Klimat utan skräckscenario

Sedan Sovjetunionens fall har vänstern haft svårt att använda Marx som motiv för att låta politiken ta makten över marknader och människor. I jakten på annat skäl till maktkoncentration har man funnit, just det, klimathotet.
Förr var det målet om jämlikhet som motiverade att politiken skulle bestämma allt. Nu är det målet om ett bättre klimat som används för att politiken ska ta kommandot över samhällets alla delar.
Man måste ha denna bakgrund klar för sig innan man börjar diskutera klimatpolitik.
Men är det inte neutrala, objektiva och sanningssökande vetenskapsmän som pressar på om att politikerna måste ta kommandot? Gissa vem som finansierar denna forskningen? Politiker med skattemedel. Det är mycket lättare att få forskaranslag om man vinklar ansökan så att den stämmer med det som ligger i tiden.
En tredje faktor man måste ha i minnet när man börjar diskutera klimatet är att forskarna i FN:s miljöpanel ett flertal gånger avslöjats med grova felaktigheter, alla — naturligtvis av en slump — resulterande i att man givit en mycket värre bild av klimatuppvärmningen än vad forskningens fakta visat. För egen del blir jag väldigt skeptisk när en aktör upprepade gånger har fel i en viss riktning. För mig antyder det att man har en agenda som man vill dölja bakom vetenskaplig objektivitet. Avsändaren är helt enkelt inte så trovärdig som man vill ge sken av att vara.
Eller annorlunda uttryckt: hur mycket ska vi lita på en forskarpanel som ”av misstag” blandar ihop årtalen 2035 med 2350?
Jag vänder mig alltså mot att FN:s klimatpanel upphöjs till sanningssägare. I medierapporteringen saknas den kritiska ansats som borde finnas där (eftersom medierna är vänster). För varje gång medierna rapporterar att ”en enig forskarvärld slår fast” minskar min tillit till klimatforskningen. Den sortens argument, att frysa ut oliktänkande, tillhör inte forskningen utan politikens manipulationer.
För mig hade det inte spelat någon roll om det handlar om cancergåtans lösning eller om klimatet. När forskningen låter sig bli ett redskap för en viss politisk/ekonomisk dagordning har forskningen tappat anseendet. Jag har blivit allergisk mot dessa klimatforskare som leker politiker och vinklar sina rön så att det ska låta så illa som möjligt.
Med dessa tre aspekter i bakhuvudet kan man gå vidare och se till vad som sägs. Och vad innehåller då FN-panelen för budskap? Man säger sig vara ”95 procent säker” på att klimatförändringar beror på mänsklig aktivitet. Med vilken vetenskapligt verifierbar metod har man kommit fram till det?
Judith A. Curry, professor och amerikansk forskare i klimatologi, svarar :

Yesterday, a reporter asked me how the IPCC came up with the 95% number. Here is the exchange that I had with him:
Reporter: I’m hoping you can answer a question about the upcoming IPCC report. When the report states that scientists are “95 percent certain” that human activities are largely to cause for global warming, what does that mean? How is 95 percent calculated? What is the basis for it? And if the certainty rate has risen from 90 in 2007 to 95 percent now, does that mean that the likelihood of something is greater? Or that scientists are just more certain? And is there a difference?
JC: The 95% is basically expert judgment, it is a negotiated figure among the authors. The increase from 90-95% means that they are more certain. How they can justify this is beyond me.
Reporter: You mean they sit around and say, “How certain are you?” ”Oh, I feel about 95 percent certain. Michael over there at Penn State feels a little more certain. And Judy at Georgia Tech feels a little less. So, yeah, overall I’d say we’re about 95 percent certain.” Please tell me it’s more rigorous than that.
JC: Well I wasn’t in the room, but last report they said 90%, and perhaps they felt it was appropriate or politic that they show progress and up it to 95%.
Reporter: So it really is as subjective as that?
JC: As far as I know, this is what goes on. All this has never been documented.

