Så blir politikåret 2013

Magasinet Neo har låtit en ansenlig mängd opinionsbildare och makthavare svara på fem frågor om det nya året. Det blir en intressant exposé över vad som upptar tankarna så här inför årsskiftet.
Första frågan är: Vilken fråga blir årets viktigaste? Där hoppas jag att Markus Uvell får rätt: ”Integrationen. Jag tror 2013 blir året då partierna kommer inse att de måste ta utanförskapet bland utlandsfödda på allvar.”
Det är obegripligt att denna fråga inte debatteras på allvar, med alla de svåra problem som behöver lösas. Allt färre kommunpolitiker vill ta emot fler nyanlända eftersom de utgör ”en tickande socialbidragsbomb” (SVT). De som kommer till Sverige har för låg utbildning för att klara jobb enligt kollektivavtalen, något man hittills vägrat erkänna. Ju längre man blundar, desto större blir SD.
Andra frågan: Vilken politisk händelse blir mest betydelsefull? Här håller jag med flera röster som anger Tysklands förbundsdagsval i höst. Hur Tysklands väljare reagerar på att ständigt vara såväl EU:s mjölkkossa och spottkopp återstår att se. Här kommer demokratin att ge ett legitimt svar. Och inför valet kommer de som vill bränna mer pengar som stödåtgärder inte undan frågan: vem ska betala? Svaret är tyskarna. Precis som efter första världskriget. De som talar om att oron i Grekland skulle öka om de inte får slösa bort ännu mer av andras pengar, har tydligen glömt vad som hände förra gången en nation belades med orättvist stora bördor av omvärlden.
Tredje frågan: Vem lämnar störst avtryck under 2013? Hoppas Johan Norberg och Sakine Madon kan få rätt, där de pekar ut Annie Lööf. Norberg uppmanar henne att göra liberal EU-skepsis till paradfråga för C. Varför inte? Centerpartiet är det enda partiet som ligger i takt med svenska folket i Europafrågor: C och folket sa ja till EU-medlemskap 1994, C och folket sa nej till EMU 2003.
Fjärde frågan: Vem står för det största misslyckandet? Undrar om inte LUF:s Linda Nordlund kan få rätt: Ombuden på S-kongressen när de i april kör över partiledningen och gör vinstförbud i välfärden till S-politik. Jag tycker inte Stefan Löfven har kopplat greppet om partiet. Han har blivit mer marionett än ledare. Vi får besked av kongressen.
Femte frågan: Vad ser du själv mest fram emot under 2013? Här är svaren av naturliga skäl många och olika, men jag instämmer gärna i Urban Bäckströms önskan: ”Nya och många reformer som stimulerar företagsamma människor”. Inget kan vara viktigare än det. Svensk politisk debatt är dock så inskränkt och räddhågsen att man måste tvivla på om den förmår ta itu med verkligt viktiga frågor. Men hoppas tycker jag att vi ska göra.
Gott Nytt År!

2012 bästa året i världshistorien

Nä, inte har man den känslan. Men brittiska Spectator redogör för att vi aldrig i världshistorien haft så lite svält och sjukdom och så mycket välstånd, Why 2012 was the best year ever:

Västvärlden är fortfarande i en ekonomisk svacka, men de flesta u-länder laddar framåt och människor lyfts ur fattigdom snabbare än någonsin dokumenterats. Dödssiffran orsakad av krig och naturkatastrofer är också låg. Vi lever i en gyllene tidsålder.
När vi lyssnar på politiker får vi motsatt intryck – av en farlig, grym värld där det mesta är dåligt och blir sämre. Detta är på sätt och vis politikernas jobb: att lyfta problem och göra sitt bästa för att erbjuda lösningar. Men de stora framsteg för mänskligheten kommit inte till stånd genom politiker utan genom vanliga människor. …
Ta den globala fattigdomen. År 1990 satte FN upp millenniemålen, av vilka det första var att halvera antalet personer i extrem fattigdom till år 2015. Det framkom i år att målet uppnåddes under 2008. Men det har inte uppmärksammats, förmodligen eftersom det inte uppnåddes genom någon politisk reglering utan som en följd av den globala kapitalismen. Att köpa billiga plastleksaker tillverkade i Kina bidrar verkligen till att förpassa fattigdomen till historien. Och global ojämlikhet? Den är också mindre nu än någon gång i modern tid. Globaliseringen innebär att världen inte bara blir rikare, utan också mer rättvis.
Pessimisterna kommer att säga att vi inte kan upprätthålla global ekonomisk tillväxt utan att ruinera vår miljö. Men medan de rika världens ekonomier ökade med 6 procent under de senaste sju åren, har förbrukningen av fossila bränslen i dessa länder minskade med 4 procent. Denna märkliga (och, igen, orapporterade) prestation har ingenting att göra med gröna skatter eller vindkraftverk. Det är resultat av konsumenternas efterfrågan på effektivare bilar och fabriker.

