Month: September 2013

Nya numret av Axess innehåller som vanligt många intressanta artiklar. Jag fastnar mest för artikel av amerikanske journalisten Stephen Castle om Tyskland.
Min erfarenhet sedan många år är att amerikaner skriver bättre om Europasamarbetet än européer, dels därför att de har sina Förenta stater att utgå ifrån och därmed har en djupt rotad förståelse av vad kontinentövergripande politiskt samarbete betyder — det är något helt annat än kommunalpolitik i delstaterna, en insikt som europeiska politiker och journalister mentalt ännu inte tagit in — dels därför att de studerar Europa utifrån.
I artikeln Den lågmälda jätten skriver han om Tysklands nya och svåra roll som otvivelaktig ledarnation i Europa:

Den europeiska maktbalansens förskjutning mot Berlin förklarar till stor del förloppet i eurozonens kris. Åtgärder för att lösa krisen kom först vid en tid när det passade den tyska politiken. Tysklands väljare, med betalningen för Tysklands återförening i färskt minne, var särskilt motvilliga att ta på sig bördan att rädda Grekland. Det förklarar Merkels tuffa hållning, hennes beslutsamhet att påtvinga de sydeuropeiska länderna reformer, insisterande på strikta villkor för eventuella räddningspaket och beredskap till eftergifter först i sista minuten, när händelseutvecklingen såg ut att kunna gå överstyr.
För en stor del av Europa framstod detta kanske som handlingsförlamning. Men från Berlins horisont var det en form av ledarskap.
Och det visade sig populärt bland de tyska väljarna. I efterspelet till en finanskris som har gjort det nästan omöjligt för europeiska ledare att bli omvalda, har Merkel behållit höga siffror i opinionsmätningarna.
I det tysta har hon omdefinierat Tysklands roll i Europas mitt genom att komplettera det fransk-tyska samförståndet med en skiftande serie allianser [med Polen och Storbritannien]. Detta lågmälda men effektiva manövrerande är ett signum för Merkels politiska stil.

Ja, ska EU räddas så måste Frankrike marginaliseras och norra Europa sätta spelreglerna, dvs skapa ordning och reda i ekonomin, inga oansvariga och känslostyrda utsvävningar. Det finns ingen anledning att den groteska ansvarslöshet som kännetecknat Grekland och övriga Medelhavsländer ska belönas genom att norra Europa ska betala notan för deras festande på krita. Den som är satt i skuld är inte fri, sa en tidigare svensk statsminister. Det är också dagens sanning.

Stortingsvalet i Norge gick som opinionsmätningarna förutspådde. En brakförlust för den socialdemokratiskt ledda regeringen.
Det är intressant att se hur totalt fixerade svenska journalister är vid populistiska Fremskrittspartiet. Invandring, invandring, invandring. Brukar man inte anklaga Sverigedemokraterna för att vara enfrågeparti? Men vad är svensk journalistik isåfall? Det är som om inget annat är intressant. Jo, förresten, Miljöpartiet får den lilla bit som är positiva bevakning från grannlandet. Hur insnöade får en yrkeskår vara? Detta fokus säger något om hur mycket nyhetsjournalistiken förfallit till privat tyckande från de som har makten över mikrofonerna och spalterna.
Det finns ju så mycket annat att bevaka. Som exempelvis att statsminister Jens Stoltenbergs strategi att attackera motståndarna slog fullständigt fel. Succé gjorde däremot Erna Solbergs lågmälda men tydliga budskap om vad hon och Høyre står för, medan hon till stor del avstod från att ge sig in i Stoltenbergs grälsjuka. Än en gång visas hur väl i tiden Fredrik Reinfeldts resonerande och pragmatiska strategi, kallad Nya Moderaterna, fungerar. Høyre har likt Moderaterna flyttat in i mitten.
Däremot har Høyre inget förberett regeringsprogram med andra partier klart. Här liknar de borgerliga i Norge mer de rödgröna i Sverige: man har inget förberett för vad som ska göras i regeringsställning. Det är givetvis en stor svaghet. En svaghet Sverige kommer att hamna i om de borgerliga inte vinner riksdagsvalet nästa höst.
Så här blir mandatfördelningen enligt NRK när 99,7 procent av rösterna är räknade:
Arbeiderpartiet, Ap. . . . . . . . . . . 55 (-9) mandat
Sosialistisk venstreparti, SV . . . ..  7 (-4)
Senterpartiet, SP . . . . . . . . . . . . 10 (-1)
Rødt (kommunister). . . . . . . . . . . 0 (+-0)
Miljøpartiet de Grønna, MDG. . . . . 1 (+1)
RÖDA LAGET . . . . . . . . . . . . . . . 73 (-13)
Høyre, H . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 (+18)
Fremskrittspartiet, Frp. . . . . . . . . 29 (-12)
Venstre, V (liberaler). . . . . . . . . . 9 (+7)
Kristelig folkeparti, Krf. . . . . . . . . 10 (+-0)
BLÅ LAGET. . . . . . . . . . . . . . . . . 96 (+13)