Alltså: FN:s klimatpanel är inte vetenskaplig utan politisk. Man förhandlar om vad man ska hävda är fakta. Men riktig forskning handlar inte om att förhandla fram resultat. Vetenskap och forskning handlar om att ta fram fakta som kan verifieras av andra.
Okej, bara för att forskare agerar politiker behöver de ju inte ha helt fel. Men vad är då deras slutsatser? Danske forskaren Bjørn Lomborg skriver i Svenska Dagbladet:

Huvudbudskapet kommer att vara att den globala uppvärmningen är en realitet, och till största delen orsakad av människan. Men översikten kommer inte att stödja det katastrofbudskap som ofta hörs i valkampanjer och sensationsmedier. Där har man gärna svängt sig med temperaturhöjningar om 5°C eller mer vid århundradets slut medan riktiga förutsägelser landar runt 1,0–3,7°C.
På motsvarande sätt är höjningar av havsytan med en till två meter standard när man vill skapa rubriker … IPCC uppskattar en betydligt mer hanterbar höjning med 40–62 cm vid århundradets slut. Som jämförelse kan nämnas att havsytan höjts med ungefär 30 cm de senaste 150 åren. Det har inte lett till någon katastrof – faktum är att det knappast ens kommer att nämnas på en lista över 1900-talets problem.

Alltså: inte ens FN:s klimatpanel förutspår någon undergång även om temperaturen stiger.
Dessutom har de inga effektiva förslag till åtgärder. Lomborg:

Inte heller kommer IPCC att betona att våra nuvarande lösningar nästan inte har någon effekt alls, men medför ofattbara kostnader.
Den enda globala klimatpolitiken av vikt är EU:s gemensamma klimat- och energimål, som utlovar minskade utsläpp av CO₂ med 20 procent år 2020. Vid århundradets slut kommer man inte ens att kunna mäta den minimala temperaturminskning med 0,05°C som detta ger. Kostnaden, beräknad som ett genomsnitt av de främsta makroekonomiska modellerna, är 1600 miljarder kronor årligen eller 130000 miljarder kronor för hela århundradet. Att betala dessa astronomiska belopp för att åstadkomma näst intill ingenting är, milt sagt, ett mycket högt pris.

Alltså: åtgärderna för att motverka den klimatförändring som inte är så allvarlig kostar enorma summor. Frågan blir då, kan vi inte göra något annat för dessa summor som gör större nytta för mänskligheten och vårt jordklot än att hålla tillbaka små temperaturförändringar? Svaret är ju givet: ja!
Men varför i herrans namn då snacka om det? Därför att de som driver klimatfrågan vill komma åt dessa stora pengasummor. Klimatdebatten handlar inte om klimat, den handlar om makt och pengar.

Hägglund: skatteintäkterna har ökat

När socialminister och kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund inledningstalade vid partiets riksting i Karlstad igår beskrev han verkligheten på ett sätt som massmedierna aktivt valt bort:

Vi har sedan 2006 sänkt skattetrycket med fyra procentenheter. Och det är mycket… Men – lyssna nu – skatteintäkterna har ökat med elva procent!
Den offentliga sektorns skatteintäkter har alltså ökat rejält sedan alliansregeringen tillträdde. 2012 var intäkterna 150 miljarder kronor större än 2006! Resurserna till skolan, vården och omsorgen har ökat med minst 115 miljarder kr. Det är nästan 25 procent!   
Vi har kunnat göra stora välfärdssatsningar, inte trots, utan tack vare att vi främjat tillväxten, delvis just genom skattesänkningar.
Att som vänstern påstå att det handlar om ett nollsummespel, det är i bästa fall ett missförstånd om hur ekonomi fungerar. Det är i värsta fall en stor politisk bluff, och det är förstås vad det är frågan om.
Den bluffen, mina vänner, ska vi tillsammans punktera till valet 2014!

