Finns det något område där skillnaden är så stor mellan politisk ambition och verklighet som när det gäller bostadsbyggande? Alla partier säger sig vilja se mycket mer byggande men nästan ingenting händer. Varför? Därför att politiken krampaktigt håller fast vid den groteska mängd regler som omger bostadsbyggande och som gör det i praktiken omöjligt att bygga bostäder utan stora förluster.
Reglerna har naturligtvis de bästa av ambitioner: människor ska ”ha rätt till” stora lägenheter till låga hyror på de mest centrala platserna i städerna. Samtidigt får ingenting byggas som förändrar någonting.
Så ser planekonomi ut i praktiken. Så har planekonomi alltid sett ut. Den krossar allt förnuft och uppnår ingenting annat än kris och misär.
Om man vill få fart på bobyggande där folk vill bo måste man kunna bygga där träd och buskar står (idag blir det njet till allt sådant av miljöskäl). Man måste kunna bygga på höjden (idag blir det ur ”skönhetssynpunkt” njet på allt sådant). Man måste kunna bygga små lägenheter som inte uppfyller byggnormer för det perfekta samhället (idag blir det pga utopiska politiskt tänkande njet på allt sådant). Man måste också kunna ta ut marknadshyror på heta adresser (idag blir det av socialistiska skäl njet på allt sådant).
Det är hur lätt som helst att se varför det inte byggs i Sverige.
Stockholms handelskammare konstaterar Utan bostäder ingen tillväxt, i en rapport som vill se en mer avreglerad bostadsmarknad. Men även om bostadsminister Stefan Attefall försöker lätta på regelbördorna undrar jag om något kommer att hända. Politiken är så konflikträdd och feg att det är stor risk att man inte vågar stå för en liberalare och frihetligare politik som skulle ge tiotusentals nya bostäder.