Month: August 2013

Storbritanniens parlament avvisade i en omröstning igår kväll insatser mot Syrien sedan det är klarlagt att regimen börjat gasa ihjäl barn, kvinnor och män utanför huvudstaden.
Klokast reaktion kommer från förre liberaldemokratiske partiledaren Paddy Ashdown. På Twitter skrev han:

Under 50 års tjänstgöring för mitt land har jag aldrig skämts så mycket. Storbritanniens svar på syriskt skräckvälde? Inget att bry sig om!

Därmed har han helt korrekt uppfattat läget hos västländernas medier och politiska etablissemang. Dagens Nyheter borde haft det som rubrik på dagens ledare, “Vi bryr oss inte”. Det hade varit så mycket ärligare än att först låtsas att man tycker det är förfärligt att barn gasas ihjäl, för att sedan säga, “Att det skulle vara bättre att göra något än inget är ett blekt argument: medlet saknar mål.”
Att göra inget är DN:s linje. Att göra inget har helt uppenbart enorma konsekvenser. Att göra inget är att ge fritt fram för massmördare. Att göra inget är att moraliskt kapitulera och ge fritt fram för folkmord.
Det är ett förbannat hyckleri att påstå att man beklagar att civila utsätts för stridsgas när man inte är beredd att lyfta ett finger för att  straffa de skyldiga och förhindra att det händer igen. Jag tycker DN och alla som är emot ett militärt ingrepp ska säga som det är: de bryr sig inte!
Paddy Ashdown säger till Sky News:

Jag är deprimerad över att vi inte är beredda att göra något när Syriens barn gasas ihjäl. Vi har sett bilderna på hur skolbarn bränns och dödas i klassrummen i Syrien och vårt svar är att säga att det inte har med oss att göra. De som verkligen kan fira nu är president Assad, president Putin och de som vill störta vårt land in i isolationism.

Instämmer fullt ut. Väst har förlorat sin moraliska kompass. Eftergifter åt diktaturer kan tyckas vara den lättaste vägen. Men då har man ingenting lärt av historien. Ashdown fick av Sky News frågan om inte parlamentet bara avspeglar den folkliga opinionen: “Neville Chamberlain var en mycket populär premiärminister när han viftade med sitt papper och sa ‘fred i vår tid’ medan Winston Churchill betraktades som en krigshetsare. Vem av dem hade rätt?”
Just så. Om man låter våldsverkare härja medan vi blundar så försvinner inte våldet, utan det ökar. Så länge vi inte lär av historien kommer den att upprepas. Tacka DN och alla hycklande opinionsbildare och politiker för det.
Se mer i Independent, Daily Telegraph, Daily Express, Sky News,

Hur historielös får politiken bli? När S-ledaren Stefan Löfven i går sa sig vilja slopa PPM tycks alla ha glömt att detta pensionssystem infördes för 20 år sedan när ATP-systemet visat sig vara ett kedjebrev.
Nu talas det om att PPM kan användas för att höja dagens pensionsutbetalningar.Men då glömmer man att PPM är individuella andelar för oss som går i pension om 10, 20 eller 30 år. Att skrota PPM betyder att man urholkar våra pensioner.
ATP-systemet övergavs just för att det bara såg till aktuella pensionsutbetalningar medan framtida generationers pensioner  övergavs. Genom PPM infördes ett pensionssparande för yrkesverksamma så att det ska finnas pengar till pensioner i framtiden.
Löfven säger nu till alla som är yngre än 55 år att de kan räkna med avsevärt lägre pensioner eftersom han vill lova bort deras pensionspremier till dagens pensionärer.
Detta är höjden av ansvarslöshet.
Flera länder är avundsjuka på att Sverige under 90-talskrisen i stor enighet lyckades reformera pensionerna så att sparande inför framtiden byggdes in. Vårt system är nu mindre av pyramidspel än i övriga världen. Denna stabila och trygga fördel för framtida pensionärer vill nu Löfven offra för kortsiktiga vallöften.
Att medierna inte genomskådar Löfven, som vill äta upp sättpotatisen, är väl ännu ett tecken på hur intill dumhet kortsynt samhällsdebatten numera är.