Det var på tiden att någon i regeringen började bemöta bilden av att skattesänkningar är lika med raserad välfärd. (Finansminister Anders Borg började ta upp denna aspekt i senaste lördagsintervjun i radions P1, men blev avbruten.)
Sänkt skatt står inte mot minskad välfärd. Sänkt skatt står mot höjda bidrag. Det är bidragen som oppositionen vill höja. Ska de som arbetar belönas genom att de får behålla mer av sina egna pengar eller ska de som inte arbetar belönas? Det är om detta striden står i valet nästa år.

Bara nära egen majoritet

Trots den formidabla uppgången på nära åtta procentenheter missar Angela Merkel egen majoritet med en hårsmån. Hennes Kristdemokrater får 311 platser i en förbundsdag med 630 mandat (totalantalet varierar beroende på att tyskarna avger två röster, där de som blir personvalda tar plats även om andra rösten på parti proportionerligt inte räcker till för alla.)

Procentandel per parti  (källa) 2008 2013 diff
Kristdemokraterna, CDU/CSU 33,8 41,5 +7,7
Socialdemokraterna, SPD 23,0 25,7 +2,7
Vänsterpartiet, Die Linke 11,9 8,6 -3,3
De Gröna 10,7 8,4 -2,3
Fridemokraterna, FDP 14,6 4,8 -9,8

.
Eftersom Fridemokraterna kom under femprocentsspärren måste Merkel göra upp med Socialdemokraterna eller Miljöpartiet för att uppnå majoritet.
För mig visar det än en gång hur klumpiga och principiellt felaktiga spärrar är i demokratier. Varför skall inte över två miljoner röstar på Fridemokraterna ge ett enda mandat? Vad är det för sorts demokrati?

Tredje valsegern för Angela Merkel

Kristdemokraterna går starkt framåt i dagens förbundsdagsval och ökar med över åtta procentenheter. ZDF publicerar vallokalundersökning som visar att Angela Merkel till och med kan få egen majoritet. Detta eftersom både Fridemokraterna och Alternativ för Tyskland ligger strax under spärren på fem procent.
Därmed har Merkel visat att en regering som sköter sitt lands ekonomi kan vinna ett tredje val i rad. Det är ett glädjande besked för svenska Alliansen.
När ett tryggt och stabilt men kanske tråkigt och förutsägbart regeringsalternativ står mot äventyrliga, svajiga eller oklara alternativ har trots allt det förstnämnda vissa poänger.
Medan Socialdemokraterna går fram drygt två procent minskar både Miljöpartiet och Vänsterpartiet med större siffror. De röda och gröna tappar således mark bland väljarna. En dålig nyhet för Stefan Löfven.

Journalisthatet påminner om näthatet

Det har funnits en diskussion om näthatet, alltså alla nedsättande omdömen som sprids på internet. Men frågan är om journalister är bättre än näthatarna. De är visserligen mer raffinerade, men man kan undra om inte deras hat mot oliktänkande är precis lika starkt. Jag får den tanken när jag ser hur fruktansvärt ensidig och känsloladdad rapporteringen om nye arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) är på mången medieredaktion.
Och nu avslöjar riksdagsmannen Fredrick Federley att kvällstidningarna aktivt har censurerat positiva omdömen om nye ministern. Tidningen Dagen rapporterar:

Den nya arbetsmarknadsministerns kristna bakgrund har kritiserats i medierna – inte minst i Aftonbladet och Expressen. Men bilden hade kunnat vara lite mer nyanserad om kvällstidningarna hade valt att publicera sina intervjuer med Fredrick Federley (C).
– I tisdags kväll, efter att Elisabeth (Svantesson) hade blivit utnämnd till arbetsmarknadsminister blev jag uppringd av båda tidningarna. De förväntade sig naturligtvis att jag skulle leverera massiv kritik eftersom jag är homosexuell och har drivit äktenskapsfrågan i många år, men det gjorde jag inte och när jag dagen därpå öppnade tidningarna märkte jag att de inte hade publicerat något alls av det jag sa.
Hur skulle du beskriva Elisabeth Svantesson?
– Jag blev väldigt glad när jag hörde att hon hade blivit arbetsmarknadsminister. Elisabeth är synnerligen kompetent, hon är en intelligent, driftig och klarsynt kvinna.

