diskuteras i P1-morgon på måndagsmorgonen cirka kl 7.20. Jag medverkar. Vem klarade sig bäst? Hur gick det för debutanten Lövin? Vilka svar kommer vi att minnas? Vad saknades?
Mycket ska klaras av på några minuter. En allmän recension är att det blev väl rumphugget. Även politiker behöver andas medan de svarar, utan att ordet går vidare till någon annan. Korta svar höjer naturligtvis tempot, men risken är att informationsvärdet sjunker. Anklagelser mot andra är lättare att göra korta, än att avge egna ansvarsfulla svar.
Uppdatering måndag kl 8.05:
“Små steg mot verkligheten” var den rubrik jag satte på debatten. Det var glädjande att flera partiledare tog upp värderingskonflikten som växer sig starkare i landet. Åtgärder måste vidtas mot dem som begår övergrepp, kastar sten och startar upplopp. Här stämde Ebba Busch-Thor och Jan Björklund in med Jimmie Åkesson.
Diskussionen blev dock rumphuggen eftersom de fick så korta repliker. Det gjorde att attacker på andra gynnades framför att tala om egen politik. Nu förstod tittarna det och belönade inte dem som attackerade, utan dem som försökte föra fram egen politik.
Åkesson vann debatten enligt Demoskop (betyg där 5 är högsta, 1 lägsta):
1. Jimmie Åkesson, SD: 3,23
2. Jan Björklund, L: 3,00
3. Anna Kinberg Batra, M: 3,03
4. Annie Lööf, C: 2,91
5. Ebba Busch Thor, KD: 2,78
6. Jonas Sjöstedt, V: 2,71
7. Stefan Löfven, S: 2,64
8. Isabella Lövin, MP: 2,52

Den alltid intressante kolumnisten Charles Krauthammer skriver i brittiska Daily Telegraph, Obama’s naive idealism has caused havoc as America makes the same mistakes over and over again:

Idealister tror att internationella system till slut kan utvecklas och lämna det Hobbianska naturtillståndet [allas krig mot alla] till något mer mänskligt och hoppfullt. Det man ofta bortser ifrån är att denna hoppfullhet om att nå ett högre plan för global gemenskap kommer i två färger: en röd och en blå.
Vänsterns variant, praktiserad exempelvis av Bill Clinton, tror att skapande av ett tätt nätverk av internationella avtal och transnationella institutioner (som FN, WTO) kan ge innehåll till en global gemenskap som säkrar stabilitet.
Den konservativa varianten, ofta kallad neokonservativ och identifierad av George W Bush, utgår från att det bästa sättet att säkra stabilitet inte är via internationella institutioner som man anser är flummiga och maktlösa, utan genom att sprida demokrati. Detta eftersom demokratiska nationer, i slutändan, är benägna att verka i fred.
Vänsterns internationalister tror på globalisering och konservativa på demokratisering för att skapa den soliga internationella harmonin. Det som förenar dem är deras tro på att sådan harmoni kan uppnås. Båda tror på den perfekta lösningen, om inte på människor så på det internationella systemet.
För realister är detta enbart en bekväm inbillning. Suveräna stater förblir i oavbruten jakt på makt i enlighet med deras självintresse. En jakt som kan utövas mer eller mindre klokt. Men inget grundläggande förändras över tid.

Sedan murens fall har utrikespolitiken i väst varit misslyckad från både vänster och höger, skrev ledningen för den ansedda utrikespolitiska institutet National Interest som motiv till varför man låtit Donald Trump hålla linjetal hos dem (se mer i bloggen här).
För min del har jag försvarat en idealistisk utrikespolitik som avsätter diktaturer och befriar folk. Men när diktatorerna försvunnit har inte fred infunnit sig utan inbördeskrig och sönderfallande stater.
Det var en sak att befria kristna länder i Östeuropa som ockuperats av kommunism, en helt annan sak att befria muslimska samhällen som fortsätter se islam som den överordnade auktoriteten.
Dessutom har väst varit splittrad om när vi ska gripa in, vilket oppositionen under Bush-administrationen visade och som resulterat i att ingen politisk ledare i väst vill gå in Syrien.
Av de två skälen finns all anledning att falla tillbaka på realpolitiken och först och främst verka för våra egna nationella självintressen.

Det pågår ett inbördeskrig i Sverige. Mellan polisen och kriminella. Allt medan politiker lutar sig tillbaka och struntar i att landet går mot laglöshet. Här är fyra artiklar publicerade de tre senaste dagarna från fyra olika håll i landet. Attackerna sker ingalunda enbart i storstadsförorter.
SR-Kronoberg rapporterar Ny stenkastning mot polisen:

För andra kvällen i rad utsattes polisen för stenkastning vid Araby Park Arena i Växjö. Poliserna stod utanför arenan när en grupp ungdomar började kasta stenar och flaskor mot dem. Ingen greps.

