Month: October 2013

Åker i kväll till Göteborg för att vara med i SVT-Debatt om den ingusjiska familjen som Uppdrag Granskning berättade om igår.
Fallet visar att svensk migrationspolitik faller samman och undergräver respekten för rättsstaten samtidigt som myndigheterna sätts på pottan och blir oförmögna att utföra sitt uppdrag. Resultatet blir en inhuman behandling av en mamma och hennes fyra pojkar.
Felet är politikernas. De säger att vi ska ha en reglerad invandring. Men migrationsverket och migrationsdomstolen får inte de resurser som krävs för att följa de lagar politikerna stiftat. Man inför dessutom en mängd regler som undergräver lagstiftningen. Politikerna agerar krypskyttar mot den egna statsförvaltningen. Svensk politik blir rena dårhuset.
Varför ljuger politikerna om att de vill ha fri invandring? Hela asylprocessen blir ju en charad om avvisningsbeslut inte verkställs. Om man inte behöver följa utslag i migrationsdomstolen, varför ska man följa domstolsbeslut i andra ärenden?
Förklaringen är att politikerna inte vågar stå för det man tycker, och istället låter myndigheterna ta smällarna.
Men varför vågar man inte säga att man vill ha fri invandring? Skälet är att fri invandring inte är förenligt med den svenska välfärdsstaten.
Ett civilisation fungerar bara om det finns ett samhällskontrakt mellan medborgarna och staten. En balans måste råda mellan skyldigheter och rättigheter. Det lade filosoferna John Locke och Thomas Hobbes fast redan på 1600-talet. Utan ett samhällskontrakt råder anarki och den starkes rätt. Vi ser deras tes dagligen bli bekräftad i flera länder, inte minst i Afrika.
Ju större välfärdsstat man vill ha, desto högre murar måste man skapa runt landet. Annars kommer de som inte uppfyllt skyldigheterna att vilja ta sig in och få del av de enorma rättigheterna. Å andra sidan betyder fri invandring att rättigheterna måste vara begränsade eftersom man inte kan utkräva lika omfattande skyldigheter när många varit i landet under kort tid.
Fri invandring kräver alltså en övergång till meritokratiska försäkringslösningar, där var och en betalar premier för sin välfärdstrygghet. Ingen får ligga den andre till last. Om man inte skulle göra detta utan försöka bibehålla en stor stat, kommer fri invandring att leda till fruktansvärda motsättningar mellan de som varit i landet länge och betalt världens högsta skatter, och dem som nyss kommit och kräver skattefinansierade rättigheter utan att ha betalt någonting för dem. Då sätts samhällskontraktet ur spel.
Min uppfattning är att en så omfattande välfärdsstat som den svenska inte fungerar i globaliseringens tidevarv. Men den bör minskas i ordnade och trygga former. Inte genom politiska lögner, ökat kaos och stegrande motsättningar, just det som ingusjiska fallet visar.

Det framförs ihärdig kritik mot att det inte byggs tillräckligt med bostäder i borgerligt styrda Stockholm. Men som så ofta är kritiken vinklad. När statliga SCB publicerar statistik över verkligheten visar det sig att de borgerliga bygger betydligt mer än de röda och gröna partierna som styr Göteborg och Malmö. SVT:s regionala nyhetsprogram ABC rapporterar:

— Att bostadsbyggandet inte hänger med vet vi. Men en jämförelse med övriga storstäder visar att Stockholm faktiskt är bäst. 5 nya lägenheter per 1000 invånare har det blivit 2012 jämfört med drygt 3 i Göteborg och drygt 3,5 i Malmö.

På punkt efter punkt där Alliansen utsätts för kritik är det intressant att ta reda på fakta. Inte sällan visar det sig att kritik istället borde riktas mot dem som klagar. Alliansen är inte perfekt, men alternativet är när fakta får tala ofta sämre — även om oppositionen skriker förfärligt högt.

