Den tabubelagda rasismen mellan invandrare

Efter den brutala hatattacken på en gångbro i Malmö då en pappa och hans 1-årige son misshandlades vägrade polisen ge signalement på förrövarna. De strukturella normer som gäller inom svensk samhällsdebatt fick säkert många att fördomsfullt utgå från att det var etniska svenskar som utfört den rasistiska attacken — ”Säkert några SD-sympatisörer”. Enligt den politiskt korrekta strukturella normen som bland annat Jonas Hassen Khemiri slagit fast i DN är nämligen alla etniska svenskar onda rasister, medan alla med utländsk bakgrund är oskyldiga stackars offer.
Nu visar det sig, enligt Damon Rasti på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, Rasismen vi sällan pratar om, att förrövarna också har invandrarbakgrund. Han skriver:

Född och uppvuxen i Iran fick jag lära mig att turkar, araber, svarta och många andra i princip var underlägsna människor. Än idag kan jag få höra folk med iransk påbrå tala illa om kurder och många andra enbart baserat på det faktum att de har en annan etnicitet. När jag började prata om denna problematik med vänner som hade annat påbrå visade det sig vara likadant hos ett flertal andra invandrargrupper. Serber, turkar, araber och många fler hatade andra nationaliteter, dels utifrån historiska perspektiv men också enbart baserat på rasistiska fördomar, mot till exempel svarta eller romer. En bekant som är eritrean pratar ofta ofattbart kränkande om somalier. Denna rasism är också förvånansvärt öppet uttalad.

Men ändå förtigs den i svensk samhällsdebatt. Varför? Därför att den inte passar in i den strukturella norm som vänsteraktörer vill skapa. Och som de borgerliga partierna passivt accepterar.
Tesen i denna blogg har alltid varit att etniska svenskar inte är ett dugg mer rasister än några andra. Internationella studier visar tvärtom att vi i väst tillhör de minst rasistiska i världen. Däremot är rasismen utbredd i Mellanöstern och Asien. Det skulle vara förvånande om ingenting av detta följer med de personer som kommer till Sverige från dessa regioner.
Ändå förtigs det. I vissa fall, som när polisen vägrar ge signalement på brottsling om denne inte är vit europé, beror det på rädsla att bli stämplad som rasist. I andra fall handlar det om välvilja. Man vill inte peka ut dem man anser vara i underläge. I båda fallen är det synnerligen kontraproduktivt. Om rädsla för rasistanklagelser får ta överhanden kommer motsättningarna i samhället att öka. Om välmenande tysthet och självcensur får lägga sig som en våt filt över landet ger okunskapen enbart grogrund för ökade fördomar, eftersom vi människor fyller tomrum och faktabrist med egna spekulationer. Vänsterpartister och miljöpartister tror mer och mer att alla brott begås av etniska svenskar, medan andra väljare tror mer och mer att det är invandrare som begår alla brott.
Alla kan fortsätta leva med och förstärka sina fördomar så länge inte fakta och öppen diskussion tillåts.
Det är inte bara integrationspolitiken som misslyckats. Vår plikt och skyldighet att upprätthålla en öppen, faktabaserad samhällsdebatt i upplysningens anda har ersatts av en förtryckande självcensur som bara leder till ökad splittring och ökande motsättningar.
När ska de borgerliga partierna inse att de låter sig vara en falsk strukturell norms fångar? När ska de våga vara liberaler som lägger fakta på bordet och ser människor som individer istället för tillhörande det ena eller andra kränkta kollektivet?
Se mer: Det toleranta folket, Svenskarna minst rasistiska, Khemiri visar fundamental otacksamhet, Rasistanklagelser utan sans och vett, Alla olika, alla lika – multikulturellt haveri, Att varken förstå rasism eller yttrandefrihet, Skäggen i Hjällbo.