Expressen skriver i Två polisbilar fick däcken sönderskurna:

Sent på fredagskvällen fick två polisbilar däck sönderskurna i samband med en sökinsats i ett skogsområde utanför Karlstad.
– Det är allvarligt. Om vi hade behövt åka därifrån under en utryckning så är det absolut inte bra. Vi blir ju hindrade när sådant här händer.
Ingen har gripits för sabotaget.

P4 rapporterar i Polis skadad i stenkastning:

En polisman skadades i natt efter att ett gäng unga personer kastat sten mot poliser i centrala Gislaved. Polisen larmades till platsen vid tretiden i natt eftersom flera personer gick och sparkade på bilar, och när patrullerna kom dit började gänget kasta sten på dem.

Aftonbladet skriver i Här attackeras polisen:

Polisens egna filmer visar hur den vardagen kan se ut. Ett av klippen visar hur en polisman tvingas fly mot säkerhet. Det är först när polisen avlossar varningsskott som angriparna skingras. (…) Enligt en källa med insyn fanns det flera misstänkta i ärendet men förundersökningen lades ned.
– Situationerna är livsfarliga, säger Stockholmspolisen.

Och detta är bara några händelser som nått riksmedier. Hur länge ska detta få fortgå? Vill vi ha mer av denna anarki? Eller ska de insatser sättas in som krävs för att kväsa de krafter som vill skapa laglöshet och tvinga svenska rättsstaten till kapitulation?

Folkomröstningen i Storbritannien om att stanna eller lämna EU går nu in i sitt slutskede inför valdagen 23 juni. Kampanjen för att lämna har publicerat en drygt timme lång dokumentär som tar upp viktiga aspekter kring demokrati och makt liksom principfrågor om frihandel, tullar och regleringar.
Den är slagkraftig, tar upp verkligt intressanta ämnen och innehåller ett stänk av Monty Python-humor. På mindre än en vecka har den visats över 600.000 gånger på YouTube. Klicka och titta:

Om du vill ha ett smakprov: titta från 33.30 minuter och 2 minuter framåt. Underbar konkretisering om regleringarna.
Här några uttalande ur filmen om demokrati:

— Unionen är himmelriket för politiker och byråkrater eftersom den ger dem makt utan ansvarsutkrävande.
— EU skapades för att säkerställa att folket inte skulle kunna kontrollera makten, aldrig igen.
— Det som verkligen räknas i en demokrati är att väljarna kan avsätta dem som styr. Det gäller inte i EU.
— EU-byråkratin är obegriplig och det är avsikten.
— Det är som ett prästerskap. Några få vet hur EU fungerar och resten av oss vet det inte, vilket innebär en massiv maktöverföring till några få.
– De som styr är tjänstemännen som inte är valda.

Se mer: Newsweek i Brexit: The Movie Is A Libertarian’s Wet Dream, Daily Caller i Brexit The Movie Unmasks EU As A Dying Protectionist Block, Breitbart i Britain Really Could Vote to Leave the EU, Brexit The Movie Explains Why.

Visst är det ett märkligt fenomen? Journalister och krönikörer som oroar sig över ökad polarisering i samhället förmedlar alltid samma budskap: öka polariseringen! Håna dem du inte håller med! Tillvita dem de grövsta anklagelserna! Och sedan: klaga på polarisering igen.
Senaste exemplet kommer i Fokus där kolumnisten Ulrika Knutson skriver i Polariseringen oroar alla:

Medan de demokratiska partierna gör sitt bästa för att isolera alla som gullar med Sd börjar de med rätta oroa sig över den djupnande klyftan i väljarkåren – i hela Europa.

Jamen, det är ju just detta snorkiga, nedlåtande och “von oben”-beteende som orsakar att klyftorna djupnar.
Om Knutson och hennes kotteri kunde visa lite respekt för dem som inte håller med dem, kanske de bättre kunde förstå vad skilda synsätt handlar om. Och då upptäcka att det inte rör sig om extremism, utan om helt legitima värderingsfrågor.
Vore det inte så mycket trevligare, smartare och sundare att sakligt diskutera dessa värderingsfrågor, snarare än att kalla alla man inte till 100% håller med för “nazist!”
Med dessa glåpord avslutar man omedelbart alla vettiga samtal och är den som aktivt manar på polarisering. Medieröster som Ulrika Knutson är de värsta bovarna i att omöjliggöra seriösa samtal om de värderingsskiljaktigheter som finns men som ryms inom ett legitimt demokratiskt perspektiv.
Hur långt ska fördumningen få gå innan de inser hur trångsynta de själv är?