Jag skulle vilja tillägga att journalister också har ett inbyggt behov av att förstora det negativa och förtiga det positiva. Det brukar ju heta att en god nyhet inte är en nyhet. Journalister vill bara rapportera kriser, katastrofer och motgångar. Att rapportera positiva händelser anses vara reklam och propaganda.
Artikeln är tänkvärd så här när vi ser tillbaka på det gångna året som snart är slut. Den bästa årskrönika jag läst.

‘Enideologistaten’ vid vägs ände

Mauricio Rojas skriver i sin SvD-kolumn:

S och M genomförde [kring millennieskiftet] en uppseendeväckande rörelse mot mitten, som har omvandlat den gamla enpartistaten till ett slags “enideologistat”: systembevarande och pragmatisk, konsensusbaserad och förvaltningsinriktad. … Mitten förtätades, men idédebatten dog. Det finns inte längre en höger och en vänster utan bara mitten, den stora, profillösa och föga upplyftande mitten. Och inte ens Sverige kan leva helt utan drömmar och framtidsvisioner, allra helst i en tid som vår, där allt är under förändring och framtiden blir till en gåta.

Instämmer. Sverigedemokraterna är ett sorts svar på framtiden och det är därför de ökar medan övriga partier växer ihop i en grå, otydlig massa. SD talar om sådant som berör globaliseringen: identitet, rötter och traditioner. Dessa aspekter har blivit viktiga, men jag vill väga samman dem på ett annat sätt än SD. Vi ska slå vakt om, lära känna och vara stolta över det som är vår historia och traditioner. Men inte därför att vi vill isloera oss och stänga ute omvärlden, utan tvärtom för att på basen av trygghet i vår identitet offensivt kunna möta den nya globalieringens stenhårda konkurrens.
Bara den som är trygg i sig själv, som känner sig själv, som vet vem man är, har förmågan att positivt möta omvärldens utmaningar. Den som däremot är osäker och rädd ser i högre grad omvärlden som fientlig.
Min uppfattning är att de svenska partierna skäms över att vara svenska, tycker våra traditioner är fåniga och vill sudda ut den egna nationens identitet för att skapa något helt nytt. Men är det något historien visar så är det att man inte kan rensa ut och börja bygga samhällen från noll. Det leder till katastrof (se 1900-talets försök i Sovjet och Tyskland).
Det betyder inte tvärstopp för förändringar. Men det betyder att man ska erkänna problemen i tiden, dryfta frågor om vilka vi är, om traditioner och inte minst värderingarnas betydelse och verklighetsförankring. Den konsensussträvan som Rojas beskriver har blandats i en häxbrygd med politisk utopism där verkligheten inte tillåts störa de höga idealen om gränslös tolerans. Den panikartade rädslan att avslöja olikheter är ett exempel. Allt tecknat som visar svarta figurer i kulturen tycks vara det värsta som finns. Dessa figurer symboliserar något som absolut måste censureras. Alla ska vara lika. Men konsensus är något som inte längre gäller.
Jag tror den frenetiska jakten på konsensus är ett utslag av svenska samhällets rädsla för att erkänna att vi har en specifik tradition och identitet som nu möter friktion med andra. Vi kan inte förhålla oss till detta. Alla ska ju med! Då kan vi inte ha olika sätt att se på samhällsgemenskapen. Men att försöka pressa in allt i EN lösning fungerar inte. Vi måste istället finna gemenskap på en annan nivå än enideologistatens.

