Month: December 2012

I Svenska Dagbladet skriver Alice Teodorescu en kolumn som de borgerliga partierna borde läsa i dessa dagar då Sverigedemokraterna växer till landets tredje största parti, Luciatåg in i det svenska samhället:

Jag har sällan känt mig mer svensk än då [vald till skolans Lucia] och för mig kommer Luciatraditionen att förbli bland det svenskaste vi har. Därför oroas jag av den kontraproduktiva uppfattning som fått fotfäste i Sverige, den som slår fast att traditioner är exkluderande och farliga.
Dessbättre är det precis tvärtom. I de svenska traditionerna kan vi som inte är svenskar via modersmjölk och blodsband hitta en gemensam nämnare, en nyckel till framtiden. Att förbjuda traditioner är, långt draget, att förvägra oss som vill vara svenskar möjligheten att bli det.

Skälet till att SD ökar är att inget av de andra partierna uppfattas som försvarare av svenska traditioner, utan tvärtom vill radera ut allt svenskt.
Jag har aldrig förstått logiken i integrationspolitiken, där det svenska ska ge vika för andra kulturer för att undvika konflikter. För det första kommer det aldrig att gå att tvätta bort allt svenskt från Sverige. Vi kommer att ha kvar språket och de sociala koderna.
För det andra blir det svårare att integreras ju mer subtilt det svenska blir. Alltså är verklighetens logik exakt motsatsen till den rådande politiska droktinen.
För det tredje är svensk kultur och tradition inget att skämmas över. Något som de gamla partierna i så förtvivlat hög grad verkar göra. Alla andra kulturer och etniciteter är unika, vackra och värda att slå vakt om — men inte den svenska. Så länge de håller fast vid ett idiotiskt självförakt för det svenska kommer Sverigedemokraterna att växa.

Med stigande förvåning ser jag hur olika aktörer kritiserar regeringen därför att man höjt den svenska rösten i Bryssels maktkorridorer.
Anders Borg borde inte hotat med veto, menar Socialdemokraterna:

Regeringen gick in i höstens förhandlingar med ett osedvanligt högt tonläge. I den inledande processen krävde Anders Borg att Grekland skulle sparkas ut ur eurosamarbetet. Finansministern hotade därpå med ett svenskt veto mot hela bankunionen – om svenskt inflytande inte kunde säkerställas. … Utöver dessa teaterkonster har regeringen varit märkligt tyst – osäker och vacklande – om sina åsikter och visioner för det framtida europeiska samarbetet. Linjen i Europapolitiken saknas.

I dag riktar Svenska Dagbladets ledarredaktion liknande kritik mot regeringen:

Det är betecknande för regeringens Europapolitik att finansminister Anders Borg beskrev beslutet som ”en sorgens dag för Europa”. Ännu en gång signalerar Sverige att ”era problem är inte våra problem”. Det är en problematisk hållning.
Det har varit klok politik att säga ja till bankunion i princip och samtidigt strida för att även de medlemsländer som står utanför euron ska ha en röst när besluten fattas. Det har man också i princip lyckats uppnå. Men ska Sverige verkligen nöja sig med det? I stället för att säga blankt nej till deltagande i bankunionen hade den danska vägen kunnat väljas: ett försiktigt ja men vi får se när alla detaljerna är på plats.

Va? Regeringen har “i princip lyckats” men det är ändå “problematisk hållning”. Regeringen borde sagt “försiktigt ja” istället för att hota med veto.
Men “försiktigt ja”, det vill säga ständigt låta sig bli överkörd och i efterhand acceptera det andra bestämt, är ju den linje Sverige alltid haft. Och den linjen gör Sverige totalt, fullkomligt maktlös i EU. Sverige vinner aldrig något förhandlingsspel. Sverige är alltid förloraren. Alltid den som får ge efter.
Nu förstår jag skälet. Varken vänstern eller medierna vill att Sverige ska höja rösten. De vill att Sverige ska lägga sig platt och aldrig någonsin vara påsträvig. Den som agerar så, blir naturligtvis aldrig tagen på allvar i det tuffa förhandlingsspelet i Bryssel.
Därför var det viktigt att Sverige påpekade att man har vetorätt och inte en dörrmatta alla andra kan kliva på och köra över. Se bara hur EU hanterar Sverige i fråga om snuset. Rena mobbningen.
Sverige är det utstötta, hånade landet i EU som aldrig står på sig. Så får det inte längre vara. Det är bra om regeringen begriper det.
För övrigt skulle EU spara mer än två miljarder kronor genom att slopa flyttcirkusen som innebär att parlamentet flyttar mellan Bryssel och Strassbourg 12 gånger om året. Men de kraven har nu avvisats. Hur kan man ha förtroende för en organisation som ägnar sig åt något så här dåraktigt?

