Idag skriver jag i gästkolumn i Världen idag, Är det okej att gasa ihjäl barn?
Snart har fler dödats i det syriska inbördeskriget på drygt två år än det antal som dödats i Irak under tio år. Det handlar om ren slakt. 21 augusti attackerades barn, kvinnor och män i tusental med nervgas i förorter till Damaskus. Är detta något vi ska finna oss i? Är det okej att gasa ihjäl barn? Även om ingen säger det rakt ut, så menar många opinionsbildare i Sverige och Europa att det inte är någon mening att göra något åt att det händer.
De här signalerna om att välja passivitet inför massmord för tankarna till debatten under 1930- och 40-talen. Så länge inte vi själva utsätts för våld, vänder vi ryggen till.
Jag kommer att tänka på ordstäv som framförts av Edmund Burke, Martin Luther King m fl:
Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas passivitet.
Visst är Syrien en krutdurk utan några tydliga lösningar. Men det får inte vara ett hinder för världssamfundet att straffa dem som bryter mot internationella konventioner mot att använda giftgas mot civila. Vad är alla dessa konventioner värda om ingen är beredd att upprätthålla dem? Jag förstår inte hur så många av dem som intresserar sig för diplomati och internationell politik kan förespråka att man fullständigt urholkar all respekt och trovärdighet kring de internationella konventioner man arbetat så hårt för att få antagna. Vad är meningen om de aldrig ska resultera i åtgärder?
Nej, hyckleriet är groteskt. Precis som under Irakkriget. Irakierna var inget värda så länge Saddam Hussein mördade cirka 3000 i månaden från 1979 fram till 2003. Däremot blev de döda efter invasionen plötsligt värdefulla som argument mot president Bush, även om dödstalen var lägre efter invasionen än före.
Självklart måste de som använt giftgas straffas. Detta även om inga omedelbart positiva effekter i inbördeskriget kan skönjas. Världssamfundet måste visa att det finns någon jävla moral på det här klotet.