Palme kommer lindrigt undan

Jag såg bioversionen av dokumentären ”Palme” i höstas, den går nu i längre version går som serie i SVT. Det är ingen Nordkoreansk idoldyrkan, men nog kommer Olof Palme lindrigt undan.
De som står i opposition till Palme är Ingmar Bergman (som tvingas i landsflykt pga påstått skattefusk) och Astrid Lindgren (som genom satirsagan om Pomperipossa påtalar problemen med att behöva betala 102 procent i skatt). De politiska motståndarna är i det närmaste osynliga och när de nämns skildras de ur Palmes arroganta ögon som mindre vetande. Det ger kanske en inblick i hur Palme uppfattade världen, men knappast en balanserad bild av Palmes roll i svensk politik.
Under Per Albin och långt in i Erlanders regeringstid hade Sverige inte mer regler och inte högre skatter än OECD i snitt. Det var när Palmes röst blev inflytelserik under 1960-talet som Sverige blev ett extremt land med skyhöga skatter och en stor mängd lagar på arbetsmarknaden som lade fällben för allt nytt företagande. De stora och redan etablerade företagen kunde fortsätta, men arbetsrätt och annat satte effektivt stopp för nya företag att växa sig stora. Därför har vi inga nya stora företag, bara gamla. Denna Palmes bedrift har Alliansen inte vågat rulla tillbaka. Den politiken gäller än.
Det var med Palme som Sveriges etthundraåriga välståndsframgångar sedan Louis De Geer och Johan August Gripenstedt bröts 1970. Sverige började sjunka i välståndsligorna.
Dessa större perspektiv uteblir i Palme-dokumentären. Det uttalade syftet med dokumentären sägs vara att spegla ”människan Palme”. Men också där tycker jag väsentliga ting utelämnats. Sådant jag tog upp i min Axessartikel Två politiker – två världar, en jämförelse mellan Thorbjörn Fälldin och Olof Palme.
Med detta sagt, är dokumentären skickligt berättad. Det är en, om än begränsad, pusselbit av nutidshistorien om Sverige. Den ska också berättas. Vi behöver fler, många fler, sådana pusselbitar!

Islamisters hot sätter tonen

När vänstern drabbas av hot, då blir det helt plötsligt en stor samhällsangelägenhet. Aftonbladets Åsa Linderborg har nu skrivit om hot riktade mot henne. Då går mainstremmedierna igång och fördömer hot och talar om skärpta lagar. Men vad gjorde medierna när hot började krypa in i samhällsdebattens medvetande genom terrorism, mord och hot från islamisters sida?
Man relativiserade våldet och böjde sig för krav understödda av hot: att inte kritisera islam. När regissören Theo van Gogh mördades på öppen gata i Amsterdam, menade medier att han onödigt mycket hade provocerat islam. Mängder med kulturinstitutioner har snabbt censurerat verk som uppfattats som kränkande för vissa islamister, så fort hot framförts. Sveriges Radio-profilen Täppas Fogelström tycker Lars Vilks inte ska få polisskydd, så att hot från islamister kan verställas, eftersom han sägs kränka islam.
Hot om våld har alltså lönat sig i europeisk samhällsdebatt. Den som hotar har fått sin vilja igen.
Om detta gäller för en extremistisk gruppering, kommer naturligtvis andra extremister att ta efter.
Det är detta Åsa Linderborg nu drabbats av.
Den här bloggen har konsekvent agiterat mot hot och våld i samhällsdebatten, även om det länge varit förenat med att bli beskylld för att vara främlingsfientlig. Jag är naturligtvis i lika hög grad emot hot och våld emot vänsteraktivister som mot islamkritiker.
Men här hyckar medierna. Det är först när personer ur vänstern drabbas — därtill bara i ord och inte i mord — som man helt plötsligt anser det angeläget att bekämpa hot om våld i den politiska debatten. Dessa fördömanden saknar trovärdighet till dess samma aktörer i samma tonfall tar avstånd från hot mot dem som kritiskt granskar islamistisk radikalism och extremism.
Man kan inte fördöma en sorts politiskt våldskultur men blunda för en annan. Antingen är man emot hot och våld som en del av politiken, eller så är man det inte. Här har svenska medier och kulturaktörer länge varit svamliga, veliga, osäkra och allt annat än tydliga. Kan vi få se lite större tydlighet i principerna, tack!
Se mer: AB1, AB2, DN1, DN2 osv.

Sven Stolpe – folkkär provokatör

I senaste Axess porträtterar professor Svante Nordin en av 1900-talets största samhällsdebattörer. Eftersom Sven Stolpe (1905-1996) var motvals kärring och kritiserade vänstern är han ett undangömt icke-namn i mainstreammedia. Därför är det kul att läsa en initierad artikel om honom och hans strider: Blåsten av ett temperament.
Rekommenderas varmt som helgläsning.
I SVT Play finns också en timslång intervju från 1977 med Stolpe i Gäst hos Hagge.