Det är märkligt att se hur två gråa, trista byråkrater utan varje uns av demokratisk legitimitet tar emot Nobels fredspris å 500 miljoner européers vägnar.
José Manuel Barroso och Herman van Rompuy är inte värdiga representanter för oss. I en svensk kontext är de jämförbara med statssekreterare eller myndighetschef. Som om Sverige skulle överlåta åt departementstjänstemän att besluta om rikets väl och ve utan att varesig vunnit val där folket kunnat välja fram ett annat styre eller ställts inför folkets dom som kandidater för omval.
Det är faktiskt pinsamt att se hur dessa byråkater får glänsa på scenen, medan förbundskansler Angela Merkel, president François Hollande och andra folkvalda ledare sitter som åskådare i publiken.
Är detta essensen av Europas värderingar? Nej. Naturligtvis inte.
I tacktalen nämndes Helmut Kohl, Vaslav Havel, Lech Walesa — och Abraham Lincoln. Se där, några historiska ledare värda denna sorts uppskattning.
Barroso antydde att Europa står för värderingar som inte respekteras i andra delar av världen, och som just nu tar sig uttryck i att världssamfundet ingenting gör för att ingripa mot inbördeskriget i Syrien. Indirekt riktade Barroso kritik mot Kina och Ryssland. De står inte för mänskliga rättigheter. Inte för demokrati och rättstat.
Men detta sades mellan raderna och inte i klartext. Det var också mer av en bisats än ett bärande budskap.
Det är alltså som att Europas unionbyråkrater skäms över det som är Europatanken.
Istället ägnar man sig åt ett korrumperat maktspel i Bryssel som inte tar itu med att EU håller på att ruttna inifrån. En union där regelverk beslutas, men där de sydliga medlemsländerna anser sig fullkomligt kunna skita i reglera, är dömd att gå under. Sydeuropa måste ta ansvar för sina egna reglelbrott och sin exempellösa ansvarslöshet. Annars kommer deras fundamentala svek mot unionen att ha ett tydligt pris: det insitiutionsbygge som kallas EU har i stort sett förbrukat sitt förtroende. Ingen gemenskap kan fungera där somliga sviker och de som i solidaritet följer reglerna bestraffas.
Barrosos försiktiga bisats om Europatanken är det som borde bli huvudsak. Europatanken är värd allt erkännande. Men den måste få ett bättre och hederligare institutionsbygge att verka inom.
Se mer om Nobels fredspris.