Årets bästa förslag framförs av Sara Skyttedal, ordförande i kristdemokratiska ungdomsförbundet. I Expressen skriver hon, Tillåt kändisarna betala extraskatt:

Under sommaren har ett antal kändisar kritiserat alliansens skattesänkningar. Alexander Skarsgård har varnat för systemskifte. Jan Guillou har meddelat att “jobbskatteavdraget har skapat fler fattiga människor”. Dogge Doggelito påstod att skattesänkningarna har gjort att “Landet vi kallade Sverige inte längre finns kvar”. Tidigare har kändisar som Stellan Skarsgård, Henning Mankell, Jonas Gardell och Alex Schulman uttryckt liknande tankar …
Men om så många välbetalda medie- och kulturprofiler nu vill betala högre skatter, varför inte låta dem göra det?
Redan i dag finns visserligen möjlighet att ge av sitt överflöd till frivilligorganisationer, [men] vi bör samtidigt respektera dem som tror att deras pengar förvaltas bäst i politikers händer. Ett sätt skulle kunna vara att regeringen startar ett särskilt konto för inbetalningar av frivillig extraskatt. Man kan rent av tänka sig att inbetalningarna blir offentliga, så att vi alla kan få veta hur stort intresset egentligen är för högre skatter.

Varje gång jag hört Guillou och Mankell uttrycka besvikelse över låga skatterna har tankarna gått i dessa banor: om de så gärna vill bli av med sina inkomster kan de väl ge bort dem? Varför ska vi som tjänar betydligt mindre än dem och vill behålla lönen för mödan av vårt arbete tvingas bli av med vår lön bara därför att några tomtar med årliga miljoninkomster vill betala mer i skatt?
Det är höjden av arrogans när dessa kändisar utmålar det arbetande folket som svin som betalar för lite skatt. Förmodligen är det den nya överklassens behov av att se ner på vanligt folk som numera tillfredsställs genom koketterande kring behovet av höjda skatter.
Även om inkomstskatten skulle höjas till 80 kr av varje 100-lapp i lön skulle Janne Guillou gissningsvis få några miljoner över att köpa vin och åka på jaktresor för. Höjda skatter påverkar inte hans dagliga liv.
Den norske succéförfattaren Jo Nesbø visade en större förståelse för verkligheten när han intervjuades i TV4 (se video i TV4 Play) i sommar. Då fick han frågan hur viktiga pengarna är i hans liv:

— De första fem miljonerna var viktiga. De gav mig en frihet att göra vad jag önskar. En försäkran om att jag kan jobba som författare länge till. Efter det blir de mindre viktiga.

Han har startat en stiftelse mot analfabetism i världen där hans inkomster gör nytta eftersom han själv inte har behov av lyxkonsumtion. För mig framstår Jo Nesbø som så mycket klokare och smartare än de svenska kändisar Skyttedal nämner. Han gör något konstruktivt med sina pengar istället för att sabotera andra människors möjlighet att bygga sig sin egen trygghet och frihet. För det är just det högre skatter innebär: människor med vanliga inkomster förhindras att skaffa sig sparkapital som ger trygghet och frihet.
Skyttedals förslag om frivillig kändisskatt kanske kan täppa till truten på Guillou & Co så vi slipper höra deras vilja om ökad ofrihet och otrygghet för oss som inte tjänar miljoner.