Idag skriver jag i gästkolumn i Världen idag, Är det okej att gasa ihjäl barn?

Snart har fler dödats i det syriska inbördes­kriget på drygt två år än det antal som dödats i Irak under tio år. Det handlar om ren slakt. 21 augusti attackerades barn, kvinnor och män i tusental med nervgas i förorter till Damaskus. Är detta något vi ska finna oss i? Är det okej att gasa ihjäl barn? Även om ingen säger det rakt ut, så menar många opinionsbildare i Sverige och Europa att det inte är någon mening att göra något åt att det händer.

De här signalerna om att välja passivitet inför massmord för tankarna till debatten under 1930- och 40-talen. Så länge inte vi själva utsätts för våld, vänder vi ryggen till.
Jag kommer att tänka på ordstäv som framförts av Edmund Burke, Martin Luther King m fl:

Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas passivitet.

Visst är Syrien en krutdurk utan några tydliga lösningar. Men det får inte vara ett hinder för världssamfundet att straffa dem som bryter mot internationella konventioner mot att använda giftgas mot civila. Vad är alla dessa konventioner värda om ingen är beredd att upprätthålla dem? Jag förstår inte hur så många av dem som intresserar sig för diplomati och internationell politik kan förespråka att man fullständigt urholkar all respekt och trovärdighet kring de internationella konventioner man arbetat så hårt för att få antagna. Vad är meningen om de aldrig ska resultera i åtgärder?
Nej, hyckleriet är groteskt. Precis som under Irakkriget. Irakierna var inget värda så länge Saddam Hussein mördade cirka 3000 i månaden från 1979 fram till 2003. Däremot blev de döda efter invasionen plötsligt värdefulla som argument mot president Bush, även om dödstalen var lägre efter invasionen än före.
Självklart måste de som använt giftgas straffas. Detta även om inga omedelbart positiva effekter i inbördeskriget kan skönjas. Världssamfundet måste visa att det finns någon jävla moral på det här klotet.

För en stund sedan erkände den socialdemokratiske premiärministern Kevin Rudd sig besegrad i Australiens parlamentsval i natt, rapporterar Reuters i Australia’s Rudd concedes election defeat to conservative leader Abbott:

Australiens premiärminister Kevin Rudd erkände förlust i valet och gratulerade den konservative oppositionsledaren Tony Abbott som vunnit en jordskredsseger som avslutar sex år av turbulent socialdemokratiskt styre.
När 80 procent av rösterna räknats beräknar valmyndigheten att center-högerpartierna får 81 mandat mot 54 för vänstern och 12 oklara i det 150 mandat starka underhuset.

Den tillträdande liberalkonservative premiärministern Tony Abbott (bilden ovan) är ingen folklig politiker, utan en politiker med vassa kanter och som gör kontroversiella uttalanden. Men Australien är trött på socialdemokratiska inbördeskrig och ville ha något nytt.
I valkampanjen har han lovat att sänka skatter, vilket Daily Telegraph rapporterar:

Tony Abbott har lovat att sänka eller avskaffa skatter, minska budgetunderskottet, minska biståndet, satsa på försvaret och skärpa reglerna för asylsökande. Han vill belöna unga arbetslösa som finner arbete och planerar att en vecka varje år regera från Aboriginernas hemmaplan, ute i bushen.

Återstår att se om hans offensiva gåpåaranda kommer att fungera också i regeringsställning.

