Month: October 2013

Det är tragiskt att Folkpartiet i Stockholm faller för kortsiktigt tänkande och ställer upp på Socialdemokraternas populism om att avleda en gren av gröna tunnelbanelinjen till Karolinska. Metro rapporterar om det i Majoritet vill ha t-bana till Hagastaden.
Vad FP och S glömmer att tala om är att tunnelbanan redan kör maxkapacitet på gröna linjen. Att avdela trafik till en ny gren betyder att västra Stockholm (S:t Eriksplan, Kungsholmen, Alvik, Bromma, Vällingby) förlorar lika stor turtäthet som tilldelas Karolinska.
Förslaget är kortsiktigt och utan helhetssyn, som det mesta i Stockholms trafikpolitik.
Själv gillar jag skarpt den betydligt smartare visionen som bygg- och anläggningsföretaget Veidekke presenterat i samband med diskussionen om att bygga ut tunnelbanan till Nacka: “Röd-Blå” (se pdf). I det förslaget lägger man om en av de gröna linjerna på södra sidan till en ny Nacka-gren, och avlastar därmed gröna linjen genom city. DÅ – men först då – blir det “tekniskt möjligt och trafikekonomiskt lämpligt” att skapa en ny gren från gröna linjen till Karolinska.

Veidekke leder om den röda linjens södra del till Nacka (planerat blå) och Hagsätra (nu grön). Samtidigt leder man om blå linjens södra del till Norsborg och Fruängen (idag röda). Det ger fler omstigningspunkter, bättre koppling mellan linjerna och som sagt, ökad kapacitet för gröna linjen.
Varför måste politiker vara så fånigt kortsiktiga? Eller måste de…?

Läs DN-debatt idag. Novus har frågat svenska folket om vad de tycker om vården. För det första är missnöjet inte alls så stort som medieskriverierna gör gällande. För det andra, och här tror jag faktiskt att riksdagsvalet nästa år kan avgöras, är det så att folk efterfrågar god kvalitet snarare än ideologisk strid om ägande, vinst och riskkapitalister. Torbjörn Sjöström summerar:

Om svenska folket får bestämma bör fokus i vårddebatten ligga kring kvaliteten i vården och hur man bemöts som patient snarare än [vinst].

Återigen bekräftas det som jag var med och skrev för tio år sedan och som jag nyligen tog upp i bloggen — här.
De borgerliga måste ta sig an incitamentsstrukturer inom de gigantiska offentligt finansierade servicetjänsterna, vård och omsorg. Man har öppnat upp för pluralism i ägarformer men skattemedlen fördelas på ett grovt felaktigt sätt vilket gör både landstingens och de privata vårdgivarnas arbete ineffektivt, trögt och minst av allt kundorienterat.
Varför har de borgerliga inte gjort det? Svaret är det Sjöström anger:

Men kvalitetsfrågor som … att man inte får den hjälp man behöver anses vara större problem. Det är generella problem som kanske är svårare att göra rubriker på.

De politiska partierna är inriktade på kortsiktiga rubriker, plakatpolitik, och varit oförmögna att skapa rätt strukturer för allokeringen av skattemedel. Det har gjort det möjligt för vänstern att skylla på vinst och kapitalister, men den verkliga skurken är den politiska ledningen i landet som inte skapar system som verkar för effektivitet och produktivitet i verksamheterna.
Om de borgerliga vill vinna valet 2014 måste de ta sig an dessa frågor även om de inte ger snabba rubriker. Annars får vänsterns falska förklaringar genomslag. Och först när vänstern haft makten ett tag kommer människor att märka att utan vinst blev det ännu sämre vård och omsorg, ännu mindre tillgänglighet och ännu sämre effektivitet. Planekonomi leder fel, men om människor inte får höra vad alternativet är så riskerar de att välja fel.

I helgen gjorde Svenska Dagbladet integration till något av ett tema. Nye politiske chefredaktören Tove Lifvendahl frågade i krönika:

Vad ska integration betyda i Sverige framgent? Och hur underlättar vi den?

Mångårige Brysselkorrespondenten Rolf Gustavsson skriver i krönika,

Under krisen har uppslutningen bakom EU-projektet allvarligt försvagats. I ett flertal länder har öppet eurofientliga partier vuxit i styrka och även i de etablerade partierna finns i dag uttalat euroskeptiska strömningar … Man skulle kunna påstå att EU i dag lever i en demokratisk bubbla  … Är det dags för en ny genomgripande översyn av EU? Den grundtanken är mycket riskabel och obekväm [för partierna vid makten].