Finns det något område där skillnaden är så stor mellan politisk ambition och verklighet som när det gäller bostadsbyggande? Alla partier säger sig vilja se mycket mer byggande men nästan ingenting händer. Varför? Därför att politiken krampaktigt håller fast vid den groteska mängd regler som omger bostadsbyggande och som gör det i praktiken omöjligt att bygga bostäder utan stora förluster.
Reglerna har naturligtvis de bästa av ambitioner: människor ska “ha rätt till” stora lägenheter till låga hyror på de mest centrala platserna i städerna. Samtidigt får ingenting byggas som förändrar någonting.
Så ser planekonomi ut i praktiken. Så har planekonomi alltid sett ut. Den krossar allt förnuft och uppnår ingenting annat än kris och misär.
Om man vill få fart på bobyggande där folk vill bo måste man kunna bygga där träd och buskar står (idag blir det njet till allt sådant av miljöskäl). Man måste kunna bygga på höjden (idag blir det ur “skönhetssynpunkt” njet på allt sådant). Man måste kunna bygga små lägenheter som inte uppfyller byggnormer för det perfekta samhället (idag blir det pga utopiska politiskt tänkande njet på allt sådant). Man måste också kunna ta ut marknadshyror på heta adresser (idag blir det av socialistiska skäl njet på allt sådant).
Det är hur lätt som helst att se varför det inte byggs i Sverige.
Stockholms handelskammare konstaterar Utan bostäder ingen tillväxt, i en rapport som vill se en mer avreglerad bostadsmarknad.  Men även om bostadsminister Stefan Attefall försöker lätta på regelbördorna undrar jag om något kommer att hända. Politiken är så konflikträdd och feg att det är stor risk att man inte vågar stå för en liberalare och frihetligare politik som skulle ge tiotusentals nya bostäder.

I helgen har Mona Sahlin gått till hårt attack på sin efterträdare som partiledare i Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Svenska Dagbladet rapportrar i Sahlin: Löfven svek de lågavlönade kvinnorna:

Mona Sahlin kritiserar nu för första gången öppet sin efterträdare Stefan Löfven för att ha svikit de lågavlönade kvinnorna. Angreppet sker i den kommande boken ”Humlan som flyger”. Där avslöjas också att Stefan Löfven, samma kväll som han utsågs till partiledare, ifrågasattes av tunga socialdemokrater för att inte stå upp för kvinnokampen. Resultatet blir att han i hemlighet sätter sig själv i feministskola.

Jag har i sommar läst de båda böckerna om Löfvens kortvariga och katastrofala förträdare som partiledare i S. Båda är djupt bittra över hur deras ledarskap snabbt rämnade på grund av internt motstånd bland egna partivänner. Håkan Juholt säger det rakt ut; att partivänner ville att han skulle misslyckas och därför matade journalister med falska anklagelser.
Mona Sahlin vet alltså av egen erfarenhet hur förödande det är att gå till attack på den egna partiledaren. Ändå gör hon mot Löfven exakt det hon vet fällde henne själv.
Att det interna krypskyttet startat mot den tredje partiordföranden på några år säger något väsentligt om Socialdemokraterna. Och att det startade redan samma kväll som Löfven blev vald visar att han inte har något eget mandat att leda partiet och avgöra hur framtoningen ska se ut inför valet nästa år.
Man kan ju också undra hur svenska folket ska tolka Stefan Löfvens kompetens när en företrädare öppet om hans agerande säger:

– Det var grovt fel, olyckligt och politiskt dumt.

Så säger Sahlin om Löfvens motstånd mot kvinnopotter i avtalsrörelsen. Om socialdemokrater tycker att Löfven är ett olyckligt, politiskt dumhuvud, borde väljarna rösta fram honom till Sveriges nästa statsminister? Är det några som vet vad Löfven går för är det ju arbetarrörelsen i vilken han jobbat så länge. Om man internt tycker han är politiskt dum kanske övriga Sverige borde tänka sig för innan han får mer makt över landet.
Jag har inte uppfattat Löfven som dum. Snarare är det nog så att utfall som detta är ett tecken på att det socialdemokratiska partiet är i upplösning. Det finns så många falanger, så många motstridiga intressen att partiet inte går att hålla ihop längre. Fackföreningsfolk står mot feminister, betongsossar mot klimataktivister, vänsterradikala mot högerförnyare, idealister mot realister, storstadssossar mot landsortssossar, yngre mot äldre, etablissemangssossar med i rörelsen kända föräldrar (“sosseadel”) kontra de som tagit sig fram på egen hand.
Sprickorna mellan dessa olika falanger har vuxit i takt med att traditionell vänsterpolitik inte längre fungerar. Det är därför S säger nej till skattesänkningar för vanligt folk, men samtidigt lovar att inte ta bort sänkningarna om borgarna genomför dem. Det är rent av att göra schizofreni till politisk taktik.
Till detta kan man lägga det kloka ordstävet: “När krubban är tom bits hästarna”. Socialdemokrater har varit vana vid att inneha makten och alla de fina och välbetalda posterna i staten, allt från ministerposter till generaldirektörer. Nu när man inte kan smörja partiet med att befordra dem man vill bli av med, börjar man bita varandra. Och inte minst den högst ansvarige, partiledaren.
Jag tycker det borde vara en aspekt att begrunda i valrörelsen. Maud Olofsson sa om regeringsalternativen, “den som har roligast vinner”. Roligt har man om det råder konstruktiv samarbetsvilja mellan dem som vill regera landet. Kniv i ryggen får man om det istället råder hämndbegär, panik, ilska och missnöje.
En statsministerkandidat som får knivhugg i ryggen av sina egna är per definition en svag statsministerkandidat.