En PR-konsulter från vardera sida om blockgränsen har i debattartikel lyft fram de svårigheter som uppstår om Sverigedemokraterna blir ett tioprocentsparti efter riksdagsvalet 2014. Idag krävs att alla fyra opositionspartier röstar emot regeringen för att regeringsförslag ska falla. Om SD blir större räcker det att tre partier går emot, och det skulle innebära många fler situationer där regeringens förslag röstas ned.
Detta är en betydligt viktigare aspekt än att några partier ligger nära fyraprocentsspärren i opinionsmätningar. Dessa mätningar innehåller ett strukturellt fel. Många tillfrågade är osäkra — men osäkra på om de ska rösta på KD, C eller annat alliansparti. Istället för att en osäker väljare tillkommer någon av partierna, hamnar den som är osäker i mätningen bland de som inte kan bestämma sig. Därmed tillfaller inte rösten något av partierna. Det är förklaringen till att dessa partier alltid får högre valresultat än opinionsmätningarna visat under året före valet.
Att kommentatorer inte tar med denna avgörande aspekt visar antingen på enorm okunnighet eller medveten vilja att skapa dramatik genom att vilseleda nyhetskonsumenter.
Debattartikelns fokus på ökad svårighet att bilda majoritetsregering är däremot ett mer sannolikt scenario.
Nu skriver inte artikelförförfattarna att Alliansen borde upplösas, men det brukar vara det vanliga svaret i mainsterammedier som gärna tillmötesgår Socialdemokratins intressen. En upplöst Allians skulle innebära att Socialdemokratin slipper sin främste motståndare — en enad borgerlighet. S vill naturligtvis gärna återta positionen där de med 30-procentigt stöd i väljarkåren kan agera som dominerande aktör genom att splittra motståndarna.
Självklart ska inte Alliansen lämna walk over. Alliansen är fortsatt det bästa svaret på hur det svenska opinionslandskapet ser ut. Alliansen förlorar inte sin mening bara därför att man inte förmår uppnå majoritet, lika lite som Socialdemokraterna förlorat sitt existensberättigande när de tappade förmågan att bilda minoritetsregeringar.
Krav på Alliansens upplösning är lika obegåvade som att ställa kravet på att Socialdemokraterna borde splittras i flera partier utefter fraktioner som traditionalister, förnyare etc.
Även om ingen aktör uppnår majoritet i riksdagen, finns inga skäl till att de borgerliga inte skulle håller ihop inför det maktspel som uppstår om SD får en tung vågmästarroll. Den aktör som kan bilda den största kärnan har bäst möjligheter att bilda regering. Så länge Alliansen håller ihop har de borgerliga detta övertag. Om de splittras övergår rollen till Socialdemokraterna, som hade denna roll från demokratins genombrott 1921 fram till Alliansen bildades 2004.
Att överge denna utomordentligt viktiga maktpolitiska fördel vore rena dårskapen.
Däremot måste Alliansen i ett sådant parlamentariskt läge efter valdagen öppna för nya samarbetspartner. Läs: Miljöpartiet. Med detta femte parti uppnås majoritet. Detta vore egentligen inget nytt. När Socialdemokraterna utgjorde den största minoriteten sökte man alltid stöd i något annat parti än Vänsterpartiet. Även i regeringsställning (se 1950-talets regeringskoalition med C). Alliansen kan göra detsamma.
Det är viktigt att avslöja dem som talar om “samarbete över blockgränsen”. De är inte ute efter samarbete, utan vill återföra Socialdemokratin till sin, enligt dem, “rättmätiga” roll som dominerande aktör i maktspelet.

Det är en myt att Sverige är särskilt bra på export. Vi tillhör den sämre halvan i EU, vilket inte säger lite. Visst har vi några storföretag, men på grund av det synnerligen ogynsamma företagsklimatet i Sverige investerar man i utlandet. Det ger inga jobb och ingen tillväxt i Sverige.
Detta framgår i rapporten “Exporttruismen” som publiceras i morgon, men presenteras i Dagens Industri idag. Björn Lindgren vid Svenskt Näringsliv skriver på debattsidan:

Det är inte hos de svenska företagen som skon klämmer. De forsätter framgångsrikt att investera och producera. Problemet är att de inte gör det i Sverige, utan i andra länder där förutsättningarna är bättre …
Internationella studier visar att export är en av de starkaste motorerna för skapande av välstånd och jobb. Våra beräkningar visar att om Sverige lyckades öka exporten till samma nivå som genomsnittet i EU skulle BNP per år öka med 55.000 kr per invånare.

Med andra ord, medan svensk samhällsdebatt handlar om att smutskasta vinst i företag sjunker landet ner i ett ekonomiskt träsk som i allt mindre utsträckning kommer att ha råd med välfärd.
Inte heller de borgerliga partierna står upp för ett gott företagsklimat, man vågar inte ta debatt om vinst och verkar inte tro på någonting annat än att slå vakt om de egna taburetterna i regeringen.
De som på riktigt vill ha bättre välfärd borde stå på barrikaderna och kräva bättre företagsklimat så att vi blir bättre på att exportera och höja inkomsterna till landet. Avveckla las och liberalisera arbetsrätten. Gör det enklare att anställa och avskeda. Öka flexibiliteten. Våga öppna ekonomin för nya investeringar.
Är något parti intresserat? Nä, knappast. Inget parti vågar försvara vinster och därmed är det ingen som försvarar utveckling, framsteg och innovation. Alla svenska partier går baklänges in i framtiden. Minskad välfärd blir priset vi alla får betala för den politiska fegheten, oviljan och räddhågsenheten.