Mindre resonerande är debattören Philippe Legrain i en artikel på ledarsidan där han slänger ur sig alla de vanliga glåporden mot människor som är missnöjda och röstar på nya partier: “populistiska” Fremskrittspartiet, “invandrarfientliga” Dansk Folkeparti, “ännu värre” UK Independence Party, Gert Wilders “hatspridande” PVV, Marine Le Pens “rasistiska” Nationella fronten, “högerextrema” Vlaams Belang och “nynazisterna” i Gyllene gryning, alla beskrivna som högerextremister (även om nazism är en förkortning av nationell socialism).
Legrain nämner att det också finns extremister till vänster, men de omtalas i mer respektfulla ord: de kallas “radikala vänsteraktörer”. Har då den så präktige och rättrådige Legrain några svar på Tove Lifvendahls fråga? Naturligtvis inte. Inte en enda konkret idé om vad som behöver göras. Med sin skrikiga ton spär han istället på de växande motsättningarna mellan folk och etablissemang i Europa. Grattis Legrain!
Någon som däremot går bortom klyschorna och gör substantiell analys är filosofiprofessor Per Bauhn på Brännpunkt, Okritisk hållning till rasism. Mot bakgrund av mediernas och politikernas agerande i fallet med polisens bakgrundsregister som innehåller romer skriver han:

Det för över till frågan om den snabbhet med vilken det officiella Sverige bestämde sig för att polisregistret måste vara just rasistiskt. Man inväntade inte ens sina egna utredningar innan man började be om ursäkt. Detta är måhända en typisk reflex av vår samtida identitetspolitiska hyperkänslighet. Även om man i alla andra sammanhang är angelägen att hävda att ingen är skyldig som inte är dömd, så gäller här andra regler. Blotta misstanken om rasism, diskriminering, ”fobi” mot viss religion eller kultur är i praktiken en avkunnad dom, och den som vill värja sig mot anklagelsen kommer att finna sig i en moralisk uppförsbacke, där argumenten försvinner i en skur av burop och krav på ursäkter.

Detta brott mot logik och jämlikhet är en legitim grund för att vara missnöjd. Etablissemang i politik och media behandlar inte alla lika. Vissa får vad man skulle kunna kalla “moralisk gräddfil”. Logiken är: bara vita européer kan vara skyldiga medan alla icke-européer och minoriteter är snälla och oskyldiga som lamm.
Min analys är att allt fler väljare i Europa vänder sig mot denna moraliska gräddfil. Invandrare och andra minoriteter har samma skyldigheter som alla andra medborgare att följa lagar och regler. Vi i Europa är inte ansvariga för att människor flyr från länder i Afrika och Asien. Problemet är förtryck, våld och anarki i deras hemländer. Människor i Europa vänder sig mot att politiker och journalister drivs av ett självhat som utmålar Europa som skyldig till alla världens problem.
Vi har ingen anledning att klä oss i säck och aska. Vi i väst är de mest solidariska av alla. Vi delar med oss av vårt kunnande. Genom att vi (främst USA) låtit internet vara en öppen teknik har den största kunskapsöverföringen i världshistorien skett till övriga världen — gratis. Vi har frihandel och vi skickar bistånd. Vad gör de rika i länder utanför väst? De försätter sina egna i förtryck och utnyttjar dem istället för att ge dem frihet och del av landets rikedomar.
Och vilka är rasister egentligen? Internationella studier (har nämnt tre i bloggen) visar att vi i väst är de klart minst rasistiska på denna jord. I andra delar av världen är man i högre grad rasistiska och främlingsfientliga. Att utifrån denna bakgrund hela tiden utmåla européer som svinaktiga håller helt enkelt inte. Politiska och mediala etablissemang har fel och deras självhat mot västerländsk kultur delas inte av väljarna.
Mot denna bakgrund är det högst rationellt och logiskt att vara missnöjd. Etablissemangen i Europa saknar i allt högre grad demokratisk förankring. Och när de gamla partierna brister i verklighetssyn vänder sig folk till nya — vilket är helt i enlighet med demokratins principer. Att anklaga väljarna för att svika de gamla etablissemangen har däremot inget stöd i demokratiskt tänkande. Det är bara dåliga bortförklaringar. Som ingen behöver lyssna till.
För att vända trenden gäller det att partier seriöst och öppet lägger fram hållbara strategier som inte blundar för verkligheten och som ärligt redovisar konsekvenserna av olika alternativ. Där är vi inte nu. De etablerade partierna och medierna ägnar sig åt en destruktiv taktik som går ut på att tysta all seriös debatt genom att brännmärka dem som inte står på etablissemangets sida.
Det är denna taktik som driver folk ut på kanterna. Det är etablissemangens egna fel att vänster- och högerextremister har sötebrödsdagar.