Konst ska provocera brukar det heta från vänstern. Men när konst inte faller inom vänsterns vanliga perspektiv, då blir det plötsligt väldigt nervöst och stingsligt.
Kulturhuset i Stockholm blev som arbetsgivare anmält till Diskrimineringsombudsmannen när konstnären Makode Lindes utställning visades i våras. Nu meddelar SVT, DO avslår rasismanmälan mot Kulturhuset.
Det är intressant att SVT i sin rapport inte återger det som upprör, som utställningens titel, “Negerkungens återkomst”. SVT censurerar alltså konsten.
Vi känner igen beteendet från andra tider, då viss konst ansågs urartad.
Makode Linde driver med hur vi människor blir identifierade i kollektiv, men det sätt som hans konstverk blir behandlat av etablerade aktörer visar också hur lågt det är i tak i vårt land. Viss konst blir motarbetad på alla plan. Anmäls för rasism, anklagas för att vara arbetsmiljöproblem och censureras rakt upp och ner av statliga medier.
Denna ängslighet är ett hot mot yttrandefriheten och det öppna samhället. De som känner sig kränkta för Lindes drift med stereotyper kan naturligtvis framföra sin reaktion, men att med stor energi vilja stoppa, krossa och förinta det man inte gillar?
Det är här som obehagliga totalitära tendenser avslöjas. Dessa tendenser borde ifrågasättas och stå högt upp på dagordningen: ska det verkligen vara så?

Det ska bli kul att återigen ägna mer tid åt mediefrågor och opinionsbildning. Jag har vid en extra bolagsstämma utsetts till styrelse för Samtid & Framtid AB, som ansvarar för nättidningen Samtiden (se pressmeddelande).
Under våren har jag diskuterat med ägarna, Sverigedemokraterna, om upplägg och ambition. För mig känns det helt rätt att lyfta socialkonservativa perspektiv i svensk samhällsdebatt. Globaliseringen har ett mycket stort genomslag i vår tid, men vi har inte tillräckligt diskuterat effekterna. Mycket är positivt, frihandel har givit oss billigare varor och i eftersatta länder har en välståndsökning skapats som aldrig förr. Men det finns också baksidor, problem och konsekvenser som måste hanteras men som de etablerade partierna blundar för.
Att svaren finns i det socialkonservativa häradet är en slutsats som successivt mognat fram hos mig. Och efter det senaste året är det uppenbart att vår tids problem bäst förstås av Sverigedemokraterna. Det är deras sedan länge föreslagna åtgärder som nu vidtas. Jag hade för ett antal år sedan inte trott det skulle bli så, men jag förhåller mig till verkligheten och den har överträffat dikten. Till och med i svensk politik. Sverigedemokraterna har fått rätt, som jag skrivit här i bloggen. Det är ingen slump. Var ideologi har sin tid, och nu är det som fattas beslutsfattandet i landet ett socialkonservativt tänkande.
Jag har ju varit en av Alliansens största supportrar, men de borgerliga partierna har gjort bort sig. Att ena året råskälla på dem som utmanar “öppna-era-hjärtan” linjen, för att sedan snabbt och utan förklaring vända 180 grader, så som skedde vintern 2015-16, har fått mig att tappa förtroendet för dessa partier.
Det behövs nya röster som förstår samtiden, dess problem och som har lösningar.
Jag vill hjälpa till att bredda den socialkonservativa debatten och på det sättet bidra till att förbereda politik och samhälle på hur man ska agera, långt innan man hamnar i panikåtgärder.

Några röster om statsministerns förändringar i regeringen igår:

— Statsministern ville genomföra en större regeringsombildning, men han hittade inga lämpliga ministerkandidater när laget skulle toppas. I stället utsågs Ibrahim Baylan till inpiskare och “superminister”, med uppgiften att tvinga Miljöpartiet till eftergifter och bättre samordning.

Expressen (anonyma källor)

— Det spretar. Klimat och miljö hamnar på olika statsråd och gränsen mellan dem är oklar. Baylan ska hantera energi, samordning i regeringen och utsatta områden.

Mats Knutsson, SVT

— Frågan är hur välbetänkt det är att handelspolitik hamnar på utrikesdepartementet. UD är numera ett politiserat fögderi där det har varit för stort fokus på att få en plats i FN:s säkerhetsråd och för lite på att värna svenska intressen.

Tobias Wikström, Dagens Industri

— Helt otroligt. Sveriges statsminister tillsätter en digitaliseringsminister som aldrig visat minsta teknikintresse.

Nils-Robert Persson, grundare teknikföretaget Cinnober

— Det verkar som statsministern tänkt till.

Lena Mellin, Aftonbladet