Mando Diao, Gustaf Fröding och svenska rötter

När Allsången på Skansen hade stor sommarfinal i tisdags frossades det riktigt ordentligt i diktaren Gustaf Fröding (1860-1911). Ola Salo sjöng upptempovisan ”Det var dans bort i vägen” medan Mando Diao framförde den mörkare ”Strövtåg i hembygden” från en platta som gjort dundersuccé det senaste året — Infruset.
Med sina tolkningar av Frödings poesi har Mando Diao omedelbart och påtagligt berört någonting centralt i den svenska folksjälen. Första gången jag fick upp ögonen för Borlängebandet var i höstas, när de medverkade i SVT:s morgonprogram. Med kraft och inlevelse framförde de ”Snigelns visa” sittande i soffan. Har aldrig sett ett bättre inslag från morgontv än det här:

De får frågan varför de till skillnad från tidigare tonsättningar valt att tolka de tunga delarna av Frödings arbete. Gustaf Norén svarade:

— Jaaa, det kanske vi gjort. Jag vet inte om det är tidens anda. Att det är lite mörkare idag. Var det inte väldigt glatt i Sverige på 60-talet? Fanns det inte en framtidsanda då? Det var mer ”dans borti vägen”. Det är en annan känsla idag. Det är finanskrisens Fröding.

Jag tror faktiskt det mer är en annan faktor i vår tid som får deras tonsättning av Fröding att så starkt gripa tag i oss: rotlösheten. Vi saknar band bakåt. Vi är historielösa. Och därför också i en kollektiv identitetskris. Fröding och Mando Diao ger vägar tillbaka till rötterna, till vilka vi är och varifrån vi kommer.
Ingen kan ta ifrån oss Fröding och hävda att vi är rasister för att vi vill vara oss själva och minnas med en skald från 1800-talet. Jag vill påstå att grabbarna från Borlänge bättre än hela det svenska politiska etablissemanget i Stockholm förstår tidsandan i vårt land. För det första: det finns en svensk kultur, precis som alla andra folk har sin. För det andra: vi har också rätt att veta vilka vi är, vi har också rätt till vår identitet och historia utan att behöva smussla med den. För det tredje: svensk kultur bär på en värdefull skatt, inte något man måste håna och förlöjliga så som politiskt, medialt och kulturellt etablissemang ständigt gör.
Och störst av allt: Mando Diao förstår att man inte måste gömma undan det svenska för att vara öppen och tolerant. Man kan lyfta fram och njuta av det svenska utan att vara utestängande. Gustaf Norén uttrycker det lika enkelt som genialt:

— Fröding sjunger för allt och alla. Lika mycket för jamaicaner, mexikaner, amerikaner och japaner som för värmlänningar.

Vilken förlösande attityd. Tänk om den offentliga samhällsdebatten kunde komma en liten bit på vägen mot denna insikt! Plötsligt skulle integrationspolitiken kunna gå från panikartad verklighetsflykt till balanserad och trygg öppenhet formad av självskriven respekt för det land och den kultur som välkomnar nyanlända.
När Mando Diao var lördagsgäster i TV4 fick de frågan om de inte var rädda för att framstå som pretentiösa (vilket typiskt etablissemangsperspektiv i frågeställningen) svarade Gustaf Norlén:

— Förr använde man Fröding och andra diktare som populärkultur när man kom hem och ville lugna ner sig. Det är liksom bonnkultur på nåt sätt. Vi känner oss inte pretentiösa på det sättet. Vi fattade att det här är för stugorna.

Just det. Norén och Dixgård fattar. Det finns svensk kultur. Den bottnar i bondetraditionen. Något de pretentiösa etablissemangen som fnyser åt allt svenskt inte begriper. Därför blir jag inte förvånad när de avslöjar att Frödingplattan blev refuserad av många skivbolag. De fattade inte.
Borlängemusikerna tränger ännu längre in i folksjälen när de analyserar varför deras Frödingtolkningar blivit en sådan enorm succé:

— I den här skivan så finns en sorg som nästan är skön. Mina barn kan börja gråta av de här låtarna, därför att de är sorgliga. Men på ett ganska heroiskt sätt. Man kan ändå sträcka på sig. Och då tror jag att man minns människor som dött, som inte är med oss längre, på ett fint och ärofyllt sätt.

Vi har ett behov av att få känna stolthet över vilka vi är och demonstrera gemenskap. Men på ett väldigt nedtonat och lågmält — svenskt — vis. Känslomässigt träffar Mando Diao mitt i prick. De fångar de sociala koder och traditioner som funnit på just den lilla avkrok av världen som kallas Sverige. Och de tillåter oss att vara oss själva.
Se hela inslaget från TV4 hösten 2012:

Tänk om etablissemangen kunde begripa bara ett uns av detta. Då skulle man inte stå så handfallen och villrådig inför globaliseringen som man gör. Min tes har ända sedan folkomröstningskampanjen om EU-medlemskapet 1994 varit att det svenska folket mycket väl kan möta resten av världen, men bara om man bottnar i sig själv och är trygg i sin identitet och medveten om vem man är.
Kanske kan Mando Diao visa vägen för värdenihilisterna och historieförnekarna inom politik, kultur och media i Stockholm.