Federley säger till Dagen, angående att Svantesson i riksdagen 2009 röstade emot könsneutrala äktenskap, att han ”i grund och botten föredrar ett civilrättsligt avtal liknande det som Kristdemokraterna lanserade strax innan omröstningen”. Gör det mig till homofob, frågar han retoriskt.
Den liknelsen visar med all önskvärd tydlighet hur utomordentligt inskränkt svensk journalistkår är. De tror att de värnar något gott och att andra — elaka kristna — är emot, utan att de fattat ett enda dugg om vad värderingarna handlar om.
Det är tragiskt att svensk samhällsdebatt får domineras av dem som säger att de ”gillar olika” men som i själva verket hatar alla som tycker något annat än dem själva. Varje avvikelse ska leda till häxjakt och utdrivning ur gemenskapen.
Toleransnivån i svensk debatt är extremt låg och börjar på vissa områden likna Sovjetkommunismens. Den som fäller ett icke godkänt uttalande ska retuscheras bort från samhällsdebatten efter att blivit bespottad, hånad och tillintetgjord.
Skillnaden mellan näthatarna i kommentarfälten och redaktionerna som väljer vinkling på ”nyheterna” tycks mer ligga i stil och teknik än i hyfs och respekt för oliktänkande.

Annie Lööf varnar för risksocialister

Centerledaren och näringsministern inledningstalade på partiets stämma i Karlstad idag.
Starkast applåd av stämman fick hon för dessa ord:

— Skolan är precis lika viktig på landsbygden som i tätorter. Det är lika viktigt med bredband i Bjuv som i Bromma. Det är lika rimligt att man får bygga i Krokom som i Kista. Att vårdcentralen funkar i Dorotea är lika viktigt som att den gör det i Danderyd.

Andra giftiga formuleringar på landsbygdstema var:

— Visst låter det fint att Socialdemokraterna letade sig ut till en bondgård på Drottningholm i finputsade lackskor och berättade att de vill satsa på landsbygdsprogrammet.
— Men kom ihåg detta: Röd politik ger röda siffror i bondens bokslut.

Men allra bäst tycker jag det här budskapet var:

— Det varnas för riskkapitalister. Jag skulle vilja varna för risksocialister.

Just så borde hela nästa års valrörelse formas: mellan två alternativ. Det ena för förmynderi och det andra för frihet.
Dagens debatt sker helt på oppositionens villkor där brister i välfärden ställs mot skattesänkningar. Det är en falsk motsättning. Högre skatter betyder ingalunda att vård och skola blir bättre. Pengar betyder inte allt — något socialister borde tänka på.
Välfärdsbrister beror på planekonomisk ineffektivitet utan kundfokus och med felaktiga incitament, och bristerna kommer inte att bli mindre om byråkrater och politiker får bestämma ännu mer över detaljer i medborgarnas liv.
Jag hoppas Alliansen spinner vidare på Annie Lööfs slutsats och ställer alternativen mot varandra.

Kristdemokratisk seger i Bayern

Kristdemokratiska partiet CSU vann tillbaka egen majoritet i tyska delstaten Bayern i helgens delstatsval, rapporterar Deutsche Welle. Däremot förpassades åter liberala Fridemokraterna under spärren till delstatsparlamentet. Också Miljöpartiet backade.

Parti (källa) 2003 2008 2013
Kristsociala unionen, CSU 60,7 43,4 47,7
Socialdemokraterna, SPD 19,6 18,6 20,6
Fria väljare (center-höger) 4,0 10,2 9,0
De Gröna 7,7 9,4 8,6
Fridemokraterna, FDP 2,6 8,0 3,3

.
Valresultatet gav således inte någon tydlig indikation inför förbundsdagsvalet i hela Tyskland på söndag. Även om kristdemokraterna gick fram, så backade det liberala regeringspartiet. Men samtidigt gjorde inte socialdemokraterna någon tydlig återhämtning från den låga nivå man legat i flera val. I relationen mellan blocken skedde inga förändringar alls, kan man säga. Det kan ju trots allt ses som en fördel för förbundskansler Angela Merkel.