Håhåjaja. Så jagar svenska medier åter upp sig i sitt djupa hat mot republikanerna i USA. Det är republikanernas fel att statsbudgeten inte kunnat antas. President Obama utmålas som ett stackars offer för onda politiska krafter. Och man är inställd på att få vara skadeglad, eftersom man tror att striden om budgeten och stängningen av statlig verksamhet kommer att drabba republikanerna.
Men verkligheten är inte så enkel. I Wall Street Journal skriver Peggy Noonan om att det är ett misstag att tro att mönstret från förra stängningen av statlig verksamhet, då republikanske talmannen Newt Gingrich fick skulden medan president Clinton slapp undan, ska upprepa sig. Hon skriver i Now Obama Rescues the GOP:

Demokraternas misstag är den ohyfsade och hämndstyrda nedstängningen av statlig verksamhet som alla vet inte behöver bli så omfattande — krigsmonument, parker, turistattraktioner. Detta är en del av ett strategiskt beslut att skapa besvär för vanliga medborgare. En plåga som Vita huset tror kommer att skapa motstånd mot all nedstängning och vända folk mot republikanerna. Det är ett misstag.

För det första vet folk att det är regeringen som stänger, dvs presidenten, skriver hon och pekar på att sedan den förra nedstängningen i mitten på 90-talet har medielandskapet förändrats. Då fanns bara gammelmedia som stödde vänsterpresidenten. Nu finns sociala medier som sprider information om onödiga nedstängningar som demokraterna genomfört. Medborgarna blir nu bättre informerade om vem som gör vad.
Dessutom har Obama flera gånger sagt att han vägrar förhandla. Det budskapet börjar nu sjunka in. Att inte förhandla är knappast konstruktivt. I synnerhet inte i amerikansk politik som utspelas efter konstitutionens regler om maktdelning och som förutsätter, ja, kräver, förhandlingar mellan de olika delarna av statsmakten.
Om Obama fortsätter sura och vägra följa konstitutionens spelregler för den exekutiva makten kommer Obama att få skulden för krisen i Washington DC.
Och politiske analytikern Michael Barone menar att opinionsmätningarna talar för att presidenten kan komma att få betydligt större del av skulden för budgetbråket och stängningen av statlig verksamhet än vad Clinton fick för 17 år sedan.
Naturligtvis vet ingen hur detta chicken-race kommer att sluta och hr det kommer att påverka amerikanernas bild av de två stora partierna. Att svenska medier, som DN, låtsas att de vet är bara amatörmässigt och visar vilka partiska aktörer de är.

När de finns i pocketform läser jag gärna böcker om Socialdemokratin. De finns i massor nuförtiden. Den senaste jag läst är av Aftonbladets Eva Franchell, som ju också jobbat på politiska sidan som pressekreterare till Anna Lindh. Min reflektion över hennes alster, Partiet – en olycklig kärlekshistoria, finns att läsa i Världen idag: Vart tog framtidstron vägen? Där skriver jag:

Hon menar att vänstervågen från 1968 gjorde upp med äldre auktoriteter men paradoxalt nog banade vägen för individualismen.

