Vänsterintellektuella i Sverige hämtar det mesta av sina argument och idéer från amerikansk vänster. Det finns skäl för socialkonservativa i Sverige att också följa debatten på andra sidan av Atlanten, om än andra röster då.
En intressant sådan röst är John O’Sullivan, britt som varit chefredaktör för amerikanska National Review, och som nu analyserar varför Donald Trump vann republikanska nomineringen och varför detta inte är ett fientligt övertagande av en liberal storstadsbo av det konservativa partiet i USA.
Trump vann därför att han lyssnade på gräsrötterna, och lyfte småfolkets konservatism snarare än donatorklassens.
Detta förklarar varför de styrande i partiet inte kände igen eller förstod de som kom och röstade i miljontal på Donald Trump i primärvalet. O’Sullivan skriver i Working-class Trump supporters school the policy wonks.
De viktigaste sanningen om primärvalet är att ”invasionen” av republikanska partiet inte kom utifrån. Det var ett inflöde främst av folk som röstat republikanskt hela tiden. Det är begripligt att de flesta kommentatorer inte fullt ut förstått detta, eftersom invasionen har letts av Donald Trump, som faktiskt kommer utifrån. (…)
De må i oproportionerligt stor andel bestå av arbetarklass och medelinkomsttagare, men de tillhör de som brukar rösta republikanskt. Och en vanlig iakttagelse brukar vara att det är folk i lägre socialgrupper bland republikanska väljarkåren som mest står för konservativa uppfattningar (om än i mindre grad om ekonomi än, säg, om kriminalpolitik).
Det är alltså de väljare som inte brukar göra något väsen av sig, annat än att rösta på valdagen, som nu fått nog av etablissemangen och bestämt sig för att göra revolt.
Innan politiska insiders (”policy wonks”) konfronterades med det faktum att småfolkskonservativa (street conservatives) plötsligt avvek från dem om bidrag/transfereringar, immigration och social trygghet, var de säkra på att styra som om inget förändrats.
Det visade sig dock att småfolket inte bara har andra prioriteringar, utan att dessa är rotade i en annan uppsättning moraliska värderingar, som både är anständiga och konservativa i bred mening.
Dessa väljare blev överraskade över att finna sig avvisade av etablissemanget som förrädare eller svikare av konservatismen [därför att] de har en annan syn på välfärdssystemen. De gör stor moralisk skillnad på statspensioner och socialbidrag. I första fallet rör det sig om ersättning för hårt arbete, gott medborgarskap, patriotisk beredskap att gå ut i krig för sitt land. I det andra fallet handlar det om bidragsberoende som kan belöna laster.
Detta till skillnad från fiskalt konservativa och libertarianer som ser alla statliga system som skadliga, menar O’Sullivan.
Småfolkskonservativa anser på moralisk grund att de amerikaner som byggt landet, följt lagarna och försvarat landet i krig ska vara de sista som får göra uppoffringar när staten måste spara
Denna distinktion borde vi använda också i Sverige. Det är fel att se alla transfereringar som bidragsberoende. De som jobbat hårt och får en låg statlig pension och andra förmåner på ålderns höst måste gå före alla andra.
Inte som det är nu, eller som det känns: att dessa mot landet lojala äldre nu riskerar att hamna sist, efter alla nyanlända. Det är inte de som skriker högst eller har de starkaste lobbygrupperna bakom sig som ska ha statligt stöd, det är de som gjort mest för landet. Här är en moralisk kommandohöjd som lämnats obesatt i debatten. Statskassan räcker inte till allt, och när prioriteringar ska ske måste någon våga försvara dem som arbetat hela sitt liv och betalat skatt här i landet. De ska gå före alla andra.
O’Sullivan konstaterar vidare:
Vanliga amerikaner, och särskilt konservativa, känner ökad oro då kriminaliteten ökar och anarki sprider sig medan vänstern närmast flagrant vägrar erkänna denna ondska eller ta itu med de allierade som driver på den.
Det primärvalet gjorde var att gallra bort dem som motsatte sig gränskontroll och insatser för att öka tryggheten på gator och torg, nämligen donatorsklassen, partiledningen, handelskammarhögern. I månader var alla kandidater utom Trump obegripligt oförmögna att se väljarkårens prioritering.
Kan man inte säga samma sak om partiledardebatten i Sverige igårkväll? Ingen av partiledarna, utom Åkesson, begriper vad väljarkåren kräver. Därför vann Åkesson debatten i alla mätningar.
O’Sullivan menar att globaliseringen skruvat om det politiska landskapet, förändrat möjligheterna i en ny värld av automation, familjeföretagande, egenföretagande och desktop industrialism.
Det Donald Trump symboliserar är därför, menar O’Sullivan, inget fientligt övertagande av republikanska partiet, utan en ”återförening” med partiets desillusionerade supportrar som plötsligt fått hopp om att deras röst åter ska höras.
Är det inte ett visst parti som börjat stå för det hoppet här hemma?