Expressen: flyktingpolitiken ohederlig

Det är intressant att Expressen som första större medieredaktion vågar analysera svensk flyktingpolitik utan skygglappar. Man gör det efter myndigheternas groteskt hycklande beslut om att ge alla från Syrien permanent uppehållstillstånd. Det blev droppen. Men all rätt.
I dagens huvudledare av Anna Dahlberg konstateras, Den vilseledande flyktingdebatten:

Den humanism som integrationsminister Ullenhag (FP) talar så vackert om bygger därför nästan uteslutande på människosmuggling.

Just det. Permanent uppehållstillstånd utan möjlighet att söka asyl på plats i Syrien innebär att den godhet etablissemanget i Sverige erbjuder bara gäller de som kommer till landet med hjälp av kriminella. Beslutet om permanent uppehållstillstånd betyder ännu bättre guldålder för den organiserade brottsligheten.
Men detta är bara en liten del av hyckleriet. Varför öppnar inte Ullenhag dörren för legala vägar att ta sig till Sverige? Dahlberg skriver:

Troligen beror det på att man någonstans inser innebörden av ett sådant ställningstagande. Om Sverige [gör detta] öppnar vi teoretiskt möjligheten för två miljoner människor att ta den chansen.

Så varför vill inte Ullenhag på några månader ta emot två miljoner syrier? Dahlberg talar om den sanning som Ullenhag och etablissemanget vägrar erkänna:

Men det är ytterst få som är beredd att ta konsekvenserna av det resonemanget. Visionen om Sverige som en öppen fristad för människor på flykt går inte att förena med välfärdsstaten.

Nej, just det. Om det politiska etablissemanget i handling skulle stå för det godhetens budskap man förmedlar i ord, krävs helt andra villkor för arbetsmarknad och välfärdssystem. Det krävs en omfattande liberalisering av arbetsrätten, lägstalönerna i kollektivavtal måste sänkas dramatiskt och bidragssystemen göras om till meritokratiska försäkringar istället för att bygga på politiska förmåner konstruerade som rättigheter för alla.
Själv ser jag gärna att vi, i ordnade former över lång tid, går i denna riktning. Men inget parti i riksdagen säger sig vilja ha denna utveckling. Ändå står man och hävdar att man är för ett öppen flyktingmottagning. Det går inte ihop. Partierna ljuger väljarna rakt upp i ansiktet.
Det är detta monumentala hyckleri som ger Sverigedemokraterna luft under vingarna.
När får vi riksdagspolitiker från fler än ett parti, att medge att det Expressen skriver är sant, att flyktingpolitiken är ett enda stort hyckleri?
Först när det sker, kan vi börja föra seriösa diskussioner om invandring, integration och vad som är humanism på riktigt.

Smarte Putin leker med Obama

Rysslands president Vladimir Putin stöder en regim som gasar sin befolkning men lyckas i den internationella opinionsbildningen framställa sig som fredsvän och utmåla USA som det aggressiva, farliga och krigshetsande landet. Snacka om att spela skjortan av Barack Obama.
Syrienkrisen visar att det är skillnad i klass på strategiskt, taktiskt, medialt och diplomatiskt ledarskap mellan de två presidenterna.
Och Ryssland fortsätter håna den veliga amerikanska administrationen, nu senast anmärkte den ryske utrikesministern Sergey Lavrov att ”Ibland kräver diplomati tystnad” sedan USA:s utrikesminister John Kerry talat i evighet under överläggningar om Syrien, rapporterar Washington Examinar i Russian counterpart mocks Kerry for talking too much .
Barack Obama har alltid velat skapa sig en image om att vara otroligt smart. Bara att tänka så är enligt min mening bevis på att man inte är särskilt smart. Och nu, när han för första gången ställs inför internationellt motstånd i en krissituation, lyckas han spela bort sina kort som vore han en ung praktikant i världspolitiken.
Eller som satirtecknaren Gary Varvel ser det:

— Michelle, var är mitt Nobelpris i fred?