När Allsången på Skansen hade stor sommarfinal i tisdags frossades det riktigt ordentligt i diktaren Gustaf Fröding (1860-1911). Ola Salo sjöng upptempovisan “Det var dans bort i vägen” medan Mando Diao framförde den mörkare “Strövtåg i hembygden” från en platta som gjort dundersuccé det senaste året — Infruset.
Med sina tolkningar av Frödings poesi har Mando Diao omedelbart och påtagligt berört någonting centralt i den svenska folksjälen. Första gången jag fick upp ögonen för Borlängebandet var i höstas, när de medverkade i SVT:s morgonprogram. Med kraft och inlevelse framförde de “Snigelns visa” sittande i soffan. Har aldrig sett ett bättre inslag från morgontv än det här:

De får frågan varför de till skillnad från tidigare tonsättningar valt att tolka de tunga delarna av Frödings arbete. Gustaf Norén svarade:

— Jaaa, det kanske vi gjort. Jag vet inte om det är tidens anda. Att det är lite mörkare idag. Var det inte väldigt glatt i Sverige på 60-talet? Fanns det inte en framtidsanda då? Det var mer “dans borti vägen”. Det är en annan känsla idag. Det är finanskrisens Fröding.

Jag tror faktiskt det mer är en annan faktor i vår tid som får deras tonsättning av Fröding att så starkt gripa tag i oss: rotlösheten. Vi saknar band bakåt. Vi är historielösa. Och därför också i en kollektiv identitetskris. Fröding och Mando Diao ger vägar tillbaka till rötterna, till vilka vi är och varifrån vi kommer.
Ingen kan ta ifrån oss Fröding och hävda att vi är rasister för att vi vill vara oss själva och minnas med en skald från 1800-talet. Jag vill påstå att grabbarna från Borlänge bättre än hela det svenska politiska etablissemanget i Stockholm förstår tidsandan i vårt land. För det första: det finns en svensk kultur, precis som alla andra folk har sin. För det andra: vi har också rätt att veta vilka vi är, vi har också rätt till vår identitet och historia utan att behöva smussla med den. För det tredje: svensk kultur bär på en värdefull skatt, inte något man måste håna och förlöjliga så som politiskt, medialt och kulturellt etablissemang ständigt gör.
Och störst av allt: Mando Diao förstår att man inte måste gömma undan det svenska för att vara öppen och tolerant. Man kan lyfta fram och njuta av det svenska utan att vara utestängande. Gustaf Norén uttrycker det lika enkelt som genialt:

— Fröding sjunger för allt och alla. Lika mycket för jamaicaner, mexikaner, amerikaner och japaner som för värmlänningar.

Vilken förlösande attityd. Tänk om den offentliga samhällsdebatten kunde komma en liten bit på vägen mot denna insikt! Plötsligt skulle integrationspolitiken kunna gå från panikartad verklighetsflykt till balanserad och trygg öppenhet formad av självskriven respekt för det land och den kultur som välkomnar nyanlända.
När Mando Diao var lördagsgäster i TV4 fick de frågan om de inte var rädda för att framstå som pretentiösa (vilket typiskt etablissemangsperspektiv i frågeställningen) svarade Gustaf Norlén:

— Förr använde man Fröding och andra diktare som populärkultur när man kom hem och ville lugna ner sig. Det är liksom bonnkultur på nåt sätt. Vi känner oss inte pretentiösa på det sättet. Vi fattade att det här är för stugorna.