Det brukar ju heta att Frankrike tillhör absoluta kärnan av Europeiska unionen. Men jag undrar om det finns några som saboterar europasamarbetet så mycket som fransmännen. Nu, mitt under eurokrisen, har franske centralbankschefen Christian Noyer gått ut i hånfull, aggressiv och helt obefogad attack mot Storbritannien, Noyer calls for City of London to be sidelined as Europe’s financial hub och Fransk attack mot London som finanscentrum. Handeln borde flyttas från London säger han till Financial Times.
Det är inte första gången Noyer attackerar en annan EU-medlem. Förra året föreslog han, helt omotiverat, att Storbritanniens kreditvärdighet borde sänkas, French banker attacks UK economy.
Detta är rent destruktivt beteende av en person på en av Frankrikes viktigaste poster i eurozonen.
Om ledarna inom eurozonen inte kan leda, utan hemfaller åt ilska och utbrott som liknar en 3-årings, hur i hela fridens namn ska vi européer kunna tro att dessa omogna personer ska kunna lösa eurozonens problem?
Europa saknar det ledarskap som krävs för att ratta ett så stort imperium. Europas politiska klass består av människor som inte kan se längre än näsan räcker.
Europa som en union är en vacker tanke som visat sig vara en utopi. Och likt alla utopier leder de rakt åt helvete. Det är dags att börja planera för nedmonteringen av den felkonstruktion som kallas EU. Européer, och särskilt fransmän, är inte mogna att samverka så intimt som nuvarande konstruktion förutsätter.

Idag är första advent. En kristen tradition som väcker upprördhet i medier och bland allehanda makthavare. Debatten får ett löjets skimmer över sig. Varje år. I Svenska Dagbladet skriver Maria Ludvigsson:

Trots att Sverige länge har varit det mest sekulariserade landet i världen, har religiositet en viktig plats också i vårt samhälle. Att staten är sekulär är inte detsamma som att samhället är det. För många medborgare är religiositeten en central del av vardagen som skänker mening, sammanhang och ett slags struktur.

Men även jag, som har svårt för Gudsbegreppet, har sett och upplevt hur kristendomen i en krissituation kan skapa trygghet och en struktur för sorg och bearbetning. Efter Estonias förlisning blev det naturligt, även för medierna, att välja ett perspektiv byggt på kristendomen. Under den tid då unga dog i aids i Sverige hade den kristna dimensionen en betydelsefull roll för att ge människor kraft att gå vidare. (Jag såg den senast igår då Noaks Ark hade konsert på världsaidsdagen med 1500 personer i Engelbrektskyrkan, och då prästen vackert talade om att minnas, att se nutidens utmaningar och hopp om framtiden.)
Jag tror den svenska sekularismen är ett resultat av våra exempellösa materiella framgångar under lång tid. Vi tror oss oövervinnliga, att vi aldrig ska drabbas av bakslag. Därav den stående, alltid lika förvånade, kommentaren när något oväntat hänt: “Jag trodde inte det kunde ske i Sverige!”
Men när bakslag inträffar, då — och först då — söker vi oss till ett perspektiv som ligger bortom det materiella.
Ludvigsson citerar biskop Martin Modéus: “Det är en modernistisk fördom att man kan skapa ett religionsfritt samhälle. Sekularismen är lika mycket religion.”
Ja, medieredaktionerna dyrkar denna religion. Men jag tror de verkligt sekulära är mycket få i Sverige. Kristendomen har helt enkelt inte behövts under en lång framgångsepok. Man kan ju hoppas att den i huvudsak inte ska behövas framgent heller. Men om och när den behövs ska vi inte skämmas över den. Våra tankar och känslor måste ibland kanaliseras på ett sätt som accepterar att allt inte är logiskt och rättvist. Och som gör oss ödmjuka inför livets och dödens gåtor.