Utbildning(s)politik: kvantitet före kvalitet

Det är lite lustigt att läsa Socialdemokraternas reaktion på Jan Björklunds och Alliansens utbildningspolitik på DN-Debatt idag. Jag undrade nyfiket på vad de menade med att Alliansens politik sänker utbildningsnivån i Sverige. Kontrade Stefan Löfven och Ibrahim Baylan på det Björklund sagt i Neo (se förrförra blogginlägget nedan)?
Nej. Inte alls. Artikeln är mest en utläggning över de problem som de själva åsamkat utbildningsväsendet sedan 1970-talet, vilka man naturligtvis skyller Alliansen för.
Egna förslag? Ja, ett:  ”fler studieplatser” vid högskola och yrkeshögskola.
Men man säger ingenting om den fallande kvalitet som Jan Björklund belyser och som utgör det stora hotet mot Sveriges konkurrenskraft i framtiden. Det spelar ju ingen roll hur många högskoleplatser det finns, om utbildningen är skräp eller de studerande så dåligt förberedda i grund- och gymnasieskolan att de inte klarar utbildningen.
Socialdemokraterna fortsätter alltså på inslagen väg. Kvalitet räknas inte. Bara kvantitet. Varför inte dela ut studentmössor till alla, oavsett om de kan räkna och skriva eller inte? Då har man ökat antalet med examen, men gjort den fullständigt värdelös.
Artikeln visar att alternativen i utbildningspolitiken är tydlig: ett block satsar på kvalitet och ett på kvantitet.

Socialismen är ett arbetsmiljöproblem

Ny forskning som presenteras på DN-Debatt visar att den nedlåtande attityd som socialdemokrater och kommunister visar för vissa jobb som de kallar ”McDonaldsjobb” eller ”pigjobb” är ett betydande arbetsmiljöprobem för dem som arbetar med dessa nödvändiga och betydelsefulla arbetsuppgifter.
Det största föraktet för underklassen kommer alltså från vänster.
Något nytt är det förvisso inte, men att det demonstreras så tydligt och därtill i en akademisk avhandling är intressant. Forskarna skriver:

I debatten jämförs ofta de anställda hushållsarbetarna med forna tiders pigor och med utsatta hushållsarbetare i andra länder som har helt andra arbetsvillkor. Denna jämförelse är felaktig och nedlåtande och bidrar faktiskt till att skapa en dålig arbetsmiljö. En stor andel av de vitt anställda hushållsarbetarna trivs med sitt arbete, framför allt med kundkontakterna och flexibiliteten. Samtidigt upplever många att andra ser ner på deras arbete, vilket faktiskt betyder att ett stort arbetsmiljöproblem är allmänhetens syn.

Se där något som vänstern inte begriper. Eller som man av ideologiska skäl vägrar ta in. Likt 1800-talspatroner fnyser de åt hederligt arbete. Bättre vore, tydligen, om dessa gick på bidrag och därmed demonstrerade hur goda och snälla politiker är som försörjer dem med skattemedel.
Nej, den röda sidan i politiken tillhör inte 2000-talet och framtiden. Den är förlegad. Slut. Tänk om S och V insåg det.

Björklund visar blixtrande skärpa

En gråmulen och slaskig decemberdag som denna är det ljuvligt att kunna läsa tidskrifter som höjer humöret genom att demonstrera kompetens, djup och kritiskt tänkande istället för den slätstrukna dumhet som just nu präglar svensk samhällsdebatt.
I magasinet Neo visar utbildningsministern och FP-ledaren Jan Björklund en blixtrande skärpa i samhällsanalysen. Han använder ett klarspråk som kan ge alla konsensuskramare hjärtinfarkt. Kanske är det därför att han inte intervjuas av en politisk journalist på någon trött nyhetsredaktion utan av den skarpsinnige kolumnisten Thomas Gür.
När Björklund får rakbladsvassa frågor underbyggda med stor mängd fakta, lyfter han sig flera nivåer över den vanliga svenska debatten. Tänk om intervjuer av detta slag kunde bli norm i journalistiken. Då skulle man inte längre behöva säga att alla politiker låter likadant. De som har något innanför pannbenet skulle kunna träda fram medan floskelmaskinerna obarmhärtigt skulle avslöjas som de pajasar de är.
Björklund klarspråk är befriande, samtidigt som det visar att vi trots allt har somliga politiker som begriper verkligheten och inte bara sitter fast i parti- och maktprestige.
Alldeles förvånad är jag väl inte. Han var som skolborgarråd för snart tio år sedan inbjuden opponent när min rapport ”Vård och skola utan konsumentmakt” presenterades av Timbro. Jag riktade där hård kritik mot borgerlig undfallenhet mot S-regeringens flumskola. Till min förvåning höll Jan Björklund med mig på varenda punkt.
Men det är en sak att på ett seminarium med likasinnade säga en del sanningar om en politisk nivå för vilken man inte är ansvarig. En helt annan sak är att som ansvarig minister tala samma klarspråk.
I intervjun utmanar Björklund inte mindre än fyra tabun: 1) kommunerna begriper sig inte på utbildning, 2) de borgerliga har svikit bildning och humanism för att bara se till nytta, 3) löneutjämning kan vara skadlig och 4) enbart högre löner för lärarna löser inte problemen med att Sverige rasar i internationella listor över kunskapsnivån hos skolelever.
Gür frågar om kommunpolitikerna är uppgiften mogen att sköta skolan. Björklund svarar:

— Nej.
— Sedan den moderna kommunen konstruerades på 1860-talet har kommunpolitikernas huvudansvar varit socialtjänsten. … Och när kommunerna fick ansvaret för skolan på 1990-talet hade man egentligen inte begripit sig på skolans kunskapsuppdrag.

Kommunerna förstår inte kunskapsuppdraget utan fokuserar på sociala aspekter. De är naturligtvis viktiga, säger Björklund, men lärandeuppdraget måste komma först.
En glasklar sanning som länge varit tabu.
Björklunds kritik av borgerligheten är intressant. Han menar att Sverige inte rasat lika mycket i matte och naturvetenskap, sett till antalet lektioner, som i historia, litteratur och religionskunskap:

— Några skulle beskriva det som de kulturbärande ämnena. Humanistisk bildning. De ämnen som har fått mer utrymme är mer instrumentella för Sveriges ekonomiska utveckling. Matematik, naturvetenskap.

Gür: Samtidigt har prestationerna även i matte och naturvetenskap gått ner?

— Ja, vilket ju säger att det inte bara är lektionstiden som avgör utan också andra saker, till exempel om lärarna flyr till näringslivet för att lönerna är för låga. Historielärarna har ingenstans att fly.
— Sverige ska vara konkurrenskraftigt och ja, där är vi för dåliga. Men vi ska inte bara zappa, surfa och messa när vi inte arbetar. Vi är också kulturella varelser.

Björklund exemplifierar med Frankrike, där ingen i politik eller näringsliv skulle kunna säga ”Jag läser inte böcker”. Då är man rökt. I Sverige däremot, kan man stoltsera med sin inskränkthet.
Gür påpekar att Finland fortsätter att ligga i internationell topp när det gäller elevkunskaper, men lärarna där har väl inte så vansinnigt mycket högre lön?

— Nej.
— Vi lider fortfarande av effekterna från misskötseln av skolan sedan 1970-talet. … Det är inte instrumentella misstag utan ideologiska. Sedan har de instrumentella bristerna kommit som en följd av ideologiska vägval.

Som exempel på instrumentella brister tar Björklund upp att kunskap inte belönats i betyg- och antagningssystem, men att meritpoäng nu återinförts. Läser man svårare kurser får man extra poäng.
I denna intervju tar Björklund inte upp ordning och reda i skolan. Men brist på disciplin och respektlöshet för kunskapsinhämtning är naturligtvis andra instrumentella brister som sänker svensk ungdom ner i okunnighetens träsk. Vi måste återskapa värderingar som ger kunskap hög prestige. Det är allra viktigast för unga från hem utan studievana.
Gür visar Björklund en graf som tydligt demonstrarar hur liten skillnaden i årsinkomsten är mellan de som i Sverige utbildat sig i många år och de som inte gjort det. I andra länder är löneskillnaderna betydligt större mellan utbildade och outbildade.

— Det är den offentliga sektorn i Sverige som spelar in. Om du väljer att bli civilingenjör tjänar du hyfsat, men tar du ett kvinnodominerat yrke som lärare eller sjuksköterka i offentlig sektor, lönar det sig inte med utbildning. Där gäller ständiga låglönesatsningar i avtalsrörelserna.

Ljuv musik för mina öron. En minister som förstår den enorma skada som utjämningsdogmen innebär! Ständig utjämning betyder att de som arbetar hårt och utbildar sig inte får något för det. Effekten över tid blir naturligtvis att allt färre är beredda att arbeta eller utbilda sig.
Men den frågan har Socialdemokratin och vänstern aldrig behövt bli konfronterade med från borgerliga i valrörelserna. De borgerliga har lämnat walk over och låtit utjämningsdogmen ostört leva vidare i svensk opinion.
Jag hoppas Björklund kan föra in denna dimension i valet 2014. Skulle tro att mången ”gammelmoderat” väljare skulle kunna lockas av det budskapet.