Just det. Norén och Dixgård fattar. Det finns svensk kultur. Den bottnar i bondetraditionen. Något de pretentiösa etablissemangen som fnyser åt allt svenskt inte begriper. Därför blir jag inte förvånad när de avslöjar att Frödingplattan blev refuserad av många skivbolag. De fattade inte.
Borlängemusikerna tränger ännu längre in i folksjälen när de analyserar varför deras Frödingtolkningar blivit en sådan enorm succé:

— I den här skivan så finns en sorg som nästan är skön. Mina barn kan börja gråta av de här låtarna, därför att de är sorgliga. Men på ett ganska heroiskt sätt. Man kan ändå sträcka på sig. Och då tror jag att man minns människor som dött, som inte är med oss längre, på ett fint och ärofyllt sätt.

Vi har ett behov av att få känna stolthet över vilka vi är och demonstrera gemenskap. Men på ett väldigt nedtonat och lågmält — svenskt — vis. Känslomässigt träffar Mando Diao mitt i prick. De fångar de sociala koder och traditioner som funnit på just den lilla avkrok av världen som kallas Sverige. Och de tillåter oss att vara oss själva.
Se hela inslaget från TV4 hösten 2012:

Tänk om etablissemangen kunde begripa bara ett uns av detta. Då skulle man inte stå så handfallen och villrådig inför globaliseringen som man gör. Min tes har ända sedan folkomröstningskampanjen om EU-medlemskapet 1994 varit att det svenska folket mycket väl kan möta resten av världen, men bara om man bottnar i sig själv och är trygg i sin identitet och medveten om vem man är.
Kanske kan Mando Diao visa vägen för värdenihilisterna och historieförnekarna inom politik, kultur och media i Stockholm.

I sitt sommartal i Rosendals trädgård på Djurgården idag gick centerledaren till angrepp mot Socialdemokraterna samtidigt som hon tydliggjorde vilken jobbpolitik C står för när det gäller ungdomsjobb:

— Jag tycker att Stefan Löfvén ska ta en tur till Bromölla. En tur till verkligheten. Sväng tillexempel förbi Böckmans konditori och bowling. Det vore ett bra tillfälle att berätta om det socialdemokratiska receptet för fler jobb till unga. Dubbel restaurangmoms och dubbel kostnad för att anställa unga. Be kunderna dricka upp kaffet innan du börjar, det finns risk att de sätter det i halsen.
— Berätta för [23-åriga] Josefine att du vill göra henne dubbelt så dyr att anställa. Eller att du, med stor precision, vill höja skatten på de branscher som anställer flest unga.
— Din politik är ett svek mot dem som står utanför arbetsmarknaden och vill komma in. De som har fastnat i glappet mellan skolan och någonting ännu okänt. De som ännu inte har kunnat börja sitt vuxna liv, fastän det var dags för länge sen.

Det är uppenbart att Lööf vill att valrörelsen ska handla om de konkreta åtgärder som de två regeringsalternativen står för. Mindre om retorik, visioner och utopier. Gott så. Men jag är rädd för att upplägget inte kommer att lyckas eftersom tal som detta blir evinnerligt tråkiga. Folk orkar inte lyssna och medierna orkar inte rapportera. Vad ska media skriva om detta tal? Det finns ingen riktig nerv, ingen känsla, ingen passion. Bara gamla kända och sedan länge uppgrävda skyttegravar mellan regering och opposition. Det blir orörligt, tungfotat och utan energi.
Jag läser just nu första delen av den officiella biografin över Margaret Thatcher som publicerades i början på sommaren. Under hennes tidiga karriär gjorde hon sig känd som en politiker som kunde varje detalj i de sakfrågor hon debatterade. För detta mötte hon ökad respekt och nådde längre än någon annan kvinna före henne. Men det som skapade hennes stjärnstatus var hennes förmåga att skapa ideologisk konflikt med Labour. Visst, hon tog sats i detaljerna, men utvecklade mycket snabbt debatten till att handla om grundläggande principer och värderingar. Därmed blev hennes debatter med socialisterna alltid rafflande och dynamiska vilket alltid höjde åhörarnas emotionella puls.
Konkret sakpolitik måste alltid vara grunden, utan den blir det bara plakatpolitik. Men det konkreta räcker inte. Enskilda politiska förslag måste sättas in i ett större sammanhang. Vad vill Centerpartiet med Sverige? Vilket framtida samhälle vill man se nu när globaliseringen sätter nya och tuffa villkor?
Annie Lööfs sommartal belyser hur blodfattig svensk politik på detta 2010-tal är. För S och M är detta nog okej att det är så, eftersom det inte behövs mer än två alternativ om alla politiska förslag ligger väldigt nära varandra. Det är först om några vill gå längre, vill vara mer radikala än att försvara status quo, som fler än två partier fyller någon funktion.
Jag ser inte att Lööfs i och för sig träffsäkra angrepp på Löfven motiverar Centerpartiets existens. De argumenten skulle rymmas inom ett Moderat Alliansparti.
C, FP och KD måste mejsla fram en tydligt avskiljande politik samtidigt som man inte undergräver regeringsalliansens trovärdighet. Det är fullt möjligt genom att använda retoriken till att peka längre in i framtiden än nästa mandatperiod. I det konkreta måste man ta små steg, men i värderingar och principer kan man vara mer långsiktig.
För om vi kommer att höra dagens sommartal i oändlighet under ett års valrörelse hinner de flesta väljarna att bli dödströtta på allt vad politik heter långt innan valdagen.