Eva Franchell har inte fått några översvallande recensioner, men för mig är det den mest intressanta bok om aktuell politik jag läst på länge. Hon tolkar samhällsutvecklingen och Partiet utifrån sina personliga åsikter. Det kan låta trendigt och typiskt, men vem har lagt ut sitt politiska tänkande och sina reflektioner i fulltext så som hon här gör? Franchell har en resonerande och självkritisk ton som jag gillar skarpt.
I bokform blir det personliga något annat än ytliga slängar. Fram växer författarens världsbild. Det är visserligen Franchells egna och ingen annans, men det är faktiskt väldigt intressant att ta del av den. Kanske därför att andra kanaler för samhällsdiskussion — TV- och riksdagsdebatter, nyhetssändningar, tidningsartiklar och sociala medier på nätet — har en stark dragning åt det korta, snabba och oreflekterade. De vanliga kanalerna för samhällsdebatt håller på att haverera i “snuttifiering” och “one-liners”. Men i bokform kan en samhällsintresserad person utmana sig själv genom att tvinga sig att förklara varför man tycker som man gör.
Genom det personliga berättandet blir boken inte heller så där hopplöst högtravande och stel som politiska böcker oftast blir. Med sin informella stil gör hon sina (och mången generationskamrats på vänsterkanten) tankar mer begripliga. Hon speglar också de förändringar i samhällsklimatet som skett från 60-talet till idag och som är viktiga att ha med i all politisk analys men som försvunnit till följd av snuttifieringens trivialisering av politik och samhälle.
Jag berättade detta för en god vän som tyckte att jag också borde “skriva av mig” och pränta ner hur jag ser på sammanhangen. Ta upp de frågor jag inte längre anser att bloggen kan förmedla.
Denna idé är lockande. Kanske borde ett manus med arbetstiteln “Vart tog politiken vägen? ” eller “Från Åsanissemarxist till liberalkonservativ” påbörjas. Har du annat förslag till titel eller vill tipsa om uppslag i en berättelse om politik från mitt tonåriga 70-tal till idag, skicka gärna ett mejl till dick[a]erixon.com

EU fortsätter sin totalitära marsch mot ständigt fler förbud och klåfingriga diktat, ivrigt påhejade av Miljöpartiet. Svenska Dagbladet rapporterar att förslaget till nytt tobaksdirektiv i EU innebär att lakritspipor strängt förbjuds. Godis får inte likna tobaksprodukter. Och Miljöpartiet stöder detta historiskt viktiga politiska beslut:

— Det är inte löjligt att hindra tobaksbolagen att smygmarknadsföra sig i barnens offentliga rum, säger EU-parlamentarikern Carl Schlyter (MP).

EU-parlamentet i allmänhet och Miljöpartisterna i synnerhet anser vi medborgare vara så korkade att vi inte kan se skillnad på godis och tobak. EU måste gripa in!
Att använda politisk makt på detta sätt är inte bara tragikomiskt, det är farligt. Man stödjer en utveckling där politiker som Schlyter anser sig vara allsmäktiga och har rätt att lägga sig i allt som rör samhället. Det är en fascistisk attityd som får breda ut sig.
EU gör sig en björntjänst om man fullföljer det här. Vem vill vara med i en union som ägnar sig åt denna sorts idioti?

Under året har en massiv kampanj pågått om att klyftorna ökar och att detta är en följd av regeringens politik. Medierna har fyllts med spekulationer om ökad ojämlikhet. Pensionärer påstås ha fått det sämre än yrkesverksamma, friskolor påstås öka skillnaderna mellan eleverna, och så vidare, och så vidare.
Medierna förmedlar gärna sådana påståenden, hur illa underbyggda de än är. Det ger braskande negativa nyheter. Och Alliansen får skulden.
Men är det inte dags att kontrollera om påståendena, som givetvis uppstår genom organiserade mediemanipulationer från vänsteraktörer, har någon som helst bärighet på verkligheten?
Jag gladde mig åt två nyheter igår som visar att sanningen inte alls överensstämmer med myten om att “borgarna” ökar ojämlikheten.
Dagens Nyheter publicerade en intressant analys från Pensionsmyndigheten, Äldres ekonomi håller ställningarna:

Pensionärerna har trots bromsen inte tappat ekonomiskt jämfört med dem som arbetar de senaste sex åren. Inkomsterna för de äldre har ökat i ungefär samma takt som för de yngre.

Samtidigt skrev forskningschefen Gabriel H Sahlgren i Svenska Dagbladet, Skolvalet försämrar inte likvärdigheten:

Internationell forskning finner att skolval minskar boendesegregationen, då det inte längre är nödvändigt att bo nära de eftertraktade skolorna.

