Håhåjaja. Så jagar svenska medier åter upp sig i sitt djupa hat mot republikanerna i USA. Det är republikanernas fel att statsbudgeten inte kunnat antas. President Obama utmålas som ett stackars offer för onda politiska krafter. Och man är inställd på att få vara skadeglad, eftersom man tror att striden om budgeten och stängningen av statlig verksamhet kommer att drabba republikanerna.
Men verkligheten är inte så enkel. I Wall Street Journal skriver Peggy Noonan om att det är ett misstag att tro att mönstret från förra stängningen av statlig verksamhet, då republikanske talmannen Newt Gingrich fick skulden medan president Clinton slapp undan, ska upprepa sig. Hon skriver i Now Obama Rescues the GOP:
Demokraternas misstag är den ohyfsade och hämndstyrda nedstängningen av statlig verksamhet som alla vet inte behöver bli så omfattande — krigsmonument, parker, turistattraktioner. Detta är en del av ett strategiskt beslut att skapa besvär för vanliga medborgare. En plåga som Vita huset tror kommer att skapa motstånd mot all nedstängning och vända folk mot republikanerna. Det är ett misstag.
För det första vet folk att det är regeringen som stänger, dvs presidenten, skriver hon och pekar på att sedan den förra nedstängningen i mitten på 90-talet har medielandskapet förändrats. Då fanns bara gammelmedia som stödde vänsterpresidenten. Nu finns sociala medier som sprider information om onödiga nedstängningar som demokraterna genomfört. Medborgarna blir nu bättre informerade om vem som gör vad.
Dessutom har Obama flera gånger sagt att han vägrar förhandla. Det budskapet börjar nu sjunka in. Att inte förhandla är knappast konstruktivt. I synnerhet inte i amerikansk politik som utspelas efter konstitutionens regler om maktdelning och som förutsätter, ja, kräver, förhandlingar mellan de olika delarna av statsmakten.
Om Obama fortsätter sura och vägra följa konstitutionens spelregler för den exekutiva makten kommer Obama att få skulden för krisen i Washington DC.
Och politiske analytikern Michael Barone menar att opinionsmätningarna talar för att presidenten kan komma att få betydligt större del av skulden för budgetbråket och stängningen av statlig verksamhet än vad Clinton fick för 17 år sedan.
Naturligtvis vet ingen hur detta chicken-race kommer att sluta och hr det kommer att påverka amerikanernas bild av de två stora partierna. Att svenska medier, som DN, låtsas att de vet är bara amatörmässigt och visar vilka partiska aktörer de är.