Dagens ledare i Dagens Nyheter vågar sig på något just nu så kontroversiellt som att ta upp filosofiska diskussioner om vad som är transsexuellas rättigheter och vad som inte är det. På Twitter kallas redan ledaren för “vidrig”, “inskränkt”, “absurda DN”, “otroligt illa skrivet”, “Äckligaste ledaren hittills”, “maken till ignorans får man leta efter”.
Skälet till ledaren är en statlig utredare som rör ihop vad som är mänskliga rättigheter och vad som är fria val. Rättigheter är sådant man kan kräva att andra ska backa upp, medan friheter är sådant man är fri att göra men som staten ska garantera och därmed låta andra medborgare betala för. I ledaren Frihet annat än rättighet skriver DN:

[Utredaren] formulerade i går en kravlista som till stora delar är relevant. Men där han också blandar ihop friheter med rättigheter. Begreppet ”tvång” ges en ny innebörd. Det villkor som tidigare ställdes, att den som genomgick ett könsbyte också skulle göra sig av med det ”felaktiga” könets reproduktiva förmåga, kallas av utredaren genomgående för ”tvångssterilisering”. Men det som pågick i Sveriges dunkla förflutna, där människor under verkligt tvång stympades för att de ansågs mindervärdiga att föra människosläktet vidare, är något annat än de rutiner som gällde könskorrigerande behandling.
Rätten att byta kön för den som anser sig född med fel har inte inkluderat rätten att dessutom få behålla sitt gamla. Det är möjligt att den rätten bör införas fullt ut så att även svenska män med hjälp av provrörsteknik kan bära och föda barn. Men det är en helt annan sak än att individer som opererades under en tid när man fick välja ett kön, inte två, ska ges rätt till skadestånd.

Jag instämmer helt och fullt i denna analys. Minoriteter har rättigheter, rättigheter som under lång tid nonchalerats. Men det betyder inte att minoriteter idag ska kunna begära precis vad som helst och kräva det som rättighet.
Och nu till den riktigt giftiga avslutningen på ledarartikeln:

Om man hårdrar [utredarens] resonemang skulle även personer födda i ”rätt” kön kunna hävda sin rätt till sitt eget ”könsuttryck”. Som till exempel väldigt stora bröst, ett rejält manligt kön eller en hårig bringa. Men önskemål som dessa sorterar under friheter, inte rättigheter, och vill man göra något åt dessa uttryck bör man således söka sig till den privata plastikindustrin och inte den offentliga vården. Det är en princip som i rättvisans namn måste gälla såväl transsexuella som icke-transsexuella.

Detta, att lyfta fram de logiska konsekvenserna av en minoritets rättighetskrav och överföra det på majoriteten, gör twittrarna i queervänstern vansinniga. Men självklart har DN rätt i att det är skillnad på rättigheter och friheter. Vi är i Sverige synnerligen dåliga på att ta till oss den moralfilosofiska diskursen eftersom vi levt i en värdenihilistisk era i nära hundra år. Men ska vi kunna skydda det som verkligen är rättigheter måste vi lära oss att se skillnad på rätt och fria val. Och att rättigheter balanseras av skyldigheter.