Riksdagsledamöterna har svårt att trycka på rätt knapp för ja, nej eller avstår. Eller så är man inte på plats i kammaren.
Vi är många som i eftermiddag riktar ett varmt tack till vänsterledaren Jonas Sjöstedt som genom att utebli från voteringen gav segern till regeringens förslag om att sänka den statliga inkomstskatten.
Det är inte varje dag en vänsterledare ser till att sänka inkomstskatten.
Regeringens skattesänkarlinje vann med 154 mot 153 för S, SD, V och MP. Enligt Expressen var det tre ledamöter från oppositionen som uteblev från det som var tänkt att bli ett knytnävslag i magen på regeringen och riksdagens budgetprocess.
Också Mikael Damberg (S) och Carina Hägg (S) är värda ett tack genom att också utebli och därmed säkra regeringens skattesänkningar. Oppositionen har ju även fortsatt majoritet så de kan återkomma, men svenska folket bör ju fundera på om en opposition av detta slag verkligen har regeringsduglighet nog att ta över 2014.
Det är en glädjens dag idag.

Idag röstar Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och de övriga oppositionspartierna emot att riksdagen med ett beslut fastställer statsbudgeten. Denna ordning har varit en viktig förklaring till att Sverige klarat de ekonomiska kriserna bättre än övriga demokratier. Att även en minoritetsregering kunnat räkna med att få igenom sin budget har skapat stabilitet och trovärdighet i omvärlden.
Nu river S & Co upp detta genom att avvisa en enskildhet i budgeten, höjningen av brytpunkten för statlig skatt vilket betyder att färre löntagare behöver betala statlig skatt.
I Svenska Dagbladet konstateras att “om oppositionen river upp budgeten sätter det ett prejudikat som lätt slår tillbaka”.
Ja, om S efter nästa års val bildar minoritetsregering kan man lugnt vänta sig att den borgerliga oppositionen med SD-stöd kan komma att köra över den nya regeringens budget. Som Socialdemokratin sår får man skörda efter eventuell valseger.
Jag börjar undra om Socialdemokratin verkligen tror att de kan vinna valet 2014. Om man räknade med valseger skulle man inte göra något så korkat som att försvaga regeringsmaktens ställning i den ekonomiska politiken.

Den som vill ha annat än identitetslös, endimensionell och feg humor kan söka utomlands. Jag råkade ikväll se thrillerkomedin The Guard (2011) med Brandan Gleeson och Don Cheadle. Här är humorn rå och brutal på ett sätt som ingen svensk stå-upp-komiker vågar komma i närheten av. Men den har samtidigt stort hjärta. Humor måste ha många bottnar på samma gång för att bli riktigt bra.
Regissören och manusförfattaren John Michael McDonagh backar inte ens för rasistiska skämt. Han minns kanske vad Mel Brooks sa när hans film Det våras för Hitler blev utskälld för att vara vulgär: “Jag tror att man kan fälla totalitära regimer snabbare genom humor än med glåpord”. Samma sak med rasism. Den finns där och då är det bättre att lyfta fram den, och framför allt: visa att det är skillnad på skämt och jargong, och de värderingar man faktiskt står för i handling. Livet är inte endimensionellt. God humor utmanar och leker med den insikten.
Brandan Gleeson spelar en irländsk landsortspolis med “konfrontativ och krass personlighet och subversiv humor”, som det heter i presentationen. Han är på ytan cynisk och går sin egen väg medan hans motspelare Don Cheadle är en prydlig FBI-agent från amerikansk storstad på jakt efter internationella narkotikasmugglare och följer regelboken till punkt och pricka.
Kulturkrocken är uppenbar, men FBI-agenten märker efterhand att bakom den kalla ytan döljer sig något annat: en principfasthet som står pall mot mutor och som inte tvekar att försvara rättvisan även om risken att dö i eldstrid blir överhängande.
Humor är som bäst när den speglar människans många motsägelsefulla sidor med brutal ärlighet — utan att tappa hoppet. Trailern här nedan ger en fingervisning om tonen i The Guard, som jag ger högsta betyg. Man skrattar högt — och sätter det ibland i halsen.

