Det har funnits en diskussion om näthatet, alltså alla nedsättande omdömen som sprids på internet. Men frågan är om journalister är bättre än näthatarna. De är visserligen mer raffinerade, men man kan undra om inte deras hat mot oliktänkande är precis lika starkt. Jag får den tanken när jag ser hur fruktansvärt ensidig och känsloladdad rapporteringen om nye arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) är på mången medieredaktion.
Och nu avslöjar riksdagsmannen Fredrick Federley att kvällstidningarna aktivt har censurerat positiva omdömen om nye ministern. Tidningen Dagen rapporterar:
Den nya arbetsmarknadsministerns kristna bakgrund har kritiserats i medierna – inte minst i Aftonbladet och Expressen. Men bilden hade kunnat vara lite mer nyanserad om kvällstidningarna hade valt att publicera sina intervjuer med Fredrick Federley (C).
– I tisdags kväll, efter att Elisabeth (Svantesson) hade blivit utnämnd till arbetsmarknadsminister blev jag uppringd av båda tidningarna. De förväntade sig naturligtvis att jag skulle leverera massiv kritik eftersom jag är homosexuell och har drivit äktenskapsfrågan i många år, men det gjorde jag inte och när jag dagen därpå öppnade tidningarna märkte jag att de inte hade publicerat något alls av det jag sa.
Hur skulle du beskriva Elisabeth Svantesson?
– Jag blev väldigt glad när jag hörde att hon hade blivit arbetsmarknadsminister. Elisabeth är synnerligen kompetent, hon är en intelligent, driftig och klarsynt kvinna.
Federley säger till Dagen, angående att Svantesson i riksdagen 2009 röstade emot könsneutrala äktenskap, att han ”i grund och botten föredrar ett civilrättsligt avtal liknande det som Kristdemokraterna lanserade strax innan omröstningen”. Gör det mig till homofob, frågar han retoriskt.
Den liknelsen visar med all önskvärd tydlighet hur utomordentligt inskränkt svensk journalistkår är. De tror att de värnar något gott och att andra — elaka kristna — är emot, utan att de fattat ett enda dugg om vad värderingarna handlar om.
Det är tragiskt att svensk samhällsdebatt får domineras av dem som säger att de ”gillar olika” men som i själva verket hatar alla som tycker något annat än dem själva. Varje avvikelse ska leda till häxjakt och utdrivning ur gemenskapen.
Toleransnivån i svensk debatt är extremt låg och börjar på vissa områden likna Sovjetkommunismens. Den som fäller ett icke godkänt uttalande ska retuscheras bort från samhällsdebatten efter att blivit bespottad, hånad och tillintetgjord.
Skillnaden mellan näthatarna i kommentarfälten och redaktionerna som väljer vinkling på ”nyheterna” tycks mer ligga i stil och teknik än i hyfs och respekt för oliktänkande.