Vi är säkert många som undrar varför inte frivilliga sociala initiativ är mer omfattande än de är. De omfattande folkrörelserna vid 1900-talets början ströps sakta av en växande välfärdsstat som gjorde de sociala aspekterna till rättigheter snarare än de insatser i ömsesidig gemenskap mellan medmänniskor som solidaritet i grunden är.
Men denna socialistiska omöjlighet har avslöjats? Till del. I teorin. Men inte i praktiken.
Det är fortfarande öken när det gäller föräldrakooperativa daghem och alla de där andra mjuka verksamheter som moderna människor borde kunna engagera sig i.
Ett skäl till detta blottlade den amerikanske sociale entreprenören Dan Palloetta vid ett föredrag som jag refererar i min gästkolumn i Världen idag, Räkna välgörenhet i kronor – inte procent:

“Det är helt okej att tjäna pengar på att inte hjälpa medmänniskor. Vill du tjäna 50 miljoner genom att sälja våldsamma videospel till unga, kör hårt, vi sätter dig på omslaget till prestigefulla magasin. Men vill du tjäna en halv miljon för att utrota malaria anses du vara en parasit.”

Han menar att vi på ett moraliskt plan håller isär viljan att tjäna pengar och viljan att ställa upp på andra. I den sistnämnda ska allt gå till ändamålet. Ingen får tjäna pengar på gåvogivarna. Men det gör det omöjligt att bygga upp socialt entreprenörskap. Varför ska de som arbetar för en god sak arbeta i det närmaste gratis?
Tänk på den frågan en stund.
Eller se Dan Palloettas föredrag i video: The way we think about charity is dead wrong.

Också vårt södra grannland går ju till parlamentsval i höst, 22 september. Frågan är om tyskarna ska välja om den borgerlige förbundskanslern Angela Merkel eller ge förtroendet till socialdemokratiske kanslerskandidaten Peer Steinbrück.
Även i Tyskland använder Socialdemokraterna smutskastning i valtaktiken. Steinbrück har, rapporterar AFP, framfört synpunkten att Angela Merkel inte är lämpad att leda det viktigaste landet i Europeiska unionen. Han menar att hon saknar “passion för Europa” eftersom hon växte upp i kommunistiska Östtyskland:

Faktum är att hon till 1989 levde i en väldigt annorlunda personlig och politisk gemenskap än de som upplevt europeisk integration sedan tidigt 1950-tal. Det spelar i mina ögon en roll.

Detta uppenbara klavertramp, ett i en lång rad från Steinbrücks sida, kritiseras hårt av Vänsterpartiet som är tänkt att utgöra understöd till en eventuell S-ledd regering och som innehåller övervintrade kommunister. “Helt enkelt skitprat”, säger Vänsterpartiets förre ledare Lothar Bisky. Socialdemokraterna “brännmärker” nu östeuropéer för livet, menar han.
Skälet till att Peer Steinbrück hoppar på Angela Merkel är att hon riktat bestämda krav på Grekland och andra EU-länder som vill låna ännu mer pengar utan säkerhet av tyska skattebetalare. Jag undrar om tyska väljare känner passion när de ser sina skattepengar försvinna ner i svarta hål i södra Europa. De som arbetar och sliter får betala i EU, medan de som demonstrerar, lever långt över sina tillgångar och inte lägger manken till belönas med ständigt nya lån.
För Europas skull hoppas jag tyskarna känner mer för Merkels ansvarsfullhet än för Steinbrücks goda vilja bekostad med andras pengar.
Enligt Der Spiegel visar flera opinionsmätningar i augusti (här) ett litet övertag för sittande borgerliga regering med kristdemokrater och liberaler. De får 47 procent mot 45 procent för S, De gröna och Vänsterpartiet. Eftersom Tyskland har ett komplicerat valsystem där väljarna avlägger två röster (en på person och en på parti) är det svårt att säga hur mandatfördelningen i Bundestag blir.