I helgen startade två nya humorprogram, “Svensk humor” i SVT  och “SNN” samt ny säsong av “Solsidan” i TV4, samtidigt som “Intresseklubben” i SVT hade säsongsavslut. I dessa medverkar i stort sett alla som kallas komiker i vårt land. Det kan man inte tro. Mycket är tarvligt eller föga originellt.
Förklaringen är att komiker i Henrik Schyfferts anda räknar humor som en konstart där man ska visa sig vara så pretto, svår och självcentrerad som möjligt. När resultatet varken är smart eller roligt blir det rätt så pinsamt.
Några undantag finns. Skåningen Anders Jansson är fenomenal som jägare i SNN (“riktat vådaskott” är en så subtil vits att studiopubliken inte hänger med) och hans spontana infall i Intresseklubben är i en klass för sig. I helgen var också stockholmaren Felix Herngren utmärkt i driften med alla som ständigt känner sig kränkta (Han tog med en jude men ingen muslim, vad det nu kan bero på. Jo, jag vet: i kulturkretsar vågar man driva med judar men inte med muslimer). Andra som är mer roliga än pinsamma: göteborgaren Per Andersson (dock inte Svensk humor), norrlänningen Mikael Tonving och Lidingösonen Henrik Dorsin.
Men det är inte utan att man saknar Stellan Sundahl, som tillsammans med “Helt Apropå”-gänget vann Guldrosen för bästa program vid TV-festivalen i Montreux 1987. Till den nivån verkar det idag långt.

Tack för mejlkommentarerna om SVT Debatt i torsdags. En tittare skriver:

Trevligt att se dig i TV rutan igen. Det som slog mig är att de andra inte fattar ett smack av det du säger. Du är intellektuell medans de andra inte är det. Detta medför att de misstolkar allt du säger. De andras miner utstrålade “Hur kan någon vara så ond”, där du talade. Det är synd.

Jo, jag sa till redaktionen i förväg att det inte blir lätt att förmedla ett abstrakt resonemang i det här sammanhanget. Men jag gillar utmaningar. Och jag tycker det behöver sägas att hela debatten om asyl- och flyktingpolitik är antiintellektuell och präglas av principlöshet.
Hur det gick får var och en bedöma…

Statsminister Fredrik Reinfeldt pekade i sitt stämmotal med stor emfas på skillnaden mellan Alliansen och S-ledda oppositionen.
Han varnade för avskräckande exempel i Europa som röstat fram vänsterregeringar:

— Fråga de danska väljarna, fråga de franska väljarna hur det är att rösta på socialister som lovar saker och som sedan upptäcker att de bara hade skisser och måste göra något helt annat. Utsätt inte Sverige för det experimentet!

Innan dess hade han redogjort för vad regeringen gjort och vad oppositionen saknar:

— Socialdemokraterna har ingen jobbpolitik överhuvudtaget. De har en politik som kommer att leda bort från arbetsmarknaden, inte in i arbetslivet.
— Våra motståndare lovar allt till alla. Det finns ingenting som de antyder inte kan få mer satsningar. I varje verksamhet som ni överhuvudtaget kan finna kommer dom att lova mer. Det är inte så man tar ansvar. Det är så man skapar förväntningar man inte kan infria.
— Det tydligaste exemplet på det finns i S-budgeten. Där säger de att man i princip kan ta bort alla de spärrar och förändringar som vi gjort när det gäller långtidsfrånvaron. Man kan höja taken, man kan ta bort tidsgränserna, man kan höja ersättningarna, ta bort andra sjuklöneveckan. Och för detta avsätter de 1,3 miljarder. Det kommer inte handla om 1,3 miljarder [utan betydligt mer i ett system som omsätter 240 miljarder kr].
— Tro mig, den som inte har kontroll över sjukfrånvaron i Sverige, den har inte kontroll över de offentliga finanserna.
— Dom vill höja skatterna. Dom kommer att tvingas höja skatterna. Skatterna för dem är bara ett instrument. Det som behövs när man lovat allt till alla och tappat greppet om de offentliga finanserna.
— Striden kommer att stå om skatterna. Vi kommer än en gång till svenska folket säga att kraftigt ökad beskattning på arbete, att göra det dyrare att anställa unga, att lägga högre skatt på produktion, det skapar inte jobb — det förstör jobb. Det förstör företag, det förstör framtidsmöjligheter.

Ingen kan längre anklaga Reinfeldt för att verka trött och sliten. Hans tal i Almedalen i somras slog fast hur viktigt det är att vara förberedd, ett tema han också tog upp idag genom att raljera med politiker som talar om “mål” utan att tala om hur man ska uppnå dem.
Det är tydligt att Reinfeldt kommer att lyfta regeringsdugligheten och förmågan att sköta ekonomin som de viktigaste i valrörelsen. En repris av 2010 med andra ord. Repriser brukar inte gå hem, men det är ju svårt att runda frågor om förtroende i ekonomi, jobb och skatter.