Ändå domineras svensk samhällsdebatt av påståenden om ökande orättvisor på grund av att människor har fått större möjlighet att styra sina egna val. En socialistisk dogm har månad efter månad framställs som sanning. Inte undra på att de borgerliga partierna har försvagats i opinionen. Folk tror att Sverige blivit kallare och mer osolidariskt.
Men denna bild har ingenting med verkligheten att göra. Det är myter som av någon anledning får stå oemotsagda i den politiska debatten.
Jag vill mena att riksdagsvalet i september 2014 kommer att avgöras, inte av vilka förslag partierna lägger, utan av vilken verklighetsbild medborgarna tror är den som gäller. Om mytbildningen kring ökade klyftor får fortsätta kommer opinionsmätningarna om förestående regeringsskifte att besannas. Om medborgarna däremot kommer att tillskansa sig en mer korrekt bild av svensk samhällsutveckling, en bild som visar att Sverige fortsätter vara det mest jämlika landet i världen, har regeringen goda möjligheter att vinna.
Att det ska vara så förbannat svårt för sanningen att tränga igenom när det gäller politik och samhällsfrågor.

Hatet mot väst är lika vanligt som huvudlöst. Flera hundra somalier och eritreaner har drunknat utanför Italiens kust. De var på flykt från Afrika, en kontinent härjad av korruption, våld, extremism, laglöshet, ekonomisk stagnation och allt elände som blir följden när inte rättsstat och demokrati upprätthålls. Om Afrika följt Europas exempel och utvecklat folkstyre byggd på lag och rätt hade ingen behövt fly.
Men för FN är det annorlunda. Det är Europas fel att flyktingar drunknar när de flyr sina hemländer i Afrika. DN rapporterar, FN: Felet är EU:s hårda migrantlinje:

Sjökatastrofen vid Lampedusa, som befaras ha krävt över 300 liv, är ett resultat av EU:s skoningslösa migrantpolitik. Det säger François Crepeau, FN:s ansvarige för flyktingars rättigheter.

Snacka om galen analys. Huvudfrågan måste ju vara varför de flyr. Det är där man finner skälen till att människor blir så desperata att de ger sig ut på livsfarliga färder. Men nej, Förenta Nationerna anser inte det finns några som helst brister i Somalia, Eritrea, Etiopien m fl länder som förklarar varför människor flyr. Uppenbarligen frågar man sig inte heller varför de vill fly till Europa. Kan det vara något som Europa gör bättre än deras hemländer? Ligger felet då på de länder folk vill fly till, snarare än de länder man flyr ifrån?
Inte undra på att FN inte på något sätt bidrar till en bättre värld. Med en så bakvänd samhällsanalys blir inte mycket rätt.

Konservativa regeringspartiet Tory är inne på tredje dagen av sin årliga partikonferens i Manchester. I morgon (kl 12)håller premiärminister David Cameron huvudtalet, men i dag tillhörde konferensen Englands mest karismatiske politiker, Londons borgmästare Boris Johnson. Hans tal är lika oortodoxa som underhållande. Och samtidigt mer innehållsrika än vanliga, grå politikertal.
Många vill se honom som näste partiledare, ett faktum han skämtade om på sitt karakteristiska vis. Johnson berättade att han för inte så länge sedan hade besök av Alain Juppe, borgmästare i staden Bordeaux och samtidigt Frankrikes premiärminister på 1990-talet. Om denna kombination av två uppdrag sa Johnson:
— En mycket bra idé enligt min mening. Publiken skrattar och applåderar. “Ett skämt. Ett skämt!” la han sedan till.
Johnson instämde i kändiskocken Jamie Olivers uppfattning att brittiska ungdomar är lata. Johnson menar att vi måste få dem att inse det invandrarungdomar vet: lågavlönade jobb är första steget mot en bättre framtid. Se mer i Daily Mail, Young Brits lack drive, claims Johnson.
Se hela talet här:

Det borde finnas fler politiker som Boris.