Den tabubelagda rasismen mellan invandrare

Efter den brutala hatattacken på en gångbro i Malmö då en pappa och hans 1-årige son misshandlades vägrade polisen ge signalement på förrövarna. De strukturella normer som gäller inom svensk samhällsdebatt fick säkert många att fördomsfullt utgå från att det var etniska svenskar som utfört den rasistiska attacken — ”Säkert några SD-sympatisörer”. Enligt den politiskt korrekta strukturella normen som bland annat Jonas Hassen Khemiri slagit fast i DN är nämligen alla etniska svenskar onda rasister, medan alla med utländsk bakgrund är oskyldiga stackars offer.
Nu visar det sig, enligt Damon Rasti på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, Rasismen vi sällan pratar om, att förrövarna också har invandrarbakgrund. Han skriver:

Född och uppvuxen i Iran fick jag lära mig att turkar, araber, svarta och många andra i princip var underlägsna människor. Än idag kan jag få höra folk med iransk påbrå tala illa om kurder och många andra enbart baserat på det faktum att de har en annan etnicitet. När jag började prata om denna problematik med vänner som hade annat påbrå visade det sig vara likadant hos ett flertal andra invandrargrupper. Serber, turkar, araber och många fler hatade andra nationaliteter, dels utifrån historiska perspektiv men också enbart baserat på rasistiska fördomar, mot till exempel svarta eller romer. En bekant som är eritrean pratar ofta ofattbart kränkande om somalier. Denna rasism är också förvånansvärt öppet uttalad.

Men ändå förtigs den i svensk samhällsdebatt. Varför? Därför att den inte passar in i den strukturella norm som vänsteraktörer vill skapa. Och som de borgerliga partierna passivt accepterar.
Tesen i denna blogg har alltid varit att etniska svenskar inte är ett dugg mer rasister än några andra. Internationella studier visar tvärtom att vi i väst tillhör de minst rasistiska i världen. Däremot är rasismen utbredd i Mellanöstern och Asien. Det skulle vara förvånande om ingenting av detta följer med de personer som kommer till Sverige från dessa regioner.
Ändå förtigs det. I vissa fall, som när polisen vägrar ge signalement på brottsling om denne inte är vit europé, beror det på rädsla att bli stämplad som rasist. I andra fall handlar det om välvilja. Man vill inte peka ut dem man anser vara i underläge. I båda fallen är det synnerligen kontraproduktivt. Om rädsla för rasistanklagelser får ta överhanden kommer motsättningarna i samhället att öka. Om välmenande tysthet och självcensur får lägga sig som en våt filt över landet ger okunskapen enbart grogrund för ökade fördomar, eftersom vi människor fyller tomrum och faktabrist med egna spekulationer. Vänsterpartister och miljöpartister tror mer och mer att alla brott begås av etniska svenskar, medan andra väljare tror mer och mer att det är invandrare som begår alla brott.
Alla kan fortsätta leva med och förstärka sina fördomar så länge inte fakta och öppen diskussion tillåts.
Det är inte bara integrationspolitiken som misslyckats. Vår plikt och skyldighet att upprätthålla en öppen, faktabaserad samhällsdebatt i upplysningens anda har ersatts av en förtryckande självcensur som bara leder till ökad splittring och ökande motsättningar.
När ska de borgerliga partierna inse att de låter sig vara en falsk strukturell norms fångar? När ska de våga vara liberaler som lägger fakta på bordet och ser människor som individer istället för tillhörande det ena eller andra kränkta kollektivet?
Se mer: Det toleranta folket, Svenskarna minst rasistiska, Khemiri visar fundamental otacksamhet, Rasistanklagelser utan sans och vett, Alla olika, alla lika – multikulturellt haveri, Att varken förstå rasism eller yttrandefrihet, Skäggen i Hjällbo.