(Se talet: film)

Många förundras över Fredrik Reinfeldts nya budskap från Moderaterna inför nästa års val: inga fler skattesänkningar.
I Dagens Industri skriver Tobias Wikström på ledarplats:

Mest illavarslande för framtiden är att M-ledningen genom sin omsvängning ställer sig bakom doktrinen att skattesänkningar aldrig går att förena med värnad välfärd.

Det var också min första reaktion: Åh nej, nu går han ännu mer åt vänster.
Men vid närmare eftertanke behöver det inte vara en kapitulation. Tvärtom.
Regeringen har genomfört ett antal skattesänkningar som oppositionen accepterar och lovar att inte riva upp om de vinner valet. Det är en gigantisk seger för Alliansen. Under tidigare borgerliga regeringar har Socialdemokratin gått till val med löfte om “återställare”, det vill säga att man ska rulla tillbaka centrala delar av den politik de borgerliga genomfört.
Inte så nu.
Det skapar ett annat läge, både taktiskt och strategiskt. Alliansen behöver inte försvara det man gjort, utan kan blicka framåt. Just det som många valstrateger menar är avgörande för en sittande regering. Men ack så svårt. Senast såg vi hur Norges socialdemokratiske statsminister Jens Stoltenberg gick i fällan att försvara det hans regering gjort och i övrigt attackera oppositionen. Defensivt. Defensivt. Så in i Norden defensivt. Och han gjorde brakförlust i valet förra månaden.
Alliansen behöver inte försvara skattesänkningarna i valrörelsen eftersom S lovar att inte riva upp dem. Därför kan de borgerliga flytta fokus över på oppositionens planhalva. Man kan tävla om vem som är bäst och duktigast välfärdskramare.
Man kan se det som ett taktiskt drag i spelet om makten. Genom att inte utmana mitten-vänsterväljarna kan man vinna ett historiskt tredje val i rad.
Men jag tror mer om Reinfeldt, Lööf, Hägglund och Björklund. Man kan nu, hoppas jag, på riktigt diskutera hur välfärdstjänsterna som utgör en så stor del av ekonomin ska bli bättre. Hur man kan få ut större effekt och kundnytta. Då behöver inte minst M självkritiskt granska hur valfriheten tagit form i exempelvis Stockholms stad (där opinionsraset är som störst för M). Det är där misstag har begåtts genom storskalig upphandling av exempelvis äldreomsorg. Då bibehålls en centralistisk kultur där brukarna inte stärks men där företag som Carema sätts i det offentligas ställe. Det blir en planekonomi förklädd till marknad. Det sämsta i båda systemen stärks.
Man bör istället se på kommuner som Nacka där de borgerliga vald att genom pengsystem ge makten över “upphandlingen” åt brukarna. De kan välja mellan utförare som konkurrerar om kunderna. Det finns ingen bättre kvalitetsgranskning än när brukaren och dennes anhöriga får avgöra om utföraren är tillräckligt bra eller om man ska ta med sig omsorgspengarna och flytta till någon annan. Jag frågade ett kommunalråd i Nacka för en tid sedan, om de haft några vårdskandaler och svaret var nej.
Främst moderaterna i Stockholm och på central nivå behöver tänka om. De har haft storföretagen för ögonen (av gammal vana) och missar därför helt poängen med konkurrens och entreprenörskap i mindre företag. Just den sortens företag som passar bäst i sociala tjänstesektorn där personlig kontakt är en viktig del av kvaliteten.
Jag skrev en artikelserie tillsammans med en av landets första entreprenörer på välfärdsområdet, läkaren Erik Björn-Rasmussen som redan 1987 startade privat vårdcentral i Vällingby (med familjens villa som pant för företagets lån). Våra artiklar är tio år gamla, men de borgerliga har faktiskt inte sedan dess utvecklats nämnvärt i sin syn på hur valfrihet organiseras för att ge största nytta för medborgarna. Därför har jag inget emot att uppmana Reinfeldt och Alliansen att läsa dessa artiklar publicerade i Läkartidningen: Ingen söker vård i onödan och Patienternas efterfrågan feltolkas.
Om Alliansen koncentrerar sig på att utveckla innehållet i välfärdspolitiken är det faktiskt just nu mer angeläget än löfte om ytterligare skattesänkningar.