Jag vet inte varför Niklas Svensson i Expressen idag skriver att “Arbeiderpartiet är landets klart största parti” och “Arbeiderpartiet är det överlägset största partiet i Norge”. Sanningen är ju att det kan bli ytterst jämt mellan Ap och Høyre i kampen om största parti i måndagens stortingsval.
Verdens Gang publicerar sin sista opinionsmätning idag och den visar på en massiv borgerlig seger och en brakförlust för Arbeiderpartiet och dess ledare Jens Stoltenberg (förra valet inom parentes):
Arbeiderpartiet, Ap. . . . . . . . . . . . 51 (-13) mandat
Sosialistisk venstreparti, SV . . . . . 10 (-1)
Senterpartiet, SP . . . . . . . . . . . . . 10 (-1)
Rødt (kommunister). . . . . . . . . . . . 1 (+1)
Miljøpartiet de Grøna, MDG. . . . . . . 1 (+1)
RÖDA LAGET . . . . . . . . . . . . . . . . 73 (-13)
Høyre, H . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 (+19)
Fremskrittspartiet, Frp. . . . . . . . . . 26 (-15)
Venstre, V (liberaler). . . . . . . . . . . 11 (+9)
Kristelig folkeparti, Krf. . . . . . . . . . 10 (+-0)
BLÅ LAGET. . . . . . . . . . . . . . . . . . 96 (+13)
Varför har Expressen och Niklas Svensson behov av att så kategoriskt och krampaktigt hävda att socialdemokraterna är störst? Jag har aldrig begripit mig på journalisters märkliga vänstervibbar som alltid finns där. Förmodligen utan att de själva ser hur vinklade de är.

Medievänstern utkämpar krig mot privata internatskolan Lundsberg i Värmland. Man fick med sig Skolinspektionen som normalt agerar tandlöst men som med mediernas hjälp förvandlas till ett lejon som slår till med full kraft och utan proportioner.
Sverige har, ännu, rester kvar av rättsstatens principer inom delar av rättsväsendet. Förvaltningsrätten låter sig inte styras av medievänsterns kampanjer. Man upphäver Skolinspektionens omedelbara stängning av Lundsberg.
Domstolen hänvisar till att övergrepp inte skett i skolan utan i internatverksamheten. Viktigare är dock att inte hundratals elever ska straffas för det några få gör.
På grund av kriminologerna har vi en stark tendens att inte straffa de som begår brott i Sverige. Istället uppstår metoder att straffa i andra hand. De ständigt ökande kraven på utdrag ur straffregistret är ett sätt att fortsätta straffa dömda sedan de avtjänat sitt — alltför korta — straff genom att ge dem yrkesförbud. Kommuner och offentlig sektor som lyder under politiker har i denna trend gått före när det gäller bestraffning som bryter mot rättsstatens principer. Att stänga en privatskola och kollektivt straffa det flertal som inte varit inblandade är också i strid med vad som gäller i en rättsstat.
Skolinspektionen skulle ha större trovärdighet om man agerade mer kraftfullt mot kommunala skolor där kommuner trotsat beslut och tvingat mobboffer flytta. Här har Skolinspektionen minsann inte stängt skolor. Lundsberg har säkert problem men korkade nollningstraditioner, men det har också andra skolor. Skolinspektion och åklagare borde ställa ansvariga till svars bland elever och skolledning, både i kommunala och privata skolor, utan att straffa elever som sköter sig. Det är så man gör i rättsstater.
Att straffa sporadiskt eller att straffa alla är metoder som tillämpas i pöbelvälde och tyrannier.
Se mer: SvD i Skolinspektionen underkänns, DN i Lärare: Nu ser vi fram emot en nystart

Imorgon går Australien till val. Det är intressant i den meningen att det socialdemokratiska partiet Labor haft samma sorts interna slitningar som det svenska partiet. Stridigheterna fortsatte även efter valsegern 2007 då Kevin Rudd (S) blev premiärminister. Hans egen vice premiärminister och partikamrat Julia Gillard utmanade honom om partiledarskapet 2010 och vann.
Julia Gillard blev ny socialdemokratisk premiärminister. Men i juni i år gav Kevin Rudd igen genom att i sin tur utmana henne – och han vann tillbaka partiledarskapet och blev åter premiärminister.
Denna rödgröna röra innebär att regeringen är försvagade inför morgondagens val. Opinionsmätningar pekar på en seger för center-högern med 53 procent mot 47 procent för de rödgröna.
Den kontroversielle liberalkonservative oppositionsledaren Tony Abbott ser ut att kunna vinna. Han har varit idrottsman, boxare och rugbyspelare, innan han blev arbetsmarknadsminister och socialminister på 00-talet. Hans tillspetsade och konfrontatoriska stil har tidigare legat honom i fatet. Men nu tycks väljarna mer trötta på en s-regering som slits sönder inifrån.
Det Australien visar är att socialdemokrater inte behöver hålla ihop ens när de får regeringsmakten och ska styra den enorma offentliga sektorn som lägger beslag på halva landets ekonomi. Det är en tankeställare till dem som tror att de svenska socialdemokraterna ska råka i bättre harmoni om de kommer till makten efter riksdagsvalet 2014. Vi har i flera böcker om Mona Sahlin och Håkan Juholt på senare år sett vilket totalt inbördeskrig som råder i partiet. Ingen har kunnat lita på någon. Knivhugg i ryggen är det normala. Smutskastning. Skvaller. Läckor.
Australien visar att detta ingalunda behöver upphöra om S återfår regeringsmakten. Snarare tvärtom. Striderna om taburetterna kan hårdna och Sverige kan få se hur ett regeringsparti avsätter den ene partikamraten efter den andre i regeringen.
Frågan är om det är en sådan regering ett land behöver.
Australien ger sitt besked imorgon.
Se mer: AP i Australia’s likely new prime minister, Telegraph i Galaxy poll predicts Kevin Rudd to lose election 53:47,  Reuters i Australia’s closely-fought elections: What’s at stake, BBC i Australia election: Key issues.

Gårdagskvällens TV-debatt, som sågs av 12 miljoner tyskar, mellan förbundskansler Angela Merkel och S-utmanaren Peer Steinbrück har ansetts vara sista chansen att fälla Merkel inför förbundsdagsvalet 22 september. Men det blev oavgjort och därmed en seger för Angela Merkel.
Tre opinionsinstitut frågade väljare efter debatten om vem som vann. En visade oavgjort, en på knapp seger för Merkel och en på knapp seger för utmanaren. Det rapporterar Deutsche Welle i Honors even in German election.
Angela Merkel, 59, blev förbundskansler 2005 och ser ut att få en tredje mandatperiod av väljarna. Men hon måste vinna valet 2017 för att närma sig Helmut Kohls 16 år som förbundskansler.

På måndag om en vecka går norska folket till stortingsval. Det har varit valrörelse som i hög grad handlat om negativt kampanjande från partierna. Man har angripit andra snarare än tala om vad man själv vill. Statsminister Jens Stoltenberg startade detta upplägg i somras och det har satt tonen. Väljarnas förtroende för partiledarna har som resultat av detta sjunkit dramatiskt (se mer här).
Stoltenbergs negativa kampanj tycks dock inte räcka. NRK (norska SVT) rapporterar, Mot borgerlig storseger.
Så här kan mandatfördelningen bli enligt senaste mätningen, från Gallup i TV2:
Arbeiderpartiet, Ap. . . . . . . . . . . . . . 61 (-3)
Sosialistisk venstreparti, SV . . . . . . . . 7 (-4)
Senterpartiet, SP . . . . . . . . . . . . . . . . 9 (-2)
Rødt (kommunister). . . . . . . . . . . . . . 0 (0)
Miljøpartiet de Grøna, MDG. . . . . . . . . 1 (+1)
RÖDA LAGET . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78 (-8)
Høyre, H . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 (+15)
Fremskrittspartiet, Frp . . . . . . . . . . . 29 (-12)
Venstre, V (liberaler) . . . . . . . . . . . . . 8 (+6)
Kristelig folkeparti, Krf . . . . . . . . . . . . 9 (-1)
BLÅ LAGET. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 (+8)
Jag återger mandatfördelning eftersom Norges valsystem gynnar det rödgröna regeringsalternativet. I förra valet 2009 fick de borgerliga flest röster: 49,6 procent medan Stoltenbergs regeringspartier bara fick 47,7 procent. Ändå fick vänstersidan tre mandat fler än de borgerliga och egen majoritet.
Om läget enligt de senaste mätningarna inte ändras markant får Norge en kvinnlig statsminister nästa vecka: Erna Solberg från Høyre.